Halvvägs kom jag på att det vore ballt med en stor fisk som lurade under vattenytan, och då kom jag att tänka på en Pettson & Findusbok med en monstergädda som Pettson försökte skjuta med en pilbåge eller nåt och så blev det en fisketur av det hela istället.
Det var tänkt att vara det nya Diablo, men Hellgate: London tycker jag visade ganska tydligt att Bill Roper inte klarar sej särskilt bra utan sina gamla Blizzardkollegor. Och som Vitulv nämnde så är de klart kompetenta även utan honom.
Jag ritar serier mest på skoj lite då och då, inget direkt seriöst, men mitt tecknande har influerats på flera sätt av mina favoritserietecknare.
SIMON BISLEY
GLENN FABRY
LIAM SHARP
TRAVIS CHAREST
Don't know much about dancin'
That's why I got this song
One of my legs is shorter than the other
'N' both my feet's too long
'Course now right along with 'em
I got no natural rhythm
But I go dancin' every night
Hopin' one day I might get it right
I'm a dancin' fool, I'm a
Dancin' fool
I hear...
Slutscenen i Fight Club blev en riktig klassiker tack vare Pixies' Where Is My Mind?
Likaså slutet av The Matrix med Rage Against The Machines Wake Up.
Jag minns inte riktigt vilken scen, men jag vill minnas att Love Will Tear Us Apart med Joy Division (jag tror i alla fall det är originalet...
De jag kan komma på på rak arm är:
A Perfect Circle - The Nurse Who Loved Me (Failure)
A Perfect Circle - Imagine (John Lennon)
Tool - No Quarter (Led Zeppelin)
Tool - Demon Cleaner (Kyuss)
Kyuss - Into the Void (Black Sabbath)
Opeth - Remember Tomorrow (Iron Maiden)
Finntroll -...
Motivet och loggan fick mej först att tänka på Nemi, sen sansade jag mej lite. :gremcrazy:
Hur som helst, riktigt snyggt omslag, mycket passande för noirstämningen.
Maidens Bring Your Daughter to the Slaughter måste vara om inte den bästa så åtminstone en av de bästa låttitlarna någonsin.
På filmfronten ligger självklart B-filmerna högst i kurs:
Snakes on a Plane
Faster, Pussycat! Kill! Kill!
Surf Nazis Must Die
Cannibal Women in the Avocado Jungle of...
Daniel Ahlgren (OT?)
Daniel Ahlgren är Gud! Främst för hans klockrena framställningar av hur det är att växa upp i Sölvesborg, vilket jag själv har gjort och känner igen mej kusligt mycket trots att hans historia utspelar sej 10 år tidigare. Det vilar onekligen en förbannelse över staden och...
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.