Hantverksgruppen rapporterar

[Genesis]

Hantverksklubben #43: Berättaren som person

Igår blev det ett extrainsatt klubbmöte, med mig, Nathalie, Anne och @APM. Temat var mitt, och löd "Berättaren som person". Det handlade om att på olika sätt frågå eller experimentera med den vanligtvis allestädes närvarande och opartiska berättarrösten vi ofta använder för att beskriva saker i spel. Vi sätter scener och förklarar, kanske sakligt och kortfattat, kanske färgstarkt och utstuderat, hur saker ser ut och ligger till. Det som sägs utanför dialoger sägs inte av något specifikt "jag", annat än kanske spelarens eget, men även där lägger vi sällan in mycket av vår egen identitet och subjektivitet i beskrivningarna. Detta är något jag ville ändra på, och prova lite andra sätt att beskriva, där scensättningarna och beskrivningarna av vad som sker i scenen är levererade av ett identifierat "jag" och därmed är subjektiva och en del av själva berättelsen. Här är listan över samtalsämnen:

• Nerver av stål - berättande i jag-form
• Subjektivt berättande
• Otillförlitlig berättare
• En person berättar i en scen för en annan
• Två personer berättar, eventuellt håller inte med varandra. Överhuvudtaget flera berättare med olika perspektiv.
• Personligt tilltal som spelare till de andra spelarna
• Olika spelare har olika perspektiv
• Baron Münchhaussen, Nostalgi
• Kommentator
• Daughters of Verona och InSpectres - prata med publiken
• Att kommentera om framtida händelser som vidare spel får uppfylla.
• Berättarröstmonopol: En person berättar, de andra bara dialogerar
• Varje spelare berättar ur sin rollpersons perspektiv.

Ibland gör vi ju det här helt naturligt i spel. Jag kanske beskriver min handling som "Jag tittar lite trött på den här idioten som uppenbarligen inte har en aning om vad han snackar om". Där beskriver jag en handling, men låter den färgas av min rollpersons subjektiva upplevelse av situationen. Det är dock fortfarande inte min rollperson som säger detta, utan jag som spelare som gör en beskrivning, så det handlar om att jag anammar min rollpersons perspektiv, lite relaterat till diskussionen om att bryta fjärde väggen.

Söndag morgon: brunch på Grand Hotel. Veronica och Tatiana träffas efter festen och försöker att pussla ihop vad fan det var som egentligen hände. Båda två har enorma minnesluckor. Visst var det Erika som hade bjudit med dem? Till något slott ute i ingenstans, hos en rik snubbe som hette … Rickard? Det fanns en pool och … nä, tomt. Och vänta, vad fan … festen var ju på fredagen, och nu är det söndag. Har de blivit drogade? Allteftersom berättelsen fortlöper hoppar vi fram och tillbaka i tid och rum och pusslar ihop vad som egentligen skedde. Steve, Erikas ganster-pojkvän. Den mystiske "Mr. Takanawa". Erika är förvunnen; ingen har sett henne sedan festen. Rickard ljuger för polisen. Vad var det för jäkla fest, hände egentligen med Erika, och var är hon nu?

Jag är väldigt nöjd med både berättelsen och temat den här gången. Det var ett tekniskt kul spelpass där alltihopa egentligen handlade om festen, och där varje scen avslöjade lite fler detaljer om vad som egentligen hade hänt, tills den hemska sanningen uppenbarades. (Takanawa, en yakuza-boss som hade människosmugglingsaffärer tillsammans med Rickard, fattade tycke för Erika, och tog med henne upp på rummet. Erika gjorde motstånd och nitade honom med nycklarna i näven och hotade att berätta för polisen vad som hänt, varpå Rickard blev tvungen att … ta hand om problemet.)

Den främsta tekniken vi använde var att sätta scener där någon eller några pratade om vad som hänt innan, vilket gav en härlig dubbelscen, där vi har dels samtalat som utspelar sig, och dels scenen som berättas. Vi använde också en hel del tricket där en spelare spelar en rollpersons tankar/inre monolog, en teknik som börjar bli något av en stapelvara i Hantverksklubben. Den ballaste scenen var den sista, som APM satte. I denna växlade vi mellan Rickards polisförhör och scener på festen. Rickard (spelad av APM) blev intervjuad av polisen (spelad av mig), som ställde frågor som han svarade på, och sedan såg vi scener på festen som visade vad som verkligen hände (spelade av Anne och Natalie). Kontrasten mellan Rickards lögner och de sanna scenerna, mellan de två olika sätten att berätta, klippningen fram och tillbaka, det var asballt. Det var definitivt inte helt enkelt att få till; vid ett par tillfällen fick jag hoppa in som tredje spelare i "vad som egentligen hände"-scenerna, och halvvägs genom scenen fick vi pausa lite för att diskutera hur vi egentligen skulle spela ut den, vilken scen som var "huvudscenen", men det blev ändå ett väldigt ballt grepp, och en teknik som jag tar med mig från den här sessionen.

Jag är också hyfsat nöjd med introscenen, som jag satte, där vi nästan hade en sorts trippelscen. Jag satte scenen från en kypares perspektiv, som gick runt och plockade med borden och maten, och tjuvlyssnade på tjejernas konversation medan jag kommenterade deras beteende med inre monolog. Sedan hade vi de två tjejernas konversation, som ju var huvudgrejen, där de diskuterade både festen och brunchen. Och till sist den implicita scenen, festen, berättad i brottstycken utefter vad de mindes.

En teknik jag ångrar att vi aldrig riktigt provade på var en som Nathalie föreslog i försnacket, där man har en eller flera personer som sitter bredvid och kommenterar vad som sker i huvudscenen. Jag hade väl lite detta i min kypare, men jag tror att man hade kunnat göra en ball grej av detta. Det föll sig aldrig riktigt naturligt att använda detta i den här berättelsen, dock.

 

[Genesis]

Hantverksklubben #44: ROAD TRIP!

Denna gång hade oväntat stark uppslutning, där jag själv, @Bunny, @Lukas, @Hellzon och Nathalie lirade, under Lukas tema "Roadtriphistorier". Det var en långkörare denna gång, med totalt fem timmar, inklusive för- och eftersnack. Men det var det värt, för jag tycker att vi fick till en riktigt bra och snygg berättelse!

Temat var som sagt om "roadtrippar", och vi försökte att undvika att behöva definiera detta, och lyckades delvis med detta. Försnacket handlade inte så mycket om specifika rollspelstekniker, utan kretsade mest kring vilka roadtripprollspel det finns (hint: inte så många, men Lukas ska skriva ett! ), exempel på film och litteratur, och sedan hur dessa berättelser faktiskt ser ut, i form av tematik. Vi diskuterade hur genren till viss del är väldigt amerikansk, med bilvurm, ett enormt land, och dåligt utbyggt tågnät, vi pratade om hur man kan använda resan som en metafor för livet, och hur man kan låta berättelsens mer mundana bitar (landskapet, vädret, händelser längs vägen) spegla det dramaturgiska i berättelsen. Just den här grejen tycker jag att vi lyckades riktigt väl med!

Samtalsämnen:

• Fokus på personerna, världen som kuliss
• Ribbon Drive, Fall of Magic, Witch: Road to Lindisfarne
• Isolerade, bara med varandra under långa sträckor.
• Ställas inför vägval
• Frihet som tema
• Resor gör det lättare att spela en berättelse som inte är så konfliktfokuserad
• Miljöbeskrivningar, landskapet förändras, spegla rollpersonernas sinnesstämning
• Beskrivningsscener (turas om runt bordet) för att skildra resan.
• Använda stopp på vägen för dialoger mellan delar av gruppen.
• Stöta på personer som inte återkommer. Eventuellt använda dem för att spegla rollpersonerna.
• Överhuvudtaget koppla dessa personer i rollpersonernas teman.
• Verklighetsflykt
• Road trip FRÅN något eller road trip MOT något?
• Vredens druvor; Unpregnant; Central do Brasil; Priscilla, öknens dotter
• Vibes - använda väder och natur för att symbolisera känslor och sinnesstämning
• Under resan, berätta om bakgrunden till den.
• Klimax när personerna kommer fram.
• Man kommer fram när man är redo
• Road trip kontra äventyrsberättelse
• En road trip är inte episk
• Road trip som ramverk, kan innehålla många olika sinnesstämning

Sammanfattning av berättelsen:
Mary, hennes vän Sarah och Charlie, som är Marys bror och Sarahs ex, ska åka på road trip från Vermont till Alabama för Sarahs giftemål. Ingen av dem har det särskilt lätt. Mary är frånskild mamma, med ett stressfyllt jobb med en skitstövel till chef, och svårt att få både tiden och pengarna att räcka till. Sarah har inte heller haft det lätt, men hoppas nu kunna komma ur detta genom att gifta sig rikt i Alabama, trots att hon (som det kommer att visa sig) aldrig ens träffat mannen hon ska äkta där. Och Charlie, hans liv är riktigt trasigt. Ett förflutet som småbrottsling, alkoholproblem, arbetslöshet och en villkorlig dom efter att ha nitat en polis, vilket inte låter honom lämna delstaten (något han inte har nämnt för de andra). Resan är lång och går från katastrof till bedrövelse, de grälar med varandra, och under tiden hinner Sarah också börja tvivla på om hon verkligen gör rätt. Natten innan brölloppet spenderas på ett motell, och där kommer till slut Sarahs och Charlies känslor ut, och de ligger med varandra. Men dagen efter, när Charlie blir slagen blodig av sin gamle kumpan efter att ha förstört knarket han smugglat åt denne genom att förvara det i motorutrymmet så att tjejerna inte skulle se det, så förstörs den bräckliga tillit de lyckats bygga upp, och Sarah drar vidare till brölloppet: sen, i en nedblodad kläning och i en motorhuvslös Chevy Camaro 1968 fylld av knark. Hon går in i kyrkan för att lämna det här kaotiska livet bakom sig och för att inte, som hon säger till en chockad Mary, hennes liv ska bli som deras. Men väl i kyrkan, efter att ha sagt ord som inte kan tas tillbaka till sina vänner, och inför den här rike sydstataren som hon inte ens känner, kan hon verkligen säga ja?

Som sagt, jag tycker att vi fick en riktigt hög kvalitet på berättelsen, och både ett par sjukt starka scener (som när Sarah och Charlie bekänner sin kärlek inför varandra) och snygga tematiska kopplingar. Landskapet och berättelsen följde varandra. När de upptäckte att Charlie inte får lämna staten så föll skuggor över vägen och alla satt tysta. När de grälat och när Sarah kände sig osäker på vad hon egentligen ville med sitt liv så åkte de i tjock dimma, och när deras relationer gick sönder så bröt bilen ihop ute i vildmarken. Vi hade också ett par snygga repliker och beskrivningar.

En grej jag tyckte var riktigt snygg var hur Sarah ena kvällen hånglat med någon snubbe på en bar, vilket Charlie sett och blivit mycket upprörd över. Han gormar "Du kan väl för fan inte hångla upp en snubbe dagen innan ditt bröllop?" och Sarah svarat "Det var ingenting, det var inga känslor inblandade". Därefter, när Charlie kysst Sarah så säger hon "Du kan väl för fan inte kyssa mig sådär dagen innan mitt bröllop?", vilket var en schysst vändning. Charlie: "Du inser ironin i vad du just sade va? Så vad är skillnaden? Det var inga känslor inblandade?"

Vi hade dock ett par detaljmissar som hindrade omgången från att bli en riktig fullpoängare. Vi fick ändra målet för resan efter att vi tidigare sagt att den skulle till Washington DC, för det var för kort för våra syften. Som tur är fanns det ett Washington, Arizona, så det var en minimal retcon. Det blev också lite udda när Charlie ombads att smuggla cigaretter inom landet, men vi lyckades rädda det genom att senare etablera att det var knark (och det blev till och med en grej där Charlie menade att John inte hade sagt något om att det inte bara var tobak, så hur skulle han kunnat veta att det skulle förstöras av värmen i motorutrymmet?). Likaså blev det en inkongruitet som syns ovan, där Charlie hade sagt "dagen innan brölloppet" när det senare visade sig att brölloppet var först två dagar senare. Det är inga viktiga grejer, så fortfarande en riktigt jäkla bra omgång, men hade vi lyckats få till de där smådetaljerna också så hade det varit perfa.

Riktigt bra spelat av alla inblandade, och en av de där omgångarna jag kommer att bära med mig. Vi gjorde inget jätteimponerande eller innovativt rent teknikmässigt. Den enda något ovanliga tekniken vi använde var en beskrivningsscen, där spelarna turas om att säga några meningar, men den är ju en standardteknik numera i Hantverksklubben, och något vi ofta tar till under resescener. Men det var väldigt tillfredsställande som ren spelomgång, och det är ju viktigare.

EDIT, bästa citatet:
Mary: "Du låter nästan som om han krossat ditt hjärta."
Poliskonstapel Ricardo: "Det har han inte, men närapå min käke."

 

[Genesis]

Någonstans gick numreringen fel. Förra gången var #45, så detta är Hantverksklubben #46: Gripande! (EDIT: Nej, så är det inte. Det är Discord som formatterar om listan så att den börjar på 1 istället för 0. Detta var visst #45!)

Deltagare var jag, @Bunny, Anne och Nathalie. Temat var Bunnys, och handlade om hur vi kan skapa historier som griper tag i oss och som stannar kvar hos oss efteråt. Det är saker vi lyckas med ibland, och det finns flera historier från Hantverksklubben som verkligen har stannat hos mig, men kan vi göra det med vilje? Vad är ingredienserna för en sådan historia?

I diskussionen kom det fram lite två olika dimensioner av detta. Dels har vi de där ögonblicken i spelet när alla är helt involverade, där det som händer är starkt och där även de som inte deltar i scenen håller andan och lyssnar intensivt för att inte missa ett ord av vad som sägs. När man känslomässigt dras med och, tja, grips av scenen. Sedan har vi den lite mer "utzoomade" nivån, där historien i sin helhet är något som griper tag i en och gör att den är minnesvärd och känns långt efter att man spelat klart den. Dessa två olika sorters "gripande" förstärker nog varandra, men är inte riktigt samma sak.

Element vi identifierade som främjande för den här sortens känsla var att man har en närvaro i scenen som spelas ut (försvåras av spel online), att man kan känna empati med rollpersonerna, och att berättelsen är personlig och intim, snarare än maffig och storslagen. (Men eventuellt kan den nog vara både och, vilket jag ibland känt i Den yttersta domen.) En annan grej är att man kan plocka element från sitt eget liv och inkludera dem i berättelsen för att skapa en sorts emotionell bro och göra det lättare att identifiera sig i det som händer. Det behöver inte vara något starkt eller explicit, utan kan vara något enkelt som beskrivningen av en plats man känner till, en rollperson som jobbar i ens egen bransch, kanske ett namn eller liknande. Det är ju en personlig grej som inte hjälper andra att bli gripna av berättelsen, men som kan förstärka ens eget känslomässiga engagemang (som kanske sedan kan smitta av sig på gruppen).

Vi pratade också om vikten av trygghet, i sig själv och i gruppen, att våga spela ut och engagera sig, och inte punktera den täta stämningen med ett skämt för att lätta på trycket.

Diskussionsämnen:

• Känna berättelsen, en berättelse som stannar med en
• Ofta i dialoger, där spelarna inkarnerar karaktärerna i ögonblicket
• Svårare över nätet
• Närvaro en nödvändig ingrediens
• Det nära, personliga och intima med karaktärerna
• Såpoperor är gripande!
• Lätt att det slår över och blir ironiskt
• Våga stanna kvar i känslan, låt bli att bryta stämningen när det blir intimt.
• Empati med personerna i dramat är viktigt
• Monologscener
• Inte bryta. Motel Dragonfly, Coffee together
• Tvivel, osäkerhet, väcker empati
• Dåliga handlingar, mänskliga skäl
• Feelgood som prickar rätt kan också vara gripande
• Feelgood, gemytliga scener
• Plocka grejer från ens egen erfarenhet för att göra det mer personligt

Berättelsen:
Första dagen, första ring. Emil känner ingen på Kullbergaskolan. På introduktionen hamnar han bredvid Sandra, och början till en vänskap formas. Men Emil hittar också andra vänner: Ali, Sebbe, Nils och Karim. Han bjuds med på fest hemma hos Sebbe, och tar med sig Sandra. Det blir en blöt kväll, framförallt hos Sandra, och eftersom hon sagt till sina föräldrar att hon ska sova hos Lina så kan hon inte gå hem efteråt, så hon sover hos Emil. I skolan efteråt går ryktet hett att Sandra och Emil har legat med varandra. Sandra känner sig ensam och utpekad, och Emil verkar mest hänga med sina grabbkompisar. Sandra är kär i Emil. Men Emil är kär i Ali. Så jävla kär att han gör en helt idiotisk grej: I omklädningsrummet, när det bara är han och Ali kvar, och Ali är i duschen, så tar Emil en bild, snabbt, i smyg. Men när han tittar upp ser han att Ali tittar på honom och möter hans blick …

Så blev det gripande? Ja, det tycker jag att det blev, framförallt mot slutet när det hettade till med känslorna. Vi spenderade ganska mycket tid i början relativt lugnt, även om det fanns en del känslor, kanske framförallt av hur pinsamt det var för Sandra att äta frukost med Emils föräldrar, och sedan komma hem och fika med mamma och farmor, i skrynklad tröja, rufsigt hår, minikjol och luktande rök (Sandra, inte farmor). Men på slutet hade vi tre scener, när Sandra försökte bjuda ut Emil på en dejt och sedan pratade om hur ensam hon kände sig, när Emil tog fotot på Ali, och den sista scenen när Ali konfronterade Emil. De var intensiva och de kändes.

 

[Rickard]

Element vi identifierade som främjande för den här sortens känsla var att man har en närvaro i scenen som spelas ut (försvåras av spel online), att man kan känna empati med rollpersonerna, och att berättelsen är personlig och intim, snarare än maffig och storslagen.

En bidragande orsak är också att vi upprepar olika perspektiv från karaktärerna så att vi lär känna dem mer och mer. Sedan tror jag det är lättare att känna för folk via berättelsen än att man får bleed, särskilt över nätet där vi spelar olika karaktärer hela tiden. Berättelsen/fiktionen i sig blir då mycket viktigare.

Vi utforskade via olika perspektiv i omspelningar (spelade om samma scener), vår julsaga (hoppade mellan karaktärer utifrån ett tema) och moral (utforskade slaveri från olika perspektiv) och även kämpa mot sig själv (visade olika nivåer av djup i karaktärerna).

[edit] Ser att jag redan skrivit någonting liknande, mer med en fördjupning, i ett tidigare inlägg när vi snackade moral.

Det var lite det här jag menade när vi började prata om Montsegur 1244 och att mata rollpersonen med nya situationer - att ständigt tvingas tänka i sina värderingar kring nya situationer. Jag märkte att vi alla satte oss in i Gates, även när vi inte spelade honom, för vi ville "förstå" honom. Att ständigt gå igenom cirkeln "beslut utifrån värdering -> handling -> respons från världen -> utvärdering -> ..." skapar inlevelse i rollpersonen - immersion. Detta är varför jag brukar säga att immersion egentligen inte finns, utan det handlar istället om inlevelse i värderingar; rollpersonen råkar bara vara en behållare för dessa värderingar.​

 

[Genesis]

Hantverksklubben #46: Sagor!

Gårdagens spel var med mig, @Bunny, @Lukas och Nathalie, vars tema det var. Det handlade om … ja, sagor. Vi diskuterade alltifrån Disney-sagor till bröderna Grimm till isländska sagor, mytologi och svenska folksagor. Det var en väldigt intressant och givande diskussion, som är svår att sammanfatta, men det fanns såklart mycket att prata om hur sagor fungerar, både till innehåll och till estetik. Tror att mycket av listan över diskussionsämnen talar för sig själv:

• Olika typer av sagor: Disney-sagor, Grimm-sagor, folksagor, isländska sagor …
• Trollkarlen från Oz?
• Använda språket. HC Andersen. "Ögon stora som tefat", etc.
• Det var en gång, berätta i dåtid
• Portalfraser, Polaris
• Mjuk magi: "Motsatsen till Harry Potter"
• Man kan blåsa upp sig tills man spricker
• Bunny har skakat hand med Neil Gaiman
• Stardust - sagologik men i modern dräkt
• Lokala sensmoraler
• Plantering och skörd
• Sensmoral = sedlighet? Gammaldags värderingar
• Svenska folksagor: tomtar, troll, skogsrå, älvor …
• Tusen och en natt, sagor från andra kulturer
• Prövningar
• Tretal
• Sagor ≠ Fairy tales?
• Enskilda huvudpersoner, inga brödraskap
• Rimma
• "… sa flickan förnumstigt."

Vi fick till det mesta av det där i berättelsen! Förutom att rimma, då. Låt mig berätta sagan om flickan och riddaren.

Det var en gång en liten stad, som var som de flesta små städer, förutom att den här staden låg mitt i en stor och farlig skog. Det enda sättet att ta sig ut till omvärlden och tillbaka igen var genom att gå genom skogen, men det kunde man inte göra om man inte hade beskydd av den ståtlige riddaren. Men en dag, efter att riddagen hade givit sig iväg med en liten grupp människor, så kom han inte tillbaka.
Och folket oroade sig, och man kom fram till att man måste skicka ut någon genom skogen för att gå till kungen och hämta en ny riddare, men ingen vågade, eftersom skogen var så farlig. Ingen utom den lilla flickan som bodde med sin farmor i den lilla stugar i närheten av skogsbrynet. Så hon gav sig av ut i skogen för att hitta en riddare, och med sig fick hon ett par nya skor av skomakaren, en ny kappa av skräddaren, och ett litet svärd av smeden.
I skogen stötte hon på en gammal gumma, som verkade leta efter något. "Vad letar tant efter?" frågade flickan, och gumman svarade att hon letade efter sitt förnuft, som hon hade tappat. Kanske var det i den mörka grottan inne i skogen? Flickan, som hade lärt sig att man alltid ska hjälpa personer i nöd, speciellt gamla gummor, gick med på att gå in i grottan för att se om gummans förnuft fanns där. Väl inne i grottan var det mörkt, och hon ropade för att höra om någon fanns där. Det enda svaret hon fick var ekot, och efter en stunds samtal visade det sig att ekot hade fått ett förnuft, som nog kunde vara den gamla gummans. Så flickan svepte in ekot i sin lilla mantel, som hon fått av skräddaren, och bar tillbaka det till gumman.
Men ekot ville inte lämna ifrån sig förnuftet.
"Varför skulle jag lämna ifrån mig det här förnuftet?", sade ekot, "Det är ju mitt nu!"
"Det är inte ditt," sade flickan. "Min farmor har alltid sagt att man kan inte förlita sig på andras förnuft, utan måste använda sitt eget, förstår du. Man kan aldrig bli förnuftig genom andras förnuft, utan måste tänka själv."
Ekot gick med på att detta var en förnuftig tanke, och gav ifrån sig förnuftet till gumman, som tackade vänligt. Men när flickan gav sig av från platsen, hörde hon fotsteg bakom sig. Det nu oförnuftiga ekot lämnade henne inte, utan följde efter henne. Men hon vände skorna, som hon fått av skomakaren, bakochfram, så att ekot följde hennes fotsteg åt fel håll och lämnade henne ifred.
Så på vägen stötte hon nu på en riddare som satt fast i ett träd. Det var den olycksalige riddar Preben, som varit med om olika olyckor, bland annat en där han blivit av med sitt svärd i en vadslagning, och med detta hade han tappat sin beslutsamhet. Så han hade stått vid ett vägval och velat så länge att ett träd växt upp omkring honom och nu satt han fast. Men flickan lånade ut sitt lilla svärd, som hon fått av smeden, och riddaren lyckades hugga sig loss. Det visade sig att det var den lilla stadens egen riddare, som inte alls var död. Han hade givit sig iväg på jakt efter en trollpacka, som hade förhäxat hans familj så att de inte längre kände igen honom. En vis gumma i skogen sades veta vägen till allting man söker, så han hade gått dit, men i hennes närhet hade han nyst så förskräckligt att det blåste bort hennes förnuft, och hon kunde då inte hitta någonting, vare sig förnuft eller trollpackor.
Flickan förklarade att hon redan mött gumman, som fått förnuftet tillbaka, och de två gick dit för att tala med henne. Gumman förklarade vägen till trollpackan, men sade också att för att kunna bryta förtrollningen måste riddaren ha med sig sin största svaghet och sin största rädsla. Riddaren funderade en stund, men tyckte sig inte ha några stora svagheter eller rädslor, men de två gick likafullt iväg och följde vägen till trollpackans hus.
Men väl framme blev den lilla flickan förvånad. Det här var ju hennes farmors hus! Jodå, hon var inte bara farmor, utan häxa också!
Riddar Prebens blev vred och drog sitt svärd, men farmor frågade honom om han tagit med sig sin största svaghet och sin största rädsla. Riddaren blev lite konfunderad, och sade att han inte riktigt visste vad de var, men att han kommit för att lösa sin familjs föhäxning. Men då förklarade farmor att det var inte familjen som blivit förhäxad, utan riddaren själv. I många år hade han pratat om hur farlig skogen var, och hur alla måste ha hans beskydd, den starke och ståtlige riddar Prebens beskydd, för att kunna färdas genom skogen. Han hade blåst upp sig själv till den grad att ingen kunde komma honom nära, och folket blev så rädda för skogen att ingen vågade sig in i den längre, och de isolerade sig från omvärlden. Riddaren brydde sig inte om dem, utan tänkte bara på sin egen ära och storhet. Han såg sig som förmer än de räddhågsna stadsborna.
Så häxan förtrollade riddaren till att tro att han hade en familj, för hon tänkte att om han hade någon som brydde sig om honom, någon han själv brydde sig om, så skulle hans stolthet smälta bort. Riddarens största svaghet var nämligen hans högmod, och hans största rädsla var att vara en vanlig människa. Men se, har var ju en vanlig människa, för det är vi alla, och det är inget fel i det. Häxan hade sett hans uppblåsthet och det hade påminnt henne om hennes egen son, flickans far, som trott att han var ensam och stark och bättre än andra, och detta hade fått honom dödad, dräpt av en ulv som han trodde att han kunde besegra.
Med denna insikt föll riddarens stolthet i bitar. Förhäxningen var bruten, och även hans högmod, och riddaren följde med in i stugan för en kopp te. Så hittade riddar Preben sin familj. Inte den familj han sökte efter, men den familj han behövde. Och levde de sedan lyckliga i alla sina dagar? Nå, det förtäljer faktiskt inte historien.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Längsta krönikan hittills, men det kändes som att den här historien förtjänade att bli ordentligt berättad. Jag skippade en del detaljer, framförallt om riddar Prebens åtta olyckor som hade drabbat honom ute på hans äventyr, men ovanstående är sagan vi gemensamt improviserade ihop. Inte så illa, kan jag tycka!

Använde vi då tematiken och teknikerna vi talade om? Ja, det mesta. Vi hade tretal, vi berättade i dåtid, vi använde portalfraser, och vi hade överlag en sagolik estetik. Det blev mindre av en "grym saga", som vi diskuterade igenom i början, där Askungens styvsystrar skär av sig tårna för att deras fötter ska passa i skon, men vi hade, framförallt i Prebens strapatser, lite mörkare grejer, som ett våldtäktsförsök, en itukluven ungmö, en knivfajt om falskspel och en man som söp ner honom för att stjäla hans saker.

Jag tycker att vi gjorde bra ifrån oss, och det var en väldigt kul spelomgång. Och ovanstående saga, plus riddar Prebens åtta olyckor, fick vi in på bara två timmars aktiv speltid, vilket inte är illa!

 

[Genesis]

Hantverksklubben #47: Livshistoria

Igår spelade jag, @Bunny, Anne och Nathalie temat "Livshistoria". Det handlade om berättelser om en människas hela liv. Oftast när vi spelar så är det en relativt begränsad sekvens i tid som spelet handlar om. Några veckor, eller till och med några dagar; i extremfall några timmar, som i Coffee together. Även när vi har större tidsspann och hoppar lite i tiden brukar det handla om några år fram och tillbaka. I det här temat ville jag utforska den sortens berättelse som handlar om en människas hela liv, från barn- till ålderdom. Inte nödvändigtvis kronologiskt, men att få med det stora spannet, få se teman utveckla sig över en längre tid, få se "förklaringen" till att personen är som hen är.

Församtalet var relativt kort, och även om vi diskuterade en del tekniker man kunde använda så brukade vi inga av dem, egentligen, utan spelade bara helt vanliga scener utan experimentella tekniker, förutom då att vi hoppade friskt fram och tillbaka i tiden. Samtalsämnen:

• Hoppa fram och tillbaka i kronologin
• Se logiken i hur en människa fungerar, varifrån saker "kommer"
• Houellebecq
• 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann
• Forrest Gump
• En geishas memoarer
• En eller flera huvudpersoner, inte nödvändigtvis utforskas i samma detalj.
• Låta samma person från olika tider tala med varandra
• Låta en person berätta om det förflutna, sitt eller någon annans
• Rollpersonsskaparberättelse
• Neotech 2, Fallen Reich, det är intressant att skapa/upptäcka en människa
• Återkommande saker, platser, personer, etc.
• Plantering - skörd, Jeopardytricket
• En person är berättarröst, en annan spelar dialog
• Selektivt minne, "bygga en historia om sig själv", oberäknelig berättare.
• Minnas fel, helt enkelt, eller ljuga

Berättelsen vi sedan spelade igenom:

Anika Persson stavas med ett 'n', för hennes föräldrar hade läst att det var ett namn som, även om det låter svenskt, finns i Indien, som de hade adopterat henne ifrån. Under sin uppväxt upptäcker hon, som många adopterade barn, att hon inte riktigt är som alla andra. Hennes besatthet över sin biologiska mor får fäste när hon efter att han fött sitt första barn drabbas av tankar på att lämna bort honom, precis som hennes mor lämnat bort Anika. En dag ger hon sig bara iväg, till Calcutta. Hon lämnar sin sambo och deras barn, tar tjänstledigt från jobber och bara reser. Där träffar hon Fredrik, en svensk som bosatt sig där och arbetar som tolk. Med hans hjälp får hon reda på att hennes adoption inte gick helt normalt till, och att hennes föräldrar dolt en hemlighet för henne …

Jättesvårt att sammanfatta historien, och ovanstående text får det att låta som en helt vanlig berättelse, vilket det inte var. Den första scenen var Anikas födelse i Calcutta, och den sista scenen var hennes begravning, där hennes son, hennes bästa vän och Fredrik talade om henne och hennes liv. Däremellan spelade vi ut scener fritt skuttande fram och tillbaka i kronologin. Vi hade scener i hennes uppväxt, i studietiden, när hon dejtade, hennes liv med sambon Daniel, hennes pensionsavslutning, och såklart sökandet i Indien.

Berättelser med fri kronologi är intressanta eftersom de fortfarande har en berättelselogik som kommer automatiskt när man rollspelar, eftersom man inte bestämt vad som komma skall. Det är inte samma sak som att ta en vanlig berättelse och flytta om delarna, utan det finns hela tiden en följd av avslöjanden av ny information, som väcker nyfikenhet. I den här omgången blev det extra tydligt, eftersom den första genomspelningen av hennes liv var ganska ordinär, och hon verkade ha haft ett svenssonliv som vem som helst. Men mot slutet, i pensionsavslutningen, framkom ett par ledtrådar att allt inte hade varit helt odramatiskt. Det pratas om tre år när hon var borta från sitt jobb på Läkemedelsverket innan hon kom tillbaka, och en pensionspresent från Fredrik var en tavla som hon inte vågade ta av presentpappret från, då den var "NSFW". Sedan kom den andra genomspelningen, som visade nya sidor och konflikter. (Dessa "genomspelningar" var inte heller kronologiska, för övrigt.)

Det var inte djupt drama, även om det hade ett par scener som blev ganska starka, men det var en mysig och intressant berättelse, och gav ett annat, större perspektiv än den typen av mer "lokaliserade" berättelser som vi vanligtvis spelar. Jag gillade det, och skulle gärna spela fler av den här typen av historier. Det var också en omgång som tog tid: Vi körde i fyra timmar aktivt spel och vi kände när vi var klara att det fortfarande fanns områden vi hade velat gräva djupare i.

 

[Rickard]

Plantering - skörd, Jeopardytricket

Vad menas med "jeopardytricket"? Att insatsen alltid stegras så det innan inte spelar lika stor roll?

 

[Rickard]

Med hans hjälp får hon reda på att hennes adoption inte gick helt normalt till, och att hennes föräldrar dolt en hemlighet för henne …

Arbetade ni mycket med att introducera konflikter eller var det mer nyfikenhet i att få upptäcka hennes liv?

 

[Genesis]

Vad menas med "jeopardytricket"? Att insatsen alltid stegras så det innan inte spelar lika stor roll?

Nä, det heter "Kvitt eller dubbelt"! Jeopardytricket är att ge svaret innan frågan. Istället för att först visa geväret som hänger på väggen, och i en senare scen visa hur det avfyras, så avfyrar man geväret först och visar senare var det kom ifrån. Typ att plötsligt störtar det in ett kriminellt gäng vars ledare ropar "Nu du, din jävel!" och börjar misshandla en rollperson. Spelaren som introducerar detta har ingen aning om vad det är för ett gäng eller varför de vill misshandla rollpersonen. Det lämnas till en senare scen, där någon får hitta på bakgrunden, antingen i en flashbackscen eller genom att rollpersonen eller gängledaren berättar för någon annan om hur hen flytt från sina knarkskulder, eller vad det kan vara. Det är ballt för att:

1. Det är ett väldigt enkelt sätt att få fart på spelet. Eftersom man skjuter förklaringen på framtiden kan man enkelt använda det här när som helst man känner att något borde hända.
2. Det väcker nyfikenheten. Man vill veta mer.
3. Det är en kreativ utmaning för hela spelgruppen. Vem kan hitta på bakgrunden till det här och väva in det snyggt i resten av berättelsen?

I faktiskt spel anvnde vi det inte jättemycket den här gången, men jag skulle säga att tavlan som Fredrik hade målat åt Anika till hennes pension var en sådan grej. Anne spelade Anika i den scenen och hittade på att hon öppnade lite i ett hörn och mumlade något om "NSFW" och öppnade den inte vidare. Så där blev det ju en fråga om "Varför har Fredrik målat en erotisk tavla till Anika för hennes pensionsavslutning på Läkemedelsverket?".

Arbetade ni mycket med att introducera konflikter eller var det mer nyfikenhet i att få upptäcka hennes liv?

Det var verkligen nyfikenheten. Det är det som menas med "Rollpersonsskaparberättelse" i försnacket. Att det som väcker nyfikenheten, det som gör att man vill fortsätta, inte är "Hur ska det gå?" utan "Hur hänger det här ihop?". Samma grej som i ett mordmysterium, fast istället för att utforska en händelsekedja så utforskar man en människas liv. I andra rollpersonsskaparberättelser handlar det ofta om flera personer och deras relationer med varandra, typ It's Complicated. Det som är grejen är att i början vet man inte mycket alls, och allteftersom man spelar vidare får man reda på mer och med om rollpersonerna deras bakgrund och relationer, och när man till sist vet vilka de är så är spelet slut. Så man tar liksom rollpersonsskapandet och gör hela berättelsen om det, istället för att göra rollpersonen först och sedan spela med hen därifrån.

 

[Genesis]

Hantverksklubben #48: Modaliteter som världsbygge à la Disco Elysium

Igår tangerade vi rekordet på Hantverksklubben med sex spelare! Det var jag, Nathalie, @Bunny, @nano, Anne och Alexi, som anslöt sig för första gången men som hängt med en del av oss i Indierummet på BSK. Jag fattade ingenting av det här temats titel, med tydligen finns det ett dataspel som heter Disco Elysium där ens olika färdigheter har olika personligheter och huvudpersonen därmed har något av en personlighetsklyvning. Med utgångspunkt från detta talade vi lite vitt och brett runt temat multipla personligheter och hur man kan använda det i rollspel. Vi talade lite om hur det funkar på film och i verkligheten (vilket tenderar att vara ganska olika), hur man kan jobba med olika grader av abstraktion av konceptet, från "Ängel och djävul på skuldran", som ju mest är en narrativ teknik och inte representerar att personen hallucinerar eller har personlighetsklyvning, till mer direkta varianter, som kan vara orsakade av fantastiska element eller rent prosaiska. Vi talade också om olika tekniker man kan använda för att illustrera detta i rollspel, som att olika spelare spelar röster i huvudpersonens huvud, eller att man kollektivt beskriver handlingar och dialog och rollpersonen därmed växlar mellan personligheter, eller att man istället för att beskriva de olika personligheterna så beskriver man världen på olika sätt, så som de olika personligheterna uppfattar den. Här är samtalslistan:

• Dissocierade personligheter
• Spela "röster i någons huvud"
• Skala av verklighet
• En skala från "Narrativt grepp" till "Personlighetsklyvning"
• Split - snubben har olika förmågor i olika persona
• Doom Patrol - Crazy Jane personlighetsklyvning, olika superkrafter baserat på vad de är för fiktivt yrke typ
• Ge "döda föremål" röst
• Motpart i Midnatt för alltid: alla konsumera hallucinogener, flera spelledare, världen förändras beroende på vilken SL RPn vänder sig till
• Magisk Realism: rösterna har makt eller personen är bara galen
• Memento: minnesförlust, baklängesberättande, åskådaren är med på att det blir galet - medan karaktären inte förstår sitt öde, "ironi"
• Alas Vegas: flashbacksekvenser kan väljas i stunden för att lösa situationer
• Long Kiss Goodnight: många tolkningar på varför karaktären är bra på en viss grej, kock, mördare etc
• Everyone is John: turas om i spotlighten, komplexa personligheter som gör subtilare tolkningar av händelser istället för tvära kast
• Personligheter kan vara enkelspåriga eller komplexa
• Spela om en scen för att visa ett annat perspektiv

Berättelsen blev väldigt kaotisk som spelad, men som så ofta blir fallet i Hantverksklubben lekte vi friskt med tidshopp, och berättad i kronologisk ordning är den inte så komplex.

När han var ung, i ett gräl på en studentfest, dödade Tanaka Ichigo en klasskamrat. Denna traumatiska upplevelse väckte den undre världens intresse för honom, och han utförde under flera år hemska dåd under yakuzans kommando. Trasig inombords behövde han dock komma ut, och fick möjligheten genom en drog som raderade hans minne. Nu, flertalet år senare, arbetar Ichigo med bokföring på ett av japans största företag, och han har upptäckt något som han aldrig borde sett. Spåren av förskingrade pengar och VD:ns brorson i centrum för hela härvan. Nervös tar han en dag hissen upp till Herr Kamamoto och utpressar denne. Det kunde ha gått bra, om han inte blivit för girig. I hissen på väg ned känner han något sticka till bakom örat. Därefter börjar hans värld lösas upp. Ichigo har injicerats med "ketsurestu", ett nervgift som tar sig in i hjärnan och långsamt börjar driva offret galet. Medan hans hjärna börjar brytas ned i delar och olika röster och personligheter kacklar i hans huvud försöker en röst att bryta igenom kaoset: Den gamle Ichigo har väckts till liv. Mördaren. Yakuza-agenten. Och han försöker ta kommandot.

Hade detta varit en film så hade detta följts av en hisnande berättelse där Ichigo försöker att hålla ihop sin hjärna och reda ut vad det är som hänt medan hans minnen fräts sönder, samtidigt som hans väckta yakuza-personlighet hade drivit honom mot en blodig hämnd. Eftersom det var en kort enkvällare, dock, så kom han inte längre än till hamnen, där han förvirrat försökte ta sig runt, trillade i drickat, och bröt sig in på en båt, medan han hallucinerade och röster i hans huvud skrek om vampyrer.

Allt som allt en kaotisk berättelse. Jag gillar själva historien, och det var rätt kul att spela de olika personligheterna och experimentera med formen. Sedan tror jag inte att det höll ihop i alla detaljer, riktigt, och vi uppfattade en del saker lite olika, vilket gjorde ståryn lite mer förvirrad än den hade behövt vara. En del av det har nog att göra med att vi var sex spelare som turades om i en ganska komplex och förvirrande historia. Så i detaljerna tror jag inte att vi riktigt fick till det, men sett mer på berättelsen som helhet tycker jag att den var lyckad.

Teknikmässigt arbetade vi framförallt med att gestalta olika röster i huvudpersonens hjärna. Det var den mest använda tekniken, även om Anne lekte en del med världsuppfattningen också, och Bunny satte en scen med en talande kavaj (som jag i efterhand tolkar som typ mest narrativt grepp, men kanske också lite tecken på att Ichigos gamla personlighet, som representerades av kavajen, fanns där i dämpad form redan innan han blev förgiftad).

Scenen där unge Ichigo dödade sin rival var också tekniskt intressant, eftersom Bunny gick direkt från att spela rivalen, till att spela dennes röst i Ichigos huvud, som skamkänslor, utan att pausa däremellan. Det var väldigt ballt!

 

[nano]

Jag satte en scen där Ichigo inte var med, utan höga herrar talade om situationen som uppstått. Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte lekte med konceptet mer där, det hade kunnat vara en föreställningsscen i Ichigos hjärna, som man inte visste hur sann den var. Då skulle de olika karaktärerna ha kunnat gestaltas av etablerade röster med sin egen spinn på det hela istället.