Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
I Eon förekommer himmelsbegravningar framför allt i Mûhad, där fåglar betraktas som himlens budbärare. Likt vår världs zoroastrier använder man sig framför allt av Tystnadstorn för att placera kropparna.
Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel
- Thread starter Genesis
- Start date
Mekanurg
I am a human being, not a human doing.
Quadrante
Grisbonde
Man kan tänka sig varianter som att den döde konsumeras (av familjen eller de som bryr sig om denne).
Det förekommer flera varianter av uppdelade begravningar, där oftast benen (som inte upplöses lika lätt) ses som det viktiga. Det kan vara att kroppen först förbereds (äts, begravs eller som ovan nämnts förbereds till djur) eller att köttet kokas och rensas bort. I ett senare tillfälle förs benen till sin begravningsplats ... som kan vara en samlingsgrav för ben, eller enskild plats för denne person.
Ben kan även återanvändas, dekoreras och visas upp.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Även detta förekommer i Eon – vättarna praktiserar begravningskannibalism. I äventyret Vito Chaseres sista färd spelar detta roll:
Rollpersonerna försöker hitta ett försvunnet lik. Den avlidne har i själva verket burits bort av de vättar han var vän med, som ämnar hedra honom genom att äta upp honom.
Quadrante
Grisbonde
Eon kan vara föredömligt på flera sätt (kan jag säga även om jag aldrig läst spelet). Men upplever att det ofta är europa-medeltid-kristet och oftast modern syn, på de flesta företeelser i många spel. ... och när något förekommer är det ofta ett exempel på det avvikande eller främmande. Kanske förståeligt, då flera saker som förekom i vår "europeiska medeltid" även de verkar kännas för främmande och konstiga, om man ska döma av vad man ser. Tur tråden finns så man kan ändra på det själv ...
JohanL
Champion
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 9,270
Trollen i Glorantha var nog de första i rollspelssvängen med att äta upp sina döda (ja, och andras med, förstås, men då är det bara som mat).
Faehrengaust
Swashbuckler
En annan begravningsvariant är hängande kistor. De i Sagada verkar mest berömda och är enligt Tripadvisor värda ett besök.
Begravningssättet har förekommit i Kina, Filippinerna och Indonesien.
Går alltså ut på att hänga kistor längs längs en bergsvägg eller inuti grottor. Verkar lite oklart varför. Kan vara för att skydda liken (främst från djur, men även vatten om området ofta har översvämningar vilket de här områdena har) eller för att det är status att vara närmare himlen. Eller en kombination därav.
Just i Sagada så ligger kropparna i fosterställning i kistorna eftersom man där anser att man ska avsluta livet i samma ställning som man började. Det är på något sätt en mysig tanke kan jag tycka.
I Sagada är det inte alla som får en sådan här begravning utan det är förbehållet de mest prestigefyllda.
Den här typen av begravning kan även att ha med en tro på berget att göra. De här områdena har dramatiska berg och det finns en andetro i området där berg kan ha andar knutna till sig. Så kroppen ges till berget och själen kan röra sig uppåt.
Bergssidorna eller grottorna blir så klart fulla efter ett tag samtidigt som kistorna ruttnar eller ramlar. Det kan finnas benhus i samband med klippväggen eller grottan.
---
Ger ännu en variant på begravningar till rollspelsreligioner. Det kan även ge en dramatisk visuell miljö med kistor hängande på en bergsvägg eller i en grotta.
Äventyrsförslag:
Begravningssättet har förekommit i Kina, Filippinerna och Indonesien.
Går alltså ut på att hänga kistor längs längs en bergsvägg eller inuti grottor. Verkar lite oklart varför. Kan vara för att skydda liken (främst från djur, men även vatten om området ofta har översvämningar vilket de här områdena har) eller för att det är status att vara närmare himlen. Eller en kombination därav.
Just i Sagada så ligger kropparna i fosterställning i kistorna eftersom man där anser att man ska avsluta livet i samma ställning som man började. Det är på något sätt en mysig tanke kan jag tycka.
I Sagada är det inte alla som får en sådan här begravning utan det är förbehållet de mest prestigefyllda.
Den här typen av begravning kan även att ha med en tro på berget att göra. De här områdena har dramatiska berg och det finns en andetro i området där berg kan ha andar knutna till sig. Så kroppen ges till berget och själen kan röra sig uppåt.
Bergssidorna eller grottorna blir så klart fulla efter ett tag samtidigt som kistorna ruttnar eller ramlar. Det kan finnas benhus i samband med klippväggen eller grottan.
---
Ger ännu en variant på begravningar till rollspelsreligioner. Det kan även ge en dramatisk visuell miljö med kistor hängande på en bergsvägg eller i en grotta.
Äventyrsförslag:
- Rollpersonerna behöver få tag på något som ligger i en av kistorna. Det blir klättra av, och helst nattetid så att ingen ser. Finns det något som bevakar kistorna? Andar? Eller en förbannelse?
- En dag är samtliga kistor öppna. Vad har hänt? Byborna ber rollpersonerna klättra upp och titta för de vågar inte själva. Alla lik visar sig vara borta men det kanske finns spår kvar som kan ge ledtrådar?
- När en ny kista ska placeras i grottan så upptäcker man att grottans bakre vägg har rasat och ett helt grottsystem finns därinne. Men, det ser inte naturligt ut och det hörs viskningar/sång inifrån. Är det andarna från alla som begravts här? Och vad försöker de säga?
Jag vet inte om det riktigt passar in här. Men vi* har gjort en webbapplikation där man kan söka på den tidigaste befolkningsstatistiken och den lanseras i betaversion för allmänheten idag!
tabellverket.ddb.umu.se
Förutom för lärare och forskare så tänker jag att den också kan vara intressant för rollspelare
åtminstone om man spelar i Sverige under 1749 - 1859. Om man vill kolla upp hur många som egentligen bor i församlingen när man spelar Nordiska Väsen, vad de dog av, eller jobbade med. Men också allmänt vilka titlar man kunde ha (åtminstone som togs upp i statistiken) och t.ex. underliga händelser som rapporterades in till församlingsprästen är guldgruvor när man vill researcha till sitt scenario eller hitta inspiration. (Vi kommer att släppa bättre funktioner för att söka bland anmärkningar senare.)
Det finns lite allmän historisk information kopplat till materialet, Tabellverket och Tabellkommissionen också.
* CEDAR - Institutionen för demografi och åldrandeforskning, Umeå universitet.
Tabellverket
Förutom för lärare och forskare så tänker jag att den också kan vara intressant för rollspelare
åtminstone om man spelar i Sverige under 1749 - 1859. Om man vill kolla upp hur många som egentligen bor i församlingen när man spelar Nordiska Väsen, vad de dog av, eller jobbade med. Men också allmänt vilka titlar man kunde ha (åtminstone som togs upp i statistiken) och t.ex. underliga händelser som rapporterades in till församlingsprästen är guldgruvor när man vill researcha till sitt scenario eller hitta inspiration. (Vi kommer att släppa bättre funktioner för att söka bland anmärkningar senare.)Det finns lite allmän historisk information kopplat till materialet, Tabellverket och Tabellkommissionen också.
* CEDAR - Institutionen för demografi och åldrandeforskning, Umeå universitet.
Fick mig att tänka på be kyrkor vilket inte verkar ha varit helt ovanligt i katolska länder under delar av medeltiden, exempelvis när pesten genererat många lik. Det är en surrealistisk känsla att besöka en sådan med hela väggar täckta av skallar och andra skelettdelar. Ibland kan det vara djupa skikt av skelettdelar.
Om jag inte minns fel så förekom det exempelvis i det område som i dag är Mellanöstern, tror det var zoroastrismen som brukade sig av liknande begravningar.
I vårt Kopparhavets hjältar/nya Ereb Altor använder vargfolken på Dammvidderna dylika begravningar.
Faehrengaust
Swashbuckler
En annan begravningsritual som förekommer är sekundär begravning eller ombegravning. Det handlar om att man öppnar en grav och begraver om personen.
Ett exempel på ritualen är Famadihana på Madagaskar. Kallas även för "turning of bones". Man tar ut kroppen, sveper och den och dansar med den. Tanken här är att själen inte kan gå vidare förrän kroppen helt förmultnat och under den tiden göra ceremonier. Om jag förstått det rätt så kan det behövas flera ombegravningar.
Men sekundära begravningar finns eller har funnits även i sydostasien och på öar i Stilla havet.
Historiskt kan sekundär begravningar ha förekommit lite vars stans, kanske även hos oss.
---
I rollspel kan detta bli en stämningsfylld scen. Den döda grävs upp och en ceremoni utförs.
En tanke som slår mig är att i en rollspelsmiljö med vampyrer, gengångare, etc. så kanske sekundärbegravningen uppstår som ett fenomen för att kontrollera att den döda verkligen är död. När traditionen väl uppstått så utvecklas den till mer än bara en kontroll och vävs in i religionen. Känns som en rätt naturligt utveckling i en fantasy-värld (även om det borde vara ännu naturligare att bränna liken direkt, men det blir inte lika rolig spelvärld om man vill ha odöda kvar, en motsägelse som jag ofta funderat på i mina spelvärldar).
Äventyrsförslag:
Ett exempel på ritualen är Famadihana på Madagaskar. Kallas även för "turning of bones". Man tar ut kroppen, sveper och den och dansar med den. Tanken här är att själen inte kan gå vidare förrän kroppen helt förmultnat och under den tiden göra ceremonier. Om jag förstått det rätt så kan det behövas flera ombegravningar.
Men sekundära begravningar finns eller har funnits även i sydostasien och på öar i Stilla havet.
Historiskt kan sekundär begravningar ha förekommit lite vars stans, kanske även hos oss.
---
I rollspel kan detta bli en stämningsfylld scen. Den döda grävs upp och en ceremoni utförs.
En tanke som slår mig är att i en rollspelsmiljö med vampyrer, gengångare, etc. så kanske sekundärbegravningen uppstår som ett fenomen för att kontrollera att den döda verkligen är död. När traditionen väl uppstått så utvecklas den till mer än bara en kontroll och vävs in i religionen. Känns som en rätt naturligt utveckling i en fantasy-värld (även om det borde vara ännu naturligare att bränna liken direkt, men det blir inte lika rolig spelvärld om man vill ha odöda kvar, en motsägelse som jag ofta funderat på i mina spelvärldar).
Äventyrsförslag:
- Den självklara... när man öppnar graven så är liket borta.
- Den nästan lika självklara... när man öppnar graven så är det någon annans lik där. Eller två lik?
- Och ytterligare en självklar... när man öppnar graven så är det en vampyr/gengångare. Kanske dödar den hela begravningsföljet och nu är det upp till rollpersonerna att leta upp den odöda.
- Och ännu en... när man öppnar graven så håller liket i en ledråd av något slag.
- En familj vägrar öppna en grav för att utföra ombegravning. Vad är det de döljer? Nu börjar den dödas ande hemsöka byn.
- Man öppnar en grav. Den döda sveps om och sitter med vid en festmåltid som seden bjuder. Sedan går man tillbaka till graven för att begrava den döda, men graven är stängd och går inte att öppna. Vad är det som händer? Är det den döda som inte vill tillbaka till graven? Har något annat begravits medan festen pågick?
- En farlig sjukdom (pestaktig?) gjorde att många begravdes samtidigt. Nu börjar det bli dags för ombegravningarna. Men, om gravarna öppnas så kommer sjukdomen kanske åter att börja spridas. De lärda i staden förstår detta och varnar, men konservativa bybor tänker inte låta sina döda släktingar vara utan ombegravning. Alla ombegravningar behöver stoppas, men helst utan våld, hur ska det gå till? Sjukdomen skulle även kunna vara något som orsakar odöda, t.ex. zombier.
Quadrante
Grisbonde
Det är främst denna jag saknat och nämnde lite i förbifarten ovan. Använt den flitigt i en kampanj jag kört under många år. Bäst blir den om den förekommer som det naturliga och inte som det avvikande.
Men som vi märker, finns det ju så många fler sätt.
Quadrante
Grisbonde
Skulle köra med dessa äventyrsförslag:
Den döde dog på en avlägsen farlig plats, nu måste äventyrarna resa dit och hitta benen, för att föra hem den till släktgraven. Hur ska de kunna sjunga och dansa utan att bli upptäckta?
När de kommer till en gravsättning för att hämta en viktig/framstående person, är det andra som redan grävt upp benen. Nu måste de jaga upp dem och kämpa om den döde.
Äventyrarna ska föra benen för ombegravning, men en nekromantiker har animerat dem!
Den döde dog på en avlägsen farlig plats, nu måste äventyrarna resa dit och hitta benen, för att föra hem den till släktgraven. Hur ska de kunna sjunga och dansa utan att bli upptäckta?
När de kommer till en gravsättning för att hämta en viktig/framstående person, är det andra som redan grävt upp benen. Nu måste de jaga upp dem och kämpa om den döde.
Äventyrarna ska föra benen för ombegravning, men en nekromantiker har animerat dem!
Faehrengaust
Swashbuckler
Haemolacria (Hemolakri) är ett medicinskt tillstånd som gör att man gråter blod, eller i alla fall tårar blandad med blod.
Förr i tiden så kunde det tolkas på helt olika sätt.
En extra spännande detalj är att våran kära greve Dracula kanske led av detta tillstånd. Citat från engelska Wikipedia:
Den som vill läsa mer om forskningen hittar referenserna på wikipedia-sidan.
NOT: Det finns ett annat tillstånd som kallas Hematidrosis som innebär att man får blod i svettet.
---
Det här är så klart väldigt lätt att använda i rollspel och kan användas i många olika typer av genrer.
Kanske får någon av rollpersonerna Hemolakri vid något tillfälle? Kanske finns det något i en rollspelsvärd som orsakar tillståndet?
Äventyrsförslag:
Förr i tiden så kunde det tolkas på helt olika sätt.
- Det kunde ses som ett tecken/bevis på helighet. Vissa helgon sägs ha gråtit blod när de fick visioner.
- Men det kunde också ses som varsel på olycka, krig eller något annat elände. Det kunde även tolkas som ett tecken på förbannelse.
En extra spännande detalj är att våran kära greve Dracula kanske led av detta tillstånd. Citat från engelska Wikipedia:
Den som vill läsa mer om forskningen hittar referenserna på wikipedia-sidan.
NOT: Det finns ett annat tillstånd som kallas Hematidrosis som innebär att man får blod i svettet.
---
Det här är så klart väldigt lätt att använda i rollspel och kan användas i många olika typer av genrer.
Kanske får någon av rollpersonerna Hemolakri vid något tillfälle? Kanske finns det något i en rollspelsvärd som orsakar tillståndet?
Äventyrsförslag:
- Tre nunnor i ett kloster börjar gråta blod mer eller mindre samtidigt. En del vill tolka det som ett heligt tecken medan andra menar att nunnorna är inblandade i något mörkare. Rollpersonerna kanske får i uppdrag att undersöka? Det kanske bara är en ovanlig sjukdom? Eller är det något övernaturligt?
- En sekt med flagellanter har börjar gråta blod. Det blir stor uppståndelse och folk ser dem som heliga. Det flockas nya rekryter till flagellanterna. Men, så småningom börjar flagellanternas beteende att förändras och bli allt mer våldsamt och galet. Och vad är det för dryck som flagellanternas ledare ger sin sekt? Och varför dricker han den inte själv?
- En helgonstaty börjar gråta blod. Pilgrimer flockas dit och tar blod och smetar in på sina egna ögon. Efter ett tag börjar de som gjort det se syner och tror att de kommer från gud. Men synerna är skrämmande och märkliga. Snart manas de till makabra dåd av synerna. Vad är det som pågår?
Quadrante
Grisbonde
Vanlig skrock kan bli intressant i en fantasivärld om det är mer sanning bakom.
Vad händer egentligen om man dödar en jättespindel om det ”blir regn om man dödar en spindel”. Kan spindlar berätta, förutspå med sina nät? Varför kallas spindeln lyckofågel? Innebär det tur om man har spindlar på sina ägor … vad händer när jättespindeln dör? Vad händer den som utför det dödande hugget?
Vad händer egentligen om man dödar en jättespindel om det ”blir regn om man dödar en spindel”. Kan spindlar berätta, förutspå med sina nät? Varför kallas spindeln lyckofågel? Innebär det tur om man har spindlar på sina ägor … vad händer när jättespindeln dör? Vad händer den som utför det dödande hugget?
Faehrengaust
Swashbuckler
Vad vi moderna människor ofta missar här är att vi inte förstår hur det är att verkligen tro på sådana saker. Vi klarar inte riktigt av att leva oss in i den världen. För oss ter det sig lite småroligt att man trodde på vittror, men hur var det egentligen att verkligen tro att de fanns?
Parallellen för de flesta moderna svenskar är vetenskapen. Vi tror verkligen på att vetenskapen är sann. Hela vår världsbild vilar på det. Det är våran enda sanning, vårt facit (inte riktigt, men jag överdriver lite).
Men, hur ser världen ut om man i stället verkligen tror på vittror, tomtar, djävulen, etc. Det blir en helt annan värld man lever i.
I fantasy gör vi sakerna verkliga för då kan vi förhålla oss till dem. Om vittran har KP så finns det på riktigt för oss i spelvärlden. Men för medeltidsmänniskan så var vittran också riktig och man var tvingen att förhålla sig till den. Man skulle inte kasta ut hett vatten efter då kunde man träffa vittrornas boplats. Det var så.
Jag tycker det är otroligt fascinerande att fundera på sånt och därför har jag blivit allt mer intresserad av folktro och andra föreställningar.
Och tänk om vetenskapen har fel... tänk om våran världsbild är precis lika tokig som de tidigare?
Mekanurg
I am a human being, not a human doing.
Jag har sett det där close-up via min indiska släkt. År 2010 blev min yngsta dotter (då 7 år) stalkad av en leopard i släktens hemby i Himalayas utkant. Allt gick väl, ty leoparden flydde när vuxna kom till undsättning. Nu är dottern strikt förbjuden att återvända dit så länge den där leoparden kan tänkas leva (till cirka år 2030 IIRC), ty enligt byborna minns den hennes doft och kommer att jaga rätt på henne närhelst den får möjlighet. Ja, om man lever med detta slags rovdjur i närområdet förändras en syn på världen: vem vågar ta en sådan risk?
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag tror att ska vi komma åt det kan vi göra det genom att tala om varseblivning. Vi upplever fortfarande varseblivning i olika situationer, där huvudet springer före med den in-put som getts i stunden. Ekot av dina egna skor i tunneln blir något eller någon som jagar dig. Vindens ylande i den mörka natten blir ett odjur som stryker omkring. Blixten som lyser upp himlen och får fönsterkråset att uppenbara sig som ett kors på golvet blir en ingång till Jesu uppenbarelse.