Hantverksgruppen rapporterar

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,302
Han man kräva en favorit i repris av temat nästa gång jag kan bara med och hantverka?
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Låter fantastiskt intressant och spännande! Vad stämde med fördiskussionens punkter?
Kom ni fram till något som man kan ta med till tradspel?
Den stora grejen för mig var just det här med att sluta beskriva handlingar, och beskriva striden istället. Att beskriva enskilda anfall och parader känns som att beskriva en bil genom att tala om hur dörrhandtagen och lyktorna ser ut, istället för att säga att den är låg och sportig, och vrålar som ett lejon när den går upp i varv. Jag vet inte hur väl detta går att överföra till tradspel. Jag känner nog än mer nu än tidigare att strid i tradspel är en fundamentalt annorlunda aktivitet än vad vi gjorde här. Tradspelsstrid handlar om att på olika speliga sätt avgöra vem som vinner, och bygger spänning genom att identifiera rollpersonens framgång med spelarens. Det vi gjorde handlade om att gestalta ett skeende och beskriva en häftig händelse. Man kan absolut föra över en del av de beskrivelsetekniska delarna av det för att liva upp en tradstrid, men det blir lite som sådana där träskulpturer som är gjorda av drivved: Det finns redan en massa info som man måste utgå ifrån, och sedan kan man forma sin skapelse runt det.

Att jobba mer med stridens flöde fungerar nog bättre i spel med hitpoint som mätare av gard och energinivåer, och så vidare, snarare än skademätare. Då är det lättare att beskriva ett lyckat utfall i termer av att man identifierar en svaghet, att man pressar motståndaren bakåt, att man känner den emotionella vikten av att inte svika sina vänner och fördubblar sina ansträngningar, och så vidare, istället för att försöka hitta tio olika kreativa sätt att säga att man hugger med sitt svärd.

Jag tror att det här med att strider ska vara "cinematiska" har sabbat stridsbeskrivningarna när jag har spelat. Jag har tänkt att lösningen på att sluta ha tråkiga beskrivningar som bara är "Jag hugger orch nummer två" är att hitta mer kreativa sätt att beskriva hur jag hugger orch nummer två. Att istället säga "Jag duckar under hans anfall och sticker uppåt med klingan mot hans hals", vilket är ungefär tio procent mer intressant än "jag hugger". Nu tänker jag att lösningen istället är att säga "Den här orchen är brutal och svingar med tunga slag som tar andan ur mig trots att jag lyckas parera dem. Men han läger hela sin vikt bakom, så när jag lyckas undvika ett hårt anfall har jag en lucka innan han återfår balansen."
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Han man kräva en favorit i repris av temat nästa gång jag kan bara med och hantverka?
Det finns prejudikat på den fronten, så det är fullt tillåtet. Ska jag sätta upp det på listan?
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Igår var det dags igen! Fyra tappra själar – jag själv, Kim, @Bunny och @PerW – tog oss an temat "Känsloladdade scener". Nedan finner du våra anteckningar från försnacket:
  • Vara subtil i sina känslor.
  • Tell don't show
  • Dramatisk ironi
  • Var transparent med information
  • Bygg upp till scenerna
  • "Jeopardy-tricket": Ge en reaktion och motivera den senare.
  • Bygg in känslorna i omgivningen och beskrivningarna.
  • Ju mer sällan du gör det desto större effekt får det.
  • Våga låta det vara tyst.
  • Bygga upp och släppa på spänningen; låt det inte brisera utan ligg och slira på bristningsgränsen.
  • Tryggheten i gruppen och i sig själv. Ge positiv feedback.
  • Låt känslan bo i kroppen; ändra hållningen och andningen.
  • Bejaka motpartens känslospel och svara på det.
  • Ilska, rädsla, kärlek, sorg, nyfikenhet, glädje, förvirring, nervositet/oro, förakt, vämjelse/äckel, skam, trygghet, kåthet/brånad, desperation, panik
  • Hur agerar just den här människan på denna känsla? Dölja en känsla med en annan. Jag är rädd, men döljer det med ilska.
Vi satte berättelsen på en klassåterträff. Det känns väldigt svårt att försöka sammanfatta handlingen, men vi kan visa upp några av de viktigare rollpersonerna:
  • Fredrik/Feddie. Opopulär och mobbad under gymnasietiden, nu VD på ett framgångsrikt startupbolag. Har kommit för att skryta med sina pengar, men är inte särskilt bra på det och faller in i sina gamla osäkerheter.
  • Conny. Mobbare under gymnasietiden, nu i allmänhet schysst kille som ångrar sitt beteende. Undertryckt homosexualitet.
  • Rickard. Homosexuell, riktigt mobbad under gymnasietiden, nu präst. Självsäker, lyckad.
  • Anna. Poppis tjej under gymnasietiden, har organiserat klassträffen. Ska vara kompis med alla, men håller sig högst i status. Tillsammans med Magnus på gymnasietiden.
  • Jenny. Utfryst och ensam under gymnasietiden. Självskadebeteende. Har kommit för att möta sina gamla demoner.
  • Emily. Magnus hustru. Plågsamt medveten om hans och Annas relation under gymnasietiden och ser sig som underlägsen henne på alla sätt.
  • Magnus. Lite av en skitstövel på gymnasietiden och typ likadan nu.
  • Lasse. Feddies kompis. Hamnade snett i livet, drogade ned sig och dog ett år innan återträffen.
Vi hade en hel del känsloladdade scener. Typ 100% av scenerna var ganska känsloladdade. Men inte på ett skrikaågråta-sätt, utan mer på ett undertryckt, tillbakahållet sätt. Vi jobbade en hel del med att beskriva känslorna istället för att agera ut dem, och även en del med dramatisk ironi. När Anna, Magnus och Emily satt och pratade och vi visste allt om den gamla relationen och Emilys osäkerhet blev allting i samtalet laddat trots att det egentligen var väldigt oskyldigt. Vi växlade en hel del mellan scener på gymnasietiden och scener på återträffen. Det var en väldigt skön och bra berättelse, med mycket drama och känslor, och vi prickade nog in i princip samtliga känslor i listan ovan, men jag vet inte om vi gjorde så mycket annorlunda eller bättre när det gäller dessa scener. Jag tycker att vi gjorde dem väl, men jag vet inte om det kändes som att vi nådde några egentliga insikter eller lärde oss nya tekniker. Men det är såklart helt okej. Vi hade ett skönt och intensivt lir, med tajta scener och intressanta människoöden, och det är ju det man vill ha när man spelar rollspel.

Hantverksklubben är öppen för alla. Om du tycker att det låter spännande, häng med nästa gång! Hör av dig till mig eller någon annan som nämns i tråden så kan ni få en inbjudan till servern. Vi spelar varannan lördag klockan 19 till typ 22:30.
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Favorit i repris i Hantverksklubben igår, med mig, Kim, @Bunny och @PerW. Detta var dock det enda som kändes familjärt. Temat var "surrealism" och … vi levererade. Först, listan över samtalsämnen:
  • Människan lever i den fysiska och den symboliska världen, och surrealism kan ses som att låta den symboliska ta överhanden.
  • Surrealism i kombination med story/logik för att förstärka vissa teman (skräck, till exempel)
  • Låta känslolivet påverka verkligheten
  • Ofiltrerade tankar - säg det första du tänker på
  • Återanvänd symboler
  • Saker som inte går att föreställa sig
  • Hitta på ord
  • Bryta mot konventionerna
  • Leka med otydlighet, "ring på golvet"
  • Det är okej att det inte är tydligt vad som pågår
Och berättelsen, då. Bunny satte första scenen: En man i ett växthus ser med en tår på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Han vänder sig och fortsätter att arbeta på en lerstaty som är en exakt representation av kvinnan på fotot, i naturlig storlek. Allteftersom vi fortsätter berättelsen ser vi konstnären i olika delar av hans liv, eller av hans minnen, eller fantasier. Det är lite oklart. Vi kan kalla honom George. Det är inte hans namn, men vi kallar honom det av anledningar som kommer att bli tydliga.
Scenerna flöt på otroligt fint. En trevlig sak när man tillåter sig att inte följa strikt logik och god dramaturgi är att man inte behöver betänketid. Många scener sattes en sekund efter att den förra scenen klipptes. Dialoger flöt på helt naturligt, trots att jag inte visste vad nästa ord skulle vara. Vi såg statyn få liv, röra sig och tala. Hon är inte Virginia, den döda kvinnan, utan kallas Galatea. Vi såg en en konversation på en strand mellan en pojke (George själv) och en ung barfota kvinna. Vi såg konversationer mellan palmen och bordet i växthuset, där de diskuterade statyn och konstnären själv. Vi såg en bilolycka. Vi såg poliser komma till konstnärens hus för att meddela något hemskt och sorgligt, men brevet de bar med sig var tomt. Konstnären som lyckades fånga ingenting, och vann berömmelse och rikedom för sitt verk. Hur han sökte upp Galatea i trädgården där kvinnan som köpt henne placerat henne.
George själv hade uppenbarligen en inte helt simpel relation till verkligheten. Han betedde sig underligt, var mycket disträ, förstod inte riktigt sig på andra människor. De minnen/fantasier vi såg var underliga och flöt ihop i varandra. Samtidigt var han otroligt skarp. Hans första diskussion med Galatea bestod till stor del i att han frågade sig om han var galen, och diskuterade sin galenskap med statyn, som försäkrade honom om att om man själv undrar över sin egen galenskap så är man inte galen, ty galna personer tror sig alltid fullt friska. Han var ganska klar i sitt eget minne om poliserna att han inte ville minnas det som skulle ske härnäst, och föredrog att tänka på något annat. Och framförallt, han var i allt högre grad medveten om att han var en rollperson.
Bunny var den som började luckra upp gränserna lite, och jag gick hela vägen i en scen på stranden med den unga kvinnan, där George (det är verkligen svårt att inte skriva han riktiga namn här) ifrågasatte berättelsen, om den verkligen hade någon poäng och om den kunde sluta lyckligt, för han var orolig över att han skulle komma att lida. Varav Bunny talade om för honom att han gjorde rätt i att oroa sig, för när det är Bunnys tur att sätta en scen så skulle han låta George lida.
I den sista scenen klev George in i sitt eget konstverk, in i intigheten, och där hade han, spelad av Bunny, en konversation med oss andra, alltså mig, Kim och PerW. Han var inte nöjd. Han anklagade oss för att leka med hans liv för vårt eget nöjes skull, och att vi nu skulle lämna honom där, i intigheten. Jag berättade om den här krönikan jag skulle skriva och han ville inte att jag skulle nämna honom vid namn. Det hela var hjärtskärande, och även väldigt surrealistiskt. Han ville gärna ha en scen till och jag lovade att Bunny skulle ge honom en sista scen. Men när jag klippte scenen så vägrade Bunny. Kim blev upprörd över detta, och jag kände själv att det var fel, men samtidigt tror jag att det kanske var det humanaste att göra, då vi lämnade honom med hoppet, med tron att detta inte var slutet.
Istället för en sista scen spelade Bunny upp den här låten. Lyssna på den nu, och se den som ett brev från en rollperson till sina spelare:


Den landade tungt, som en rak anklagelse från vår rollperson. Hur vi lekt med hans liv och gestaltat hans smärta och nu skulle gå vidare med våra liv, för att sedan spela något annat, gestalta någon annan, leka gudar igen.

Detta var personligt på ett helt nytt sätt. Det var verkligen något jag aldrig upplevt i rollspel tidigare. Och ja, det var extremt surrealistiskt.
 

PerW

Veteran
Joined
7 Jan 2021
Messages
47
Det blev också en fin balans mellan att berätta en historia och låta surrealismen gripa fullt tag. En lyhördhet mellan oss fyra och en ödmjukhet inför den fiktiva mannen som vi kallar George, men som alltså heter något annat.

Vi glömde katten. Om det nu fanns någon katt.
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Några grejer jag tänkt på sedan igår:
  1. Jag undrar om inte havet som "George" stirrade på och hade svårt att släppa blicken från, mörkret som han och eventuellt Virginia simmade runt i i Kims scener, och intigheten han fångade och till slut klev in i inte alltihop var olika representationer av smärtan över hans förlust. I sista scenen klev han in i tomheten han själv skapat och tappade helt kontakten med verkligheten. Detta var också biten där mina beskrivningar blev rent nonsens, med omöjliga meningar som inte betydde någonting och påhittade ord.
  2. Det blev också en intressant parallell här med Prosopopée, ett av de franska surrealistiska rollspelen jag talade om i försnacket, där rollpersonerna är målare som kliver in i sin egen tavla.
  3. En annan snygg parallell är mellan "George" och oss som spelare. Konstnären själv skapade Galatea, som kunde tala och röra sig, trots att hon inte var verklig, och inför krönikan ville han inte att vi skulle använda hans namn, så det blev istället George, som ju passande nog var namnet på en fiktiv person som han haft en konversation med. Den "riktige" George fanns alltså inte på riktigt, utan var någon som konstnären hallucinerade fram, men det hindrade honom inte från att ha en konversation med honom. Precis som vi hade en konversation med konstnären själv, som vi "hallucinerat fram".
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Vi glömde katten. Om det nu fanns någon katt.
Ja, George påstod ju att han hade en katt, men jag känner att vi inte riktigt kan lita på vad han säger. Och bordet varnade fjärilen för katten, men det kan ju mycket väl ha varit ett internskämt mellan bordet och palmen, som ofta hört George tala om den.

Eventuellt var katten inte bara verklig, utan verkligheten själv (därav faran för en talande fjäril att närma sig den), och det var därför den aldrig syntes till, och inte så konstigt att George tappat bort den. 🤯
 

TobiasEkwall

Veteran
Joined
26 Aug 2007
Messages
67
Favorit i repris i Hantverksklubben igår, med mig, Kim, @Bunny och @PerW. Detta var dock det enda som kändes familjärt. Temat var "surrealism" och … vi levererade. Först, listan över samtalsämnen:
  • Människan lever i den fysiska och den symboliska världen, och surrealism kan ses som att låta den symboliska ta överhanden.
  • Surrealism i kombination med story/logik för att förstärka vissa teman (skräck, till exempel)
  • Låta känslolivet påverka verkligheten
  • Ofiltrerade tankar - säg det första du tänker på
  • Återanvänd symboler
  • Saker som inte går att föreställa sig
  • Hitta på ord
  • Bryta mot konventionerna
  • Leka med otydlighet, "ring på golvet"
  • Det är okej att det inte är tydligt vad som pågår
Och berättelsen, då. Bunny satte första scenen: En man i ett växthus ser med en tår på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Han vänder sig och fortsätter att arbeta på en lerstaty som är en exakt representation av kvinnan på fotot, i naturlig storlek. Allteftersom vi fortsätter berättelsen ser vi konstnären i olika delar av hans liv, eller av hans minnen, eller fantasier. Det är lite oklart. Vi kan kalla honom George. Det är inte hans namn, men vi kallar honom det av anledningar som kommer att bli tydliga.
Scenerna flöt på otroligt fint. En trevlig sak när man tillåter sig att inte följa strikt logik och god dramaturgi är att man inte behöver betänketid. Många scener sattes en sekund efter att den förra scenen klipptes. Dialoger flöt på helt naturligt, trots att jag inte visste vad nästa ord skulle vara. Vi såg statyn få liv, röra sig och tala. Hon är inte Virginia, den döda kvinnan, utan kallas Galatea. Vi såg en en konversation på en strand mellan en pojke (George själv) och en ung barfota kvinna. Vi såg konversationer mellan palmen och bordet i växthuset, där de diskuterade statyn och konstnären själv. Vi såg en bilolycka. Vi såg poliser komma till konstnärens hus för att meddela något hemskt och sorgligt, men brevet de bar med sig var tomt. Konstnären som lyckades fånga ingenting, och vann berömmelse och rikedom för sitt verk. Hur han sökte upp Galatea i trädgården där kvinnan som köpt henne placerat henne.
George själv hade uppenbarligen en inte helt simpel relation till verkligheten. Han betedde sig underligt, var mycket disträ, förstod inte riktigt sig på andra människor. De minnen/fantasier vi såg var underliga och flöt ihop i varandra. Samtidigt var han otroligt skarp. Hans första diskussion med Galatea bestod till stor del i att han frågade sig om han var galen, och diskuterade sin galenskap med statyn, som försäkrade honom om att om man själv undrar över sin egen galenskap så är man inte galen, ty galna personer tror sig alltid fullt friska. Han var ganska klar i sitt eget minne om poliserna att han inte ville minnas det som skulle ske härnäst, och föredrog att tänka på något annat. Och framförallt, han var i allt högre grad medveten om att han var en rollperson.
Bunny var den som började luckra upp gränserna lite, och jag gick hela vägen i en scen på stranden med den unga kvinnan, där George (det är verkligen svårt att inte skriva han riktiga namn här) ifrågasatte berättelsen, om den verkligen hade någon poäng och om den kunde sluta lyckligt, för han var orolig över att han skulle komma att lida. Varav Bunny talade om för honom att han gjorde rätt i att oroa sig, för när det är Bunnys tur att sätta en scen så skulle han låta George lida.
I den sista scenen klev George in i sitt eget konstverk, in i intigheten, och där hade han, spelad av Bunny, en konversation med oss andra, alltså mig, Kim och PerW. Han var inte nöjd. Han anklagade oss för att leka med hans liv för vårt eget nöjes skull, och att vi nu skulle lämna honom där, i intigheten. Jag berättade om den här krönikan jag skulle skriva och han ville inte att jag skulle nämna honom vid namn. Det hela var hjärtskärande, och även väldigt surrealistiskt. Han ville gärna ha en scen till och jag lovade att Bunny skulle ge honom en sista scen. Men när jag klippte scenen så vägrade Bunny. Kim blev upprörd över detta, och jag kände själv att det var fel, men samtidigt tror jag att det kanske var det humanaste att göra, då vi lämnade honom med hoppet, med tron att detta inte var slutet.
Istället för en sista scen spelade Bunny upp den här låten. Lyssna på den nu, och se den som ett brev från en rollperson till sina spelare:


Den landade tungt, som en rak anklagelse från vår rollperson. Hur vi lekt med hans liv och gestaltat hans smärta och nu skulle gå vidare med våra liv, för att sedan spela något annat, gestalta någon annan, leka gudar igen.

Detta var personligt på ett helt nytt sätt. Det var verkligen något jag aldrig upplevt i rollspel tidigare. Och ja, det var extremt surrealistiskt.

Det här verkar ju rent otroligt häftigt!
 

Genesis

揸緊中指唔係你想咁易
Joined
17 Aug 2000
Messages
8,852
Location
Göteborg
Det här verkar ju rent otroligt häftigt!
Ja, det var det verkligen. Jag har velat göra en grej med en självmedveten rollperson rätt länge, men jag har inte riktigt vetat hur jag ska göra det för att det inte bara ska bli en komisk grej. Här var det inte komiskt alls. Det var också lite fräckt att vi talade i början om hur mycket man associerar med surrealism är grafiska grejer, och vi funderade på vad man kan göra specifikt med mediet rollspel inom surrealism, men ingen nämnde att man kan ha dialoger mellan spelare och rollpersoner.

Sedan var det inte den enda grejen som var fräck, även om det var den mest spektakulära. Hela berättelsen om en man som tappar kontakten med verkligheten på grund av sorgen efter sin älskades död var riktigt vacker.
 
Last edited:
Top