Vad blir ni direkt trötta av att se?

[TheDawn]

Blir spelet verkligen mer likt ett riktat brädspel på grund av detta? De flesta rollspel är precis tvärtom: de innehåller bara regler för att slå ihjäl monstren, inte för att bota deras sjukdomar. Och det gör dem inte brädspelslika, utan till rollspel med fokus på en viss typ av aktivitet.

Klassiskt argument. Regler bör finnas för sådant som behöver regler. Strid har en tendens att vara det mest kaotiska att hantera rent narrativt och också sådant som riskerar att skapa flest konflikter. Om ett djur är sjukt och ett det finns ett botemedel så kan spelarna helt enkelt berätta att de söker upp vad detta botemedel är i närmsta bibliotek, sedan söker de upp ingredienserna vilket i sig kan kräva lite problemlösning, sedan applicerar de botemedlet på lämpligt vis. Inget av detta kräver tärningsslag så länge lösningarna finns i världen så som den etablerats. Om någon blir träffad av en attack i strid är svårare att bara svara på eftersom det handlar om färdighet och omständigheter och kan lätta falla in i en "gjorde du inte, gjorde jag visst"-cirkel. Att vissa rollspel bara har stridsregler gör inte så man inte kan rollspela, men att binda narrativet till regler och tärningsslag kan lätt komma ivägen för karaktärisering.

Det är inget fel i detta men jag finner det ofta lustigt när folk tar upp stridsregler som et bevis på att spelet inte tillåter rollspelande utan strid.

Jag kan, förresten, se att detta kan läsas som en dubbelstandard. Uteslutande av stridsregler utesluter strid men uteslutande av narrativa regler utesluter inte rollspelande. Kanske är det så. Kanske är det bara mina egna förutfattade meningar.

Det som får det att kännas brädspelsliknande är att det bara har en gameplay loop. Hitta sjukt djur, hitta botemedel, applicera botemedel. Nästa äventyr kommer ha samma loop igen. I andra rollspel kan du undersöka ruiner i första äventyret, slåss mot orcer i nästa, utreda ett mord i tredje och kanske färdas med skepp till fjärran land i fjärde. Med det sagt gillar jag brädspel väldigt mycket, och Monster Care Squad även om jag inte kan få den till bordet. Det jag beskrev från början är att jag tröttnar när jag får en känsla av att ett spel ser ner på mig för att jag väljer att lösa problem på annat vis än vad spelet önskar.

Långt, osammanhängande inlägg. Puss och kram allihopa om ni läst så här långt. Jag behöver nog en tupplur.

 

[Sidd]

När rollspel också är överdrivet pretentiösa faller de också gärna till sidan.

Pretentiösa på vilket sätt?
Ge nåt exempel?

 

[Theo]

Det är här jag tycker settingskrivandet har en roll – vill man ha säregna, unika saker är de oftare bättre att lägga där man inte improviserar fram dem. Impro frodas bäst inom kända ramar, sedan må dessa bestå i standardfantasy eller diskbänksrealism.

Ja, alltså, att tänka ut originella grejor i lugn och ro är ju en annan sak. Helt med där.

Graham Walmsley var inne på något liknande i "Play Unsafe" (fritt parafraserat ur minnet): när du ska improvisera nånting och inte redan har en idé, dra till med det mest uppenbara och självklara du kan komma på. Det kommer om inte annat att falla sig naturligt, det är inte säkert att det som är självklart för dig är det för dina spelare, och en gång på tio har du faktiskt kommit på något briljant.

 

[Mekanurg]

Även om det varit coolare med Kalle har jag med tiden börjat uppskatta Chock mer och mer, ärlig kiosklitteraturskräck.

Jag har en "privat filmvisning" i mitt sinne när jag skriver kreativt. Jag ser alltså viktiga scener spelas upp för min inre blick, där "scenografin" varierar beroende på genre.
----------------------------------------
När det gäller Chock kommer min visuella inspiration bl.a. från minnesfragment av diverse svartvita serier som var populära när jag var pre-teen kring 1970, såsom:

• Fantomen (se exvis Atlântida i Basker Blå),
• Tales from the Crypt o.dyl. i svensk översättning (se exvis Arkivskåp 13: de Lavals apparat i Fenix),
• Spion 13 (2VK spionage) (exvis Stasi-folket i Basker Blå)
• Stålhanden (brittisk sf/weird/adventure).

Så din klassificering "kiosklitteraturskräck" är huvudet på spiken.
----------------------------------------
När det gäller Expert Partisan liknar mina "tankefilmer" istället:

• BBC-serier från 1970-talet om civila i 2VK, såsom: Hemliga Armén (Secret Army), Familjen Ashton (An English Family at War), An Englishman's Castle (en ukroni, jag såg den med min far men minns inte dess svenska titel),
• tyska verk om DDR, såsom: Weissensee, Flykten från DDR (Ballon) och De andras liv (Das Leben der Anderen),
• den danska 2VK-filmen Flammen og Citronen,
• den australiska filmen Imorgon när kriget kom (Tomorrow, When the War Began).