Vad blir ni direkt trötta av att se?

Blir spelet verkligen mer likt ett riktat brädspel på grund av detta? De flesta rollspel är precis tvärtom: de innehåller bara regler för att slå ihjäl monstren, inte för att bota deras sjukdomar. Och det gör dem inte brädspelslika, utan till rollspel med fokus på en viss typ av aktivitet.
Klassiskt argument. Regler bör finnas för sådant som behöver regler. Strid har en tendens att vara det mest kaotiska att hantera rent narrativt och också sådant som riskerar att skapa flest konflikter. Om ett djur är sjukt och ett det finns ett botemedel så kan spelarna helt enkelt berätta att de söker upp vad detta botemedel är i närmsta bibliotek, sedan söker de upp ingredienserna vilket i sig kan kräva lite problemlösning, sedan applicerar de botemedlet på lämpligt vis. Inget av detta kräver tärningsslag så länge lösningarna finns i världen så som den etablerats. Om någon blir träffad av en attack i strid är svårare att bara svara på eftersom det handlar om färdighet och omständigheter och kan lätta falla in i en "gjorde du inte, gjorde jag visst"-cirkel. Att vissa rollspel bara har stridsregler gör inte så man inte kan rollspela, men att binda narrativet till regler och tärningsslag kan lätt komma ivägen för karaktärisering.

Det är inget fel i detta men jag finner det ofta lustigt när folk tar upp stridsregler som et bevis på att spelet inte tillåter rollspelande utan strid.

Jag kan, förresten, se att detta kan läsas som en dubbelstandard. Uteslutande av stridsregler utesluter strid men uteslutande av narrativa regler utesluter inte rollspelande. Kanske är det så. Kanske är det bara mina egna förutfattade meningar.

Det som får det att kännas brädspelsliknande är att det bara har en gameplay loop. Hitta sjukt djur, hitta botemedel, applicera botemedel. Nästa äventyr kommer ha samma loop igen. I andra rollspel kan du undersöka ruiner i första äventyret, slåss mot orcer i nästa, utreda ett mord i tredje och kanske färdas med skepp till fjärran land i fjärde. Med det sagt gillar jag brädspel väldigt mycket, och Monster Care Squad även om jag inte kan få den till bordet. Det jag beskrev från början är att jag tröttnar när jag får en känsla av att ett spel ser ner på mig för att jag väljer att lösa problem på annat vis än vad spelet önskar.

Långt, osammanhängande inlägg. Puss och kram allihopa om ni läst så här långt. Jag behöver nog en tupplur.
 
Det är här jag tycker settingskrivandet har en roll – vill man ha säregna, unika saker är de oftare bättre att lägga där man inte improviserar fram dem. Impro frodas bäst inom kända ramar, sedan må dessa bestå i standardfantasy eller diskbänksrealism.

Ja, alltså, att tänka ut originella grejor i lugn och ro är ju en annan sak. Helt med där.

Graham Walmsley var inne på något liknande i "Play Unsafe" (fritt parafraserat ur minnet): när du ska improvisera nånting och inte redan har en idé, dra till med det mest uppenbara och självklara du kan komma på. Det kommer om inte annat att falla sig naturligt, det är inte säkert att det som är självklart för dig är det för dina spelare, och en gång på tio har du faktiskt kommit på något briljant.
 
Även om det varit coolare med Kalle har jag med tiden börjat uppskatta Chock mer och mer, ärlig kiosklitteraturskräck.

Jag har en "privat filmvisning" i mitt sinne när jag skriver kreativt. Jag ser alltså viktiga scener spelas upp för min inre blick, där "scenografin" varierar beroende på genre.
----------------------------------------
När det gäller Chock kommer min visuella inspiration bl.a. från minnesfragment av diverse svartvita serier som var populära när jag var pre-teen kring 1970, såsom:
  • Fantomen (se exvis Atlântida i Basker Blå),
  • Tales from the Crypt o.dyl. i svensk översättning (se exvis Arkivskåp 13: de Lavals apparat i Fenix),
  • Spion 13 (2VK spionage) (exvis Stasi-folket i Basker Blå)
  • Stålhanden (brittisk sf/weird/adventure).
Så din klassificering "kiosklitteraturskräck" är huvudet på spiken.
----------------------------------------
När det gäller Expert Partisan liknar mina "tankefilmer" istället:
  • BBC-serier från 1970-talet om civila i 2VK, såsom: Hemliga Armén (Secret Army), Familjen Ashton (An English Family at War), An Englishman's Castle (en ukroni, jag såg den med min far men minns inte dess svenska titel),
  • tyska verk om DDR, såsom: Weissensee, Flykten från DDR (Ballon) och De andras liv (Das Leben der Anderen),
  • den danska 2VK-filmen Flammen og Citronen,
  • den australiska filmen Imorgon när kriget kom (Tomorrow, When the War Began).
 
Last edited:
Jag blir trött av spel som hela tiden hänvisar (i bästa fall) till något som kommer senare, istället för att placera texten i pedagogisk ordning.
 
Jag blir trött av spel som hela tiden hänvisar (i bästa fall) till något som kommer senare, istället för att placera texten i pedagogisk ordning.

Nyfiken!

"Detta beskrivs längre fram på sida 67" eller "Detta kan du läsa mer om i vår fräcka expansionsbok "Blod, tarmar och skörbjugg"?
 
Kanske inte förstör allt, men jag är så less på att grimdark-grejer alltid ska ha med stanken av ruttet kött på alla möjliga olika ställen.

Haha alltså sedan jag skrev det här har jag stött på minst fem olika scenarion som innehåller lukten av ruttet kött på något sätt. Suckar åt det varenda gång nu.
 
Att slå slag som i sig själv inte har någon effekt utan bara gör att andra slag skall slås.
Skulle tro att det är meningslösheten jag irriterar mig på för även "ping-pong" stridsrundor ger samma känsla.
Jag älskar varje gång jag får chansen att spelledda Electric Bastionland just eftersom man slipper massa tärningsslag.
 
Transhumanism.
Det brukade bara vara en rolig sci-fi idé bland alla andra, som FTL eller telepati.
Men nu när det finns en rörelse med vansinniga teknikfreaks som tar det på allvar, ger det mig bara en besk smak i munnen.
 
Vad i ett verk får er att känna "Å nej, inte den här uttjänta gamla dojan igen!"

Något som sen svärtar allt ni läser om det och bara får er att stöna av leda, om ni inte kan rädda det genom att ignorera det.
Spel där spelledaren ska betygsätta spelarna och ge dem poäng beroende på hur han tycker att de presterat. Förr om åren när jag kunde bläddra bland olika rollspel i spelbutiker var alltid det första saken som jag tittade efter i regelboken. Betyg-spelledare, nej tack, då har vi olika syn på rollspel.

Spelskapare som använder rollspel som ett medel för att framföra sina åsikter om politik, samhälle, språk, andra spel etc. Irriterande att läsa och ger ett sämre spel.
 
Spel där spelledaren ska betygsätta spelarna och ge dem poäng beroende på hur han tycker att de presterat. Förr om åren när jag kunde bläddra bland olika rollspel i spelbutiker var alltid det första saken som jag tittade efter i regelboken. Betyg-spelledare, nej tack, då har vi olika syn på rollspel.

Spelskapare som använder rollspel som ett medel för att framföra sina åsikter om politik, samhälle, språk, andra spel etc. Irriterande att läsa och ger ett sämre spel.
Spelskapare som inte vågar stå upp för nåt, det är minst lika irriterande. Måste man verkligen blanda in zombies i all vk2-spel? Kan inte nazismen få vara vidrig helt på egen hand, utan att behöva hjälp av tentakler och odöda?
 
Spelskapare som använder rollspel som ett medel för att framföra sina åsikter om politik, samhälle, språk, andra spel etc. Irriterande att läsa och ger ett sämre spel.
Om spelskaparen är öppen med att spelet är politiskt så tycker jag det är fine, oavsett ideologisk hemvist.

Sen noterar jag att folk ofta klagar på "politik i spel" bara för att de har en inkluderande ansats. Typ som när spel väljer begreppet "Ancestries" framför "Races" så börjar folk gorma om "woke" och "PC". Det tycker jag är mer trött än all tendentiös text i världen.
 
Spel där spelledaren ska betygsätta spelarna och ge dem poäng beroende på hur han tycker att de presterat. Förr om åren när jag kunde bläddra bland olika rollspel i spelbutiker var alltid det första saken som jag tittade efter i regelboken. Betyg-spelledare, nej tack, då har vi olika syn på rollspel.

Vilka spel gjorde det?
 
Om spelskaparen är öppen med att spelet är politiskt så tycker jag det är fine, oavsett ideologisk hemvist.

Sen noterar jag att folk ofta klagar på "politik i spel" bara för att de har en inkluderande ansats. Typ som när spel väljer begreppet "Ancestries" framför "Races" så börjar folk gorma om "woke" och "PC". Det tycker jag är mer trött än all tendentiös text i världen.
Jo, spel säger ju nästan alltid något politiskt, även om de själva tror att de är neutrala. Är det biologisk essentialism? -Alla orcher är födda onda.
Eller den korporativ oligarkin i Cyberpunk? Inte heller opolitisk.
Var drar man gränsen?
 
Back
Top