Rollspelsprofilen: ”Ingen backstory längre än 30 ord tillför något”

[verlandes.]

Jag kan gilla old school-grejen med att man rakt uppochned får ett yrke som man hade innan man blev äventyrare (och ännu mer hur det har byggts ut i Electric Bastionlands failed careers). Enormt spelbart och kan skvallra om vilket slags rollperson man är ("hur kommer det sig att denna florist blev en fighter, egentligen?").

 

[Quadrante]

Ser gärna bakgrunden som en del av skapelseprocessen. Får gärna vara inbakad på något smidigt sätt i mekaniken. Kan vara som ovan nämnda bakgrunder. Life-path-system, eller hellre som inbakt i de små enkla steg man gör när man väljer de komponenter (egenskap, färdighet eller vilka de nu är) man väljer.

 

[Mogger]

Helt klart detta. Men det är när spelaren förväntar sig att jag som spelledare ska lusläsa och anpassa kampanjen efter hens backstory som det blir klurigt - åtminstone för mig!

Fast, den överenskommelsen måste väl finnas innan?

Jag som SL kommer definitivt anpassa min prepp efter vad spelarna kokar ihop och vad vi pratar om före spel. För mig är det själva poängen med att ens ha rollpersoner.

 

[Troberg]

För one-shots skulle jag nog säga att några hundra ord är lagom, max 500. Då får man med lite karaktärisering och småbitar att droppa in. Men i kampanjspel tycker jag det är mer intressant att bli utvecklade karaktärer över tid snarare än att starta som det. Ganska många karaktärstyper gör sig bättre i blivande än i vardande.

En viktig sak här är kampanjens utforming. Är det "zero to hero", då behövs det inte så mycket. Är det karaktärer som börjar kompetenta och inte utvecklas så mycket siffermässigt, då behövs mer.

 

[aknaton]

För mig får spelarna skriva hur mycket eller lite bakgrund för sin rollperson som de vill. Men bara det som kommer i spel är ”på riktigt”. Och jag kommer inte läsa deras bakgrunder.

Det som jag som spelledare vill ha är en eller två meningar som jag kan ”spela på”. Spelarna får byta ut dessa efter varje session om de så önskar. Och det kan vara stort eller smått.

 

[Faehrengaust]

Märkligt att alla utgår ifrån att det hänt massor i dessa bakgrundshistorier.

Ja, det är faktiskt ett intressant fenomen. Vad hände med "När kon dog så svalt vi så jag gav mig ut på vägarna"?

 

[Samiloth]

Vi verkar skilja oss en del, vilket kan knytas tillbaka till vad vi anser en bakgrund är. Vissa orkar inte läsa text. Jag antar det bara är så, i det fallet, och kan inte riktigt knytas tillbaka till vad en bakgrund är.

I övrigt så finns åsikterna att:

Bakgrunden skapar referenserna som förklarar beteende hos karaktären, själva modellen för hens psyke.
Bakgrunden är irrelevant och som mest kuriosa, något vissa tycker man som SL kan använda.
Bakgrunden visar häftiga och storslagna saker som kan överskugga kampanjen och ställa till det.
Att en bakgrund kan skapa kärlek för karaktären hos spelaren, som ställer till det.
Att karaktärerna ska vara en slags tabula rasa. Deras utveckling ska bara ske i spel, inte före.

Jag antar att folk har sin uppfattning för att de själva skriver bakgrund på ett visst sätt, och/eller för hur deras spelare skrivit bakgrund till sina karaktärer. Med andra ord så har vi olika utgångspunkter när vi svarar på “samma” fråga.

Det här är en av de sakerna varför jag gillar rollspel. Betydande skillnader och mål, ändå skapar det ett stort nöje

 

[verlandes.]

Fast, den överenskommelsen måste väl finnas innan?

Jag som SL kommer definitivt anpassa min prepp efter vad spelarna kokar ihop och vad vi pratar om före spel. För mig är det själva poängen med att ens ha rollpersoner.

Hm. Jag tycker som sagt om bakgrunder, både som fluff och som SL-verktyg - det är när de antingen får ett visst omfång (mer än en halv A4) eller när bakgrunden riskerar att dominera antingen kampanjmiljön eller de andra spelarna som jag säger nej.

I en Symbaroum-kampanj för flera år sedan fick jag ett långt (jättelångt) dokument av en spelare som angav sin bakgrund som en son till Mörkerfurstarnas kung, inkluderat ett släktträd och en novell. Spelaren drog mig också åt sidan och sa att han vill att gruppen ska lämna Tistla fäste för att ta sig söder om Alberetor för att söka hämnd och under hela spelet var han enormt avig mot att göra någonting som inte fortgick hans egna huvudmål.

Har ett gäng liknande upplevelser som sammantaget gjort att jag numer föredrar bakgrundshistorier som är korta, tydliga och spelbara.

 

[Mogger]

Hm. Jag tycker som sagt om bakgrunder, både som fluff och som SL-verktyg - det är när de antingen får ett visst omfång (mer än en halv A4) eller när bakgrunden riskerar att dominera antingen kampanjmiljön eller de andra spelarna som jag säger nej.

I en Symbaroum-kampanj för flera år sedan fick jag ett långt (jättelångt) dokument av en spelare som angav sin bakgrund som en son till Mörkerfurstarnas kung, inkluderat ett släktträd och en novell. Spelaren drog mig också åt sidan och sa att han vill att gruppen ska lämna Tistla fäste för att ta sig söder om Alberetor för att söka hämnd och under hela spelet var han enormt avig mot att göra någonting som inte fortgick hans egna huvudmål.

Har ett gäng liknande upplevelser som sammantaget gjort att jag numer föredrar bakgrundshistorier som är korta, tydliga och spelbara.

Det låter ju iofs som ett annat slags problem. Jag har dock sammanfattat min åsikt i ett annat inlägg:.

Post in thread 'Min rollpersons bakgrund ...' http://www.rollspel.nu/threads/min-rollpersons-bakgrund.78154/post-1090684

• Vem är jag och var kommer jag ifrån?
• Var är jag nu och vart är jag på väg?
• Vilka älskar/hatar mig? Vilka hjälper/stjälper?

Som SL är det ungefär vad jag behöver veta med. Om denna info hittas på fritt, genereras av tabeller eller kommer mer eller mindre färdig med rollen spelar i princip ingen större roll men jag gillar system som ex Burning Wheel, Traveller, Eon IV, Western IV etc där man får lite oväntad input som gör att jag blir lite överraskad.

Väl i spel använder jag denna info precis som övrig setting. Min vänner är sådana jag kan gå till för att få hjälp, mina fiender är de jag misstänker när det går illa. Mitt jobb och min familj innebär resurser men också ansvar som jag måste förhålla mig till. Min plats/status ger mig en uppsättning verktyg som jag använder. Jag kan naturligtvis även aktivt försöka förbättra min situation eller någon annans.

Som SL använder jag bakgrunder på samma sätt. Fiender kan ge sig nära och kära, jobbvänner kan behöva hjälp, gamla kontakter kan bli allierade, etc

Jag behöver bry mig om min rollperson. Om min RP är en kuliss så bryr jag mig inte. Att ha en bakgrund underlättar detta något enorm för mig.

Hur lång denna bakgrund sedan är, eller hur den presenteras - punktform om tre punkter, lifepaths+circles+relationer, ett släktträd, en essä, etc - spelar ingen roll så länge vi som spelar är med på att information ska användas i spel."

 

[Organ]

Hm. Jag tycker som sagt om bakgrunder, både som fluff och som SL-verktyg - det är när de antingen får ett visst omfång (mer än en halv A4) eller när bakgrunden riskerar att dominera antingen kampanjmiljön eller de andra spelarna som jag säger nej.

I en Symbaroum-kampanj för flera år sedan fick jag ett långt (jättelångt) dokument av en spelare som angav sin bakgrund som en son till Mörkerfurstarnas kung, inkluderat ett släktträd och en novell. Spelaren drog mig också åt sidan och sa att han vill att gruppen ska lämna Tistla fäste för att ta sig söder om Alberetor för att söka hämnd och under hela spelet var han enormt avig mot att göra någonting som inte fortgick hans egna huvudmål.

Har ett gäng liknande upplevelser som sammantaget gjort att jag numer föredrar bakgrundshistorier som är korta, tydliga och spelbara.

Jag tycker att det är en självklarhet att SL alltid har sista ordet och har rätt att be spelare ändra sina bakgrunder om de inte passar in. Bäst är om bakgrunden tillkommer efter bollande mellan SL och spelare.

 

[Troberg]

Jag tycker att det är en självklarhet att SL alltid har sista ordet och har rätt att be spelare ändra sina bakgrunder om de inte passar in. Bäst är om bakgrunden tillkommer efter bollande mellan SL och spelare.

Jag brukar tillämpa principen att jag som SL vill höra karaktärskonceptet först, och eventuellt diskuterar justeringar. Sedan vill jag se karaktären någon gång under skapandet också, bara för att stämma av vad de gör, så att det passar.

 

[Rangertheman]

Jag föredrar "show, don't tell" när det gäller backstories (också). Om någon vill skriva ner mycket eller lite för att få en känsla för sin rollperson är det helt ok. Men jag vill inte läsa det; jag vill att det ska framkomma kring spelbordet. Jag vill definitivt inte känna mig skyldig att skohorna in SLP eller situationer för att mata din backstory!

 

[Troberg]

En aspekt som till stor del glömts i diskussionen, och som spelar roll, är VEM som gör karaktären.

Delar SL ut färdiga karaktärer, så behöver man en beskrivning för att plantera dem i huvudet på spelaren.

 

[verlandes.]

En aspekt som till stor del glömts i diskussionen, och som spelar roll, är VEM som gör karaktären.

Delar SL ut färdiga karaktärer, så behöver man en beskrivning för att plantera dem i huvudet på spelaren.

Halvfärdig tycker jag. Lämnar gärna utrymme för spelarens egna idéer.

 

[Quadrante]

Skulle vara intressant att konstruera ett system där varje gång du väljer en färdighet, så får du också välja ett textutdrag om din bakgrund. Kanske även att egenskaper kommer av de färdigheter man valt, inte att man bara kan välja utifrån de egenskaper man råkade få. Inte unik tanke, men skulle vara kul utmaning att genomföra.

 

[God45]

Skulle vara intressant att konstruera ett system där varje gång du väljer en färdighet, så får du också välja ett textutdrag om din bakgrund. Kanske även att egenskaper kommer av de färdigheter man valt, inte att man bara kan välja utifrån de egenskaper man råkade få. Inte unik tanke, men skulle vara kul utmaning att genomföra.

Det här låter superkul! Och lite Disco Elysium/Esoteric Ebb.

 

[Zire]

Jag uppskattar spel som Järn och Fantasy World där man börjar med att man tillsammans skapar världen (väldigt översiktligt/begränsat), sedan gruppen/klanen och sist rollpersonen. Det faktum att spelarna är med i alla leden tycker jag skapar en liten buffert för att vissa vill skriva max 30 ord och andra tänker att 30 A4 är en rimlig gräns. När man sitter tillsammans och pratar så kan man ofta också förmedla mycket mer än vad man kan i text. Framför allt så har man möjlighet att lyssna av, ge förslag och inspirera varandra. Jag känner sällan ett behov av slumptabell eller liknande, för vi blir på sätt och vis varandras slumpmässiga input. Man antecknar det viktigaste under tiden så att man kommer ihåg vad man har pratat om.

Det jag uppskattar med detta är att man kan fokusera på det som är intressant och att det ofta knyts ihop i de olika leden. Kanske tycker en spelare att den inkvisitor-liknande organisationen var särskilt intressant och bidrar med många intressanta tankar där, det brukar ofta leda till att andra får idéer åt olika håll som fylls på med mer detaljer och information. Så när det är dags att skapa rollpersoner så kanske den spelaren skapar en inkvisitor från organisationen, eller någon som är svuren att bekämpa den, eller kanske någon som förhandlat med dem och har stor kännedom om deras förehavanden och relationer. Ofta så är behovet mindre att själv skapa en massa bakgrund eftersom vi redan har gjort det tillsammans. Och i t.ex. Fantasy World så uppmuntras man att i viss mån fortsätta skapa allt eftersom spelet fortgår (det gäller framför allt SL) och det kan också minska behovet av att bestämma mycket i förväg.

(Jag vet att det finns viss aversion mot att spelarna skapar spelvärld när spelet "har satt igång" och man vill leva sig in i sin rollperson. Så har det varit i vissa fall i min spelgrupp åtminstone. Det har fungerat bättre om man ser det mer som att man förmedlar tankar som eventuellt har dykt upp i huvudet än att man ska bestämma eller skapa någonting. Har man en tydlig bild av någonting så får man gärna förmedla det, men har man inte det så kanske någon annan har det, och i sista fall så får SL ta ansvaret att bestämma/beskriva (och här rekommenderas man att vara trivial).)

 

[Swedish Chef]

Lite som @Mogger bedriver ovan brukar jag uppskatta följande från mina spelare. Gärna i punktform

1-3 formativa händelser för rollpersonen
1-3 viktiga relationer
1 svaghet
1 personligt mål.
Hur känner jag någon/några av de andra rollpersonerna.

Exempel: Barbaren Njord
Växte upp hos mina farföräldrar då min far dig i vättekrigen.
Gav mig ut på ett misslyckat äventyr när jag var 16, min vän Taumak gick bort.

Har en mentor i Grim, min fars gamla stridskamrat.
Har en lillasyster som jag vill beskydda från allt farligt
Taumaks far avskyr mig och beskyller mig för hans död

Jag är givmild och har en tendens att ge bort pengar till bättre behövande, vilket gör att jag ibland inte har råd med hyran.

Jag vill döda minst 100 vättar för att hämnas min far.

Detta var vad en av mina spelare kom till bordet med, vilket i mina ögon var precis vad som behövdes för att väva in Njord i princip vilken kampanj som helst. Det är kanske något mer än 30 ord, men där någonstans tycker jag känns lagom.

 

[Magnus Seter]

Jag tycker att det är en självklarhet att SL alltid har sista ordet och har rätt att be spelare ändra sina bakgrunder om de inte passar in.

Jag har deltagit i en tråd på EN World med runt 1000 inlägg där en handfull användare envist hävdade att SL inte alls har rätt till sista ordet vid spelbordet.

Jag verkar bara dras in i de mest bisarra trådarna på EN World, inser jag nu.

 

[Übereil]

Hm. Jag tycker som sagt om bakgrunder, både som fluff och som SL-verktyg - det är när de antingen får ett visst omfång (mer än en halv A4) eller när bakgrunden riskerar att dominera antingen kampanjmiljön eller de andra spelarna som jag säger nej.

I en Symbaroum-kampanj för flera år sedan fick jag ett långt (jättelångt) dokument av en spelare som angav sin bakgrund som en son till Mörkerfurstarnas kung, inkluderat ett släktträd och en novell. Spelaren drog mig också åt sidan och sa att han vill att gruppen ska lämna Tistla fäste för att ta sig söder om Alberetor för att söka hämnd och under hela spelet var han enormt avig mot att göra någonting som inte fortgick hans egna huvudmål.

Har ett gäng liknande upplevelser som sammantaget gjort att jag numer föredrar bakgrundshistorier som är korta, tydliga och spelbara.

Som Mogger säger, det låter som ett annat slags problem. Spelar nån exilprinsen från Långtbortistan och försöker hijacka kampanjen till att handla om hur exilplrinsen återtar sin tron så spelar det ingen roll om bakgrunden består orden "exilprinsen från Långtbortistan" eller en halv fantasybokserie, det kommer vara ett problem oavsett.

Har inte alla deltagarna (sl som spelare) någolunda samma bild av vad det borde vara för kampanj man spelar så kommer det inte bli bra - och de där spelarna verkar inte ha samma bild av vad det borde vara för kampanj som övriga deltagare. Min personliga erfarenhet är att det brukar börja med att spelledaren pitchar sin kampanjidé och när hen har fått buy-in från spelarna så jobbar spelarna och sl gemensamt för att få rollpersoner som passar in. Och där blir det lite givande och tagande från båda hållen - men det är/bör vara slagsida mot givande från spelarna, för det är ändå SL som lägger mest energi på att få till spel.

Om någon då känner för att spela exilprinsen från Långtbortistan så kommer SL antingen att trycka på att det där med att återta tronen är nåt rollpersonen har släppt och så får spelaren acceptera att det inte är den kampanjen vi ska spela. Alternativt så tycker SL att en kampanj om att låta en exilprins återta sin tron ändå känns rätt coolt, men kan det inte vara landet ni är i istället för Långtbortistan? Och kommer spelaren och SL inte överens så får väl den spelaren försöka hitta en annan kampanj.

Übereil