Nekromanti Vampire - The Masqerade

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Ångest?

Det låter väldigt bra. Det hela verkar ju vara en något omskakande upplevelse så det kan vara bra att förklara hur och varför man lyckats hantera det.

Sedan finns ju alltid karaktärer som tror att de kan bli människor igen, eller dem som vill skydda sin familj, eller som jag har nu: en karaktär som lever enbart för kicken han får när han dricker blod.

Jag gissar att det innebär att du inte har överdrivet mycket ångest?

Detsamma borde ju gälla de andra karaktärerna: om man har ett tydligt mål i livet (sic!) så lär man ju ägna sig åt detta snarare än att stappla omkring och ha en massa ångest...
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Hmm?

De vampyrer som tillhör Camarilla är fostrade till att tro att mord är fel, eftersom de känner ett behov att smälta
in i människosamhället.


Så ångesten är mera något som är fashionabelt i vampyrkretsar än något som uppstår naturligt ur en konflikt mellan karaktärens värderingar och nödvändiga handlande? Det kan ju förklara en hel del... camarilla är helt enkelt folk som trivs med att ha en klädsam ångest ;)

Det jag försöker säga är att om man förlorar alla sina mänskliga värderingar i och med sin embrace så förlorar man ju varje potential till moraliska bekymmer baserat på ens förändrade omständigheter. Att man måste dricka blod är ju inget problem alls om man förlorat den värdering som säger att detta är fel.
Naturligtvis kan man spela sitt gradvis inlärande av nya värderingar men då skulle man ju lika gärna kunna spela en kampanj om hur ett barn lär sig att det är fel att slå på folk; inte så mycket potential till _inre skräck_ m.a.o.


Nej, ett av de stora felen med Vampire om man försöker uppnå dess "inre skräck" är IMHO att folk skapar vampyrer snarare än människor som just blivit embraceade. Effekten blir som den du beskriver, att vampyren existerar utan egentlig koppling till sitt tidigare liv vilket inte är bra om man vill ha ångest över sin förändring (m.t.p. att ingen förndring skett annat än implicit).
 

userfriendly

Warrior
Joined
3 Dec 2000
Messages
321
Re: Hmm?

»Nej, ett av de stora felen med Vampire om man försöker
uppnå dess "inre skräck" är IMHO att folk skapar vampyrer
snarare än människor som just blivit embraceade. Effekten
blir som den du beskriver, att vampyren existerar utan
egentlig koppling till sitt tidigare liv vilket inte är bra
om man vill ha ångest över sin förändring (m.t.p. att ingen
förndring skett annat än implicit).«


Det är väldigt givande att spela en människa när han blir
(alt. precis blivit) vampyr. Att anamma de vampyristialiska
idealen är inte enkelt på något sätt. Detta märks särskilt
väl när personen i fråga ska komma att tillhöra Sabbat,
eftersom deras beteende inte på något sätt påminner om de
dödligas.

Den ideologiska förändringen kanske inte kommer som en
chockvåg i samma stund man blir vampyr, men den kommer tids
nog, och blir allt mer påträngande...
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
Re: Standardlösningar

”Min erfarenhet är tvärtom. Står det i reglerna blir det väldigt lite regeltjafs under spelmötet - däremot blir det ofta regeltjafs efter spelmötet. Står det inte i reglerna kommer regeltjafset under spelmötet istället.”

Det är bara att konstatera att vi har olika erfarenheter här. Generellt har det varit så med dem jag lirat att när det varit problem med enskilda regler (de har varit konstiga, SL har hittat på någon egen mysko regel eller något annat) har det blivit tjafs under mötet, medan diskussioner om hela regelsystem skett efter mötena.

”Problemet med klanstereotyper är att klanerna är beskrivna som just stereotyper. Det står hur de förväntas uppträda, vilka standardfiender de har, standardnature, standardemeanor, standardåsikter om andra klaner... över huvud taget så stereotypt det kan bli.

Visst, det står också att spelaren uppmanas att tänka igenom sin rollperson i förväg, men oss emellan, folk är lata, inklusive spelare. Det finns egentligen tre sorters spelare: de som följer vad som står i regelboken, de som irriterar sig över att regelboken inte tar upp deras önskemål men i övrigt följer den, och de som struntar i regelboken och pratar med spelledaren istället. Kategori 1 och 2 är i god majoritet, och kategori 3 domineras av folk som tar en stereotyp och lägger på en eller två attribut utöver stereotypens. De som faktiskt tänker igenom sin rollperson i förväg är tämligen få - de föredrar att låta rollpersonen växa under spelmötet. Problemet med det är att om det finns gränser i form av klan, stam, art, ras, yrke etc, så växer man huvudsakligen inom dessa gränser.

Utan någon sådan artificiell gräns - för handen på levern, dessa fraktionsgränser är artificiella, och för man in dem så blir resultatet en rollperson som är en delmängd av gruppering A, inte en individ - så får man jobba hårdare för att få en stereotyp. Man kan lättare tvinga spelare att bygga en bakgrund till rollpersonen, eftersom det inte finns några lätta genvägar, och även om spelaren inte vill ha en bakgrund så är han friare i växandet in i rollen.”


Jag har gjort två rollpersoner i Vampire och båda gångerna tänkt ut personen först utan en tanke på klanerna. Ingen annan i gruppen har heller funderat ut att de vill ha en specifik klan. Utgångspunkten när vi gjorde rollpersoner till den kampanj vi spelade ifjol var att vi skulle göra en person i 50-talets USA, sen fick de klantillhörighet efter vad som passade personen i stil med ”Den kriminelle tonårsrebellen passar bra som Brujah, den intriganta, snobbiga skådespelerskan borde blivit skapad av en ventrue eller en toreador o.s.v.”. Om folk väljer att göra stereotypa rollpersoner där de utgår från klanen och sedan gör en personlighet kan man inte lasta spelet för det.
Nature/Demeanor och kännetecknande personlighetsdrag hos klanerna ska man nog se som en väg in till karaktärsspel. Är man ovan vid det så får man en ”knuff i rätt riktning” och man ”tvingas” att fundera på sånt som vad ens rollperson har för mål, vad den visar för personlighet utåt m.m. När man blivit mer rutinerad behöver man inte mallarna utan upplever dem som en begränsning och då struntar man i dem. Regler är till för dem som använder dem har du sagt vid tidigare tillfällen och det är vad vi ser exempel på här. För tio-femton år sedan hade något som Nature/Demeanor varit ett mycket bra sätt att få mig att tänka på mer än hur bra min RP ska vara på att slåss eller dylikt. Idag ger de mig lite obehagliga ADD-vibbar och jag föreslog SL att han skulle skippa dem så fort jag såg dem. Vampirekonstruktörerna förbjuder inte folk att ändra i reglerna och det är enkelt att göra de ändringar man vill.

”Dessutom så anser jag att intrigmöjligheterna blir större utan fraktioner än med. Om man inte har några fraktioner (eller snarare, oändligt med fraktioner) så finns det ett otal konstellationer som kan bildas, och som hela tiden är i flux. Har man två sidor (Star Wars Mörka och Ljusa sida) så har man bara en konflikt. Stoppa in en "middle ground" så har man tre möjliga enkla konflikter och tre möjliga multipla konflikter. Stoppa in arton klaner så blir det fler, men de är fortfarande ändliga och förutsägbara givet fraktionernas åsikter och politik. Ta bort alla fraktioner över huvud taget så försvinner gränserna och antalet möjligheter exploderar till det oändliga.”

Vad har din SL ställt till med egentligen? Hade ni bara intriger mellan fraktionerna, aldrig mellan individer? Det finns inget stöd för det i böckerna såvitt jag vet. Kolla i Washingtonkampanjen (den jag har bäst koll på), inte sjutton är medlemmarna i samma klan polare som alltid håller ihop och bara träter med andra klaner. Min rollperson har t.ex. tre kindreds av samma klan som sina värsta fiender, har dräpt sin egen sire och är klart misstänksam mot de tre andra klanmedlemmar hon träffat. Likadant är det på andra håll.
Som jag ser det ger klanerna en extra dimension till intrigerna. Att man är extra knuten till en del andra individer eller betraktas med misstänksamhet av utomstående för sin blodstillhörighet skapar fler möjligheter till både vänskap och fiendskap. Utöver dina egna mål och konflikter påverkas du dessutom av sånt som du har svårare att råda över. Jämför med släktband i verkliga livet. Säg t.ex. att du har en brorsa som gillar att jävlas både med dig och med andra. Det innebär att antalet potentiella konflikter ökar eftersom du i olika sammanhang mer eller mindre tvingas umgås med brorsan, vilket inte är fallet med någon störig snubbe på ett disco (eller var du nu håller hus) som du enkelt kan bli av med genom att traska hem. Hade du inte haft några släktingar, arbetskamrater eller någon annan form av ”påtvingat umgänge” överhuvudtaget hade du haft mycket mer frihet att enbart umgås med de du själv vill och konflikterna hade säkerligen minskat. För att fortsätta exemplet med den elaka brorsan så är det en uppenbar risk att för det fall han ger någon på käften så kommer den person att tycka att ”de där Sundelinbröderna ska man nog akta sig för”, medan någon annan får sympati för ”stackars Krille” som har en sån jämrans typ till bror. Hade du inte haft den elaka brorsan hade de inte reflekterat över dig däremot.

”Problemet med Vampire är att det finns fler situationer som inte täcks av reglerna.”

Inget jag märkt av, men jag har aldrig varit SL i Vampire ska sägas.
Kan för övrigt säga att såvitt jag varit med om så är den helt dominerande delen av allt tjafs under spelmöten av sån typ som inte går att stoppa med regler. Det blir tjafs i stil med vilken vapen någon hade uppe, var rollpersonen egentligen befann sig när något hände, om att någon spelare säger något till en annan när dennes rollperson är på annat håll och inte borde kunna få några tips o.s.v.

”Tja, varför inte göra som de flesta andra rollspel, skriva upp Franska 80% och Italienska 50%, så får man dessutom ett mått på hur väl man talar de olika språken. Själv talar jag svenska flytande, nästan lika bra engelska, en del franska och ett par ord latin, klingon, ryska och japanska - vilket är ännu en situation som Vampire inte klarar av.”

För det första var det inte det som saken gällde. Du påstod att det skulle bli diskussioner om huruvida rollpersonen kunde ett visst språk, vilket jag påstår inte är större risk än i något annat spel.
För det andra så är det generellt så i Vampire att man får mer information om vad en viss nivå på en attribut eller skill innebär än vad man får i andra spel. Det här är ett enstaka exempel på det omvända.
 

Vindhand

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,253
Location
Stockholm
Re: Hmm?

Hmm... tja, det kan ju funka... Litet annorlunda än jag föreställt mig men när jag tänker efter är det rätt klassiskt litterärt egentligen. Strax efter att någon blivit besatt/ fått en spell på sig/ förvandlats m.m är det fullständigt och utan konflikt... allteftersom han/hon fortsätter att agera i konflikt mot sin gamla natur börjar de inre stridigheterna växa för att till slut nå en höjdpunkt.
På samma sätt skulle en nybliven vamp kunna vara en personlighetslös standardvamp som gladeligen lever ut sin nya natur för att först senare drabbas av tvivel och moraliska betänkligheter...

Jaja, det har potential... tack för dina svar :)
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,198
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Öh...

Öh, okej...så många som blir vampyrer begår självmord? Varför i hela h-lvete då? Att var och varannan Vampajr-karaktär skulle fjanta omkring och ha ångest ser jag inte en enda anledning till. Inte heller att de skulle vara "onda". Varför skulle man inte kunna vara snäll, sympatisk och human trots att man lever på folks blod? - Min senaste rollperson är det (även om hon har en lätt sadistisk ådra längst inne), och även om hon förvisso inte är överdrivet glad i den odödlighet och det utanförskap hon påtvingats så beror hennes ångest betydligt mer på det faktum att hennes älskade sier är mördad och att hennes klan håller på att bli utrotad än att hon blivit vampyr.

- Ymir, som inte förstår sig på alla dessa insnöade woddare som måste spela Vampire som en omotiverad ondska- och ångest-fabrik
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,471
Location
Helsingborg
Re: Standardlösningar

"<EM>Vill du på allvar försöka banka i mig att du aldrig har varit skitsur på din spelledare för att han inte följer reglerna alternativt är så jävla stenkorkad att han inte vet hur verkligheten uppför mig...</EM>"
Jo. Jag har haft riktiga gräl med min SL då båda var SL i DoD... när jag var mindre.. Senare när min SL bytte rollspel (dels för att slippa grälen) så tänkte jag igenom att det eg. inte bidrog till nånting med våra "fighter". Det bara förstörde spelet.

Händer en sak som hanteras utav en regel så <EM>kniper jag käft</EM> och tar upp det efter speltillfället. Och då är gör jag det i form av ett <EM>förslag</EM> på en <EM>vinkling</EM> utav regeln. Blir jag "nerröstad" så <EM>håller jag tyst</EM> i forts.
Är det en sak som är ologisk yttrar jag mig om det och är tyst sen.. Även om det är fullständigt ologiskt. Det <EM>är </EM> trots allt inte jag som är SL och jag vet själv hur jobbigt det är m. spelare som håller på och gnäller. Det måste även du hålla med om.

/[color:green]Han</font color=green> som tycker spelarna ska tänka mer på vilket slit en stackars SL utsätts för
 

thRaWn

Veteran
Joined
26 May 2000
Messages
5
Re: Öh...

Ja om du inte riktigt förstår varför en "snäll, sympatisk och human" person får ångest när de är beroende av en annan persons blod så tror jag inte att jag kan förklara det...
Men för all del, spela vampire som du vill. Det är trots allt ingenting som måste spelas på ett sätt. Bara man tycker det är roligt så.
 

thRaWn

Veteran
Joined
26 May 2000
Messages
5
Re: Ångest?

Det gäller att ha en balans när det gäller allting.
D&D blir enformigt om allt det går ut på är att slakta monster osv. Ångesten ska enligt mig finnas med hela tiden i bakgrunden av Vampire. Men det ska inte ta över helt.
Och bara för att man har ett mål i livet betyder inte att man inte gör andra saker.
Om man tex vill skydda sin familj vakar man inte över dem dygnet runt och man behöver inte tycka om det man är. Det är bara det att man ser självmordsalternativet som värre. Jag hoppas att du förstår vad jag menar.
Angående karaktären som är beroende av blod så är det ifs en av de karaktärerna jag har som är minst "Camarilla" men han är också Nosferatu så han har inte riktigt samma värderingar. Men det som händer med karaktären är att han egentligen inte vill skada någon men hand begär efter blod blir alldeles för stort.
Även detta är något karaktären kan känna ångest för.
Slutligen vill jag bara säga att för att det ska fungera att spela vampire på det här sättet krävs att alla spelare klarar av det, är med på det och att spelledaren lyckas med beskrivningarna. Men ansvaret ligger lika mycket på spelarna om på st:n.
 

Anders

Hero
Joined
1 Apr 2001
Messages
822
Location
Göteborg
MEN VAD I SJÄLVASTE...

Alltså, får jag fråga vad det är du svarar på egentligen? Inte är det mitt inlägg i alla fall. Varifrån kommer citatet och varför hittar man ditt inlägg här???
 

König

Hero
Joined
28 May 2001
Messages
910
Location
Stockholm
Köp den. Den är välskriven och layouten är bra. Även fast ni inte kanske kommer att spela det, så gör den sig mycket bra i bokhyllan!

"When the DM laughs it is already to late"
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,471
Location
Helsingborg
Re: MEN VAD I SJÄLVASTE... [OT]

Näe, men eftersom du hade svarat på samma titel så tänkte jag bara vara lite strukturerad och forts. på tråden. Jag svarade på <B>Krille</B>s inlägg. Om du markerar min citattext, trycker platt version, sedan CTRL-F och kopierar in citatet och sedan Enter så kan du lätt få reda på vad jag svarade på.

/[color:green]Han</font color=green> som kör med platt vers.
 

DsX

Veteran
Joined
10 Feb 2001
Messages
31
Location
Vänerborg
Lajv framför allt

Jag tycker att det är ett bra rollspel på alla sett. Fast jag tycker lajv i denna värld är nog det besta

DsX
 

Shadar Fal

Veteran
Joined
12 Mar 2001
Messages
184
Location
Bankeryd, Sverige
Re: Lajv framför allt

Jag måste hålla med dig DsX. Att lajva VtM är bra myckt roligare än att spela rollspelet. Man slipper alla regel "buggar" som man stör sig på i rollspelet

Han såg ljuset i slutet av tunneln, det var en eldkastare.
 

Blaze^

Veteran
Joined
7 Jan 2001
Messages
57
Location
Uppsala
Re: Lajv framför allt

Det är så sant som det är sagt.

Jag skulle dock vilja säga att äventyr som t.ex. Giovanni Chronicles är otroliga upplevelser med rätt spelargrupp och SL..

Good? Bad? I'm the guy with the gun...!
- Good Ash, Evil dead 3: Army of darkness
 

Shadar Fal

Veteran
Joined
12 Mar 2001
Messages
184
Location
Bankeryd, Sverige
Re: Lajv framför allt

Tyvär har jag inte haft chansen att spela de äventyren men måste säga att jag har hört både posetiva och negativa omdömen om dem.

Han såg ljuset i slutet av tunneln, det var en eldkastare.
 

Elder Girov

Swordsman
Joined
29 Apr 2001
Messages
547
Location
Zinkensdamm, sthlm
En gång för alla...

Vampire är ett bra och kul spel. Dark Ages är iofs ett bättre köp än Masquerade, det innehåller och stöder mer av SKRÄCK-konceptet.

"...men kräver en jefla massa tärningar."

Jag vet inte vad du har spelat för märkliga kampanjer, men mig veterligen har man som vanlig RP maximalt 10 tärningar per slag. Detta brukar vara väldigt ovanligt då det betyder att man är bland de absolut bästa i världen.

"Reglerna är dessutom så förbaskat luddiga..."

Jag har spelat en del olika rollspel i mina dagar, men jag har aldrig spelat ett där reglerna är glasklara för alla inblandade från början. Jag tror inte att vi har diskuterat mer om reglerna i Vampire jämfört med andra spel. Iallafall inte i proportion till hur mycket vi har spelat. /images/icons/smile.gif

"Spelvärlden är vår egen, fast nattetid med evigt ösregn."

En aning simplifierat, tycker jag nog. Se det istället så här; det är samma värld fast allt är mycket hemskare. Mer korruption, brottslighet, osämja och annat otrevligt. Vår värld är som en promenad på Söder en sval sommarkväll, i Vampire blir det som att springa genom Central Park i spöregnet och dessutom, är det inte någon som smyger i buskarna där borta?

Angående vampyrernas kollektiva medvetande och deras genetiskt betingade konspirationsparanoia, glöm det! Vampyrerna (RP:na) är precis som människor, förutom det uppenbara. De kastas in i en värld där det inte är ovanligt att bedra och t.o.m. mörda sina närmaste "vänner". De måste för att överleva anpassa sig, vare sig de vill eller inte.

Självklart finns det klan-stereotyper och RP:s som gillar sitt nya liv, men det är ju upp till spelaren (och SL, förstås) vad som är intressant i kampanjen/äventyret och vad man vill spela.

Varför är det så många som har hakat upp sig på "superkrafter"? Så länge man gör en RP som är tänkt att vara mer än en dödsassamite-som-spöar-dig-och-20-som-dig-med-en-hand, blir man inte Stålmannen. Man blir mäktig, men det finns alltid någon som är fetare och man kan inte, i Vampire, fläka sina Disciplines överallt. Om inte Fursten äter din skalle så finns det massor av andra som inte är helt positiva till vampyrer och/eller dylika upptåg (Kuei-Jin, varulvar, Sabbat, teknokraterna).

Tja, det var nog allt. Förresten, Krille, vad var det där om att "med fem i Thaumaturgy blir man mäktigare än Gud och hans farfar"? Jag såg det inte själv, Dio skvallrade. Jag bara undrar om du kan motivera det.

Har jag inte skrivit nog med inlägg för att bli Webchef snart? - Axel
 

Elder Girov

Swordsman
Joined
29 Apr 2001
Messages
547
Location
Zinkensdamm, sthlm
Det är sunt.

Å andra sidan kan inte alla gilla socker i kaffet.

Hur skullle det kunna vara världens sämsta rollspelsvärld? Om man inte är helt världsfrånvänd, så lever man ju nästan i WoD. Fast utan oD, då. /images/icons/smile.gif

Har jag inte skrivit nog med inlägg för att bli Webchef snart? - Axel
 

Krille

Super Moderator
Joined
7 Feb 2000
Messages
29,539
Location
Mölndal, Sverige
Två gånger tillbaks

"Jag vet inte vad du har spelat för märkliga kampanjer, men mig veterligen har man som vanlig RP maximalt 10 tärningar per slag. Detta brukar vara väldigt ovanligt då det betyder att man är bland de absolut bästa i världen."

Jag jämför inte kampanjer. Jag jämför regelsystem. De max tio tärningar per slag som man har i Vampire (stämmer iofs inte alltid - med rätt disciplines kan man kräma upp det där en del till) ska jämföras med de spel vars regler jag föredrar framför Storyteller-systemet.

Som exempel kan vi ta Ars Magica eller TORG som kräver en (1) tärning per slag, oavsett om man är bäst i världen eller amatör. Pendragon klarar sig med en tjugosidig tärning per slag (utom slagen för skada, som kräver en liten kasse sexsidiga). Cthulhu använder en procenttärning istället för tjugosidig, men i princip gäller samma situation som Pendragon. All Flesh Must Be Eaten kör normalt med en tiosidig. Cyberpunk kör med en tiosidig för allt utom skada, som kräver en liten kasse sexsidiga). Till och med gamla goda Phoenix Command klarar sig med procenttärning.

Sex eller sju tärningar är jämfört med en definitivt "en jefla massa", IMHO.

"Jag tror inte att vi har diskuterat mer om reglerna i Vampire jämfört med andra spel."

Det beror på hur man menar "diskutera". Det förekommer inte mycket paragrafdiskussioner i Vampire, det medges, men orsaken är ju att det inte finns några paragrafer att diskutera. Däremot förekommer det tämligen ofta gräl om hur man översätter en viss situation till regeltermer (av samma typ som den av mig ofta använda spårljusdebatten), återigen av den enkla anledningen att det inte finns någon regel som säger bu eller bä.

"Självklart finns det klan-stereotyper och RP:s som gillar sitt nya liv, men det är ju upp till spelaren (och SL, förstås) vad som är intressant i kampanjen/äventyret och vad man vill spela."

Ah. Ett spel blir bra för att spelledaren och spelarna gör något bra av det. Förstås. Hur i hela Västergötland kan man då över huvud taget någonsin hävda att något spel i sig är bra?

Vad jag klagar på är spelet och vilka effekter dess presentation resulterar i, det vill säga vad spelet i sig implicerar i worst case-scenarier. Vad jag inte klagar på är hur "riktiga spelare" gör när de bortser från vad som impliceras av böckerna och presentationen.

"Varför är det så många som har hakat upp sig på "superkrafter"? Så länge man gör en RP som är tänkt att vara mer än en dödsassamite-som-spöar-dig-och-20-som-dig-med-en-hand, blir man inte Stålmannen. Man blir mäktig, men det finns alltid någon som är fetare och man kan inte, i Vampire, fläka sina Disciplines överallt."

På samma sätt som att man i Marvel Superheroes är mäktig, men det finns alltid någon fetare och man kan inte heller fläka sina superkrafter överallt (glöm inte mutantregistreringslagen, Daily Bugle, diverse lagar som förbjuder allmän förstörelse, samt typer som Magneto och Doctor Doom, liksom).

Oavsett vilka begränsingar som finns och om det finns någon fetare så hjälper det inte särskilt mycket. Superkrafter är superkrafter ändå, även om man gömmer dem bakom namnet "disciplines" istället.

"Förresten, Krille, vad var det där om att "med fem i Thaumaturgy blir man mäktigare än Gud och hans farfar"? Jag såg det inte själv, Dio skvallrade. Jag bara undrar om du kan motivera det."

Man kan (eller kunde, i alla fall fram till och med 2nd Ed), om man anstränger sig och dibbar lite först, komma ner i generation -3, om än tillfälligt. Om generation 1 är Kain, så är generation 0 Adam och Eva. Då blir Gud generation -1 och generation -3 blir då Guds farfar.

- Krille
"Never position a rock near a hard place"
<A HREF="http://www.foxtail.nu" target="_new">http://www.foxtail.nu</A>
 
Top