Hantverksgruppen rapporterar

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Jag hade gärna utforskat detta igen. Vi är så vana vid att "eskalera" (du använder detta ord i texten) för att skapa osäkerhet och därmed göra någonting spännande. Drama, åtminstone som jag upplevt i samberättande, bygger mycket på detta - att bygga osäkra situationer eller slitningar och sedan spela ut det, för det skapar automatiskt en ovisshet i vad som ska hända.
Ja, vi pratade en del om detta. Spel som It's Complicated och Happy Together gör ju samma sak, väldigt framgångsrikt i det första och mindre i det andra, i min åsikt. Att bygga osäkerhet med frågor om bakgrund, om relationer, istället för med konflikter.

EDIT: Däremot hade vi inte så mycket eskalering eller direkta konflikter. Scenen med poliserna var ett undantag. I övrigt var det mest folk som snackade med varandra om hur livet är och utsattes för diskriminering. Inte av typen misshandla folk på stan, utan av typen "Jag tappade aptiten; den där alvmaten stinker sjögräs". Inte så feelgood, men inte så mycket konflikter heller, annat än i den mer litterära betydelsen. Biten där Sebbe nitade Benny hände innan första scenen.

Men det känns för mig som att halva listan inte har så mycket med feelgood att göra och att ni borde ha avbrutit och diskuterat om ni verkligen var på rätt väg.
Nja, vi diskuterade rätt brett och pratade en del om vad vi egentligen menar med "feelgood", i och med att det är ett ord som kan innefatta en hel del grejer. En del av det utgick från det som filmgenre. Poängen var inte att eliminera konflikter eller negativa scener. Vi sade flera gånger under spel att "Det här är inte så feelgood just nu", men sedan explicit "Okej, nu sätter jag en scen som sätter oss ännu mer i skiten". Vi nämnde också filmen Little Miss Sunshine, som känns som en feelgood-film trots att typ 80% bara är misär, eftersom de sista 20% är såpass förlösande som kontrast, och det var mer i den genren vi landade. Men ja, jag kan tycka att vi inte riktigt träffade målet i den här sessionen, vilket i sig var intressant. Och själva berättelsen var ju som sagt lyckad ändå.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Igår körde vi session 22 av Hantverksgruppen, och temat var "Spela över nätet". Närvarande var jag, @Bunny och @Hellzon. Det är kanske lite ironiskt att köra det här temat nu när folk börjar bli vaccinerade och kan återvända till att spela ansikte mot ansikte, men å andra sidan är det kanske nu vi ska reflektera över vad vi lärt oss om onlinespelande, se på dess meriter och sedan se vilken plats det kommer att ha i vårt spelande i framtiden.

Följande lista skrevs i försnacket:
  • Tillgängligheten
  • Använda musik
  • Mindre distraherande (att googla fram saker, etc.)
  • Googla fram bilder, namnlistor …
  • Kollaborationsverktyg (Miro)
  • Stumfilm i chatten (@Rickards scen i Lovecraftesque)
  • Använda chatten (kommentarer, coaching)
  • Använda kameran (titta bredvid, stirra in i kameran)
  • Använda mute (djävulen i örat)
  • Bakgrunder i videon
  • Synonymer.se
  • Röstförvrängare?
  • Trådar i Discord.
Och följande ämnen skrevs till under spel:
  • "Klippa ljudet" för sig själv, även bilden.
  • Prata kontinuerligt i bakgrunden, sänka ljudet för en specifik spelare.
  • Prompter, det här händer under scenen, släng in det när det passar.
  • Bra om chatt-texten driver rollspelet i videochatten.
  • Mobilkonversation under en talad scen.
Jag hade svårt att sätta en genre, och jag sade "vanligt" ett tiotal gånger innan jag till slut ändrade mig och sade "typ nära framtid, vi får se vad vi gör av det". Bunny satte stämningen direkt i den första scenen.

Någon gång i framtiden. Mänskligheten är i krig mot en okänd och ofattbar fiende. Doktor Ilike Sørensen är på flykt. Inte undan fienden, utan undan staten, som vill finna henne och kalla in henne i militärtjänst. Hon är antagligen den som har mest kunskap om vad som egentligen försiggår. Under en tid håller hon sig undan i en liten avskild by vid ett träsk, där hon lär känna och älska Tauno Stendahl. Sedan hittar de henne.
Dr. Sørensens arbete i en bunker under ett ödelagt Skandinavien tar henne närmare en förståelse över de varelser som vandrar över planeten, som får själva verkligheten att skifta, att knaka i fogarna, att blinka som ett trasigt lysrör. Men en dag får hon syn på Tauno. Även han har blivit inkallad, och i en närkontakt med varelserna som kostat honom en majoritet av hans kropp har han själv börjar skifta in och ut ur verkligheten. Sørensen exkluderas ur projektet med att arbeta med Tauno. För känslomässigt inblandad. Hon har i sitt arbete börjat misstänka att varelserna kanske inte är fientliga, att de kanske själva inte vet den skada de åsamkar, att vi är lika främmande för dem som de är för oss. Men när hon lyckas få tag på Taunos medicinska rapporter inser hon att detta inte gäller för människorna. Militären har opererat in en bomb i Tauno, för att göra ett första anfall i den främmande dimensionen.
Desperat lyckas Ilike ta sig in i rummet där Tauno ligger, men han har fastnat mellan verkligheter. Hans kropp ligger där, men han är inte där. Ändå kan hon känna hans händer på hennes axlar, och då och då, och i det vinande brus som alltid fyller skallen när varelserna är nära kan hon uppfatta hans röst.
"Det är vackert här, Ilike."
"Jag älskar dig."
Desperat sliter hon bomben ur Taunos bröst. Soldater rusar in och brottar ned henne på golvet. Hon tittar upp mot Taunos kropp, men den är inte längre där.


Det blev en fräck berättelse. Lite weird scifi, en genre som jag uppskattar, och som lite liknade session 17 om begränsningar i språket. Vi var lite osäkra på vart den var på väg i början, när vi hoppade fram och tillbaka mellan Ilikes personliga berättelse och allmänna beskrivningar av kriget, men sedan blev det väldigt spännande. En annan schysst sidogrej som inte var med i sammanfattningen ovan var Dimitra Korosova, en rysk soldat som var djupt religiös och övertygad om att kriget var domedagen och att de levde i den yttersta tiden.

Vi hade många intressanta scener som lekte med tekniken och de möjligheter vi har för att spela via Discord och Miro:
  • Bunnys introscen, en monologscen som berättade om kriget, hade en lugn instrumentell bakgrundsmusik genom Rythm, en musikspelarbott i Discord.
  • Vi hade en scen där Ilike och Tauno kommunicerade via SMS. Jag och Hellzon beskrev hur de två rollerna, på olika platser, gick runt i sina bostäder, medan konversationen skedde via chatten. Riktigt fräckt, och det ger helt klart en annan känsla att kommunicera via text.
  • Hellzon använde det "tv-liknande" formatet man får med en kamera riktad mot sig för att spela upp nyhetsreportage, och vi hade två scener som var videokonferenser.
  • Jag satte en scen där varelserna dök upp för första gången, på månen. När de dök upp körde jag en kontinuerlig ström av beskrivningar, om hur verkligheten flimrade, om hur ögat inte kunde bestämma sig för vad det såg, om underlig geometri och om varelsernas rörelser. Jag slutade inte att tala, utan de andra två fick ha sin konversation och sina beskrivningar ovanpå mitt "bakgrundsbrus". Bunny sänkte volymen på mig i Discord för att lättare kunna hantera det.
  • Vi hade också ett par scener där vi använde chatten för att injiicera saker i scenen. I en scen där Ilike gjorde ett experiment som gick fel agerade jag datorterminal och skrev en kontinuerlig logg i chatten om datan som genererades och de felmeddelanden som dök upp (tyvärr utan att informera de andra, vilket gjorde att Bunny missade det). Vi använde också chatten för att representera tankar, så i en dialog mellan Ilike och hennes chef doktor Kolbe skrev jag tankar i chatten, som dök upp i Ilikes huvud: "Kanske," tänker Sørensen förstrött, "är de de gudar som vi alla visste fanns därute. Som alltid hemsökt våra drömmar. Kanske har de alltid varit här, och först nu har vi lyckats penetrera Olympus och se dem i ögonen."
  • Den sista scenen var väldigt intressant att spela. Här hade Tauno redan börjat fasa ur verkligheten och var närvarande, men Ilike kunde inte se honom. Så jag spelade Tauno och Hellzon spelade Ilike. Hellzon satte mig på mute, så att han inte kunde höra mina beskrivningar och min sida av dialogen, och Bunny agerade spelledare och mellanhand och beskrev hur mycket som "blödde igenom". Väldigt fräckt.
  • Vi gjorde, för första gången i Hantverksklubben, ett Miro-bräde för spelet, men vi använde det inte så mycket, annat än att leka runt lite och skapa en estetik för spelet:
1631429202694.png
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Igår var vi fyra personer som deltog i Hantverksklubben session 23: Spelarenergi. Det var jag själv, @Bunny, @Rickard och @Lukas. Temat var Rickards, och det handlade om att som spelare vara med, engagerad, peppad och ha energi i scenen. Vi talar alltså inte nödvändigtvis om att scenen ska vara energisk, utan om den sortens energi som man alltid vill ha i alla scener: fokus, pepp och inlevelse.

Listan över samtalsämnen i försnacket var lång:
  • Luta sig fram och bak
  • Sätta "karaktärsdrag" på spelarna
  • Sitta eller ligga bekvämt, stå upp.
  • Stäng av eller förvrid sinnena.
  • Lyssna på musik.
  • Underlig stämning.
  • Vifta med armarna
  • Testa att prata på annorlunda sätt. Långsamt. Monotomt. Annat språk. Inga verb.
  • Jobba med rösten. Ljudvolym.
  • Energi som i entusiasm, inlevelse. Inte bara hoppåskrik.
  • Ta pauser. Vila genom att inte vara med i scenen. Ta paus mellan scener.
  • Medveten scensättning. Bygg din energi i början av scenen.
  • Dricka kaffe eller dricka alkohol.
  • Meditera.
  • Klippa scenen och inte låta den pysa ut
  • Flow. Lagom utmanande.
  • Tekniska problem.
  • Med eller utan kamera
  • Leta props, bilder, generatorer...
  • Ritualer (Polaris)
  • Var inte rädd för tystnaden.
  • Arbeta medvetet med språket.
  • Röra på sig.
  • Sitta kallt, sitta varmt. Mycket luft. Ingen luft.
Det här ämnen var lite speciellt eftersom det var såpass personligt. Vi jobbade med att testa grejer för att se hur det påverkade vårt eget fokus i scenerna, och inte så mycket med att lyfta de andra spelarnas energi (förutom det automatiska i att det är smittsamt). Därför hoppas jag att de tre andra kommer att hoppa in med sina egna reflerktioner, då jag här mest kommer att fokusera på vad jag personlige gjorde. Men först en sammanfattning av berättelsen. Vi valde genren steampunk, mest eftersom det var något vi inte spelat tidigare i klubben.

Liza Magnusson, reporter från Gazetten: "Så ni säger, herr baron, att den senaste operationen vid fronten var en framgång, och att ryktena om radikaliserade veteraner bland motståndsrörelsens 'terrorister' är helt ogrundade? Det är noterat. Till sist, en fråga från vår söndagskolumn: Är Baron de la Poitiers singel?"
En lite sarkastisk men till synes normal intervju med den hemvändande baron de la Poitiers som efter tio år vid fronten återtar sitt uppdrag att styra provinsen och den flygande ön. Men allt är inte vad det verkar, och både Lizas och baronens liv kommer snart att skakas i grunden. Liza heter inte Magnusson, och hon kommer inte från Gazetten, utan Folkbladet, men Baronen accepterar inte intervjuer från den tidningen. Hon är också en framstående medlem av Röd natt, motståndsrörelsen, som försöker spränga adelns nya leksak: Animus, en maskin som ska låta adeln byta kroppar lika lätt som de byter underkläder och på så sätt leva för evigt. Men operationen går fel, och John, frihetskämpen, dyker upp i Thomas verkstad utan minne. En komplex väv av kroppsbyten, politik och samvetskval börjar trassla ihop sig och når sitt klimax i med en neonbomb i Animus torn en ödesmättad natt.


Jag tänker inte göra något försök att förklara de komplexa turer som berättelsen tog. Vi hade själva svårt att hänga med ett tag, men vi blev väldigt nöjda med berättelsen. Efter ett par timmars spel hamnade vi på ett ställe där vi hade kunnat ge ett öppet slut, men var såpass engagerade (spelarenergi!) att vi bestämde oss att fortsätta spela. Jag älskar känslan av när en spretig och snårig improviserad intrig vävs ihop på ett tillfredsställande sätt.

Temat, då? Jag jobbade med flera av de saker vi diskuterat för att se hur det påverkade mitt engagemang i scenen:
  • När vi gjorde vår paus innan vi började spela bytte jag om från tischa till skjorta. Jag tror att det hjälpte, men ganska marginellt. Som vi sade efteråt så visade det liksom att jag tog det på allvar, på något sätt. Eventuellt fungerade det sämre eftersom vi alla visste att det var ett medvetet grepp.
  • En sak jag märkte tydligt var när jag själv inte deltog. I en scen lutade jag mig tillbaka och blundade för att bara lyssna på scenen. Jag märkte att det var svårt att hålla fokuset på vad som hände och fann att mina tankar lätt började vandra. När jag istället satt upprätt och tittade på skärmen (vi spelade med kamera) så var det lättare att hålla mitt fokus på scenen.
  • Vi jobbade också mycket med pauser och tog fler sådana än vi brukar, vilket jag tror hjälpte att hålla uppe fokuset trots att vi spelade till ganska sent på natten.
  • En av de mest engagerande scenerna för mig var den andra scenen mellan baronen och Liza, när Liza var fängslad och baronen sett sin löjtnant och nära vän dö framför sina ögon när hon kastade sig emellan honom och en terrorist. Det var en lugn och långsam scen, men fulltändigt dröp av fokus. Jag gjorde två saker som jag tror hjälpte. För det första släckte jag ljuset och använde endast en låg lampa, som gav mig en mörkare och mer dramatisk ljussättning. Andra hade redan jobbat lite med ljussättningen i deras scener. Jag tror att det har lite samma effekt som när man mäter produktivitet på en arbetsplats: Vare sig du ökar eller minskar belysningen så påminner du folk om att de är observerade, och produktiviteten ökar. Lite samma sak här: att anstränga sig lite gör att fokuset ökar. En annan sak jag gjorde var att säga som Eugénie sade till mig innan vi spelade La clé des nuages på OctoGônes: "Var inte rädd för tystnaden". Att påpeka att tystnader kan förekomma i scenen och att de är en naturlig del av den och inte ett tomrum som måste fyllas gör väldigt mycket för stämningen i den här typen av spänd men långsam scen.
  • En annan scen jag märkte var hur jag har lättare att hålla mitt fokus i scenen om jag gör något kroppsligt och "agerar" rollen. I en scen använde jag en penna som cigarill, i en annan stod jag upp och putsade mässingsbitar. Att stå upp i sig gjorde en hel del, men detta med att hela tiden hålla i något under scenen, som även min rollperson håller i, gjorde att jag liksom "bebodde" rollpersonen på ett annat sätt, även när jag inte sade något.
  • Till sist, att arbeta medvetet med språket är något jag generellt finner hjälper mig med att hålla igång fokuset. Att tänka på vad jag säger och inte bara "säga" utan "berätta" saker gör att jag liksom håller mig fast i scenen och är mer engagerad.
På det stora hela skulle jag säga att det märktes att temat i sessionen var "spelarenergi". Vi var alla engagerade, närvarande och pigga, till och med när vi inte deltog i en viss scen. Det gav en energi till spelandet som verkligen bidrog till en riktigt bra session. Riktigt bra tema, Rickard, och jag tar med mig saker från den här sessionen som jag kommer att försöka arbeta med även i framtiden.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
15,384
Det är rätt lustigt med temat, för jag hade rätt låg energi den kvällen. Kände dock inga problem med det under kvällen, utan jag fick hög energi.

Just "flow" och "lagom utmanande" (för lätt = tappar intresset, för svårt = frustrerande) tyckte jag vi testade på bra, genom att en person hade minnesförlust och två av oss kände att vi inte kunde bidra med så mycket till historien via den rollpersonen. Det tog energi från mig genom att inte ha tillräckligt med information, så jag kände mig mindre engagerad.

Jag testade att ha låg steampunkmusik i bakgrunden i en scen, bara för mig själv. Det stal mycket min uppmärksamhet och jag fick sitta fullt fokuserad på att följa med i handlingen. Fast musik har den tendensen på mig, att den stjäl mitt fokus. Kan inte sova om det spelas musik, exempelvis.

Sitta framåtlutad/bakåtlutad eller sitta stilla i stolen kontra pilla på något i händerna, gjorde inte någon direkt skillnad för mig.

Däremot var det skitbra att ta pauser, att öppna fönstret ännu mer för att släppa in frisk luft och att röra på sig. Jag brukar alltid gå ned på undervåningen under pauser och gulla med min fru. Bara det ger mig energi, men att gå i trappan ensamt gör nog sitt också.

När jag stängde av kamerorna i en scen så zoonade jag ut totalt. Jag läste istället på forumet eller letade efter namn till spelomgången. Jag behöver kameror för att spela, kanske en vanesak, men det är något helt annat att se ansiktsdragen, men jag är en person som gärna läser en persons mimik.

Testade i en scen att dricka vin, luta mig bakåt, sitta bekvämt och inte vara i kameran alls. Det var inte större skillnad i energi än om jag kollat på film, men de andra i gruppen kunde inte se mitt deltagande på samma sätt som i en annan scen, där bara en blick kunde säga att den andre var med på noterna. Måhända att jag tappat intresset mer om jag gjort så i flera scener. Jag kan exempelvis inte lyssna på poddar, då jag tappar intresset efter 15 minuter. För filmer behöver jag en paus efter en timme. Är filmen dålig följer det sedan 20-minuterspauser.

Den lilla mängden alkohol gjorde mig lite sömnig i någon scen senare.

Jag testade i en scen att ge de som inte var med i scenen arbetsuppgifter. En skulle berömma (något jag gör naturligt, så jag fick hindra mig att göra det i scenen) och en skulle komma på tidningartiklar. Det här ska jag försöka använda mer i framtiden. Den första skapar aktivt lyssnande, vilket är något vi borde diskutera och använda oss av mer i rollspel. Den andra gav mig massor av uppslag, men mest för att han skrev alla artiklar i chatten så att jag kunde titta på dem medan vi spelade. Kanske ska jag börja preppa med att skapa sådana typer av uppgifter till spelare som inte är med i scener när jag är spelledare. Hade varit perfekt också för samberättande, när vi ändå har ett gemensamt papper med information att utgå från.

---

Det jag främst tar med mig, förutom några av teknikerna vi använde, var att det här med personlig energi och att skapa/hantera den hade jag gärna sett varit en naturlig del i rollspel. En "scene zero" inför varje spelmöte. Jag har alltid varit irriterad på att jag inte kan sätta fingret på när hela gruppen hamnat i "flow" och allting är superengagerande. Att ha energi känns som en viktig byggsten för att uppnå detta.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,952
Location
Knivsta
Jag skulle nog främst beskriva sessionen som lekfull. Vi skrattade mycket, hjälptes åt att ha roligt och byggde en ganska dråplig historia som hade kunnat platsat på en revyteater. Och det var inte av ondo direkt. Att överdriva karaktärerna jag gestaltade något använde jag som ett sätt att leva mig in, samt ge mina kollegor mycket att spela på.

När jag inte deltog i scenen använde jag ett par tekniker för att ändå överföra energi till den:
  • I förhörsscenen mellan baronen och Liza som Genesis beskriver så gav jag mig an att tyst representera Lizas förakt och ilska. Det gjorde jag genom att sätta mig nära kameran, titta intensivt in i den och reagera subtilt på hur baronen besvarade Lizas anklagelser - skaka på huvudet, bita ihop käkarna, dra tillbaka läpparna, den typen.
  • I sessionens sista scen tog sig Liza in till Animus och skulle komma att möta mig, änkebaronessan, som vid det här laget tagit över min son baronens kropp. Jag gjorde min entré sent, men ledande upp till detta, under det att Genesis narrerade hur Liza tog sig djupare och djupare in i byggnaden, så försökte jag se så ondskefull och närvarande jag kunde i min kamera. När jag väl klev fram ur skuggorna så ville jag att detta redan skulle vara väl etablerat i scenen.
Sessionen var över lag en bekräftelse på att spel blir bättre av att de närvarande gör sitt för att på olika sätt fokusera på och ge energi åt spelet. Något som varit vägledande för mig länge, och något jag gjort mitt bästa på att inympa på de spelgrupper jag deltagit i.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Äntligen Hantverksklubben! Igår körde jag, @Lukas och @Bunny ett pass på temat "undvika troper", som var Lukas förslag. Tanken var att undvika att följa en dramaturgisk mall och istället låta spelvärldslogik och andra estetiska kriterier avgöra vad som händer. Vi hade en bra diskussion innan spelstart, och skrev ned ett fåtal punkter:
  • Spela en värld, inte en berättelse
  • Undvika director stance - eller snarare titta på vad som är intressant i berättelsen just nu och inte vad behöver berättelsen dramaturgiskt för att fungera
  • Säg inte alltid det uppenbara
  • Knyt inte alltid ihop trådarna
  • Inte göra tvärtom, utan ignorera. Vad blir de nya estetiska kriterierna?
  • Sartre - Radikal frihet
  • Använda slump för att komma ifrån dramaturgin
  • Följa spelvärldens logik
  • Rädda menige Ryan vs. Den tunna röda linjen
Vi bekymrade oss inte om att försöka komma fram till någon vattentät definition av vad en "trop" är, och vi var också medvetna om att all form av dramaturgisk struktur inte kan eller bör plockas bort (med resultatet att man får en serie helt osammanhängande händelser). Istället följde vi huvudpersonerna dit de tog sig och såg lite vad som hände med dem. Berättelsen vi spelade, i genren "Vanliga jävla människor", är svår att sammanfatta, då avsaknaden av dramaturgisk struktur naturligt gör att alla händelser blir ungefär lika viktiga, men jag gör ett försök:

Marie lever ett enkelt liv i en liten stuga på Gotland. En dag kommer hennes tvillingsyster på besök och lockar iväg henne på en konsert. Under festen får Marie ett piller som hon reagerar illa på och dör i en hjärtattack. Vi följer hennes syster Sandra, som försöker att slå igenom i filmbranschen, hantera sin systers död och hitta någon att dela sitt liv med. Hela berättelsen tangeras av boken Blodkransen av Jan Grimwald, som dyker upp gång på gång, och handlar om livets slumpmässighet och den enskilda människans litenhet.

Jag tycker att vi lyckades ganska bra att hålla en lagom nivå. Vi undvek de "uppenbara" troperna. Marie levde ett enkelt och stillsamt liv och Sandra ett stressigt och kaotiskt liv, men systerns bortgång i en hjärtattack fick aldrig Sandra att omvärdera sitt stressiga liv, utan hon fortsatte att försöka slå igenom i filmbranschen. De tyska organisatörerna till technofesten på Gotland som inledde berättelsen var med ett tag och försvann sedan ur historien utan att knytas tillbaka in. Och Sandra dejtade en revisor som gick och besökte en prostituerad utan att det hela uppdagades eller fick någon egentlig konsekvens. Saker hände, det är allt.

Men vi lekte ändå med tekniker, stilgrepp och tematik. Boken "Blodkransen" blev som ett metatema som vävdes in på flera stllen. Bunny introducerade den redan i andra scenen, fast vi inte visste att det var en bok, i en scen som visade upp ett bankrån i Kalifornien. Sedan dök den upp igen när Helmut läste och kommenterade den på väg hem från Gotland. Sandra skulle skriva manuset för dess filmatisering och hamnade i konflikten mellan producenten, som ville göra om den till ett mer klassiskt drama med en tydlig huvudroll och en välsmord treaktsstruktur, och författaren, som menade att gör man det så sabbar man hela poängen med boken. Vi fick också se författaren själv diskutera boken med sin pojkvän, och i slutet när Sandra rensade ut Maries stuga hittar hon boken i systerns bokhylla.

Så beroende på vad man menar med "troper" och "dramaturgi" så hade vi eventuellt en massa sådana, men vi fattade alla vad vi menade och vad vi försökte åstadkomma, och jag tycker att vi lyckades med det. Vi fick en tankvärd och intim berättelse, och eftersom vi saknade en dramaturgisk struktur som försöker leverera en premiss, Egri-style, så blev den också mer mångbottnad och öppen för tolkning. Berättelsen försökte inte riktigt säga något, men den lyckades ändå vara gripande och intressant.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksgruppen 25: Storlaget!

Igår blev jag räddad av @Korpa och @Bunny. Jag hade planerat spel på torsdag, fredag och lördag, men både torsdags- och fredagsliret blev inställda, så det var en lättnad när vi lyckades få ihop tre spelare till årets sista Hantverksklubben-möte. Temat var "Storslaget", föreslaget av mig. Det är lite intressant att jag valde ordet för att undvika ett lite anglicistiskt "episkt", för jag tror att ordvalet spelade roll här, då "storslaget" har en mer generell innebörd. Jag hade mest stora fältslag i åtanke när jag föreslog temat, men dessa lyste med sin frånvaro i vårt spel, trots att vi hade flera storslagna scener. Försnackslistan såg ut såhär:
  • Storslaget i beskrivningar kontra storslagna insatser.
  • Personligt plus storskaligt
  • Tomma tunnor skramlar mest
  • Storslaget = stora strider?
  • Bakgrundsmusik
  • Hunger games 2, Tolkiens världsbygge, Wagner
  • Ödesmättat, maffigt
  • Känsla av litenhet
  • Det sublima
  • Lovecraft är storslaget för kultisterna, men inte för huvudpersonen. Uppgivenhet punkterar storslagenhet?
  • Gammaldags språk
  • Ta sig tid i beskrivningarna
  • Inte "ledsen" – förkrossad, ingen mellanmjölk
  • Vördnad
  • Turas om runt bordet med beskrivningar
  • Subjektiva beskrivningar.
  • Symbolik – större än individen.
  • When in doubt, eskalera
  • Bygga upp till den storslagna känslan
  • Fyll tunnorna med lite personligt perspektiv för att bygga investering
Och här är en sammanfattning av berättelsen:

För två generationer sedan blev de utdrivna ur sitt hemland av sarolierna, ett magiskt avancerat och krigiskt folk. De lever nu på den tunna rand beboelig mark i Regnskuggans dal, mellan de vassa bergen och den livlösa öknen. Stenklo är en jägare och en krigare, stark men hetlevrad. Vindfågel är hans kompanjon, och kan tala med ökenvinden. På en jakt som driver dem längre norrut än vanligt överraskas de av en underlig sandstorm och ser mystiska blå ljus. De blir separerade och Stenklo finner sig i en grotta där han kommer öga mot öga med en uråldrig och mäktig varelse som placerar ett Löfte i hans bröst. Vindfågel, i sin tur, blir fångad av det blå ljuset, den mystiska sandstormens ursprung, som visar sig vara en enorm magiteknologisk sköldpadda vars inre är fullt av krigare. Krigare från Saroli. Det lilla land de har kvar är på väg att tas ifrån dem, och Stenklo ser med vanmakt hur hans folk flyr inför hotet. Men han tänker inte fly längre. Anfallarna måste fördrivas, och Löftet som bultar i hans inre ger honom makten att göra det. Vad han har lovat i gengäld är inte viktigt.

Det blev en mustig berättelse med flera scener man absolut kan beskriva som "storslagna". Vi hade en stridsscen, som jag absolut tycker var storslagen, men den var en ensam krigare mot hundratalet, inte ett gigantiskt fältslag. Vi jobbade med de flesta av teknikerna och jag tycker att det fungerade väl, men en sak som överraskade mig lite var hur mycket effekt bakgrundsmusiken hade. Vi hade bara två scener där vi använde bakgrundsmusik, men jäklar vilken glöd den pumpade in i scenerna. I ovan nämnda stridsscen gick i alla fall jag igång av stråkmusiken och det gav mig en massa energi i mina egna beskrivningar. Jag har kommit att inse hur mycket jag gillar den rena glädjen i berättande, att bygga fraser och meningar, att konstruera en scen med sitt språk. Det här lite gammaldags språket man får möjlighet att använda i den här sortens berättelse bidrar verkligen till det.

En annan insikt jag fick som vi inte hade med i försnacket var hur röstläge och energi i berättandet bidrar till den episka känslan. Att höja rösten lite, lägga in emfas och energi i orden, bidrar till den här storslagenheten.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksgruppen 26: Positiva scener!

Sorry, jag dröjde länge med att skriva ihop den här krönikan. Glömde bort det på söndagen, och under veckan är det svårt att ta tid. Men i lördags spelade jag, Kim och @Bunny under temat "Positiva scener". Detta var till viss del ett nytt försök på temat "Feelgood" som blev en intressant berättelse med inte så feelgood. Fokuset var dock lite annorlunda. Istället för att titta på berättelsen i sin helhet jobbade vi med att få in positiva scener. Här är försnackslistan:
  • Måste "förtjäna sin trevlighet"
  • Happy together
  • Kontaktslag i Utpost
  • En person pushar en annan framåt
  • Undvika traditionell dramaturgi
  • Scener för att intressera sig för och lära känna varandra
  • Efterspel, efter segern
  • Etablera saker
  • Dialect, utveckla språk
  • Montsegur 1244, positiva relationer i en dyster extern situation
  • Berätta vad rollpersonerna känner
  • Externalisera rollpersonens inre. Kämpa mot sig själv. Inre konflikter.
  • Överkomma något negativt (negativ situation eller negativt personlighetsdrag)
  • Finna sig själv
  • Acceptans och kunna gå vidare från sitt förflutna
Sammanfattning av berättelsen:

Ankee, Fridolina och Engelbrekt anländer till det mytomspunna riket i väster dit legenden säger att St. Eustatius, helgonet, profeten, grundaren av den religion som råder i österlandet, ska ha färdats efter att ha slutfört sin predikan. Ankee är nunna och fast besluten att hitta hans viloplats. Fridolina är akademiker och deltar för att dokumentera och studera dessa främmande platser och deras kulturer. Engelbrekt är gammal ärrad soldat med ett mörkt förflutet som är ansvarig för expeditionens säkerhet. Dessa tre vet inte om det, men expeditionens fjärde medlem, Carl, en misslyckad student och smedson som försöker hitta en plats där han kan känna sig hemma, har dolt sig i lastutrymmet. De olika expeditionsmedlemmarna finner alla något speciellt på platsen. Ankee finner vad hon sökte, men på ett stt hon inte kunnat föreställa sig. Den profet hon spårar upp och vars skrifter hon finner är inte en predikare och en ledare, utan en sökare, en ifrågasättare. Fridolina finner vänskap och en fascinerande kultur. Engelbrekt finner en nystart i ett land där hans rykte inte föregår honom, och en besvarad, om än inte romantisk, kärlek från kvinnan han älskar och beundrar. Och Carl finner äventyret i den förbjudna kärleken mellan honom och den gifta prinsessan Serendippa.

Så hur gick det, fick vi några positiva scener? Ja, det tycker jag. Det var definitivt inte en berättelse utan konflikter och drama, men nästan inga av våra scener hade direkta konflikter i sig. Istället handlade de flesta om hur de hanterade motgångarna, hur de upptäckte saker, varandra och sig själva, och hur de stöttade varandra i detta. Det var ganska mysigt!

En av mina favoritscener var den sista, där Ankee talar med Engelbrekt. Ankee har just uptäckt att mycket av vad hennes tro baseras på är lögn och genomgår en religiös kris. Engelbrekt är orolig för kvinnan hon älskar och bekänner sin kärlek. Väldigt dramatisk och känslosam, men samtidigt varm och positiv.

Det var inte så mycket teknisk kreativitet; de flesta scener spelades rakt av som vanliga dialogscener, men Kim satte en schysst scen där Ankee utforskade ett gammalt tempel, och han satte Bunny och mig som spelledare som beskriver omgivningen, men Bunny i rollen som entusiastisk och optimistisk, medan jag färgade mina beskrivningar med cynism och negativitet. Det var fräckt!
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Dags igen igår, tre tappra musketörer: jag själv, @Bunny och @Murmelgnu, på temat "Karaktärsrelationer". Vi hade ett riktigt bra försnack om hur man kan bygga komplexa och intressanta relationer mellan rollpersoner och hur man kan utveckla dem över tid. Jag fick en hel del tankeställare om hur många olika delar en relation mellan två personer kan ha. Jag kan först och främst ha flera olika åsikter om dig, ibland konflikterande sådana, och du om mig. Sedan har vi de delar av relationen som är offentliga, i hur vi beter oss när folk är i närheten, jämfört med hur vi beter oss när det bara är vi två (tänk ett gift par som ogillar varandra men som måste hålla uppe fasaden), och sedan den ännu mer privata delen av relationen, som bara finns i mitt och i ditt huvud, som vi inte ens delar med varandra. Lägg till detta hur det interagerar med våra respektive relationer med oss själva, som influerar hur vi ser på och agerar med andra, samt tidsaspekten, i hur vår relation utvecklas över tid. Det finns så mycket djup och nyans man kan bygga in i relationen mellan två personer som aldrig kan sammanfattas genom en linje på ett relationsschema. Här är diskussionspunkterna:

  • Relationer i förändring. Hur kan man utveckla dem?
  • Plötslig ändring. Hemlighet avslöjas.
  • Statusskifte.
  • Komplexa relationer - en positiv och en negativ sida
  • En relation ses i interaktionen
  • Snabbt sätt att skapa drama
  • Hur många gånger kan man ändra relationen utan att det blir konstigt?
  • Tidshopp
  • Flashbackscener
  • Folk som träffas för första gången och utvecklar en relation
  • Ge en riktning till relationen
  • Hur etablerar man en relation och gör att den känns?
  • Etablera historia
  • En stor del av relationer pågår inom personen och kan vara osynligt
  • Assymetriska relationer, olika parter har olika bild av relationen
  • "Offentlig" kontra "privat" relation
  • Olika "masker", olika "jag" i olika situationer
  • "Need" vs "want"
  • Interaktioner. Vad vill jag ha av dig i den här scenen? Vill du ge mig det? Hillfolk/Dramasystem
  • Bygga nyfikenhet genom att utforska och fördjupa relationer. Det behöver inte baseras på konflikter.
  • Självbilden påverkar relationer med andra. Relationen till jaget.
  • Spela om samma scen flera gånger.
  • "Vad hade hänt om?"
  • Externalisera rollpersonens inre.
Ett försök till att sammanfatta berättelsen:

Johannes är en ingenjör som arbetar i ett produktutvecklingsprojekt som håller på att gå åt skogen. Spruckna tidplaner, misslyckade tester, oklar ledning och obetald övertid. Hans projektledare Anna lämpar över allt hennes eget arbete på honom, och hans chef Victoria, även om hon vill väl, är upptagen med sin egen karriär och gör väldigt lite för att stötta honom, trots att de är gamla vänner. En dag kommer hon dock med en ny konstruktör som ska hjälpa till att avlasta Johannes. Elinor är kompetent, rakt på sak, och tar nästan över Johannes jobb och räddar därmed projektet. Vad Johannes inte vet, men Elinor är mycket medveten om, är att de har träffats tidigare, på högskolan, då Johannes drogade ned och låg med Elinor. Saker och ting kompliceras ytterligare när Johannes efter en blöt kväll ligger med Victoria, vilket får henne att undvika honom helt och hållet. Sammanbrottet låter inte vänta på sig.

Det var en riktigt tajt historia med mycket göttigt relationsmaterial. För att illustrera ovanstående resonemang om komplexa relationer, här är ett försök att stolpa upp de viktigaste delarna av Johannes relationer med Elinor och Victoria:

Johannes och Elinor:
  • Elinor hatar Johannes för vad han gjorde mot henne på högskolan. Johannes känner inte till detta (assymetrisk relation).
  • Samtidigt tycker Elinor synd om Johannes, som är kompetent men totalt nedmald av orimliga krav, av en projektledare som utnyttjar honom och en chef som inte stöttar honom. Hon upptäcker att han inte är det monster hon föreställt sig.
  • Johannes är otroligt tacksam för att Elinor har kommit in och räddat projektet.
  • Samtidigt känner han sig emaskulerad av att han inte kunnat ro det iland och att Elinor var tvungen att hjälpa honom. Han känner sig ansvarig för alla misstagen och att Elinor är ansvarig för alla lösningarna.
  • Både Johannes och Elinor har en skadad självbild. Elinor gömmer sig i ett skal av brysk och hård kompetens för att skydda sig efter vad hon drabbades av på högskolan, något som format hela hennes liv. Johannes är nedbruten och uppgiven och känner sig som en totalt misslyckad loser. Han vet också om och skäms för vilket svin han var på högskoletiden, och det är antagligen en bidragande faktor till att han låter sig bli överkörd av Anna (projektledaren) och Victoria (chefen).
  • De har också en offentlig och professionell relation under möten och presentationer, men utvecklar under tidens gång en mer personlig relation när de är ensamma.
Johannes och Victorias relation handlade mer om hur den utvecklades över tid:
  • När Victoria började på företaget var Johannes lite av hennes mentor, och lärde upp henne.
  • De blev snart goda vänner och delade intresset att gå på konserter.
  • Vid något tillfälle har de en flört, men det går inte vidare.
  • Efter några år blir Victoria befordrad och är nu Johannes chef, vilket gör deras relation lite ansträngd.
  • Victoria träffar och blir tillsammans med dollarmiljonären Bill, vilket såklart får Johannes att känna sig än mer underlägsen.
  • En kväll beslutar de sig för att umgås lite igen, och det hela slutar med att de ligger med varandra. Johannes hoppas att det nu ska bli de två, men Victoria vill inte gå vidare med det, och undviker honom.
  • Till slut bryter Johannes samman totalt och lämnar företaget. De bryter kontakten helt.
  • Två år senare har Victoria ett möte med en kund, och det visar sig att hennes "tekniska kontakt" är Johannes. Han har varit nere på botten, men sedan vänt, talat med en psykolog och nu lyckats få jobb på ett annat företag. Plötsligt är det Johannes som är kunden, som har makten att godkänna eller inte.
Det här var de två viktiga relationerna i spelet. Vi misslyckades rätt grovt med Bechdel-testet, men jag tror att det var mest slumpen om hur könen landade i berättelsen, och att sex är ett ypperligt sätt att komplicera relationer på. Det hade varit intressant att se lite mer av Elinors och Victorias relation, dock. På lite under tre timmars aktivt spel tycker jag att vi fick in mycket nyanser, komplexitet och utveckling av relationerna.

På den tekniska fronten hade vi två "annorlunda" scener. Den ena var scenen på högskolan, där jag spelade Elinor och Murmelgnu spelade hennes dåliga självförtroende. Den andra var en hypotetisk scen, måndagen efter att Johannes och Victoria hade legat med varandra, som var "Detta hade hänt om Johannes hade kommit till jobbet och alla var helt ärliga och sade precis vad de tänker". Det blev en ganska rolig scen, men också ett väldigt kraftfullt sätt att explicit lägga fram alla rollpersonernas tankar och förklara deras relationer.

"Jag vill inte att vi ska gå ut med det här på jobbet. Jag vill inte att det ska bli konstig stämning eller att det kan skada min karriär."
"Jaha! Då kommer jag nog att sluta på det här jobbet."
"Det tycker jag vore jättebra, så kan jag ligga lite med dig på sidan utan att behöva lämna Bill."
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hanverksgruppen 28 var sannerligen en session som tänjde på gränserna. Temat var "snusk", och deltagare var jag själv, @Bunny och @Lukas. Förspelssnacket var långt; vi pratade i en timme. @Hellzon deltog också på försnacket, men avvek sedan på grund av mellofinal med familjen. Ett av de huvudsakliga ämnena blev oundvikligen det sociala i att spela sexscener och prata sex runt spelbordet. Det är på gott och ont inte ett ämne som andra. Många har inga som helst problem med att gå in på grisiga detaljer om blod, inälvor och tortyr i rollspel, men så fort någon säger "kuk" så blir stämningen genast stelare, och ska det spelas ut sexscener blir många väldigt obekväma. Att spela roliga scener för att folk ska skratta eller läskiga scener för att folk ska bli rädda är oproblematiskt, men att spela sexiga scener för att folk ska bli kåta är väldigt tabu.

Men vi pratade inte så mycket om, och spelade heller inte för, att spelarna runt bordet skulle bli upphetsade. Istället pratade vi mycket om vilken roll sex har i en berättelse, vad en sexscen kan bidra med, vad vi som historieberättare kan göra med sex som verktyg. Vi pratade om skalan från detaljerade beskrivningar till helt abstrakta skildringar som bara pratar om känslor och attityder och inga fysiska detaljer alls, och om faran som finns i bägge extremerna.

En sak som slog mig väldigt mycket i den här diskussionen är hur otroligt kraftfullt sexscener faktiskt är som verktyg om man vågar använda det. Så otroligt mycket kan uttryckas och utforskas om rollerna och om deras relationer i en sexscen. Vi lär känna dem i det mest intima av sammanhang, och vi ser en väldigt tydlig bild av deras förhållande, och även vad just den här akten, i det här ögonblicket, säger.

Här är försnackslistan:
  • Inte snusk för snuskets skull. Det ska ha en poäng.
  • Payoff i en romans som vi följt länge.
  • Avslöja personerna i sin intimitet, när de är nakna inför varandra
  • Prata känslor, relation, tankar, attityder
  • https://www.rollspel.nu/threads/sex-i-rollspel-edit.41612/page-2#post-510246
  • Sex är lite som skräck
  • Sex and Sorcery (Sorcerer)
  • Hot Bodies in Space (Vast and Starlit)
  • Känslan av att man "avslöjar" något om sina egna preferenser.
  • Känner du till något så måste du ha "sökt" den kunskapen.
  • Se & göra i Aliatra. Sexregler. Man ska "beskriva"
  • Risken att abstrahera bort för mycket om man inte sätter scenen och dess händelser
  • Risken att ta bort fokuset och sabba effekten om man pratar för mycket fysiska detaljer
  • Vi spelar såpass lite sex att vi inte utvecklar en instinkt för rätt "detaljnivå"
  • Man måste inte göra en grej av det (i fiktionen)
  • Trygghet i gruppen och i sig själv
  • Det finns en större skala än bara själva sexakten
  • Flörta
  • Status, självsäkerhet, intimitet mellan personerna, bekvämlighet, kommunikation (som teman i fiktionen)
  • Utforskandet och erkännandet av den egna sexualiteten inför sig själv och inför andra (som tema i fiktionen).
  • Sex som maktverktyg
  • Teknik: Turas om runt bordet
  • Monologscen
  • Beskriv bara ena parten: Dominans?
  • Föremål talar med varandra
  • Berätta om det efteråt
  • Beskriv "fåglarna i buren"
  • Bara använda substantiv och substantivfraser, intryck
Som ni ser fanns det mycket att snacka om, och jag har bara skrapat på ytan ovan. Berättelsen vi spelade var på många sätt ganska spretig, men ändå väldigt engagerande. Den hade lite gemensamt med "Spela utan troper"-temat på det sättet. Ett försök till sammanfattning:

Lovisa har just haft tredje dejten med Erik och de har fortfarande inte legat med varandra. Hennes kompis Sandra säger att hon måste vara mer framfusig, att män nuförtiden inte vågar föreslå sex om de inte har ett signerat kontrakt på samtycke. Erik är dock raka motsatsen, och han leker med Lovisa, som till och med är en del av hans vadslagning med hans ex och rumskamrat Malin, som i allt högre grad finner honom motbjudande. När hon söker att flytta ut hamnar hon hos Sandra, som på många sätt är likadan som Erik. Sandra har sin egen leksak, hennes "Fuckboy" Fabian, som är helt besatt av henne. Malin inser snart var hon hamnat när hon ligger vägg i vägg och hör Sandra ligga med Morgan, Fabians bästa vän, och drar kniv mitt under samlaget.

Vi hade totalt ett handjobb, två regelrätta sexscener och inte mindre än tre onaniscener, plus ett antal scener där rollerna pratade om sex med varandra. Fanns det en poäng med allt detta snusk, eller satt vi bara och hetsade upp varandra med egenkomponerade erotiska noveller? Jag tycker att samtliga scener hade en poäng i berättelsen (även om vi naturligtvis styrde berättelsen så att vi skulle få in mycket sex) och att vi genom ämnet kom alla personerna i berättelsen otroligt nära inpå livet. Just den totala personliga intimiteten i sex (och ännu mer i onani), där rollerna står både bildligt och bokstavligt nakna inför varandra och inför oss, tar nästan automatiskt dramat till en djupare nivå. Kontrasten mellan å ena sidan Eriks och Sandras bild av sex som en lek och en kamp om dominans, och å andra sidan Malins, Fabians och Lovisas mycket mer bräckliga och osäkra relation till sex blev otroligt tydlig och indikerade något fundamentalt om deras personligheter. Jag hade nog såhär i efterhand gärna haft med någon mer sexpositivt obekymrad roll också, men man kan inte få med allt i en kort enkvällsberättelse. Åh, och i slutet fick Malin och Fabian ihop det, och Lovisa fick reda på hur Erik fortsatt att ragga och ligga runt medan de utvecklade sitt förhållande, så det slutade väl mer eller mindre lyckligt.

Men de dekadenta utsvävningarna höll sig inte bara på det sexuella planet! Utan min och Bunnys vetskap fanns ett sekundärt tema på Hantverklklubbens agenda: Lukas hade beslutat sig att testa alkoholens inverkan på rollspel och satt och drack sig mer och mer berusad under spelet. Han sade efteråt (visserlign på fyllan) att han ville att jag skulle vara ärlig om detta, så det tänker jag vara. Var detta en svinig grej att göra, att sitta och dricka sig full under rollspelskvällen? Hade det varit ett "vanligt" parti rollspel, som en del av en kampanj eller liknande så hade jag sagt ja. Hade vi haft någon i gruppen som inte varit med i Hantverksklubben tidigare så hade jag tvekat. Som det var nu var det jag, Bunny och Lukas, vi känner varandra väl och har spelat ihop många gånger, och det var i Hantverksklubben som explicit är en plats för experimentation. Så nej, jag tycker inte att det var svinigt beteende; jag tycker att det var en kul idé.

Hur påverkade detta spelet? Lukas hade sagt innan och efter att han ibland kan känna att han kan ha lite svårt att släppa lös i sexuella scener och beskrivningar, och inget sådant märktes under spel. Ord som "slida" och "penis" gled över hans läppar utan någon synlig tvekan. Så alkoholen hade säkerligen en avslappnande och hämningsbefriande effekt. På det sättet fungerade det väl. Någonstans under kvällen började det dock övergå till "för mycket" på den nivå att det inverkade menligt på spelet. Lukas tappade lite kollen på berättelsen, och även beskrivningar och dialog började lida. Det märktes tydligt i två av de sista scenerna han deltog i.

I den första av dem satte jag en retrospektiv sexscen. Lukas skulle spela Malin där hon vaknade bredvid Fabian efter att ha legat med honom kvällen innan, och jag och Bunny bröt in med lösryckta substantivfraser från kvällen innan, som började med saker som "Smaken av riktigt bra arabica på läpparna" och slutade med väldigt explicita könsord. Tanken var att Lukas skulle beskriva hur Malin såg på sin älskare, kanske gick runt i hans lägenhet, och tänkte tillbaka på kvällen. Han gick istället in i ett lite svamlande monologläge och började prata om den kristna sexmoralen. Det funkade och blev en rätt fräck scen. Jag och Bunny fick avbryta honom för att kunna slänga in våra könsord i samtalet, men det bara förhöjde effekten. På det stora hela en väldigt underlig scen.

Den allra sista scenen började med att Fabian vaknar, påbörjar en onanisession med en bild på Sandra på telefonen när hans kompis Morgan ringer (skitsnygg reinkorporering av Bunny som vanligt, då jag satt den första scenen med Lovisa onanerande tittandes på en bild på Erik och avbryts av att Sandra ringer). Morgan erkänner under samtalet att han legat med Sandra och Fabian blir alldeles förstörd, till den grad att han går ut i badrummet och spyr. Till sist ringer han Malin, som här spelas av Lukas. Lukas var vid det här laget redigt på lyset och jag tror inte att han riktigt kom ihåg vem Malin var och hur hennes relation med Fabian såg ut. Samtalet blev ganska konstigt, med Malin talande i en väldigt avlägsen och nästan formell ton med Fabian, antagligen en konsekvens av att Lukas försökte spela nykter.

Så, vad är kontentan av detta? Är jag sur på Lukas? Inte det minsta; både jag och Bunny var överens om att han inte sabbat något. Resultatet av experimentet får väl Lukas själv kanske ge, om han kommer ihåg något, men min åsikt är nog, som den varit tidigare, att en viss mängd alkohol kan hjälpa till att lätta på tungan och göra att man släpper på hämningarna, med liten påverkan på ens skarphet i spelet, men att det finns en gräns där alkoholens inverkan på tankeprocesserna går över till att vara skadlig för spelet. Sedan beror det nog mycket på vad man ska spela. Ett spel som Nerver av stål eller Anatman, där man måste ha hjärnkoll på en komplicerad ståry, lämpar sig nog inte alls för substansbruk, medan ett mer drömskt spel som Prosopopée eller ännu mer Dragonfly Motel nog kan gifta sig ganska väl med alkohol eller något annat. Och i ett spel där det är viktigt att kunna släppa sina hämningar, som snusk i Hantverksklubben eller Sea Dracula, ja, där kanske det kan vara till hjälp.
 
Last edited:

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,229
Location
Huddinge
Resultatet av experimentet får väl Lukas själv kanske ge, om han kommer ihåg något, men min åsikt är nog, som den varit tidigare, att en viss mängd alkohol kan hjälpa till att lätta på tungan och göra att man släpper på hämningarna, med liten påverkan på ens skarphet i spelet, men att det finns en gräns där alkoholens inverkan på tankeprocesserna går över till att vara skadlig för spelet. Sedan beror det nog mycket på vad man ska spela. Ett spel som Nerver av stål eller Anatman, där man måste ha hjärnkoll på en komplicerad ståry, lämpar sig nog inte alls för substansbruk, medan ett mer drömskt spel som Prosopopée eller ännu mer Dragonfly Motel nog kan gifta sig ganska väl med alkohol eller något annat. Och i ett spel där det är viktigt att kunna släppa sina hämningar, som snusk i Hantverksklubben eller Sea Dracula, ja, där kanske det kan vara till hjälp.
Jag har bara en gång i mitt liv varit så berusad som jag blev igår, och det har gjort att idag har varit horribel.
Jag tyckte det var intressant som experiment men vill aldrig göra det igen. Det började bra men men jag kände snabbt att jag tappade tråden hela tiden, det gick liksom inte att hålla saker i huvudet. jag är överraskad över att det inte flippade ut totalt.
Jag minns inte den sista scenen du beskriver alls. Eller något eftersnack (om vi hade det).

Det är intressant att tänka tillbaka på mötet, för även innan jag tappade bollen helt så kände jag mig mer bortkollad än jag tycker om att vara . Så jag tror man ska fundera på saken även om man bara dricker lite för att släppa hämningarna. Jag tror jag hade fått ut mer av spelmötet om jag varit nykter. Det kanske hade blivit stelare spel ifrån mig, men jag hade varit mer engagerad i berättelsen.

Med det sagt ska du och Bunny ha beröm för att ni stog ut med mig, det är inte roligt att vara i närheten av berusade människor när man själv är nykter.
Ni har mitt löfte att jag aldrig kommer utsätta er eller någon annan för något liknande igen. Jag kommer nog i fortsättningen fortsätta håll rollspel och alkohol isär.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksklubben 29:
Ԁ∀⋊SNƎ˥∀⅁

Jag, @Bunny, @Lukas, @GnomviD och Ronja deltog. Vi talade om galenskapens roll i berttelser, om malkaver, om hur det lätt blir en comic relief eller en ursäkt att kunna agera lite hur som helst. Vi diskuterade olika sorters vansinne och hur det är omgivningen som definierar vad som är vansinne, vad som är religion, eccentricitet eller något annat. Vi talade om vikten att behandla den drabbade personen med respekt i berättelsen, och visa hur agerandet är rimligt från dennes perspektiv. Dessa teman blir ju speciellt viktiga i gnostiska berättelser där "vansinnet" egentligen är sanningen och det är vanliga människor som lever i vanföreställningar. Vi nämnde Foucault och Kierkegaard som relevanta i sammanhanget.

Teknikmässigt talade vi mycket om saker vi redan gjort i Hantverksklubben, såsom subjektiva beskrivningar och inre dialoger.

Samtalsämnen:
  • Undvika att det bara blir en gimmick
  • Doktor Caligaris kabinett, The Island. Ifrågasättande av huvudpersonens upplevelse
  • Galenskap som insikt i världens sanna natur (Kult, Lovecraft)
  • Otillförlitlig protagonist
  • Den gula tapeten
  • Vansinne som frihet/flykt från en förtryckande verklighet
  • Vanföreställningar/religion/konspirationsteorier, vem bestämmer vad som är vansinne?
  • Gaslighting
  • Långsam utveckling mot vansinne
  • "Heligt vansinne", tibetanska munkar, plågade konstnärer, helgon som ser änglar (malkaver?)
  • Tekniker: Subjektiva beskrivningar
  • Omtag: Spela igenom samma scen flera gånger
  • Olika spelare spelar samma rollperson på olika sätt
  • Inre röster, inre dialoger
  • Definiera en övertygelse och förklara allt utifrån denna.
  • Ge explicita instruktioner till spelarna i scenen.
  • Visa hur något uppfattas av rollpersonen, även i dialog. Gestalta någons upplevelse.
  • Spela personen med värdighet, inte göra narr av hen
  • Vanföreställningar som ett sätt hantera traumatiska upplevelser

Berättelsen, då:
Cecile är en hårt arbetande teoretisk fysiker vars team arbetar på ett teoretiskt ramverk som ska förklara nya spännande mätningar som tyder på ett fel i standardmodellen. Hon spenderar långa kvällar och nätter begravd i sina anteckningar i källaren i huset hon delar med sin make Marcus. Marcus blir mer och mer orolig för sin hustru när han ser hur hon överarbetar sig. Cecile har utan sin makes vetskap även via internet kommit i kontakt med en grupp människor som ser sig ha upptäckt en sorts universums fundamentala rytm, något som finner genklang hos Cecile själv och i hennes arbete. Hon gräver sig djupare in i sitt arbete och i den mystiska gruppen, och finner sig snart övervakad av mystiska människor som skuggar henne, övervakningskameror och ögon. Marcus beter sig konstigt. Hon finner att hon mer och mer behöver ljuga för honom. Men han försöker att hjälpa henne, och hon verkar vara på väg att återhämta sig med hans hjälp när nådastöten kommer: De anomaliska mätningar som triggat hennes och hennes grupps arbete dras tillbaka i ett pressmeddelande. Felkällan har identifierats; det finns inget att förklara. Allt hon och hennes grupp arbetat med har baserats på ett misstag. Hon faller. Djupt.

Jag gillade berättelsen och tyckte att vi arbetade väl med teknikerna, även om det var ganska subtilt. Hallucinationerna var mestadels i form av människor, repliker och lite ögon; inget alltför krazy. Vi lyckades definitivt med att spela Cecile med empati och respekt, och det blev en tragisk berättelse, om än med ett ganska lyckligt slut. Jag hade gärna provat ämnet en gång till och satsat mer på den gnostiska varianten; i den här berättelsen kändes det ganska uppenbart att Ceciles vanföreställningar var just vanföreställningar och inte någon djupare insikt i universums natur. Det hade nog kunnat gå åt et annat håll på några ställen i berättelsen, men på det stora hela var det känslan jag hade. Kanske lägger jag in ämnet på listan en gång till någon gång för att angripa det från annat håll.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksgruppen #30: Moral

Jag, @Bunny och @Rickard spelade igår en minnesvärd session i Hantverksklubben. Temat var "Moral", och mer specifikt att spela ut andra moraliska system/föreställningar än våra egna. Istället för att ta våra egna moderna västerländska värderingar in i spelet så ville vi respektera och utforska andra sätt att se på världen, såsom det kunde se ut på en annan plats eller i en annan tid. Vi hade ett rejält församtal och diskuterade ämnet utifrån lite olika vinklar. Hur kan man leva sig in i ett annat moraliskt ramverk och åsidosätta sina egna åsikter? Blir berättelsen man spelar upp automatiskt ett dömande av det moraliska systemet i fråga?

Fördiskussionslistan:
  • Blir lätt modern västerländsk moral även i culture gaming.
  • Moral = avsaknaden av omoral?
  • Dogs in the Vineyard, Kagematsu
  • Röra sig bort från moderna sensibiliteter
  • Den yttersta domen
  • Utgå från vår världs annorlunda moraliska värderingar.
  • Blood Feud
  • Jonathan Haidt: harm, fairness, community (or group loyalty), authority and purity (Five spheres of morality)
  • Kognitiv dissonans
  • Starship Troopers
  • Murderhobos
  • Moraliska dilemman
  • Spela brutna människor som ett verktyg för att komma ifrån sina egna värderingar
  • Montsegur 1244
  • Börja med handlingar och fundera på hur de kan rättfärdigas
  • Spela ut moralisk värdering mot 1) annan moralisk värdering eller 2) mot mål.
  • Beskriv inte bara handlingar, utan även tankar och känslor.
  • Moral är socialt betingat - individ i gruppen.
  • Explicita påminnelser vid scensättning.

Sammanfattning av berättelsen:
J C Gates slogs för sin familj, för sitt land, för sitt folks traditioner och rätt till självbestämmande. Han gjorde allt för att försvara det som var rätt och viktigt. Men sydstaterna förlorade kriget och Gates sitt ben. Nu är han tillbaka på sitt gamla plantage. Slavarna har de tvingats frige, men då dessa inte har några pengar och ingen chans att få något annat arbete så har de "anställts" på gården igen. Då hans anställda inte sköter sig eller visar tillbörlig respekt anställer han sin frus kusin, Jesse Posie, för att hålla ordning på dem. Jessie är en odugling och en desertör i kriget, men han är ändå familj, och kanske är ett ansvarsfullt jobb allt han behöver. Men detta beslut sätter igång en serie händelser som slutar med att föra Gates ännu djupare in i sitt mörker.

Vi hade talat innan spelet om hur att vara en god människa i ett slavägande samhälle kunde innebära att man behandlade sina slavar väl, även om vi med våra moderna ögon skulle tycka att personen är en fruktansvärd person som äger slavar. Nå, i det här fallet var J C Gates knappast en god man, lite oavsett hur man ser på det. Vi fick en del riktigt mörka scener. Men han var inte en omoralisk person i det att han bröt mot eller struntade i moraliska lagar. Han hade sin egen moral och agerade så som han själv kände var riktigt. En intressant scen var när Jessie, som var nyfrälst, hade haft lovsång och predikan med de "anställda" och Gates konfronterades med detta. Som en trogen kristen var han såklart för att sprida Guds ord, men han såg också ett uppluckrande av de sociala hierarkier som han ansåg viktiga för att bevara hans kultur. Det var lite svårt för honom.

I slutänden var nog en av de saker vi gjorde att "spela avskyvärda personer med kärlek och förståelse", som råkar vara ett tema som också står på listan (från @Lukas), så vi får nog en chans att återbesöka detta.

Det här var definitivt en berättelse som berörde, och jag tror att en del av det var för att vi inte gjorde en berättelse med ett tydligt budskap. Vi försökte inte säga någonting. Vi gjorde definitivt inget för att försköna eller normalisera slaveriet, utan vi tog det för vad det är och var (till vår bästa förmåga) och vi utforskade hur de olika personerna såg på världen. Sedan får ju det ett budskap i sig i och med hur vi ser på ett sådant samhälle, men det var inget vi försökte tvinga in i berättelsen. Hade vi spelat längre hade jag nog velat se mer av fru Gates. Hon var med mycket i början, men försvann sedan lite.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
15,384
Det här var definitivt en berättelse som berörde, och jag tror att en del av det var för att
Jag tror varför berättelsen berörde var mycket för att vi spelade i icke-kronologisk ordning. Kommer å tänka på Citizen Kane där filmen börjar med att magnaten yttrar "Rosebud" när han dör och sedan får vi följa en reporter som nystar i hans liv och vi får lära känna individen Kane via tillbakablickar.

Vi spelade och etablerade saker i 1,5 timmar, i några fall med tillbakablickar för att visa individen Gates i kontrast till hur han var "idag", och band ihop allting sista halvtimmen. Hade vi spelat längre så hade jag nog velat köra lite fler tillbakablicksscener, inte från J C Gates roll i inbördeskriget, utan hans uppväxt och hur han blir matad med värderingar.

Det var lite det här jag menade när vi började prata om Montsegur 1244 och att mata rollpersonen med nya situationer - att ständigt tvingas tänka i sina värderingar kring nya situationer. Jag märkte att vi alla satte oss in i Gates, även när vi inte spelade honom, för vi ville "förstå" honom. Att ständigt gå igenom cirkeln "beslut utifrån värdering -> handling -> respons från världen -> utvärdering -> ..." skapar inlevelse i rollpersonen - immersion. Detta är varför jag brukar säga att immersion egentligen inte finns, utan det handlar istället om inlevelse i värderingar; rollpersonen råkar bara vara en behållare för dessa värderingar.
 
Last edited:

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Jag tror varför berättelsen berörde var mycket för att vi spelade i icke-kronologisk ordning. Kommer å tänka på Citizen Kane där filmen börjar med att magnaten yttrar "Rosebud" när han dör och sedan får vi följa en reporter som nystar i hans liv och vi får lära känna individen Kane via tillbakablickar.

Vi spelade och etablerade saker i 1,5 timmar, i några fall med tillbakablickar för att visa individen Gates i kontrast till hur han var "idag", och band ihop allting sista halvtimmen. Hade vi spelat längre så hade jag nog velat köra lite fler scener, inte från J C Gates roll i inbördeskriget, utan hans uppväxt och hur han blir matad med värderingar.

Det var lite det här jag menade när vi började prata om Montsegur 1244 och att mata rollpersonen med nya situationer - att ständigt tvingas tänka i sina värderingar kring nya situationer. Jag märkte att vi alla satte oss in i Gates, även om vi inte spelade honom, för vi ville "förstå" honom. Att ständigt gå igenom cirkeln "beslut utifrån värdering -> handling -> respons från världen -> utvärdering -> ..." skapar engagemang i rollpersonen - immersion. Detta är varför jag brukar säga att immersion egentligen inte finns, utan det handlar istället om engagemang i värderingar; rollpersonen råkar bara vara en behållare för dessa värderingar.
Intressant iakttagelse! Ja, att se individen under olika delar av hens liv är nog absolut något som hjälper till med att känna empati. Får komma ihåg detta till när det blir dags för Lukas tema.
 

Lukas

Smutsig hippie
Joined
25 Jan 2010
Messages
3,229
Location
Huddinge
Intressant iakttagelse! Ja, att se individen under olika delar av hens liv är nog absolut något som hjälper till med att känna empati. Får komma ihåg detta till när det blir dags för Lukas tema.
Bra att ni hunnit träna till det är dags för mitt tema iallafall 🙂
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksgruppen #31. Hyperkonvergens och kishōtenketsu

Lite skitnödigt namn, men "hyperkonvergens" är en term jag snott från fransk spelteori, där det handlar om hur skilda berättelsetrådar vävs ihop till en gemensam berättelse mot slutet, och kishōtenketsu är en östasiatisk dramaturgisk princip som i korthet har fyra faser: introducera, fördjupa, introducera något nytt, visa hur det nya och det första hör samman. Länkar:

Hyperkonvergens
Kishōtenketsu

Deltagare var jag, @Bunny, Christian och Anne; de två sistnämna deltog för första gången. Kul! Vi samlade inte på oss så mycket punkter i försnacket den här gången. Samtalet kretsade mycket om exempel och om hur man kan tänka när man ska använda det hela. Det här är ju något många av oss redan gör ofta i rollspel, och något jag personligen tycker är väldigt kul: Att introducera saker utan att veta hur de hör ihop, och sedan se dem vävas samman. En teknik som vi diskuterade och som jag önskar att jag hade använt mer under spelet är den där man använder kishōtenketsu under beskrivningar och scensättning, och inte bara som en övergripande dramaturgi för hela berättelsen. Här är våra samtalspunkter:

  • Hur man kan introducera saker som till synes inte är relaterade med varandra, bara för att visa hur de hör ihop
  • Hålla koll på öppna frågor
  • Nerver av stål, Hur man skriver en G E Trent-roman
  • Tjeckovs pistol
  • Slice of life, My dinner with Andre
  • Bygga nyfikenhet genom hur saker hänger ihop istället för hur det ska gå
  • Använda kishoutenketsu för scensättning och liknande. "Mindre skala".
  • Dramatisk ironi
  • Czege-principen: Det är roligare om jag hittar på en orelaterad grej och du hittar på hur den hänger ihop med resten.

Ett försök att sammanfatta berättelsen:
Melissa ska upp i ringen igen. Det har inte riktigt gått sedan … den där gången. Hon kommer av sig, blir osäker, tappar fokus, och förlorar. Hon är bra, hon vet det, men hon kan bara inte komma tillbaka. Vad som är värre, hon minns inte ens sina matcher. Hon går upp i ringen … och sedan ligger hon där, däckad.

Stefan "Klämtar'n" Karlsson har inte boxats på decennier. Han var en gång i tiden kungen i ringen, men efter en jobbig förlust kunde han inte riktigt komma tillbaka. Nu tjôtar han boxning med sin gamle vän Johan, som försöker att dra med honom på en match.

Werner och Kristoffersson står böjda över ett lik. Hemlock Consulting, vad är det för jävla namn? Sju knivhugg i ryggen. En frän lukt av ozon, och märkliga preparat i den låsta byrålådan.

Dessa tre berättelser vävs ihop och en historia om hemlig forskning, manipulering och bedrägerier nystas upp. En teknologi som ska kunna skydda idrottare från skadorna av sin aktivitet, men som har biverkningen att de inte minns sina matcher. Ett hemligt forskningsprogram som drivits sedan 70-talet, och vars försökspersoner inte ens känner till att de deltar …


Klistrar även in en fullständig redogöresle för alla scenerna som Anne skrev ihop under spelet. Kan vara intressant för den som är nyfiken på hur en sådan här berättelse improviseras fram, och även för att illustrera temat (orelaterade saker som introduceras och sedan vävs in):
Scen 1 - Träningshall/match
  • Melissa Widstrand och Felicia Giacomo befinner sig i en träningshall för boxning/kampsport, Felicia är Melissas tränare
  • Melissa har nyligen återhämtat sig efter någon form av trauma och är nervös inför morgondagens match, hon verkar tvivla på sin egen förmåga medan Felicia peppar henne och försöker förbereda henne mentalt på matchen
  • Tidshopp till matchen där en påtagligt nervös Melissa förbereder sig på att gå upp i ringen, scenen bryts precis när matchen ska starta

Scen 2 - Park
  • Johan Wahlbäck och Stefan Karlsson sitter i en park och pratar med varandra
  • Det framkommer att Stefan är gammal boxare och att även hans son varit det innan han la ner sin satsning, han har sett sporten inifrån och tyckte inte om vad han såg
  • Johan vill att Stefan ska följa med på en match med unga kvinnliga boxare men Stefan verkar varken intresserad av att följa med eller av att kvinnor alls ska utöva sporten, han låter sig till slut övertalas med löfte om varmkorv och öl

Scen 3 - Café
  • Melissa sitter på ett café och väntar på sin pojkvän Hans, hon verkar nedstämd
  • Hans, som jobbar som arkivarie, kommer in och ser att hon behöver stöd och de pratar om vad som hände på matchen
  • Melissa berättar att “det hände igen”, hon fick en total black out och minns inte något av matchen som hon förlorade
  • Hans föreslår att hon ska prata med en idrottspsykolog men det mottas inte väl, hon funderar istället på att lägga handskarna på hyllan

Scen 4 - 70-tal
  • Stefan “Klämtaren” Karlsson lämnar en sporthall, det väntar reportrar utanför och han blir intervjuad
  • Han avslöjar att han tänker avsluta karriären, han har en familj att tänka på, men säger att han inte är den sista Karlsson de kommer att se i ringen och syftar på sin 5-åriga son
  • Han verkar inte så intresserad av tränaryrket, istället kanske han följer i sin pappas fotspår som snickare

Scen 5 - Match
  • Johan och Stefan sitter i publiken med varsin korv och öl i händerna
  • Johan avslöjar att har tagit med Stefan under falska premisser för att bevisa att han vet hur matchen kommer att sluta och få Stefan intresserad av något han håller på med
  • Matchen är plågsam för Stefan att se, skam och frustration från gamla tider spelas upp inför hans ögon, han vänder bort blicken och har svårt att titta på vad som utspelar sig, han reser sig upp innan matchen är slut och försöker gå ut men stannar ändå upp vid utgången och tittar tillbaka in mot ringen och ser hur Melissa förlorar matchen

Scen 6 - Park
  • Johan och Stefan sitter i parken och pratar om matchen några dagar senare
  • Johan poängterar att Stefan borde gå och prata med Melissa, han säger att Stefan då kommer att se att hon inte har några fysiska skador efter matchen
  • Stefan är motvillig, han ser inte poängen med att han ska gå och prata med en ung tjej som en gammal snuskgubbe
  • Johan är påstridig och tar bland annat upp Stefans egna skador efter karriären vilket gör Stefan så obekväm att han väljer att gå därifrån

Scen 7 - Lab
  • Dr. Svetlana Dobrinska och Johan står och pratar om någon form av resultat inne på labbet, de verkar båda nöjda med vad resultaten visar på och glada över att projektet går framåt
  • Svetlana säger att behandlingen i dagsläget enbart fungerar på kvinnor, det har något med Y-kromosomen att göra, hon fortsätter vidare att mer finansiering krävs och att Johan är skyldig att skaffa fram de monetära medlen
  • Det knackar på dörren, när Svetlana öppnar står Felicia utanför och Svetlana uttrycker förnöjsamhet över att hon är där

Scen 8 - Kontor
  • En frän, stark lukt av ozon eller något annat surt ligger i luften, ett halvtrasigt lysrör blinkar över rummet
  • En kropp ligger böjd över ett mahognyfärgat skrivbord, manchester-kavajens rygg är blodig och har 7 stickhål
  • Poliserna Werner och Kristoffersson betraktar brottsplatsen, Kristoffersson tar anteckningar medan de diskuterar
  • De hittar en låst låda i skrivbordet vilken de öppnar med hjälp av en nyckel de hittar på mordoffret och finner något däri som de inte förstår
  • Företaget, Hemlock Consulting, vad är det för bolag? Vad sysslar de med? Ingenting verkar stämma överens med vad som syns på ytan

Scen 9 - Bagarmossens Folkets Hus
  • Det står stolar i en cirkel på golvet, på två av dem sitter Felicia och Hans, det visar sig vara ett NA/AA-möte
  • Felicia berättar att hon har varit nykter i 24h efter en hård helgs krökande, hon ser sliten och hålögd ut, svettas och darrar svagt, hon fortsätter sedan att prata om sin struliga uppväxt och om sin frånvarande och alkoholiserade far
  • Hans berättar att det är med honom Felicia har krökat hela helgen och det framgår att de känner varandra sedan tidigare

Scen 10 - Park
  • Johan och Stefan sitter i parken igen, Stefan berättar att han haft en förjävlig vecka, han har varken kunnat sova eller äta
  • Vidare säger Stefan att han tänker kontakta Melissa och säga att hon borde avsluta sin karriär, det är inte värt livet på andra sidan karriären att fortsätta, han lider av sviterna efter sin karriär, kroppen och huvudet har fått ta för mycket stryk
  • Johan berättar entusiastiskt som det projekt han är inblandad i, han säger att det är det perfekta sättet att ge både utövarna en säker karriär utan skador och publiken de actionfyllda matcher de vill se
  • Han försöker övertyga Stefan om att delta i projektet och att han har en kollega som heter Svetlana som Stefan borde träffa

Scen 11 - Möte på Hemlock Consulting
  • Werner och Kristoffersson är på väg till Hemlock Consulting för att förhöra VD:n Svetlana Dobrinska, området och byggnaden känns dock fel för ett konsultbolag
  • Det uppdagas i samtalet att innehållet i lådan från brottsplatsen är en uppsjö tabletter, sprutor och några märkliga manicker, Svetlana identifierar också den mördade mannen som Herman som är vaktmästaren på företaget
  • Werner och Kristoffersson fattar misstankar vid Svetlanas uppenbara bestörtning över fyndet i lådan och Kristoffersson tar på sig att bevaka henne för att se vad hon gör härnäst

Scen 12 - Träningshall
  • Stefan har gått till träningshallen för att träffa Melissa, de talas vid och Stefan frågar om Melissa känner Johan Wahlbäck vilket hon inte göra men hon frågar om han är släkt med Hans Wahlbäck som är hennes pojkvän
  • Melissa berättar att hon får minnesbilder av sina matcher när hon drömmer och att hon efter drömmarna vaknar med stresspåslag och hjärtklappning
  • Stefan berättar för Melissa att han tror att hon är inblandad i ett program som Johan driver och som har med hennes träning att göra, detta är nyheter för Melissa och gör henne obekväm
  • Hans ringer och påtalar vid frågan var Felicia är att hon skickat honom ett sms med informationen att hon åkt från stan några dagar, Stefan frågar också om Hans vet var Johan är och får svaret att Hans inte hört från sin far på några dagar vilket är ovanligt

Scen 13 - Arlanda
  • Felicia väntar i en långsam kö, destinationen är S:t Petersburg, hon vill bara bort, lämna situationen, lämna Sverige
  • Werner och Kristoffersson är på plats på Arlanda och söker efter Felicia, Werner hittar henne och anhåller henne som skäligen misstänkt för mordet på Johan Wahlbäck, hennes fingeravtryck fanns på brottsplatsen och bilder från en övervakningskamera placerar henne i närheten kvällen för mordet
  • Det framkommer att det var Johan som var den mördade mannen på kontoret, det framkommer fortsatt att Hemlock Consulting jobbat med framtagning av preparat för manipulering av idrottares prestation

Scen 14 - Epilog, obestämd framtid
  • I ett kargt, ökenlikt landskap med en märklig turkos-aktig himmel ligger en märklig glasdom
  • I domen står tre personer och pratar om en av personernas första arbetspass och förberedelserna inför det med preparat och injektioner, under jobbpasset tas sedan kroppen över och vid passets slut minns man ingenting
  • De tre bär namnen Widstrand, Karlsson och Wahlbäck och är ättlingar till Melissa, Stefan och Johan
Det blev en ganska intressant och trevlig historia. Den satt nog inte ihop i riktigt alla detaljer, men det var intressant och spännande hela vägen. Såhär i efterhand hade jag nog velat klämma in en scen eller två till på slutet, efter sista scenen i framtiden, som knöt ihop trådarna lite kring Felicia och Hans. Vad var Felicias motiv till mordet, och kände Hans till att hans flickvän var försökskanin i ett hemligt projekt som drevs av hans far? Men det är ju inte helt ovanligt i de här korta berättelserna vi spelar i Hantverksklubben att vissa frågor lämnas obesvarade.

Åh, och en sak jag inte insåg förrän i efterhand är hur forskningsprogrammet startades på 70-talet, mitt i kalla kriget, och hur folk slipper skador och dessutom inte minns vad de gjort har uppenbara och ganska obehagliga militära applikationer.

Jag tyckte att vi jobbade med temat, men vi hade nog kunnat göra mer. En stor del av tiden spenderades på att bara bygga berättelsen vidare, vilket nog var bra för ståry och spel, men jag hade nog gärna slängt in ett par svårare sidogrejer för att riktigt utmana oss i hur vi kan väva in dem. Det var dock kul att få jobba lite med "släng in en orelaterad grej"-tekniken, som jag nog ska ha mer i åtanke som en explicit teknik att jobba med i framtiden.

Jag tror att vi också hade lite den här "anspela på saker som ingen riktigt vill etablera"-sjukan, som lätt kan inträffa i den här sortens historier. Tror att vi hade kunnat vara bättre på:
  1. Att våga ta starka beslut och tydligt signalera saker, istället för att tassa lite som katten kring het gröt.
  2. Kommunicera lite bättre kring vad som egetligen etablerats så att vi inte missar eller missförstår varandras hintar.
Jag tror att det är två färdigheter som är viktiga för att få till den här typen av improviserat mysterium: Att det är tydligt med vad som är etablerat och vad som fortfarande är oklart.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverklsklubben #32: Trams!

Jag, @Bunny och @nano spelade igår en tramsig omgång. Efter lite diskussion kom vi fram till att man skulle se ämnet som "humor", då "trams" har en lite negativ klang. Vi diskuterade lite olika spel som jobbar med humor och vilka tekniker de använder. Nano tog med sig erfarenheter från improteatern som var vldigt värdefulla. En av de saker vi tog mest fasta på, som vi hämtade från spel som InSpectres och Keep it Sunny, var den typ av humor som kommer från igenkänning och vardaglighet i absurda situationer. Båda dessa spel talar explicit om detta, om hur man inte ska fokusera på att vara rolig, utan på att spela ut personerna ärligt och låta humorn komma i hur de möter de absurda situationerna och i deras ärliga försök att hålla fast vid sin egen verklighet. Som Keep it Sunny formulerar det:

Don’t try to be hilarious. It’ll fall flat, just like Dee’s comedy routines. Instead, play your character as earnestly as possible, and commit to your ideas and schemes 100%. Intentionally get facts wrong and say misguided things, but then continue to stubbornly hold to what you said.
Här är listan från fördiskussionen:
  • Använda roliga/underliga namn
  • InSpectres
  • Som kontrast mellan innehåll och tonfall
  • Istället för att försöka vara rolig, ta en absurd situation på allvar. Mötet mellan det absurda och vardagliga.
  • Daughters of Verona
  • Växla mellan trams och drama. Kontraster.
  • Etablera personerna, empatera med dem
  • Roliga ticks
  • Förväntningen av rolighet är lika rolig som händelsen (dramatisk ironi)
  • Keep it Sunny
  • Börja med något litet, eskalera till alltmer absurda situationer.
  • Igenkänning. Straight man.
  • Ta en absurd situation och beskriv den torrt och sakligt.
  • Specifika saker är roligare än generella saker.
  • Sätta scener med svåra regler att följa. Det roliga är att misslyckas med att följa reglerna.
Och en kort sammanfattning av berättelsen:

Bosse Nilsson är en svensk fyrbarnspappa med en idé som kommer att revolutionera världen: Billiga pastöriseringsmaskiner för indiska getbönder. Han har kommit till mjölkindustriexpot i Köpenhamn för att pitcha sina idéer. Kvällen innan ser han i baren en indisk kvinna. Guidad av visdomsorden i Felix Lejons bok "Universum vill ge dig framgång!", Bosses ledsagare i livet, griper han tag i möjligheten som universum presenterar för honom och försöker att pitcha sin idé till henne. Vad som händer efteråt är lite skakigt, men han återvänder till Sverige med ett sugmärke på halsen, en broschyr till ett hotell i Chennai och en kollossal Carlsberg-och-whisky-inducerad minneslucka. Ovetandes om att kvinnan lämnat över sin falska sociala medier-profil till de danska lurendrejarbröderna Jens och Kasper luras Bosse ut på en hisnande resa som kulminerar i en kraschad taxi i Chennai, en hustru som inte vill veta av honom mer, en enorm skuld till banken, och löftet om universums möjligheter manifesterat i ett glänsande ashoka-hjul på toppen av ett hotell.

Jag älskade den här historien! Vi påbörjade den in medias res, med Bosse i en taxi i Chennai desperat på jakt efter ett hotell med ett gyllene hjul som logga, för att sedan spola tillbaka till mjölkkonferensen i Köpenhamn och jobba oss framåt. Det blev i sig en bra övning på denna teknik, som jag är ganska förtjust i (Hur man skriver en G E Trent-roman använder sig av exakt denna teknik). Berättelsen kändes tajt och sammanhängande, och gav upphov till precis den typ av absurda situationer man kan förvänta sig av den här sortens berättelse. Det kändes som att vi gjorde vad Jason Morningstar försöker göra i Fiasco. Höjdpunkter inkluderade drömscenen där Bosse och Felix Lejon ger varandra sugmärken under publikens stående ovationer, och scenen där Bosse och hans hustru Karin samtalar, där Nano givit Bunny begränsningen att Karin endast får tilltala barnen, inte Bosse. Det var en asfräck teknik att sätta begränsningar för spelarna i scenen, och jag ångrar att jag inte själv använde mig av den. Återigen fastnade jag lite för mycket i berättelsen. Åh, och såklart slutscenen, där Bosse, svag och blodig efter kraschen, tar sig in på en lite oklar affärskonferens i Chennai och kravlar upp på scenen. "Okej, allihopa. Kul att se att så många är här. Låt oss prata getmjölk!"
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
En grej jag gillar med Hantverksklubben är att vi kan spela den här typen av "ovanliga" berättelser. Egentligen är den ju inte särskilt underlig; det finns mängder med romaner och filmer med den här sortens historier. Men inom rollspel är ovanstående berättelse sjukt underlig:
  1. Spelvärlden är vår egen värld
  2. Det finns inga trollkarlar
  3. Huvudpersonen är en enskild person (som inte ens är närvarande i alla scener)
  4. Huvudpersonen är en vanlig människa och är inte stridstränad
Det finns ett antal rollspel som utspelar sig i vår egen värld. Det är inte helt ovanligt. Men dessa har generellt trollkarlar, monster, eller något liknande. Någon fantastik. Och väldigt få rollspel har en ensam huvudperson. Dessutom brukar de ofta handla om äventyrare eller kommandosoldater eller liknande. Jag tycker att det är kul att se den här sortens alternativa genrer få utrymme i rollspelandet.

Dessutom gillar jag ju, som jag många gånger påpekat, att spela i vår vanliga värld. Den här omgången var för mig ett tydligt exempel på kraften i att använda vår värld. Det finns liksom inget i någon påhittad värld som kan matcha "Bosse Nilsson är en fyrbarnspappa som är på mjölkindustriexpo i Köpenhamn för att pitcha sin idé om pastöriseringsmaskiner för indiska getbönder". Det är så jävla mycket kulturell bakgrund, igenkänningshumor, referenser och annat i det enkla konceptet. Det hade varit omöjligt att låta den här berättelsen utspela sig i en annan värld. Det hade varit en helt annat typ av berättelse.
 

Genesis

Pa' ti 泣き, chicken teriyaki
Joined
17 Aug 2000
Messages
11,880
Location
Göteborg
Hantverksklubben #33: Humans are space orks/elves

Igår blev det spel igen, med mig, Kim, Anne och @Hellzon. Temat gällde en genre som jag inte var så bekant med, eller snarare var jag bara bekant med en variant av den: Tredje klotet från solen, Alf, Roger et ses humains och liknande serier där man får se mänskligheten lite "utifrån" genom en utomjordings eller robots ögon. Eller den briljanta klassikern Nos amis les humains! Det finns tydligen också en hel scifi-genre här som inte nödvändigtvis utspelar sig på vår vanliga jord i nutid, som de exempel jag känner till, men som har lite samma perspektiv. Vi tittar på mänsklig kultur som om den vore främmande. I vissa av dessa berättelser är det människorna som kommer till en annan planet istället. Jag tänker inte försöka förklara en genre jag inte har koll på, och i vilket fall som helst var det lite mitt fel att vi drog in oss mot den varianten jag var bekant med, även om bägge varianter diskuterades. Här är listan på diskussionsämnen:

  • Människan har någon aspekt som utomjordingarna saknar.
  • Tredje klotet från solen
  • Titta på mänskligheten utifrån
  • Fokusera på både positiva och negativa egenskaper
  • Visa upp alternativ, hur människor INTE är
  • Utforska även den andra kulturen, ett annat perspektiv
  • Inte visa upp människor inifrån
  • Främliggörande av saker som spelarna är bekanta med
  • Visa upp utomjordingarnas ("vår") kultur
  • Felslut, missförstånd
  • Var inte rädd för att hitta på saker som är självklara för våra karaktärer
  • Scensättning med explicita instruktioner
  • Skilj på yttre/inre. Samma spelare gör monolog, eller att olika personer spelar samma rollperson i samma scen.
  • Subjektiva beskrivningar, berättande, rapporter
  • Ge explicita instruktioner om hur saker ska beskrivas.
  • Påpeka när saker inte är logiska
  • Djur och växter är också konstiga!
Det är en genre som jag gillar och som kan ge ett intressant perspektiv. Att titta på saker som vi tycker är naturliga och självklara och se att de kanske inte alls är så självklara. Ett annat perspektiv på tillvaron. Här är i alla fall en kort sammanfattning:

Idar, förste utbildare, reser tillsammans med Krosch från Rehmansinstitutet och Levari, från vad vi kallar Levoy, till planeten Terra. Det är det andra besöket från Federationens agenter för att studera planeten och avgöra huruvida den är redo att upptas i det galaktiska samfundet. Den första expeditionen var av nödvändighet begränsad, och kunde endast ske i förklädnad, vilket gjorde att mycket lite information kunde inhämtas. Den här gången är människorna förberedda på besökarna. Insatserna är höga och risken för diplomatiska felsteg stor. Människorna gör det första, i det att de skickar ambassadörerna till en militärbyggnad, i strid mot all diplomatisk praxis. Men Idars felsteg är värre, då hon krossar handen på en folkvald mänsklig ledare i ett missförstånd om hälsningsritualer. Hon finner deras kultur fascinerande och komplex. De är på många sätt barbariska, våldsamma och outvecklade, men hon kan inte låta bli att dras in i det främmande tankesättet och samhället.

På sätt och vis var detta ett väldigt enkelt tema. Det var bara att sätta besökarna i någon vanlig situation och sedan låta dem missförstå eller ifrågasätta allt som händer. Och det var en väldigt kul grej som man kunde roa sig länge med. Det fanns dock nyanser, och i mellansnacket (som var en bra grej och som vi borde ha oftare) så pratade vi lite om hur det är intressantare att göra det med sociala konstruktioner, såsom en dejt, än med rent praktiska saker, som vattenkranen. Vi använde också lite olika tekniker, till exempel i en scen där Anne utnämnde mig till att spela Idars inre monolog, medan Kim spelade Idars beteende och ord. En annan av mina favoritbitar (från samma scen) var när jag deklarerade att Idar inte kunde förstå ordet "pinsamt", då översättarapparaten inte kunde översätta, eftersom det inte fanns någon motsvarighet på Idars språk. Jag hade gärna utvecklat det vidare. Där kom vi in på riktigt intressanta saker, tycker jag. En annan kul scen rent teknikmässigt var en där tre av oss spelade tre olika "röster" i Idars huvud som diskuterade människorna utifrån olika perspektiv (logiskt, känslomässigt och drömmande). Även diskussionen om vilka djur som man äter och inte äter och vilken logik som finns bakom detta var kul.

En sak vi tummade på ganska rejält var lite logiken i situationen. Besökarna hade väldigt dåligt med information om Jorden i förväg, och de var heller inte alltför klipska när det gäller slutledningar, vilket man kan tycka att ambassadörer från en galaktisk federation kanske borde vara, men det gjorde spelet roligare att spela det på det sättet, så vi tyckte inte riktigt att det gjorde så mycket. Det hade kanske gått att få till det bättre om man hade funderat ut lite mer i förväg och lagt upp situationen utefter den typen av interaktioner man ville främja, så med lite prepp hade det nog blivit bättre.

Som Kim nämnde så hade jag nog gärna spelat det här konceptet längre. Det känns som att det finns utrymme för ett helt spel som bygger på detta, och Kim hintade också om att han blev sugen på att skriva ett sådant spel.
 
Top