Hantverksgruppen rapporterar

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Jag hade gärna utforskat detta igen. Vi är så vana vid att "eskalera" (du använder detta ord i texten) för att skapa osäkerhet och därmed göra någonting spännande. Drama, åtminstone som jag upplevt i samberättande, bygger mycket på detta - att bygga osäkra situationer eller slitningar och sedan spela ut det, för det skapar automatiskt en ovisshet i vad som ska hända.
Ja, vi pratade en del om detta. Spel som It's Complicated och Happy Together gör ju samma sak, väldigt framgångsrikt i det första och mindre i det andra, i min åsikt. Att bygga osäkerhet med frågor om bakgrund, om relationer, istället för med konflikter.

EDIT: Däremot hade vi inte så mycket eskalering eller direkta konflikter. Scenen med poliserna var ett undantag. I övrigt var det mest folk som snackade med varandra om hur livet är och utsattes för diskriminering. Inte av typen misshandla folk på stan, utan av typen "Jag tappade aptiten; den där alvmaten stinker sjögräs". Inte så feelgood, men inte så mycket konflikter heller, annat än i den mer litterära betydelsen. Biten där Sebbe nitade Benny hände innan första scenen.

Men det känns för mig som att halva listan inte har så mycket med feelgood att göra och att ni borde ha avbrutit och diskuterat om ni verkligen var på rätt väg.
Nja, vi diskuterade rätt brett och pratade en del om vad vi egentligen menar med "feelgood", i och med att det är ett ord som kan innefatta en hel del grejer. En del av det utgick från det som filmgenre. Poängen var inte att eliminera konflikter eller negativa scener. Vi sade flera gånger under spel att "Det här är inte så feelgood just nu", men sedan explicit "Okej, nu sätter jag en scen som sätter oss ännu mer i skiten". Vi nämnde också filmen Little Miss Sunshine, som känns som en feelgood-film trots att typ 80% bara är misär, eftersom de sista 20% är såpass förlösande som kontrast, och det var mer i den genren vi landade. Men ja, jag kan tycka att vi inte riktigt träffade målet i den här sessionen, vilket i sig var intressant. Och själva berättelsen var ju som sagt lyckad ändå.
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Igår körde vi session 22 av Hantverksgruppen, och temat var "Spela över nätet". Närvarande var jag, @Bunny och @Hellzon. Det är kanske lite ironiskt att köra det här temat nu när folk börjar bli vaccinerade och kan återvända till att spela ansikte mot ansikte, men å andra sidan är det kanske nu vi ska reflektera över vad vi lärt oss om onlinespelande, se på dess meriter och sedan se vilken plats det kommer att ha i vårt spelande i framtiden.

Följande lista skrevs i försnacket:
  • Tillgängligheten
  • Använda musik
  • Mindre distraherande (att googla fram saker, etc.)
  • Googla fram bilder, namnlistor …
  • Kollaborationsverktyg (Miro)
  • Stumfilm i chatten (@Rickards scen i Lovecraftesque)
  • Använda chatten (kommentarer, coaching)
  • Använda kameran (titta bredvid, stirra in i kameran)
  • Använda mute (djävulen i örat)
  • Bakgrunder i videon
  • Synonymer.se
  • Röstförvrängare?
  • Trådar i Discord.
Och följande ämnen skrevs till under spel:
  • "Klippa ljudet" för sig själv, även bilden.
  • Prata kontinuerligt i bakgrunden, sänka ljudet för en specifik spelare.
  • Prompter, det här händer under scenen, släng in det när det passar.
  • Bra om chatt-texten driver rollspelet i videochatten.
  • Mobilkonversation under en talad scen.
Jag hade svårt att sätta en genre, och jag sade "vanligt" ett tiotal gånger innan jag till slut ändrade mig och sade "typ nära framtid, vi får se vad vi gör av det". Bunny satte stämningen direkt i den första scenen.

Någon gång i framtiden. Mänskligheten är i krig mot en okänd och ofattbar fiende. Doktor Ilike Sørensen är på flykt. Inte undan fienden, utan undan staten, som vill finna henne och kalla in henne i militärtjänst. Hon är antagligen den som har mest kunskap om vad som egentligen försiggår. Under en tid håller hon sig undan i en liten avskild by vid ett träsk, där hon lär känna och älska Tauno Stendahl. Sedan hittar de henne.
Dr. Sørensens arbete i en bunker under ett ödelagt Skandinavien tar henne närmare en förståelse över de varelser som vandrar över planeten, som får själva verkligheten att skifta, att knaka i fogarna, att blinka som ett trasigt lysrör. Men en dag får hon syn på Tauno. Även han har blivit inkallad, och i en närkontakt med varelserna som kostat honom en majoritet av hans kropp har han själv börjar skifta in och ut ur verkligheten. Sørensen exkluderas ur projektet med att arbeta med Tauno. För känslomässigt inblandad. Hon har i sitt arbete börjat misstänka att varelserna kanske inte är fientliga, att de kanske själva inte vet den skada de åsamkar, att vi är lika främmande för dem som de är för oss. Men när hon lyckas få tag på Taunos medicinska rapporter inser hon att detta inte gäller för människorna. Militären har opererat in en bomb i Tauno, för att göra ett första anfall i den främmande dimensionen.
Desperat lyckas Ilike ta sig in i rummet där Tauno ligger, men han har fastnat mellan verkligheter. Hans kropp ligger där, men han är inte där. Ändå kan hon känna hans händer på hennes axlar, och då och då, och i det vinande brus som alltid fyller skallen när varelserna är nära kan hon uppfatta hans röst.
"Det är vackert här, Ilike."
"Jag älskar dig."
Desperat sliter hon bomben ur Taunos bröst. Soldater rusar in och brottar ned henne på golvet. Hon tittar upp mot Taunos kropp, men den är inte längre där.


Det blev en fräck berättelse. Lite weird scifi, en genre som jag uppskattar, och som lite liknade session 17 om begränsningar i språket. Vi var lite osäkra på vart den var på väg i början, när vi hoppade fram och tillbaka mellan Ilikes personliga berättelse och allmänna beskrivningar av kriget, men sedan blev det väldigt spännande. En annan schysst sidogrej som inte var med i sammanfattningen ovan var Dimitra Korosova, en rysk soldat som var djupt religiös och övertygad om att kriget var domedagen och att de levde i den yttersta tiden.

Vi hade många intressanta scener som lekte med tekniken och de möjligheter vi har för att spela via Discord och Miro:
  • Bunnys introscen, en monologscen som berättade om kriget, hade en lugn instrumentell bakgrundsmusik genom Rythm, en musikspelarbott i Discord.
  • Vi hade en scen där Ilike och Tauno kommunicerade via SMS. Jag och Hellzon beskrev hur de två rollerna, på olika platser, gick runt i sina bostäder, medan konversationen skedde via chatten. Riktigt fräckt, och det ger helt klart en annan känsla att kommunicera via text.
  • Hellzon använde det "tv-liknande" formatet man får med en kamera riktad mot sig för att spela upp nyhetsreportage, och vi hade två scener som var videokonferenser.
  • Jag satte en scen där varelserna dök upp för första gången, på månen. När de dök upp körde jag en kontinuerlig ström av beskrivningar, om hur verkligheten flimrade, om hur ögat inte kunde bestämma sig för vad det såg, om underlig geometri och om varelsernas rörelser. Jag slutade inte att tala, utan de andra två fick ha sin konversation och sina beskrivningar ovanpå mitt "bakgrundsbrus". Bunny sänkte volymen på mig i Discord för att lättare kunna hantera det.
  • Vi hade också ett par scener där vi använde chatten för att injiicera saker i scenen. I en scen där Ilike gjorde ett experiment som gick fel agerade jag datorterminal och skrev en kontinuerlig logg i chatten om datan som genererades och de felmeddelanden som dök upp (tyvärr utan att informera de andra, vilket gjorde att Bunny missade det). Vi använde också chatten för att representera tankar, så i en dialog mellan Ilike och hennes chef doktor Kolbe skrev jag tankar i chatten, som dök upp i Ilikes huvud: "Kanske," tänker Sørensen förstrött, "är de de gudar som vi alla visste fanns därute. Som alltid hemsökt våra drömmar. Kanske har de alltid varit här, och först nu har vi lyckats penetrera Olympus och se dem i ögonen."
  • Den sista scenen var väldigt intressant att spela. Här hade Tauno redan börjat fasa ur verkligheten och var närvarande, men Ilike kunde inte se honom. Så jag spelade Tauno och Hellzon spelade Ilike. Hellzon satte mig på mute, så att han inte kunde höra mina beskrivningar och min sida av dialogen, och Bunny agerade spelledare och mellanhand och beskrev hur mycket som "blödde igenom". Väldigt fräckt.
  • Vi gjorde, för första gången i Hantverksklubben, ett Miro-bräde för spelet, men vi använde det inte så mycket, annat än att leka runt lite och skapa en estetik för spelet:
1631429202694.png
 

Genesis

Du hängst in deiner Gang, aber wir hängen mit Sven
Joined
17 Aug 2000
Messages
10,252
Location
Göteborg
Igår var vi fyra personer som deltog i Hantverksklubben session 23: Spelarenergi. Det var jag själv, @Bunny, @Rickard och @Lukas. Temat var Rickards, och det handlade om att som spelare vara med, engagerad, peppad och ha energi i scenen. Vi talar alltså inte nödvändigtvis om att scenen ska vara energisk, utan om den sortens energi som man alltid vill ha i alla scener: fokus, pepp och inlevelse.

Listan över samtalsämnen i försnacket var lång:
  • Luta sig fram och bak
  • Sätta "karaktärsdrag" på spelarna
  • Sitta eller ligga bekvämt, stå upp.
  • Stäng av eller förvrid sinnena.
  • Lyssna på musik.
  • Underlig stämning.
  • Vifta med armarna
  • Testa att prata på annorlunda sätt. Långsamt. Monotomt. Annat språk. Inga verb.
  • Jobba med rösten. Ljudvolym.
  • Energi som i entusiasm, inlevelse. Inte bara hoppåskrik.
  • Ta pauser. Vila genom att inte vara med i scenen. Ta paus mellan scener.
  • Medveten scensättning. Bygg din energi i början av scenen.
  • Dricka kaffe eller dricka alkohol.
  • Meditera.
  • Klippa scenen och inte låta den pysa ut
  • Flow. Lagom utmanande.
  • Tekniska problem.
  • Med eller utan kamera
  • Leta props, bilder, generatorer...
  • Ritualer (Polaris)
  • Var inte rädd för tystnaden.
  • Arbeta medvetet med språket.
  • Röra på sig.
  • Sitta kallt, sitta varmt. Mycket luft. Ingen luft.
Det här ämnen var lite speciellt eftersom det var såpass personligt. Vi jobbade med att testa grejer för att se hur det påverkade vårt eget fokus i scenerna, och inte så mycket med att lyfta de andra spelarnas energi (förutom det automatiska i att det är smittsamt). Därför hoppas jag att de tre andra kommer att hoppa in med sina egna reflerktioner, då jag här mest kommer att fokusera på vad jag personlige gjorde. Men först en sammanfattning av berättelsen. Vi valde genren steampunk, mest eftersom det var något vi inte spelat tidigare i klubben.

Liza Magnusson, reporter från Gazetten: "Så ni säger, herr baron, att den senaste operationen vid fronten var en framgång, och att ryktena om radikaliserade veteraner bland motståndsrörelsens 'terrorister' är helt ogrundade? Det är noterat. Till sist, en fråga från vår söndagskolumn: Är Baron de la Poitiers singel?"
En lite sarkastisk men till synes normal intervju med den hemvändande baron de la Poitiers som efter tio år vid fronten återtar sitt uppdrag att styra provinsen och den flygande ön. Men allt är inte vad det verkar, och både Lizas och baronens liv kommer snart att skakas i grunden. Liza heter inte Magnusson, och hon kommer inte från Gazetten, utan Folkbladet, men Baronen accepterar inte intervjuer från den tidningen. Hon är också en framstående medlem av Röd natt, motståndsrörelsen, som försöker spränga adelns nya leksak: Animus, en maskin som ska låta adeln byta kroppar lika lätt som de byter underkläder och på så sätt leva för evigt. Men operationen går fel, och John, frihetskämpen, dyker upp i Thomas verkstad utan minne. En komplex väv av kroppsbyten, politik och samvetskval börjar trassla ihop sig och når sitt klimax i med en neonbomb i Animus torn en ödesmättad natt.


Jag tänker inte göra något försök att förklara de komplexa turer som berättelsen tog. Vi hade själva svårt att hänga med ett tag, men vi blev väldigt nöjda med berättelsen. Efter ett par timmars spel hamnade vi på ett ställe där vi hade kunnat ge ett öppet slut, men var såpass engagerade (spelarenergi!) att vi bestämde oss att fortsätta spela. Jag älskar känslan av när en spretig och snårig improviserad intrig vävs ihop på ett tillfredsställande sätt.

Temat, då? Jag jobbade med flera av de saker vi diskuterat för att se hur det påverkade mitt engagemang i scenen:
  • När vi gjorde vår paus innan vi började spela bytte jag om från tischa till skjorta. Jag tror att det hjälpte, men ganska marginellt. Som vi sade efteråt så visade det liksom att jag tog det på allvar, på något sätt. Eventuellt fungerade det sämre eftersom vi alla visste att det var ett medvetet grepp.
  • En sak jag märkte tydligt var när jag själv inte deltog. I en scen lutade jag mig tillbaka och blundade för att bara lyssna på scenen. Jag märkte att det var svårt att hålla fokuset på vad som hände och fann att mina tankar lätt började vandra. När jag istället satt upprätt och tittade på skärmen (vi spelade med kamera) så var det lättare att hålla mitt fokus på scenen.
  • Vi jobbade också mycket med pauser och tog fler sådana än vi brukar, vilket jag tror hjälpte att hålla uppe fokuset trots att vi spelade till ganska sent på natten.
  • En av de mest engagerande scenerna för mig var den andra scenen mellan baronen och Liza, när Liza var fängslad och baronen sett sin löjtnant och nära vän dö framför sina ögon när hon kastade sig emellan honom och en terrorist. Det var en lugn och långsam scen, men fulltändigt dröp av fokus. Jag gjorde två saker som jag tror hjälpte. För det första släckte jag ljuset och använde endast en låg lampa, som gav mig en mörkare och mer dramatisk ljussättning. Andra hade redan jobbat lite med ljussättningen i deras scener. Jag tror att det har lite samma effekt som när man mäter produktivitet på en arbetsplats: Vare sig du ökar eller minskar belysningen så påminner du folk om att de är observerade, och produktiviteten ökar. Lite samma sak här: att anstränga sig lite gör att fokuset ökar. En annan sak jag gjorde var att säga som Eugénie sade till mig innan vi spelade La clé des nuages på OctoGônes: "Var inte rädd för tystnaden". Att påpeka att tystnader kan förekomma i scenen och att de är en naturlig del av den och inte ett tomrum som måste fyllas gör väldigt mycket för stämningen i den här typen av spänd men långsam scen.
  • En annan scen jag märkte var hur jag har lättare att hålla mitt fokus i scenen om jag gör något kroppsligt och "agerar" rollen. I en scen använde jag en penna som cigarill, i en annan stod jag upp och putsade mässingsbitar. Att stå upp i sig gjorde en hel del, men detta med att hela tiden hålla i något under scenen, som även min rollperson håller i, gjorde att jag liksom "bebodde" rollpersonen på ett annat sätt, även när jag inte sade något.
  • Till sist, att arbeta medvetet med språket är något jag generellt finner hjälper mig med att hålla igång fokuset. Att tänka på vad jag säger och inte bara "säga" utan "berätta" saker gör att jag liksom håller mig fast i scenen och är mer engagerad.
På det stora hela skulle jag säga att det märktes att temat i sessionen var "spelarenergi". Vi var alla engagerade, närvarande och pigga, till och med när vi inte deltog i en viss scen. Det gav en energi till spelandet som verkligen bidrog till en riktigt bra session. Riktigt bra tema, Rickard, och jag tar med mig saker från den här sessionen som jag kommer att försöka arbeta med även i framtiden.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
14,073
Det är rätt lustigt med temat, för jag hade rätt låg energi den kvällen. Kände dock inga problem med det under kvällen, utan jag fick hög energi.

Just "flow" och "lagom utmanande" (för lätt = tappar intresset, för svårt = frustrerande) tyckte jag vi testade på bra, genom att en person hade minnesförlust och två av oss kände att vi inte kunde bidra med så mycket till historien via den rollpersonen. Det tog energi från mig genom att inte ha tillräckligt med information, så jag kände mig mindre engagerad.

Jag testade att ha låg steampunkmusik i bakgrunden i en scen, bara för mig själv. Det stal mycket min uppmärksamhet och jag fick sitta fullt fokuserad på att följa med i handlingen. Fast musik har den tendensen på mig, att den stjäl mitt fokus. Kan inte sova om det spelas musik, exempelvis.

Sitta framåtlutad/bakåtlutad eller sitta stilla i stolen kontra pilla på något i händerna, gjorde inte någon direkt skillnad för mig.

Däremot var det skitbra att ta pauser, att öppna fönstret ännu mer för att släppa in frisk luft och att röra på sig. Jag brukar alltid gå ned på undervåningen under pauser och gulla med min fru. Bara det ger mig energi, men att gå i trappan ensamt gör nog sitt också.

När jag stängde av kamerorna i en scen så zoonade jag ut totalt. Jag läste istället på forumet eller letade efter namn till spelomgången. Jag behöver kameror för att spela, kanske en vanesak, men det är något helt annat att se ansiktsdragen, men jag är en person som gärna läser en persons mimik.

Testade i en scen att dricka vin, luta mig bakåt, sitta bekvämt och inte vara i kameran alls. Det var inte större skillnad i energi än om jag kollat på film, men de andra i gruppen kunde inte se mitt deltagande på samma sätt som i en annan scen, där bara en blick kunde säga att den andre var med på noterna. Måhända att jag tappat intresset mer om jag gjort så i flera scener. Jag kan exempelvis inte lyssna på poddar, då jag tappar intresset efter 15 minuter. För filmer behöver jag en paus efter en timme. Är filmen dålig följer det sedan 20-minuterspauser.

Den lilla mängden alkohol gjorde mig lite sömnig i någon scen senare.

Jag testade i en scen att ge de som inte var med i scenen arbetsuppgifter. En skulle berömma (något jag gör naturligt, så jag fick hindra mig att göra det i scenen) och en skulle komma på tidningartiklar. Det här ska jag försöka använda mer i framtiden. Den första skapar aktivt lyssnande, vilket är något vi borde diskutera och använda oss av mer i rollspel. Den andra gav mig massor av uppslag, men mest för att han skrev alla artiklar i chatten så att jag kunde titta på dem medan vi spelade. Kanske ska jag börja preppa med att skapa sådana typer av uppgifter till spelare som inte är med i scener när jag är spelledare. Hade varit perfekt också för samberättande, när vi ändå har ett gemensamt papper med information att utgå från.

---

Det jag främst tar med mig, förutom några av teknikerna vi använde, var att det här med personlig energi och att skapa/hantera den hade jag gärna sett varit en naturlig del i rollspel. En "scene zero" inför varje spelmöte. Jag har alltid varit irriterad på att jag inte kan sätta fingret på när hela gruppen hamnat i "flow" och allting är superengagerande. Att ha energi känns som en viktig byggsten för att uppnå detta.
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,944
Location
Knivsta
Jag skulle nog främst beskriva sessionen som lekfull. Vi skrattade mycket, hjälptes åt att ha roligt och byggde en ganska dråplig historia som hade kunnat platsat på en revyteater. Och det var inte av ondo direkt. Att överdriva karaktärerna jag gestaltade något använde jag som ett sätt att leva mig in, samt ge mina kollegor mycket att spela på.

När jag inte deltog i scenen använde jag ett par tekniker för att ändå överföra energi till den:
  • I förhörsscenen mellan baronen och Liza som Genesis beskriver så gav jag mig an att tyst representera Lizas förakt och ilska. Det gjorde jag genom att sätta mig nära kameran, titta intensivt in i den och reagera subtilt på hur baronen besvarade Lizas anklagelser - skaka på huvudet, bita ihop käkarna, dra tillbaka läpparna, den typen.
  • I sessionens sista scen tog sig Liza in till Animus och skulle komma att möta mig, änkebaronessan, som vid det här laget tagit över min son baronens kropp. Jag gjorde min entré sent, men ledande upp till detta, under det att Genesis narrerade hur Liza tog sig djupare och djupare in i byggnaden, så försökte jag se så ondskefull och närvarande jag kunde i min kamera. När jag väl klev fram ur skuggorna så ville jag att detta redan skulle vara väl etablerat i scenen.
Sessionen var över lag en bekräftelse på att spel blir bättre av att de närvarande gör sitt för att på olika sätt fokusera på och ge energi åt spelet. Något som varit vägledande för mig länge, och något jag gjort mitt bästa på att inympa på de spelgrupper jag deltagit i.
 
Top