Hantverksgruppen rapporterar

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,062
Location
Göteborg
Jag hade gärna utforskat detta igen. Vi är så vana vid att "eskalera" (du använder detta ord i texten) för att skapa osäkerhet och därmed göra någonting spännande. Drama, åtminstone som jag upplevt i samberättande, bygger mycket på detta - att bygga osäkra situationer eller slitningar och sedan spela ut det, för det skapar automatiskt en ovisshet i vad som ska hända.
Ja, vi pratade en del om detta. Spel som It's Complicated och Happy Together gör ju samma sak, väldigt framgångsrikt i det första och mindre i det andra, i min åsikt. Att bygga osäkerhet med frågor om bakgrund, om relationer, istället för med konflikter.

EDIT: Däremot hade vi inte så mycket eskalering eller direkta konflikter. Scenen med poliserna var ett undantag. I övrigt var det mest folk som snackade med varandra om hur livet är och utsattes för diskriminering. Inte av typen misshandla folk på stan, utan av typen "Jag tappade aptiten; den där alvmaten stinker sjögräs". Inte så feelgood, men inte så mycket konflikter heller, annat än i den mer litterära betydelsen. Biten där Sebbe nitade Benny hände innan första scenen.

Men det känns för mig som att halva listan inte har så mycket med feelgood att göra och att ni borde ha avbrutit och diskuterat om ni verkligen var på rätt väg.
Nja, vi diskuterade rätt brett och pratade en del om vad vi egentligen menar med "feelgood", i och med att det är ett ord som kan innefatta en hel del grejer. En del av det utgick från det som filmgenre. Poängen var inte att eliminera konflikter eller negativa scener. Vi sade flera gånger under spel att "Det här är inte så feelgood just nu", men sedan explicit "Okej, nu sätter jag en scen som sätter oss ännu mer i skiten". Vi nämnde också filmen Little Miss Sunshine, som känns som en feelgood-film trots att typ 80% bara är misär, eftersom de sista 20% är såpass förlösande som kontrast, och det var mer i den genren vi landade. Men ja, jag kan tycka att vi inte riktigt träffade målet i den här sessionen, vilket i sig var intressant. Och själva berättelsen var ju som sagt lyckad ändå.
 

Genesis

J'aurais voulu être un artiste
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,062
Location
Göteborg
Igår körde vi session 22 av Hantverksgruppen, och temat var "Spela över nätet". Närvarande var jag, @Bunny och @Hellzon. Det är kanske lite ironiskt att köra det här temat nu när folk börjar bli vaccinerade och kan återvända till att spela ansikte mot ansikte, men å andra sidan är det kanske nu vi ska reflektera över vad vi lärt oss om onlinespelande, se på dess meriter och sedan se vilken plats det kommer att ha i vårt spelande i framtiden.

Följande lista skrevs i försnacket:
  • Tillgängligheten
  • Använda musik
  • Mindre distraherande (att googla fram saker, etc.)
  • Googla fram bilder, namnlistor …
  • Kollaborationsverktyg (Miro)
  • Stumfilm i chatten (@Rickards scen i Lovecraftesque)
  • Använda chatten (kommentarer, coaching)
  • Använda kameran (titta bredvid, stirra in i kameran)
  • Använda mute (djävulen i örat)
  • Bakgrunder i videon
  • Synonymer.se
  • Röstförvrängare?
  • Trådar i Discord.
Och följande ämnen skrevs till under spel:
  • "Klippa ljudet" för sig själv, även bilden.
  • Prata kontinuerligt i bakgrunden, sänka ljudet för en specifik spelare.
  • Prompter, det här händer under scenen, släng in det när det passar.
  • Bra om chatt-texten driver rollspelet i videochatten.
  • Mobilkonversation under en talad scen.
Jag hade svårt att sätta en genre, och jag sade "vanligt" ett tiotal gånger innan jag till slut ändrade mig och sade "typ nära framtid, vi får se vad vi gör av det". Bunny satte stämningen direkt i den första scenen.

Någon gång i framtiden. Mänskligheten är i krig mot en okänd och ofattbar fiende. Doktor Ilike Sørensen är på flykt. Inte undan fienden, utan undan staten, som vill finna henne och kalla in henne i militärtjänst. Hon är antagligen den som har mest kunskap om vad som egentligen försiggår. Under en tid håller hon sig undan i en liten avskild by vid ett träsk, där hon lär känna och älska Tauno Stendahl. Sedan hittar de henne.
Dr. Sørensens arbete i en bunker under ett ödelagt Skandinavien tar henne närmare en förståelse över de varelser som vandrar över planeten, som får själva verkligheten att skifta, att knaka i fogarna, att blinka som ett trasigt lysrör. Men en dag får hon syn på Tauno. Även han har blivit inkallad, och i en närkontakt med varelserna som kostat honom en majoritet av hans kropp har han själv börjar skifta in och ut ur verkligheten. Sørensen exkluderas ur projektet med att arbeta med Tauno. För känslomässigt inblandad. Hon har i sitt arbete börjat misstänka att varelserna kanske inte är fientliga, att de kanske själva inte vet den skada de åsamkar, att vi är lika främmande för dem som de är för oss. Men när hon lyckas få tag på Taunos medicinska rapporter inser hon att detta inte gäller för människorna. Militären har opererat in en bomb i Tauno, för att göra ett första anfall i den främmande dimensionen.
Desperat lyckas Ilike ta sig in i rummet där Tauno ligger, men han har fastnat mellan verkligheter. Hans kropp ligger där, men han är inte där. Ändå kan hon känna hans händer på hennes axlar, och då och då, och i det vinande brus som alltid fyller skallen när varelserna är nära kan hon uppfatta hans röst.
"Det är vackert här, Ilike."
"Jag älskar dig."
Desperat sliter hon bomben ur Taunos bröst. Soldater rusar in och brottar ned henne på golvet. Hon tittar upp mot Taunos kropp, men den är inte längre där.


Det blev en fräck berättelse. Lite weird scifi, en genre som jag uppskattar, och som lite liknade session 17 om begränsningar i språket. Vi var lite osäkra på vart den var på väg i början, när vi hoppade fram och tillbaka mellan Ilikes personliga berättelse och allmänna beskrivningar av kriget, men sedan blev det väldigt spännande. En annan schysst sidogrej som inte var med i sammanfattningen ovan var Dimitra Korosova, en rysk soldat som var djupt religiös och övertygad om att kriget var domedagen och att de levde i den yttersta tiden.

Vi hade många intressanta scener som lekte med tekniken och de möjligheter vi har för att spela via Discord och Miro:
  • Bunnys introscen, en monologscen som berättade om kriget, hade en lugn instrumentell bakgrundsmusik genom Rythm, en musikspelarbott i Discord.
  • Vi hade en scen där Ilike och Tauno kommunicerade via SMS. Jag och Hellzon beskrev hur de två rollerna, på olika platser, gick runt i sina bostäder, medan konversationen skedde via chatten. Riktigt fräckt, och det ger helt klart en annan känsla att kommunicera via text.
  • Hellzon använde det "tv-liknande" formatet man får med en kamera riktad mot sig för att spela upp nyhetsreportage, och vi hade två scener som var videokonferenser.
  • Jag satte en scen där varelserna dök upp för första gången, på månen. När de dök upp körde jag en kontinuerlig ström av beskrivningar, om hur verkligheten flimrade, om hur ögat inte kunde bestämma sig för vad det såg, om underlig geometri och om varelsernas rörelser. Jag slutade inte att tala, utan de andra två fick ha sin konversation och sina beskrivningar ovanpå mitt "bakgrundsbrus". Bunny sänkte volymen på mig i Discord för att lättare kunna hantera det.
  • Vi hade också ett par scener där vi använde chatten för att injiicera saker i scenen. I en scen där Ilike gjorde ett experiment som gick fel agerade jag datorterminal och skrev en kontinuerlig logg i chatten om datan som genererades och de felmeddelanden som dök upp (tyvärr utan att informera de andra, vilket gjorde att Bunny missade det). Vi använde också chatten för att representera tankar, så i en dialog mellan Ilike och hennes chef doktor Kolbe skrev jag tankar i chatten, som dök upp i Ilikes huvud: "Kanske," tänker Sørensen förstrött, "är de de gudar som vi alla visste fanns därute. Som alltid hemsökt våra drömmar. Kanske har de alltid varit här, och först nu har vi lyckats penetrera Olympus och se dem i ögonen."
  • Den sista scenen var väldigt intressant att spela. Här hade Tauno redan börjat fasa ur verkligheten och var närvarande, men Ilike kunde inte se honom. Så jag spelade Tauno och Hellzon spelade Ilike. Hellzon satte mig på mute, så att han inte kunde höra mina beskrivningar och min sida av dialogen, och Bunny agerade spelledare och mellanhand och beskrev hur mycket som "blödde igenom". Väldigt fräckt.
  • Vi gjorde, för första gången i Hantverksklubben, ett Miro-bräde för spelet, men vi använde det inte så mycket, annat än att leka runt lite och skapa en estetik för spelet:
1631429202694.png
 
Top