Bra tips! Från blurben: ”The series was designed to allow cooperative play for up to four players, combining elements of traditional gamebooks with role-playing mechanics.” Finns böckerna att köpa nya?
Ja, för mig är det en annan känsla än känslan av att ens val spelar roll. Jag vill vanligtvis ha samberättande, och tycker att det är roligare än blorbigt spel (alltså spel där barbaren verkligen är där). Men båda spelstilarna har sitt egna kul, som inte går att få i den andra.
Att hitta nya sorters kul är nåt av det bästa med rollspel, finns så många olika sorter! Den där gången i hantverksklubben som vi startade i en båt o upptäckte att vi var pirater är ett av mina finaste rollspelminnen.
Blood Sword-spelen är högaktuella för mig, senast i mars spelade jag Kingdom of Wyrd (tvåan) vid ett antal tillfällen. Jag har bara spelat ettan och tvåan, men har förstås alla fem. Enbart i nyutgåva. Först 2021 prövade jag första spelet för första gången. Mycket välkonstruerade och stämningsfulla. Har många fina minnen av dem och övertygad om många fina upplevelser ännu väntar. Nicholsons illustrationer är kvar.
Supersnygg lösning för skill challenges men det är mest ett system. Det är inget som egentligen skriker "spelledarlöst" om det, vilket på ett sätt är en positiv grej ("solospel", "spelledarlett" och "spelledarlöst" är mest ord folk kommit på - inget som egentligen behöver skilja sig åt under spelandet).
Tack! Jag tänkte spelledarlöst som att spelledare inte behövs, men visst, det går att spela med spelledare med.
@wilpers Medan världen går under har två syften, varav deltagaren väljer ett när den sätter scener: skapa kontakter eller försöka klara målet. Kontakter ger fler tärningar för att klara målet och om man vill ens försöka lyckas måste man skapa kontakter. Det är en snygg variant av spelskaparens mål bör inte vara samma som spelarens, där spelskaparen vill spela ut kontakter medan spelaren vill gå mot målet.
Kollade den andra tråden, jävlar vad coola vi var på den gamla goda tiden. Och vilka balla spel vi spelade!
Vad menar du med det sistnämnda?
Spelledarlösa system fokuserar mer på spelproceduren, vilket traditionella spel nästintill saknar eftersom spelledaren ersätter detta. Trad-spelen ger bara en massa verktyg som man (spelledaren) måste pussla ihop själv. Sedan får man lära sig och upptäcka spelproceduren när man spelar äventyren men då kallar man det inte längre "regler" utan "spelledartekniker". Båda är dock strukturer för spelande som är en del av speltillfällets spelprocedur.
Egentligen menade jag att ett regelsystem som t.ex. det med illusionsvättarna räcker gott för oss för att plocka hela äventyr (eller delar av dem) även om de inte specifikt är spelledarlösa. Jag skriver ett kort "känt" exempel för att illustrera:
Ja, exakt. Man skapar något tillsammans. Jag hade benämnt detta som "story after", att man pusslar ihop en historia baserat på tidigare händelser. I mångt och mycket finns det många likheter med hur jag spelleder mysterier nu för tiden, där ledtrådar som kommer allt eftersom spelarna agerar får dom att pussla ihop ledtrådarna med varandra för att se ett helhetsperspektiv.
Empatiskt | Använder inlevelse och medkänsla. Trösta någon som gråter, läsa av någons avsikt, mäkla fred. |
Försiktigt | Använder tålamod och precision. Söka igenom ett rum, avväpna en fälla, sikta ett svårt skott. |
Klyftigt | Använder kunskap eller intelligens. Lösa ett pussel, analysera bevis, reparera maskiner. |
Kraftfullt | Använder styrka, beslutsamhet eller hot. Slå in en dörr, stå emot manipulation, hota en ligist. |
Kvickt | Använder hastighet och reflexer. Undvika en pil, fånga ett fallande föremål, springa på hustak. |
Lömskt | Använder bedrägeri eller lönndom. Stjäla ur en ficka, gömma sig för vakter, ljuga övertygande. |
Spektakulärt | Använder stil, charm eller uppmärksamhet. Sjunga, imponera på publik, distrahera fiende. |
Det är mycket så här jag vill att äventyr ska vara skrivna: axplock för att kunna göra någonting själv av det. Äventyrsplatser är ett sätt att göra det på, men knappast det enda. Ett spel jag har i åtanke att göra presenterar världen i diktform. Spelledaren väljer ett par rader på måfå och gör sedan ett mysterium kring detta.
Du och familjen ändrade detta? Är alla vana rollspelare?
Det känns som att du har, på några månader, gått igenom samma process och fått samma lärdomar som vi i Indierummet gjort under 20 år.
Det var nog inte jag, för jag har varken läst eller spelat Dungeon World. Har du några exempel på scener när du kände att det blev fattigt?
Jag såg inte att tärningsmekaniken egentligen bidrog med något när jag läste filerna, annat än "...och/men". Kanske missade jag hur arketypen säger något om rollpersonen i slaget. Något jag saknade i reglerna var att konsekvensen kan knytas an till bekymret.
