Är retrokloner fortfarande en vital del av rollspelshobbyn? Min känsla är att retroklonerna, OSE undantaget, inte längre har någon större livskraft.
Retrokloner strävar efter något som är fruset i tiden, som en insekt i bärnsten.
Så om du med "vital" menar "kontinuerlig vidareutveckling" är det inte konstigt att retrokloner nått slutet för sin utveckling. Det finns ett tydligt slutmål, och nu är det målet mer eller mindre fulländat.
Men OSR har ju inte stoppat där. Flera spel har redan nämnts. Dungeon Crawl Classics tycker jag är värt en shout-out, inte kanske så mycket för sina regler, utan för det utbrott av kreativitet friheten från den aktuella upplagan av D&D som de egna reglerna medgav.
Goodman Games gick ju från att pressa ut helt oanmärkningsvärda 4th Edition äventyr till några år av underbart wacko gonzo DCC äventyr.
Det är för mig tydligt att OSR och dess frihet var avgörande för att släppa fri nyfikenheten och kreativiteten och spelglädjen och
sense-of-wondern!
Så det är långt ifrån hela bilden att OSR är lika med konservatism eller elitism/grognardism eller att envist klamra sig fast vid hur man gjorde förr
Man kan säga att OSR återupptäckte friheten från övertunga regler, men inte heller detta är hela sanningen, för mycket av det som moderna gamers "återupptäckte" var ju aldrig känt för de ursprungliga D&D-spelarna på åttiotalet.
Istället kanske man kan fråga sig om inte OSR tillät D&D spelare att upptäcka andra spel, andra filosofier, andra ideer, och sedan låta detta prägla de väldigt enkla skal som B/X etc utgör?