Oscar Silferstjerna
Serafim Svensson
Lindgren går ofta rakt in i samtids svärta. Kalle Blomkvist och kamrater måste hantera ett mord, ett mordförsök och en kidnappning, alltså närmast småstadsvåld av Maria Lang-typ. Mio, min Mio och Nils Karlsson Pyssling handlar om död och misär bland 1950-talets underklass. Och så vidare.
Lindgrens tidiga verk är dock väldigt förankrade i sin tid och därför gissar jag att hennes senare tidlösa fantasy, såsom Ronja och Bröderna Lejonhjärta är mer populära idag.
Hon går bara in i en del av sin samtids svärta. Jag, som också har en del av mina rötter i Vimmerby och de omgivande byarna, är väl medveten om de stora klasskillnaderna i bygden. Tycker du att Lindgren skildrar dem bra? Det finns ju en anledning till att Bullerbyn uppfattas som sinnebilden för svenska idyller. Jag har svårt för idyllisering av miljöer som egentligen präglades av fattigdom.
Min släkt levde nästgårds (Sevedstorp är den verkliga förlagan till Bullerbyn) i vad som var allt annat än en idyll. Förmodligen är jag åtminstone avlägset släkt med Lindgren - flera av födelseplatserna i min antavla finns också i hennes - men av hennes texter att döma upplever vi trakten på helt olika sätt.
Jag är väl medveten om de existentiella bottnarna i både Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta, men varken böckerna eller filmatiseringarna - den här tråden handlar ju om film - engagerar mig. Möjligen är det en konsekvens av tidens tand. Eller så beror det på att jag har svårt för den i mina ögon präktiga och tillrättalagda tonen.
Som i princip alla vuxna svenskar vet har Astrid Lindgren sedan åtminstone ett halvsekel hyllats som ett litterärt nationalhelgon. Jag tror att det är bra att nyansera både bilden av henne och hennes verk. Följer man inte tyckandets huvudström kan man få syn på nya saker.
Last edited: