Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

[Svarte Faraonen]

I Eon förekommer himmelsbegravningar framför allt i Mûhad, där fåglar betraktas som himlens budbärare. Likt vår världs zoroastrier använder man sig framför allt av Tystnadstorn för att placera kropparna.

 

[Mekanurg]

Ett sätt att begrava som använts (och i viss mån fortfarande används) är så kallade Himmelsbegravningar (fritt översatt av mig från Sky burial). Används eller har använts i t.ex. Tibet, Nepal och Mongoliet. Liknande begravningsmetoder finns på andra håll i världen.

Det är en begravningsmetod som utvecklats i områden där marken är hård (svårt att gräva gravar) och det är ont om träd (svårt att bränna). Det går i sin enkelhet ut på att låta asätande djur kalasa upp liket. Det ses som en bra grej att kroppen återgår till livets naturliga kretslopp.

From the diary of Baron Carl Silfwersparre, 18 May 1890
On Mars the winds never cease – complete silence is unknown here. The local nomad tribes tie the bodies of their dead to the tree branches in the few copses available and proclaim these to be sacred ground. The belief is that the spirits of the dead are free to roam with the winds. As time passes the ground between the trees is littered with remains of bodies. We humans abstain, too, from entering these copses, though not for reasons of piety.

 

[Quadrante]

Ett sätt att begrava som använts

Man kan tänka sig varianter som att den döde konsumeras (av familjen eller de som bryr sig om denne).

Det förekommer flera varianter av uppdelade begravningar, där oftast benen (som inte upplöses lika lätt) ses som det viktiga. Det kan vara att kroppen först förbereds (äts, begravs eller som ovan nämnts förbereds till djur) eller att köttet kokas och rensas bort. I ett senare tillfälle förs benen till sin begravningsplats ... som kan vara en samlingsgrav för ben, eller enskild plats för denne person.

Ben kan även återanvändas, dekoreras och visas upp.

 

[Svarte Faraonen]

Man kan tänka sig varianter som att den döde konsumeras (av familjen eller de som bryr sig om denne).

Det förekommer flera varianter av uppdelade begravningar, där oftast benen (som inte upplöses lika lätt) ses som det viktiga. Det kan vara att kroppen först förbereds (äts, begravs eller som ovan nämnts förbereds till djur) eller att köttet kokas och rensas bort. I ett senare tillfälle förs benen till sin begravningsplats ... som kan vara en samlingsgrav för ben, eller enskild plats för denne person.

Ben kan även återanvändas, dekoreras och visas upp.

Även detta förekommer i Eon – vättarna praktiserar begravningskannibalism. I äventyret Vito Chaseres sista färd spelar detta roll:

Spoiler

Rollpersonerna försöker hitta ett försvunnet lik. Den avlidne har i själva verket burits bort av de vättar han var vän med, som ämnar hedra honom genom att äta upp honom.

 

[Quadrante]

Eon kan vara föredömligt på flera sätt (kan jag säga även om jag aldrig läst spelet). Men upplever att det ofta är europa-medeltid-kristet och oftast modern syn, på de flesta företeelser i många spel. ... och när något förekommer är det ofta ett exempel på det avvikande eller främmande. Kanske förståeligt, då flera saker som förekom i vår "europeiska medeltid" även de verkar kännas för främmande och konstiga, om man ska döma av vad man ser. Tur tråden finns så man kan ändra på det själv ...

 

[JohanL]

Även detta förekommer i Eon – vättarna praktiserar begravningskannibalism. I äventyret Vito Chaseres sista färd spelar detta roll:

Spoiler

Rollpersonerna försöker hitta ett försvunnet lik. Den avlidne har i själva verket burits bort av de vättar han var vän med, som ämnar hedra honom genom att äta upp honom.

Trollen i Glorantha var nog de första i rollspelssvängen med att äta upp sina döda (ja, och andras med, förstås, men då är det bara som mat).