Bra filmer du ogillar

[Oscar Silferstjerna]

Lindgren går ofta rakt in i samtids svärta. Kalle Blomkvist och kamrater måste hantera ett mord, ett mordförsök och en kidnappning, alltså närmast småstadsvåld av Maria Lang-typ. Mio, min Mio och Nils Karlsson Pyssling handlar om död och misär bland 1950-talets underklass. Och så vidare.

Lindgrens tidiga verk är dock väldigt förankrade i sin tid och därför gissar jag att hennes senare tidlösa fantasy, såsom Ronja och Bröderna Lejonhjärta är mer populära idag.

Hon går bara in i en del av sin samtids svärta. Jag, som också har en del av mina rötter i Vimmerby och de omgivande byarna, är väl medveten om de stora klasskillnaderna i bygden. Tycker du att Lindgren skildrar dem bra? Det finns ju en anledning till att Bullerbyn uppfattas som sinnebilden för svenska idyller. Jag har svårt för idyllisering av miljöer som egentligen präglades av fattigdom.

Min släkt levde nästgårds (Sevedstorp är den verkliga förlagan till Bullerbyn) i vad som var allt annat än en idyll. Förmodligen är jag åtminstone avlägset släkt med Lindgren - flera av födelseplatserna i min antavla finns också i hennes - men av hennes texter att döma upplever vi trakten på helt olika sätt.

Jag är väl medveten om de existentiella bottnarna i både Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta, men varken böckerna eller filmatiseringarna - den här tråden handlar ju om film - engagerar mig. Möjligen är det en konsekvens av tidens tand. Eller så beror det på att jag har svårt för den i mina ögon präktiga och tillrättalagda tonen.

Som i princip alla vuxna svenskar vet har Astrid Lindgren sedan åtminstone ett halvsekel hyllats som ett litterärt nationalhelgon. Jag tror att det är bra att nyansera både bilden av henne och hennes verk. Följer man inte tyckandets huvudström kan man få syn på nya saker.

 

[Mekanurg]

En fortsatt diskussion skulle gå off topic och leda till en tillsägelse från en admin. Därför lägger jag av här.

 

[Gustav Lorentz]

There will be blood (fullständigt genomusel, brydde mig inte ens om att se klart den)
Tenet (förvirrande, osympatiska karaktärer rakt igenom)
Oppenheimer (helt oengagerande)
Avatar, way of water (lyckas göra samtliga karaktärer ointressanta eller osympatiska, seg handling – och för mycket ointressant action, för lång)

 

[Mogger]

Jag tycker egentligen att typ alla actionfilmer är riktigt tråkiga. Bad Boys-filmerna är i särklass sämst, men så har vi John Wick m.m. Vissa Bond-filmer faller in här, och gör mig trött och uttråkad. Vet inte om någon tycker Fast and Furious-filmerna är bra, men de är ju galet dåliga. Så typ allt i den här kategorin går bort.

 

[Anthrox]

Jag tycker egentligen att typ alla actionfilmer är riktigt tråkiga. Bad Boys-filmerna är i särklass sämst, men så har vi John Wick m.m. Vissa Bond-filmer faller in här, och gör mig trött och uttråkad. Vet inte om någon tycker Fast and Furious-filmerna är bra, men de är ju galet dåliga. Så typ allt i den här kategorin går bort.

I samstämighet med det så dras automatiskt betyget för en film ner för mig ifall den innehåller en biljakt för, oavsett vad det är. Kanske inte helt inom trådens ramar, men det är helt meningslösa scener i filmer som aktivt kan göra att jag slutar kolla på dem. Fram för allt gjorde det ju att Mad Max Fury Road för mig blev en menlös dussinrulle jag aldrig kommer ta i med tång igen.

 

[Mogger]

I samstämighet med det så dras automatiskt betyget för en film ner för mig ifall den innehåller en biljakt för, oavsett vad det är. Kanske inte helt inom trådens ramar, men det är helt meningslösa scener i filmer som aktivt kan göra att jag slutar kolla på dem. Fram för allt gjorde det ju att Mad Max Fury Road för mig blev en menlös dussinrulle jag aldrig kommer ta i med tång igen.

For the record så tycker att Fury Road är en av de bästa filmerna som gjorts Jag tycker jaktscener är betydligt mer intressanta än ändlösa scener där någon cool huvudroll går loss med vapen och det är tänkt att jag ska tycka att det är intressant i sig självt.

 

[krank]

Överlag är ju actionscener de minst intressanta i filmer – strider, biljakter osv. Det är som med videospel, där jag bara spelar såna med realtids-action om det finns andra delar som väger upp. Och som i rollspel, där strid ju är allt det jag ogillar med regelmekanik fast mer och längre.

Och ja, jag inser att det därmed kan tyckas lite märkligt att jag gillar superhjältefilmer, men precis som serierna är ju superhjältefilmer oftast något annat också – och de bästa superhjältefilmerna har världsbyggen, estetik, mysterier och/eller relationellt såpa-drama som väger upp.

Det ska till något alldeles speciellt för att en slagsmålsscen ska hålla mitt intresse uppe speciellt länge. Riktigt snygg koreografi som flödar bra utan en massa klipp hela tiden, eller överdriven men estetiskt genomtänkt brutalitet, stiliserad estetik, snygga praktiska äckel-effekter osv kan göra det, men det händer inte superofta.

 

[God45]

Jurasic park hade så hög svansföring när den kom, sen var den väldigt fascistisk i att man kunde veta vilka som dinosaurierna skulle äta upp och vilka som skulle klara sig.

Är man fet blir man uppäten, är man en söt unge klarar man sig.

Det var min analys när filmen kom och jag har inte ids uppdatera min analys av en gammal fascistrulle.

Okej, men bra, så är det en åsikt som inte bygger på något verkligt. För det är inte så folk dör i den och även om det hade varit så karaktärerna dog så hade det inte varit fascism.

Och holy shit, det är en film om dinosaurier! Att det inte är grejen du tänker på får mig att vilja ställa följdfrågor om sköldpaddor i öknen.

 

[God45]

Att inte gilla action filmer eller biljakter även när de är bra känns som att inte gilla dans även när den är bra. Det finns en anledning till att folk inte gillar balett för det är dans länge.

 

[JohanL]

Räknas Avatar 2 som en bra film?

Nej.

Inte ettan heller.

 

[JohanL]

Jag tycker också att Astrid Lindgren är våldsamt överskattad - och, för att nu hålla mig on topic, precis alla filmatiseringar av hennes böcker. Det finns en ”busig” präktighet i hennes historier som irriterar mig lika mycket som personkulten kring henne (den felfria sagotanten). Jag får lust att skriva en roman där hon är skurken. ”Men Astrid Lindgren är ju en av de stora”, tycker nog många. Det är just det jag inte håller med om.

Grejen är väl att hon var banbrytande och jättebra för sin tid, en tid som är sedan länge förgången numera.

Sådant här gäller mycket kultur - man kan uppskatta att det måste ha varit väldigt bra för sin tid, och ändå inte vara så imponerad av filmen. Jag skulle klassa Jurassic Park där också. Självklart var effekterna helt rubbat bra för sin tid, vilket gav den en stark effekt då. Men nu?