Jag vet inte hur smart det var, men jag har ju inte läst klart IDWs Transformers-serier, så jag beslutade mig för att ta ordentlig sats och läsa om alltihop från början.
Så nu har jag läst de åtta mastodonterna som är
Transformers: The IDW Collection Phase One Vol 1–8.
Det här är… ojämnt, men topparna är väldigt höga.
Volym 1 är jättebra, och täcker Megatrons origin story, några andra spridda skurar i form av spotlight-issues om enskilda karaktärer, och avslutas med den magnifika Infiltration-serien. Den senare var den som verkligen hookade mig på IDW; verkligen en serie som sålde in idén med Transformers som utomjordiska robotar som gömmer sig. Den ramar också in Megatron som
sinnessjukt farlig skit. På det hela taget är perspektivet bra, robotdesignerna bra. Jag är skeptisk till att Hunter O'Nion får heta det han heter och till att lägga allting i kronologisk ordning. Infiltration hade funkat mycket bättre som colt open.
Överlag vet jag att många som gillar Transformers verkligen avskyr när människor är med. Det har jag väldigt svårt att greppa – det är ju genom dem man verkligen kan få syn på de svindlande perspektiven, hur stora robotarna är, hur länge deras konflikt pågått, hur stark och farlig även den minsta autobot är. Jag gillar människo-stories, när de är välskrivna, och jag tycker Infiltration funkar riktigt riktigt bra här.
Volym 2–4 bygger ut Transformers-universat och eskalerar konflikten till mytiska proportioner. Jag gillar det här också. Överlag har IDW ett återkommande trick som jag verkligen uppskattar: Ta en gammal G1-grej som skapades för att sälja leksaker (Pretenders, till exempel). Ta den, refrejma den så den har lite narrativt oomph – och gör den farlig och intressant. Här är pretenders inte bara "öööööh, de har biologiska jättestora skal på sig pga… snyggt?" utan Pretenderprocessen är en legendariskt misslyckad och skitfarlig process, som en gång gav upphov till en närmast ostoppbar kraft som hotade ödelägga hela Cybertron och som både autobots och decepticons tvingades bekämpa tillsammans för att få stopp på.
Också mer jord-grejs, där mänskliga konspirationen The Machination agerar mot transformers. På samma sätt som jag gillar människor överlag, så gillar jag ju mänskliga organisationer som bildas och reagerar på olika sätt på att det tydligen finns jättestora robotar på jorden. Och här är det headmasters som refrejmas på ett nytt och intressant sätt.
Sen har vi den lite mindre intressanta konflikten med den förvunne Nemesis Prime som kommer från det Döda Universumet, men Transformers behöver absolut lite kosmiskt nonsens också. Volym 4 har också "Maximum Dinobots", som… knyter an helt OK till hela Machination-plotten men ärligt talat har jag aldrig gillat dinoboterna. Jag inser att de är stora favoriter bland folk som gillar både robotar och dinosaurier men de har aldrig riktigt gjort något för mig.
Men OK; volym 2–4 eskalerar konflikterna på jorden (kring den nya energikällan, kring Machination, kring de geopolitiska konsekvenserna av jättestora robotar) och broderar ut det kosmiska (med Thunderwing och med det döda universat). Det är också tyvärr nånstans här Simon Furman snubblar när han får för sig att försöka förklara varför Arcee är tjej.
Det här är den dummaste grejen. Såhär: Det finns en falang som hävdar att Transformers är okönade för att de är robotar. Det är såklart dumheter – de använder manliga pronomen, de har manligt kodade kroppar, när de är i animerad form så röstskådespelas de av manliga röstisar. Många av dem uppvisar också bröligt machomanligt beteende. Så visst, de har inga robotsnoppar men…
Och visst, har man också ett biologistiskt (/transfobt) perspektiv på kön hos människor, där man tänker sig att könsidentitet med nödvändighet alltid hör ihop med ens "utrustning" så mejkar det ju sense. Men det är ju faktiskt bara dumheter; könsidentitet är inte 100% determinerat av kromosomer.
Men i alla fall. Furman skapar en backstory för Arcee, som ju är den enda kvinnliga transformer han väljer att ha med (det finns en mycket liten handfull i G1-berättelserna, men hon är den enda som fick nån vidare prominent plats, tack vare att hon var med i The Transformers: The Movie). Backstoryn är: En ond forskare introducerade "kön" till transformers-rasen genom att utföra onda, smärtsamma experiment på Arcee för att göra henne kvinnlig. Och enda anledningen till att andra använder pronomenet "hon" om henne är för att hennes modifierade kropp sänder ut en signal som hackar dem.
Jag vet.
Furman gör väldigt mycket bra i IDW's första album men det här är verkligen… ja, nä. Det är tur att senare författare gör en… "soft retcon", introducerar fler kvinnliga transformers, och låtsas som att det här inte händer. Nånstans var det nån som insåg att det finns en massa transpersoner och hbtqia-folk överlag som gillar robotar, och då är det rimligt att kanske inte skriva om dem som mordiska monster som skapats av onda galna decepticon-forskare.
Anyways.
Volym 5 är en "soft reboot" som liksom kapar alla de diverse lösa trådar som spretade. Det här görs genom att man låter Megatron en tid efter volym 4s slut ta över framför allt New York, men också hota resten av världen. Megatron har vunnit. Vi får också veta att autoboterna strandats på Cybertron, att Prime nästan är död, och att Megatron tagit den legendariska Matrisen ifrån honom. Exakt vad som hände berättas sedan i flashbacks och sidostories. Lite spännande grepp – ett slags in medias res i form av ett rejält tidshopp, som skakar om och ger en (typ) clean slate.
Volym 6–7 är å andra sidan… inte så bra. Autoboterna sitter mest och tjurar i en grotta, de överlevande decepticonerna sitter och tjurar på månen. Det händer inte så mycket.
Volym 8 är rätt mycket
return to form. Eller åtminstone början av en return to form. Det blir lite mer kosmiska nonsens-äventyr i form av att Galvatron fortsätter vara kopplad till det döda universat och så nåt trams om en varelse som kallas "D-void". Men – i den här volymen har Megatron låtit sig tillfångatas av autoboterna och ska dömas för krigsbrott, efter en konfrontation med Hot Rod / Rodimus Prime. Överlag blir det en del riktigt intressanta konversationer mellan Rodimus och Optimus (där det antyds att Rodimus är den egentlige rättmätige bäraren av matrisen), och mellan Optimus och Megatron. Vi får en intressanta återblickar till Megatrons bakgrund – jag älskar ju att IDW låter honom börja som missnöjd gruvarbetare-poet som skriver protest-skrifter mot en orättmätig autobotregering på Cybertron. Och radikaliseras av polisvåld…
Det är bitvis lite svårt att jämka den bilden av Megatron med den kacklande onding han bitvis varit hittills, men – OK, soft reboot, jag köper det.
Härnäst blir det ett par Don Rosa-album för att rensa paletten, innan jag ger mig på de tolv (!) albumen som utgör Phase 2, och slutligen de tre album som hann komma ut av Phase Three innan IDW blev av med licensen (och sedan diverse lösnummer som aldig hann samlas).
