Hantverksgruppen rapporterar

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,767
Han man kräva en favorit i repris av temat nästa gång jag kan bara med och hantverka?
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Låter fantastiskt intressant och spännande! Vad stämde med fördiskussionens punkter?
Kom ni fram till något som man kan ta med till tradspel?
Den stora grejen för mig var just det här med att sluta beskriva handlingar, och beskriva striden istället. Att beskriva enskilda anfall och parader känns som att beskriva en bil genom att tala om hur dörrhandtagen och lyktorna ser ut, istället för att säga att den är låg och sportig, och vrålar som ett lejon när den går upp i varv. Jag vet inte hur väl detta går att överföra till tradspel. Jag känner nog än mer nu än tidigare att strid i tradspel är en fundamentalt annorlunda aktivitet än vad vi gjorde här. Tradspelsstrid handlar om att på olika speliga sätt avgöra vem som vinner, och bygger spänning genom att identifiera rollpersonens framgång med spelarens. Det vi gjorde handlade om att gestalta ett skeende och beskriva en häftig händelse. Man kan absolut föra över en del av de beskrivelsetekniska delarna av det för att liva upp en tradstrid, men det blir lite som sådana där träskulpturer som är gjorda av drivved: Det finns redan en massa info som man måste utgå ifrån, och sedan kan man forma sin skapelse runt det.

Att jobba mer med stridens flöde fungerar nog bättre i spel med hitpoint som mätare av gard och energinivåer, och så vidare, snarare än skademätare. Då är det lättare att beskriva ett lyckat utfall i termer av att man identifierar en svaghet, att man pressar motståndaren bakåt, att man känner den emotionella vikten av att inte svika sina vänner och fördubblar sina ansträngningar, och så vidare, istället för att försöka hitta tio olika kreativa sätt att säga att man hugger med sitt svärd.

Jag tror att det här med att strider ska vara "cinematiska" har sabbat stridsbeskrivningarna när jag har spelat. Jag har tänkt att lösningen på att sluta ha tråkiga beskrivningar som bara är "Jag hugger orch nummer två" är att hitta mer kreativa sätt att beskriva hur jag hugger orch nummer två. Att istället säga "Jag duckar under hans anfall och sticker uppåt med klingan mot hans hals", vilket är ungefär tio procent mer intressant än "jag hugger". Nu tänker jag att lösningen istället är att säga "Den här orchen är brutal och svingar med tunga slag som tar andan ur mig trots att jag lyckas parera dem. Men han läger hela sin vikt bakom, så när jag lyckas undvika ett hårt anfall har jag en lucka innan han återfår balansen."
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Han man kräva en favorit i repris av temat nästa gång jag kan bara med och hantverka?
Det finns prejudikat på den fronten, så det är fullt tillåtet. Ska jag sätta upp det på listan?
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Igår var det dags igen! Fyra tappra själar – jag själv, Kim, @Bunny och @PerW – tog oss an temat "Känsloladdade scener". Nedan finner du våra anteckningar från försnacket:
  • Vara subtil i sina känslor.
  • Tell don't show
  • Dramatisk ironi
  • Var transparent med information
  • Bygg upp till scenerna
  • "Jeopardy-tricket": Ge en reaktion och motivera den senare.
  • Bygg in känslorna i omgivningen och beskrivningarna.
  • Ju mer sällan du gör det desto större effekt får det.
  • Våga låta det vara tyst.
  • Bygga upp och släppa på spänningen; låt det inte brisera utan ligg och slira på bristningsgränsen.
  • Tryggheten i gruppen och i sig själv. Ge positiv feedback.
  • Låt känslan bo i kroppen; ändra hållningen och andningen.
  • Bejaka motpartens känslospel och svara på det.
  • Ilska, rädsla, kärlek, sorg, nyfikenhet, glädje, förvirring, nervositet/oro, förakt, vämjelse/äckel, skam, trygghet, kåthet/brånad, desperation, panik
  • Hur agerar just den här människan på denna känsla? Dölja en känsla med en annan. Jag är rädd, men döljer det med ilska.
Vi satte berättelsen på en klassåterträff. Det känns väldigt svårt att försöka sammanfatta handlingen, men vi kan visa upp några av de viktigare rollpersonerna:
  • Fredrik/Feddie. Opopulär och mobbad under gymnasietiden, nu VD på ett framgångsrikt startupbolag. Har kommit för att skryta med sina pengar, men är inte särskilt bra på det och faller in i sina gamla osäkerheter.
  • Conny. Mobbare under gymnasietiden, nu i allmänhet schysst kille som ångrar sitt beteende. Undertryckt homosexualitet.
  • Rickard. Homosexuell, riktigt mobbad under gymnasietiden, nu präst. Självsäker, lyckad.
  • Anna. Poppis tjej under gymnasietiden, har organiserat klassträffen. Ska vara kompis med alla, men håller sig högst i status. Tillsammans med Magnus på gymnasietiden.
  • Jenny. Utfryst och ensam under gymnasietiden. Självskadebeteende. Har kommit för att möta sina gamla demoner.
  • Emily. Magnus hustru. Plågsamt medveten om hans och Annas relation under gymnasietiden och ser sig som underlägsen henne på alla sätt.
  • Magnus. Lite av en skitstövel på gymnasietiden och typ likadan nu.
  • Lasse. Feddies kompis. Hamnade snett i livet, drogade ned sig och dog ett år innan återträffen.
Vi hade en hel del känsloladdade scener. Typ 100% av scenerna var ganska känsloladdade. Men inte på ett skrikaågråta-sätt, utan mer på ett undertryckt, tillbakahållet sätt. Vi jobbade en hel del med att beskriva känslorna istället för att agera ut dem, och även en del med dramatisk ironi. När Anna, Magnus och Emily satt och pratade och vi visste allt om den gamla relationen och Emilys osäkerhet blev allting i samtalet laddat trots att det egentligen var väldigt oskyldigt. Vi växlade en hel del mellan scener på gymnasietiden och scener på återträffen. Det var en väldigt skön och bra berättelse, med mycket drama och känslor, och vi prickade nog in i princip samtliga känslor i listan ovan, men jag vet inte om vi gjorde så mycket annorlunda eller bättre när det gäller dessa scener. Jag tycker att vi gjorde dem väl, men jag vet inte om det kändes som att vi nådde några egentliga insikter eller lärde oss nya tekniker. Men det är såklart helt okej. Vi hade ett skönt och intensivt lir, med tajta scener och intressanta människoöden, och det är ju det man vill ha när man spelar rollspel.

Hantverksklubben är öppen för alla. Om du tycker att det låter spännande, häng med nästa gång! Hör av dig till mig eller någon annan som nämns i tråden så kan ni få en inbjudan till servern. Vi spelar varannan lördag klockan 19 till typ 22:30.
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Favorit i repris i Hantverksklubben igår, med mig, Kim, @Bunny och @PerW. Detta var dock det enda som kändes familjärt. Temat var "surrealism" och … vi levererade. Först, listan över samtalsämnen:
  • Människan lever i den fysiska och den symboliska världen, och surrealism kan ses som att låta den symboliska ta överhanden.
  • Surrealism i kombination med story/logik för att förstärka vissa teman (skräck, till exempel)
  • Låta känslolivet påverka verkligheten
  • Ofiltrerade tankar - säg det första du tänker på
  • Återanvänd symboler
  • Saker som inte går att föreställa sig
  • Hitta på ord
  • Bryta mot konventionerna
  • Leka med otydlighet, "ring på golvet"
  • Det är okej att det inte är tydligt vad som pågår
Och berättelsen, då. Bunny satte första scenen: En man i ett växthus ser med en tår på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Han vänder sig och fortsätter att arbeta på en lerstaty som är en exakt representation av kvinnan på fotot, i naturlig storlek. Allteftersom vi fortsätter berättelsen ser vi konstnären i olika delar av hans liv, eller av hans minnen, eller fantasier. Det är lite oklart. Vi kan kalla honom George. Det är inte hans namn, men vi kallar honom det av anledningar som kommer att bli tydliga.
Scenerna flöt på otroligt fint. En trevlig sak när man tillåter sig att inte följa strikt logik och god dramaturgi är att man inte behöver betänketid. Många scener sattes en sekund efter att den förra scenen klipptes. Dialoger flöt på helt naturligt, trots att jag inte visste vad nästa ord skulle vara. Vi såg statyn få liv, röra sig och tala. Hon är inte Virginia, den döda kvinnan, utan kallas Galatea. Vi såg en en konversation på en strand mellan en pojke (George själv) och en ung barfota kvinna. Vi såg konversationer mellan palmen och bordet i växthuset, där de diskuterade statyn och konstnären själv. Vi såg en bilolycka. Vi såg poliser komma till konstnärens hus för att meddela något hemskt och sorgligt, men brevet de bar med sig var tomt. Konstnären som lyckades fånga ingenting, och vann berömmelse och rikedom för sitt verk. Hur han sökte upp Galatea i trädgården där kvinnan som köpt henne placerat henne.
George själv hade uppenbarligen en inte helt simpel relation till verkligheten. Han betedde sig underligt, var mycket disträ, förstod inte riktigt sig på andra människor. De minnen/fantasier vi såg var underliga och flöt ihop i varandra. Samtidigt var han otroligt skarp. Hans första diskussion med Galatea bestod till stor del i att han frågade sig om han var galen, och diskuterade sin galenskap med statyn, som försäkrade honom om att om man själv undrar över sin egen galenskap så är man inte galen, ty galna personer tror sig alltid fullt friska. Han var ganska klar i sitt eget minne om poliserna att han inte ville minnas det som skulle ske härnäst, och föredrog att tänka på något annat. Och framförallt, han var i allt högre grad medveten om att han var en rollperson.
Bunny var den som började luckra upp gränserna lite, och jag gick hela vägen i en scen på stranden med den unga kvinnan, där George (det är verkligen svårt att inte skriva han riktiga namn här) ifrågasatte berättelsen, om den verkligen hade någon poäng och om den kunde sluta lyckligt, för han var orolig över att han skulle komma att lida. Varav Bunny talade om för honom att han gjorde rätt i att oroa sig, för när det är Bunnys tur att sätta en scen så skulle han låta George lida.
I den sista scenen klev George in i sitt eget konstverk, in i intigheten, och där hade han, spelad av Bunny, en konversation med oss andra, alltså mig, Kim och PerW. Han var inte nöjd. Han anklagade oss för att leka med hans liv för vårt eget nöjes skull, och att vi nu skulle lämna honom där, i intigheten. Jag berättade om den här krönikan jag skulle skriva och han ville inte att jag skulle nämna honom vid namn. Det hela var hjärtskärande, och även väldigt surrealistiskt. Han ville gärna ha en scen till och jag lovade att Bunny skulle ge honom en sista scen. Men när jag klippte scenen så vägrade Bunny. Kim blev upprörd över detta, och jag kände själv att det var fel, men samtidigt tror jag att det kanske var det humanaste att göra, då vi lämnade honom med hoppet, med tron att detta inte var slutet.
Istället för en sista scen spelade Bunny upp den här låten. Lyssna på den nu, och se den som ett brev från en rollperson till sina spelare:


Den landade tungt, som en rak anklagelse från vår rollperson. Hur vi lekt med hans liv och gestaltat hans smärta och nu skulle gå vidare med våra liv, för att sedan spela något annat, gestalta någon annan, leka gudar igen.

Detta var personligt på ett helt nytt sätt. Det var verkligen något jag aldrig upplevt i rollspel tidigare. Och ja, det var extremt surrealistiskt.
 

PerW

Veteran
Joined
7 Jan 2021
Messages
52
Det blev också en fin balans mellan att berätta en historia och låta surrealismen gripa fullt tag. En lyhördhet mellan oss fyra och en ödmjukhet inför den fiktiva mannen som vi kallar George, men som alltså heter något annat.

Vi glömde katten. Om det nu fanns någon katt.
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Några grejer jag tänkt på sedan igår:
  1. Jag undrar om inte havet som "George" stirrade på och hade svårt att släppa blicken från, mörkret som han och eventuellt Virginia simmade runt i i Kims scener, och intigheten han fångade och till slut klev in i inte alltihop var olika representationer av smärtan över hans förlust. I sista scenen klev han in i tomheten han själv skapat och tappade helt kontakten med verkligheten. Detta var också biten där mina beskrivningar blev rent nonsens, med omöjliga meningar som inte betydde någonting och påhittade ord.
  2. Det blev också en intressant parallell här med Prosopopée, ett av de franska surrealistiska rollspelen jag talade om i försnacket, där rollpersonerna är målare som kliver in i sin egen tavla.
  3. En annan snygg parallell är mellan "George" och oss som spelare. Konstnären själv skapade Galatea, som kunde tala och röra sig, trots att hon inte var verklig, och inför krönikan ville han inte att vi skulle använda hans namn, så det blev istället George, som ju passande nog var namnet på en fiktiv person som han haft en konversation med. Den "riktige" George fanns alltså inte på riktigt, utan var någon som konstnären hallucinerade fram, men det hindrade honom inte från att ha en konversation med honom. Precis som vi hade en konversation med konstnären själv, som vi "hallucinerat fram".
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Vi glömde katten. Om det nu fanns någon katt.
Ja, George påstod ju att han hade en katt, men jag känner att vi inte riktigt kan lita på vad han säger. Och bordet varnade fjärilen för katten, men det kan ju mycket väl ha varit ett internskämt mellan bordet och palmen, som ofta hört George tala om den.

Eventuellt var katten inte bara verklig, utan verkligheten själv (därav faran för en talande fjäril att närma sig den), och det var därför den aldrig syntes till, och inte så konstigt att George tappat bort den. 🤯
 

TobiasEkwall

Veteran
Joined
26 Aug 2007
Messages
103
Favorit i repris i Hantverksklubben igår, med mig, Kim, @Bunny och @PerW. Detta var dock det enda som kändes familjärt. Temat var "surrealism" och … vi levererade. Först, listan över samtalsämnen:
  • Människan lever i den fysiska och den symboliska världen, och surrealism kan ses som att låta den symboliska ta överhanden.
  • Surrealism i kombination med story/logik för att förstärka vissa teman (skräck, till exempel)
  • Låta känslolivet påverka verkligheten
  • Ofiltrerade tankar - säg det första du tänker på
  • Återanvänd symboler
  • Saker som inte går att föreställa sig
  • Hitta på ord
  • Bryta mot konventionerna
  • Leka med otydlighet, "ring på golvet"
  • Det är okej att det inte är tydligt vad som pågår
Och berättelsen, då. Bunny satte första scenen: En man i ett växthus ser med en tår på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Han vänder sig och fortsätter att arbeta på en lerstaty som är en exakt representation av kvinnan på fotot, i naturlig storlek. Allteftersom vi fortsätter berättelsen ser vi konstnären i olika delar av hans liv, eller av hans minnen, eller fantasier. Det är lite oklart. Vi kan kalla honom George. Det är inte hans namn, men vi kallar honom det av anledningar som kommer att bli tydliga.
Scenerna flöt på otroligt fint. En trevlig sak när man tillåter sig att inte följa strikt logik och god dramaturgi är att man inte behöver betänketid. Många scener sattes en sekund efter att den förra scenen klipptes. Dialoger flöt på helt naturligt, trots att jag inte visste vad nästa ord skulle vara. Vi såg statyn få liv, röra sig och tala. Hon är inte Virginia, den döda kvinnan, utan kallas Galatea. Vi såg en en konversation på en strand mellan en pojke (George själv) och en ung barfota kvinna. Vi såg konversationer mellan palmen och bordet i växthuset, där de diskuterade statyn och konstnären själv. Vi såg en bilolycka. Vi såg poliser komma till konstnärens hus för att meddela något hemskt och sorgligt, men brevet de bar med sig var tomt. Konstnären som lyckades fånga ingenting, och vann berömmelse och rikedom för sitt verk. Hur han sökte upp Galatea i trädgården där kvinnan som köpt henne placerat henne.
George själv hade uppenbarligen en inte helt simpel relation till verkligheten. Han betedde sig underligt, var mycket disträ, förstod inte riktigt sig på andra människor. De minnen/fantasier vi såg var underliga och flöt ihop i varandra. Samtidigt var han otroligt skarp. Hans första diskussion med Galatea bestod till stor del i att han frågade sig om han var galen, och diskuterade sin galenskap med statyn, som försäkrade honom om att om man själv undrar över sin egen galenskap så är man inte galen, ty galna personer tror sig alltid fullt friska. Han var ganska klar i sitt eget minne om poliserna att han inte ville minnas det som skulle ske härnäst, och föredrog att tänka på något annat. Och framförallt, han var i allt högre grad medveten om att han var en rollperson.
Bunny var den som började luckra upp gränserna lite, och jag gick hela vägen i en scen på stranden med den unga kvinnan, där George (det är verkligen svårt att inte skriva han riktiga namn här) ifrågasatte berättelsen, om den verkligen hade någon poäng och om den kunde sluta lyckligt, för han var orolig över att han skulle komma att lida. Varav Bunny talade om för honom att han gjorde rätt i att oroa sig, för när det är Bunnys tur att sätta en scen så skulle han låta George lida.
I den sista scenen klev George in i sitt eget konstverk, in i intigheten, och där hade han, spelad av Bunny, en konversation med oss andra, alltså mig, Kim och PerW. Han var inte nöjd. Han anklagade oss för att leka med hans liv för vårt eget nöjes skull, och att vi nu skulle lämna honom där, i intigheten. Jag berättade om den här krönikan jag skulle skriva och han ville inte att jag skulle nämna honom vid namn. Det hela var hjärtskärande, och även väldigt surrealistiskt. Han ville gärna ha en scen till och jag lovade att Bunny skulle ge honom en sista scen. Men när jag klippte scenen så vägrade Bunny. Kim blev upprörd över detta, och jag kände själv att det var fel, men samtidigt tror jag att det kanske var det humanaste att göra, då vi lämnade honom med hoppet, med tron att detta inte var slutet.
Istället för en sista scen spelade Bunny upp den här låten. Lyssna på den nu, och se den som ett brev från en rollperson till sina spelare:


Den landade tungt, som en rak anklagelse från vår rollperson. Hur vi lekt med hans liv och gestaltat hans smärta och nu skulle gå vidare med våra liv, för att sedan spela något annat, gestalta någon annan, leka gudar igen.

Detta var personligt på ett helt nytt sätt. Det var verkligen något jag aldrig upplevt i rollspel tidigare. Och ja, det var extremt surrealistiskt.

Det här verkar ju rent otroligt häftigt!
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Det här verkar ju rent otroligt häftigt!
Ja, det var det verkligen. Jag har velat göra en grej med en självmedveten rollperson rätt länge, men jag har inte riktigt vetat hur jag ska göra det för att det inte bara ska bli en komisk grej. Här var det inte komiskt alls. Det var också lite fräckt att vi talade i början om hur mycket man associerar med surrealism är grafiska grejer, och vi funderade på vad man kan göra specifikt med mediet rollspel inom surrealism, men ingen nämnde att man kan ha dialoger mellan spelare och rollpersoner.

Sedan var det inte den enda grejen som var fräck, även om det var den mest spektakulära. Hela berättelsen om en man som tappar kontakten med verkligheten på grund av sorgen efter sin älskades död var riktigt vacker.
 
Last edited:

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Efter en inställd session var det äntligen dags igår för Hantverksklubbens möte #15, och på agendan stod omspelningar, med vilket menas att spela om samma scen flera gånger. Närvarande var undertecknad, @PerW, @Rickard och en halv @Bunny, som tyvärr led av kopfschmertz och var tvungen att hoppa av halvvägs. Här är listan på samtalsämnen:

Sätta en början och ett slut på scenen, gör omtagning för hur man tar sig där emellan.
Spela en scen. Spela om den utifrån en alternativ premiss - "vad hade hänt om du hade kysst henne?"
Spela en scen. Spela om den utifrån ett nytt subjektivt perspektiv.
Försök på ett annat sätt. Stoppa en scen och gör om det sista momentet.
Begränsa språket. Spela om scenen utifrån ett nytt sinnesintryck.
En gång till med med mer detaljer.
Byta roller mellan spelarna vid omtag.
Håll scener korta.
Spela om ögonblick istället för hela scenen.
Göra det annorlunda, inte göra det bättre.
Scensättaren tar bakgrundsroll och fokuserar istället på regissörsrollen.
Spela om med nya förutsättningar för hur man ska spela ut scenen - "Vi talar bara i dåtid", "Rickard får inte tala".

---

Ett möte mellan två bröder

Berättelsen vi spelade ut bestod av förklarliga skäl av ganska få scener. Den huvudsakliga scenen var en där två bröder träffas på ett café. De har inte sett varandra på sju år, sedan mamman dog. I den första genomspelningen av scenen var detta ungefär vad vi fick. Den äldre brodern var bosatt i New York, inte långt från cafét, medan den yngre brodern bodde kvar på gården där de vuxit upp.

Sedan spelade vi igenom samma scen igen, men denna gång endast med inre monologer. Vi fick se vad som försiggick i deras tankar. Den äldre brodern var väldigt självmedveten om att han bodde på Manhattan, hade dyra kläder och hade "lyckats" i livet, och ville inte verka skrytig inför sin bror. Den yngre brodern var glad att se sitt syskon, men ännu arg på att denne bara stuckit när morsan dog.

En tredje omspelning tog med både inre och yttre händelser, och slutade med att den yngre brodern berättade att deras far dött för två år sedan.

Sedan spelade vi lite andra scener runtom. Vi såg den äldre brodern, Samuel, tala med sin fru. Han funderade på om han skulle berätta om sin bror, som han aldrig nämnt förut. Först såg vi scenen som han föreställde sig att den skulle ske om han berättade. Hustrun blev arg, undrade om han hade fler hemligheter och det hela slutade i ett rejält gräl. Sedan spelade vi upp den igen, men Samuel beslutade sig för att berätta i alla fall, och hustrun reagerade vänligt och förstående.

Vi utforskade även Michael, den yngre brodern. Vi såg två varianter av hans kväll efter mötet. Vi hade hört under brödernas samtal att han var i staden för att träffa en grupp som han annars bara talat med online. I det ena versionen av scenen var detta en grupp anonyma alkoholister, och Michael talade om hur kämpigt det hade varit efter hans bror stack, och hur han hade tagit till flaskan, än mer sedan fadern dog. I den andra versionen av scenen var det en grupp nätvänner som spelade Counterstrike tillsammans. Istället för att öppna upp sig så begravde Michael sig i spelet och shottade vodka tillsammans med vännerna.

Sedan tittade vi på historien bakom. Vi fick se scenen där bröderna berättade för sin försupne far att modern var död i en olycka med gaffeltrucken. Samuel tog på sig skulden. I omspelningen slutade det med att fadern kastade ut honom från gården.

Därefter själva olyckan. Återigen två versioner. Först som Samuel mindes och föreställde sig den, och sedan hur Michael mindes och föreställde sig den. Båda lade skulden på sig själva. Bägge versionerna stämde inte riktigt överens med scenen innan, så vi vet att de båda till viss del minns fel, men vi vet inte riktigt vad som egentligen hände.

Till sist återvände vi till den första scenen. Mötet mellan bröderna. Nu när vi kände till mer om bröderna, deras relation och händelserna som låg bakom deras möte så var scenen så mycket tyngre och viktigare. Vi spelade den två gånger till, med olika statusförhållanden. I den ena hade Samuel, den rike och lyckade manhattaniten, högstatusrollen. I den andra hade Michael, den som hade stannat kvar och tagit sitt ansvar, högstatusrollen. Sedan en sista genomspelning, som slutade med att Michael berättade att fadern inte alls supit ihjäl sig, utan att det var Michael som hade slagit ihjäl honom.

---

Det var en väldigt intressant omgång, och jag känner att vi lekte runt en hel del med verktyget och fick till en del spännande grejer. Jag tror att min favorit var att leka med saker som inte hänt, saker som hade kunnat hända, verkligheten såsom A eller B föreställer sig den, och så vidare. Även rakt av okommenterade alternativa versioner av samma scen är också sjukt intressant, då det lämnar oss osäkra på vilken version som är sann, eller om de alla har någon del av sanningen. Vilken av alla versioner av brödernas möte var den riktiga? Kanske de alla olika sätt att fånga olika sidor av verkligheten? Verkligheten är ju mångfacetterad. Både Samuel och Michael hade ju hög och låg status på sina olika sätt, Samuel socialt och Michael moraliskt. Att dela upp det på detta sätt gav djup till deras möte. Kanske hade Michael verkligen slagit ihjäl fadern, men berättade det aldrig. Kanske hade har drömt om att slå ihjäl honom, men aldrig gjort det. Alla dessa versioner av scenerna gav verkligen ett djup till dem på ett sätt man inte hade kunnat få till av en enskild genomspelning. Brödernas relation blev så mycket rikare av alla dessa versioner som speglade olika delar av deras världar.

På det stora hela sjukt kul teknik och en väldigt intressant berättelse. En berättelse som utvecklade sig, inte så mycket i tiden, utan i djupled. Det var ett möte mellan två bröder, och allt detta möte innebar. Dramaturgiskt var det såklart snyggt att återvända till scenen där vi började. Nu hade vi sett lite om varje broders liv i nutid, och även deras gemensamma förflutna, och så såg vi mötet igen, och förstod det ännu mer denna gång.

Tusen tack, Rickard, PerW och Bunny, och jag ser fram emot nästa gång! Om du som läser detta är sugen på att vara med så är det bara att höra av sig. Vi lirar varannan lördag och har öppet för alla. Nästa gång är det ju Påsk, så då blir det nog inget spel, så det är väl en månad kvar tills vi spelar igen.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,013
En berättelse som utvecklade sig, inte så mycket i tiden, utan i djupled.
Just djupet är något jag kan sakna i samberättarspelen, där det ofta är att spela scener och om de pyser så struntar man i dem utan bara sätter en ny scen. Jag gillade stilgreppet med inre monolog, men om man ska ha sådant i en scen med dialog blir det ofta plottrigt och andra förstår inte när det är inre monolog och när det är dialog. Att bryta upp det i omtagningar är ett starkt verktyg och inte bara säger mer om scenen utan även bygger intention.

Jag saknar i rollspel, dels att ta sig tiden och analysera scenen i efterhand, men framförallt att kunna prata om en rollpersons tankar. Minns en gång när en nybörjare var med oss tonåringar och spelade och hon började slänga ur sig planer om att manipulera andra och hur hon skulle göra X för att uppnå Y, där vi korrigerade henne och sade att det är bättre att bara spela ut saker. Många år i efterhand och jag insåg att hon hade en bra poäng i spelandet.

Personligen tycker jag det är kul med hintande med intentioner, eftersom det får folk att börja tänka själva - att fundera kring saker - men det kan också vålla förvirring. Alla fyller inte automatiskt i luckor. Jag gillade verkligen omtagningar just för att det ökar förståelsen för rollerna när vi utforskar dem utifrån olika perspektiv.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,013
En sak jag också uppskattade bland omtagningar var regissörsrollen som att få påminnelser om att sänka status ytterligare. Sådana promptar hade jag också velat se i fler spel (utöver Archipelago).
 

PerW

Veteran
Joined
7 Jan 2021
Messages
52
Det var mycket kul och givande. Jag testar det gärna igen vid tillfälle. Känns som att det finns mer att utforska med tekniken!

Annars har jag inte så mycket att tillägga. Genesis redogörelse känns (som vanligt) uttömmande.
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Efter ett uppehåll för Påsk var det igår återigen tid för Hantverksklubben att spela. Tyvärr är det få som vill och kan vara med, så återigen var det bara de tre musketörerna jag, @Bunny och @PerW. Den sistnämnde var dessutom tvungen att gå upp tidigt för fågelskådning, så hoppade av efter drygt halva sessionen, vilket lämnade mig och @Bunny att knyta ihop på två spelare, men som tur var blev vi räddade av @Lukas, som tittade in och anslöt sig. Han lyckades därmed hitta ett sätt att delta utan att riskera sin förstaplats på listan över ämnen att spela.

Temat var "fantasy", och det var jag som föreslagit. Jag spelar inte särskilt mycket fantasy och jag har haft lite svårt att riktigt känna vad fantasy gör väl som inte andra genrer (som science fiction) gör bättre. Jag ville tala lite om genren och om vad den är bra på, och bygga en berättelse som är bra, och som är bra tack vare att den är fantasy. Här är listan på diskussionsämnen:

  • Vad är fantasy bra på som inte andra genrer också kan göra?
  • Koppla in det mytologiska
  • Världsbygge kontra plocka från vår egen värld
  • Friheten att hitta på
  • Fuck genre
  • Men det bör finnas någon logik, saker ska gärna hänga ihop på något sätt. Spelarna behöver fotfäste.
  • Lite ålderdomligt språk är coolt
  • Naturromantik, besjälad natur
  • Symbolik, arketyper
  • Cherrypicking av historiska och mytologiska influenser
  • Du kan ha äkta ondska, äkta godhet, äkta kärlek
  • Eskapism med stort E
  • Nostalgi?

Berättelsen vi byggde ihop kretsade kring Sina, dotter till Jabra resaren, av skogsfolket. Efter att hennes far dött, dräpt av träskfolket, bestämmer hon sig för att söka rätt på den mytomspunna oasen Kah'li, som hennes far en gång lyckats hitta och om vilken han ofta talade med saknad, för att där sprida faderns aska. Hon blir indragen i den kamp som pågår där, där Kach, den Högvärdige, besatt av viskningarna från den uråldriga och ondskefulla artefakten Öknens hjärta, håller på att förstöra inte bara oasen, utan även på sikt allt levande i området. Hennes fars visit visar sig ha varit intimt lierad med denna artefakt, och den är även orsaken till hans död, genom en mörk allians med skogsfolkets schaman Jabbol. Tillsammans med hennes gamla vän Neimi av Golan och tack vare några nya vänner hon möter i oasen lyckas hon till slut ta sig fram till Kach. Men Öknens hjärta ger Kach uråldriga och mäktiga ord, som sliter isär Neimis sång och krossar henne mot marken. I en kamp mellan Sina och Kach faller hennes fars aska ut ur sin ask och i ansiktet på Kach, som i några ögonblick hostar och inte längre kan uttala de uråldriga orden. I detta ögonblick sliter Sina hjärtat ifrån honom och ger sig av på fågelrygg, ut i öknen för att återigen begrava hjärtat där ingen kan finna det. Men hjärtat viskar löften i hennes sinne, liksom de viskat till hennes far, som lyckades motstå dem, och till Kach, som inte kunnat göra det. Kommer Sina att vara stark nog att överge hjärtat? Vi lämnade henne där på väg ut i öknen.

Jag är klart nöjd med berättelsen. Den kändes lite sådär gammalfantasy, lite sword & sorcery. Conan kommer till en stad kontrollerad av en ondskefull trollkarl, liksom. Det var också ganska härligt att kunna låta fantasin spinna loss utan att behöva bekymra sig så mycket om spelvärldens konsekvens eller huruvida saker stämmer med fakta. Jag gick loss en del på oasens estetik. De levde på höga plattformar, red på jättefåglar, omgärdade sig med silkestyger som fladdrade i vinden, och dekorerade sig med en gyllene metall med snirklande ornament. Den biten var ganska befriande. Det ålderdomliga språket och att få prata lite pampigt och bombastiskt är också något jag går igång på. Det var ju helt klart en äventyrsberättelse snarare än drama, men kopplingen till Sinas far tyckte jag gav berättelsen en känslomässig grund som gjorde att den inte blev bara glättig fantasyaction.

Stort tack också till @Lukas, som räddade oss från att sitta och spela på två. Det funkar, men det är verkligen en stor skillnad att ha med en tredje spelare.
 

entomophobiac

Mysteriemarodör
Joined
6 Sep 2000
Messages
5,554
Location
Uppsala
Den kändes lite sådär gammalfantasy, lite sword & sorcery.
Tycker spontant den berättelse du beskriver är för detaljerad och har för mycket bakgrundskonversation för att riktigt kännas s&s. Men supercoolt experiment! Borde haka på hantverkandet någon gång. :)
 

PerW

Veteran
Joined
7 Jan 2021
Messages
52
Ja, det var kul. Jag var med till hjärtat implementerades, fast utan att någon visste var det var.

Kan rapportera;

  • Vitkindad gåsBranta leucopsis noterad 06:10-10:58
  • GrågåsAnser anser noterad 06:10-10:58
  • KnölsvanCygnus olor noterad 06:10-10:58
  • GravandTadorna tadorna noterad 06:10-10:58
  • BläsandMareca penelope 1 ex. 06:10-10:58
  • GräsandAnas platyrhynchos noterad 06:10-10:58
  • StjärtandAnas acuta 6 ex. 06:10-10:58
  • KrickaAnas crecca noterad 06:10-10:58
  • ViggAythya fuligula noterad 06:10-10:58
  • EjderSomateria mollissima noterad 06:10-10:58
  • KnipaBucephala clangula noterad 06:10-10:58
  • StorskrakeMergus merganser 2 ex. 06:10-10:58
  • RingduvaColumba palumbus 5 ex. 06:10-10:58
  • SothönaFulica atra noterad 06:10-10:58
  • SmådoppingTachybaptus ruficollis 1 ex. 06:10-10:58
  • SkäggdoppingPodiceps cristatus noterad 06:10-10:58
  • SvarthakedoppingPodiceps auritus 1 ex. 06:10-10:58
  • StrandskataHaematopus ostralegus noterad 06:10-10:58
  • TofsvipaVanellus vanellus noterad 06:10-10:58
  • Mindre strandpipareCharadrius dubius 2 ex. 06:10-10:58
  • StorspovNumenius arquata 20 ex. förbiflygande 06:10-10:58
  • SkrattmåsChroicocephalus ridibundus noterad 06:10-10:58
  • FiskmåsLarus canus noterad 06:10-10:58
  • HavstrutLarus marinus noterad 06:10-10:58
  • GråtrutLarus argentatus noterad 06:10-10:58
  • SilltrutLarus fuscus 1 ex. 06:10-10:58
  • StorskarvPhalacrocorax carbo noterad 06:10-10:58
  • FiskgjusePandion haliaetus 1 ex. 06:10-10:58
  • Brun kärrhökCircus aeruginosus 1 ex. 06:10-10:58
  • OrmvråkButeo buteo 1 ex. 06:10-10:58
  • TornfalkFalco tinnunculus 1 ex. 06:10-10:58
  • SkataPica pica 1 ex. 06:10-10:58
  • GråkråkaCorvus corone cornix noterad 06:10-10:58
  • TalgoxeParus major noterad 06:10-10:58
  • BerglärkaEremophila alpestris 6 ex. förbiflygande 06:10-10:58
  • GransångarePhylloscopus collybita noterad 06:10-10:58
  • StareSturnus vulgaris noterad 06:10-10:58
  • StenskvättaOenanthe oenanthe 2 ex. 06:10-10:58
  • BofinkFringilla coelebs noterad 06:10-10:58
  • GrönfinkChloris chloris noterad 06:10-10:58
Vadarstranden, Torslandaviken, Boh
  • EnkelbeckasinGallinago gallinago 3 ex. 06:10-10:58
  • RödbenaTringa totanus 6 ex. 06:10-10:58
  • SädesärlaMotacilla alba 2 ex. 06:10-10:58
  • ÄngspiplärkaAnthus pratensis 2 ex. 06:10-10:58
  • HämplingLinaria cannabina 3 ex. 06:10-10:58
Fågeltornskullen, Torslandaviken, Boh
  • VarfågelLanius excubitor 1 ex. 06:10-10:58
Rågskär, Torslandaviken, Boh
  • KorpCorvus corax 1 ex. 06:10-10:58
  • BacksvalaRiparia riparia 1 ex. 06:10-10:58
Östra Renovadeponin, Torslandaviken, Vg
  • SånglärkaAlauda arvensis noterad 06:10-10:58
Vadskärsudden, Torslandaviken, Vg
  • SävsparvEmberiza schoeniclus 1 ex. 06:10-10:58

;)
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,098
Location
Göteborg
Tycker spontant den berättelse du beskriver är för detaljerad och har för mycket bakgrundskonversation för att riktigt kännas s&s.
Så kan det säkert vara. Jag har skitdålig koll på genrekonventionerna och vi brydde oss explicit inte. Men det var äventyrligt och udda i alla fall. Jag gissar att hade det varit äkta sås hade jag tyckt betydligt mindre om det.


Men supercoolt experiment! Borde haka på hantverkandet någon gång. :)
Ja! Det borde du absolut. Vi kör varannan lördag klockan 19; alla är välkomna!
 
Top