WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Livets Ord: Mina tio orimliga år som frälst volym 1, 2 och 3 - Thomas Arnroth



Que?
Det här är något jag sett fram emot i flera år nu. Det är åtta år sedan första delen kom, och sju sedan den andra. Själv läste jag dem första gången under pandemin, läste om den 2023, och nu får jag äntligen läsa del tre.

Livets Ord inifrån
Del ett handlade om vägen till Livets Ord, hur farbror Arnroth blev frälst på egen kammare och hur han lockades till Uppsala. Del två handlar om tiden vid bibelskolan, om hur han i efterhand kan se hur han förändras in i den nyfrälsta hjärntvätten, och hur han beundrar Ulf Ekman på avstånd.

Nu i del tre är Arnroth en etablerad del av Livets Ord. Först redaktionsmedlem, sedan chef för deras ena tidning. Han åker på missionsresor i Indien och nyöppnade Östeuropa, skriver om församlingsarbete både i Sverige och utomlands. Han skriver böcker på Livets Ords förlag, och agerar allmän mediepersonlighet för församlingen, indragen i både lokalradiosatsningar och debatter i TV.

Men samtidigt läggs tvivlen på hög. Arnroth har en snygg metafor med ett rum som han fyller på med låda efter låda med saker han inte vill tänka på. Allt kopplat till Ulf Ekman. Som det där att församlingen betalar Ekmans trädgårdsmästare. Eller att Ekman inte vill att Arnroth ska skriva just den där artikeln. Eller när han inför hela församlingen säger att han inte kan ta ansvar för vad “någon journalist” skriver, trots att det var på direkt order av Ekman Arnroth skrev exakt sådär.

Totalt blir det många lådor i det där rummet, och till slut går det inte att få in mer. Då brister det.

Stil, teckningar, och berättarspråk?
Det är samma stuk som i de två första volymerna, med direkt tilltal till läsaren, och karaktären Arnroth som pratar rakt in i “kameran”. Ofta med en humoristisk twist från biroller på samma sida. Detta varvas med rena textblock, inklippta löpsedlar och bilder från tiden, direkta exempel så att säga. Arnroth själv har helt klart koll på hur man strukturerar och berättar en bra historia med fart, fokus och lagom dos humor bland allt tvivlande elände.

I alla fall fram till slutet.

Slutet?
Jo, när vi kommer till slutet tar det liksom bara slut. Rumphugget. Arnroth drar, och sen är det slut. Ingenting om vad som hänt sedan dess. Ingenting alls. Det är genuint trist.

Efter en såhär tung läsning, som ständigt blir deppigare och deppigare hade det varit skönt med åtminstone en skvätt ren text till om vad som hände med både Arnroth och Livets Ord. Flera gånger i texten hänvisar han till att Ekman långt senare blev katolik, vilket hade varit kul att höra storyn om. Visst, det är Arnroths historia i första hand, men det är också en skildring av Livets Ord. Att avsluta historien minuten efter att han fått sparken från tidningen pga tvivel på Ulf Ekman är liksom inte riktigt rimligt, det hade behövts mer.

Men jag misstänker att den tredje volymen är Arnroths dåliga samvete. Det tog ett år mellan volym ett och två, och sju år mellan två och tre. Trean är dessutom tjockare än ettan och tvåan. Så jag tror att det till slut fick bli som det blev. Gissar jag, då. De två första volymerna slutar på ett väldigt rimligt och tydligt slut, medan trean bara klipper, så det känns ändå som en rimlig gissning. Inte ens omslaget ser ut som om det hör ihop med de första två.

TLDR
Oavsett vilket - det här är tre djupt fascinerande volymer av en person som defintivt är en bra berättare. Rekommenderas till alla som gillar serier, men särskilt till alla som är nyfikna på den extrema delen av svensk kyrklighet.

 

[Theo]

Livets Ord: Mina tio orimliga år som frälst volym 1, 2 och 3 - Thomas Arnroth

Läste också den här helt nyligen och håller med! Särskilt att slutet kändes väldigt abrupt. Ändå en grymt läsvärd och ofta fascinerande trilogi.

Jag blev först lite besviken över att han öht inte nämner Magazinets försök att några år för sent dra igång en satanic panic mot rollspel i Sverige, men it figures antar jag: både det och Örnstedt/Sjöstedt-affären några år senare har ju överdrivits enormt i svenskt rollspelarminne och det var väl egentligen aldrig en så stor grej. (Och 1992 var Livets Ord själva förstås betydligt mer kontroversiella än rollspel...)

 

[Theo]

Någon som känner till Percevan? En fransk fantasyserie som översattes till fem album på svenska. Har länge ägt några av dom och gjorde slag i saken och fyllde på med dom sista. Upptäckte för tre veckor sedan att Fantasy Flight Games hade gett ut alla på engelska, därtill sju till som aldrig gavs ut på svenska! Vart ett av de fyra engelska albumen har tre historier i sig.

View attachment 26848

Jag gillar verkligen stämningen som förs fram i denna alternativa verklighet, men jag måste säga att Fantasy Flights album var en liten besvikelse då dom var så små. Dom stora och detaljerade miljöbilderna försvinner när det är så smått och jag hade faktiskt problem med att läsa texten. Nu börjar jag bli gammal och långsynt men hade dom varit i A4-format hade jag varit jättenöjd.

Coola berättelser. Kanske inte så mycket djup och ibland lite osammanhängande. Nästan som att skaparen rökt på i de sista berättelserna.

View attachment 26850

Vad jag minns kändes Percevan väldigt mycket som en ripoff av Johan och Pellevin, fast onekligen lite mörkare och vuxnare.

 

[Rickard]

Vad jag minns kändes Percevan väldigt mycket som en ripoff av Johan och Pellevin, fast onekligen lite mörkare och vuxnare.

Ja, nu när jag läste om serien (från skaparen av smurfarna) så är likheterna slående.

Det är balla äventyr i Percevan, även om extremt mycket kretsade kring magi (som inte huvudpersonerna har) och löses med samma metod. Jag har använt världen som inspiration när jag körde en kampanj till matine.

 

[Khan]

Uppdrag Underliv - Olivia Skoglund​

Den andra boken Skoglund skriver och tecknar om sitt liv som transperson. Den första läste jag för några år sedan och var varken imponerad eller avskräckt.

Lite så är det här också.

Boken i sig
Här har vi mer av samma - fast nu fokuserat kring resan runt Skoglunds operation av underlivet. Det är en blandning av blanketter, relationsdrama, snack med läkare, sjukskrivning efter operationen, och allt möjligt annat som hör en lite mer fokuserad slajs åff lajf till.

Det är tecknat ungefär likadant som förra gången, klassisk svartvit Galago-stil. Inget fel på det alls.

Jag vet om att jag inte direkt är huvudmålgrupp för boken, men jag är inte ledsen att jag läst den. Det är en liten inblick i en för mig rätt annorlunda vardag, och det är en behagligt kort volym. Jag klämde den på runt timmen.

TLDR
Väl värd att läsa, men nog inget du måste köpa. Hitta på ditt lokala bibliotek.

 

[Khan]

Vit Volvo - Erik Svetoft​

…vaffan var det jag läste?



Handling? Finns det nån?
Det här är bland det skummaste jag läst. Svetoft jobbar med surrealism och renodlad drömlogik. Det närmaste jag kan komma på som ligger i närheten är väl Eraserhead, i alla fall i hur storyn är uppbyggd och flödar från del till del.

Det känns hela tiden som det finns en logik i hur allt hänger ihop, men att den är precis utom räckhåll. Som om det är jag som är för dålig för att förstå, snarare än att det är hippieknarkärkeflum jag läser. Vi hoppar mellan ett antal karaktärer boken igenom, men det är svårt att kalla någon av dem för huvudperson. Alla är i någon mån komiska, men det är en mörk och absurd humor som det sällan känns rätt att skratta åt. Mer som farbror Kafkas böcker och känsla av total utsatthet i en värld som inte tycker om dig. Skratta åt eländet? Visst, men varför känns det som om det går mig illa om jag skrattar åt det absurda?

Tecknarstil då?
Jorå, teckna kan han allt, herr Svetoft. Sjukt snyggt till och med. Flera av de mer surrealistiska sekvenserna är också helt sjukt Mörk Borg-iga. Se här!

Slutkläm?
Det känns som om målet inte är att förstå, utan ta in och uppleva. Visst, det kan jag göra. Men det är inte vad jag brukar göra och inte riktigt det jag är bekväm med. Jag brukar föredra starka manus låååångt över bra bilder, och när jag då får ett surrealistiskt och absurdt verk att ta in blir det ovant.

Men helt klart värt det. Om du är på rätt humör.

TLDR
Svår att rekommendera brett. Testa gärna de första 30-40 sidorna (av 300+). Om du inte fastnat då är den inget för dig. Men om du gillar vad du ser har du en sjukt bra upplevelse framför dig.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Vit Volvo - Erik Svetoft​

…vaffan var det jag läste?

View attachment 27117

Handling? Finns det nån?
Det här är bland det skummaste jag läst. Svetoft jobbar med surrealism och renodlad drömlogik. Det närmaste jag kan komma på som ligger i närheten är väl Eraserhead, i alla fall i hur storyn är uppbyggd och flödar från del till del.

Det känns hela tiden som det finns en logik i hur allt hänger ihop, men att den är precis utom räckhåll. Som om det är jag som är för dålig för att förstå, snarare än att det är hippieknarkärkeflum jag läser. Vi hoppar mellan ett antal karaktärer boken igenom, men det är svårt att kalla någon av dem för huvudperson. Alla är i någon mån komiska, men det är en mörk och absurd humor som det sällan känns rätt att skratta åt. Mer som farbror Kafkas böcker och känsla av total utsatthet i en värld som inte tycker om dig. Skratta åt eländet? Visst, men varför känns det som om det går mig illa om jag skrattar åt det absurda?

Tecknarstil då?
Jorå, teckna kan han allt, herr Svetoft. Sjukt snyggt till och med. Flera av de mer surrealistiska sekvenserna är också helt sjukt Mörk Borg-iga. Se här!

Slutkläm?
Det känns som om målet inte är att förstå, utan ta in och uppleva. Visst, det kan jag göra. Men det är inte vad jag brukar göra och inte riktigt det jag är bekväm med. Jag brukar föredra starka manus låååångt över bra bilder, och när jag då får ett surrealistiskt och absurdt verk att ta in blir det ovant.

Men helt klart värt det. Om du är på rätt humör.

TLDR
Svår att rekommendera brett. Testa gärna de första 30-40 sidorna (av 300+). Om du inte fastnat då är den inget för dig. Men om du gillar vad du ser har du en sjukt bra upplevelse framför dig.

You had me at Eraserhead.

Svetoft är helt makalös tecknare, kanske den mest spännande serieskaparen i Sverige.
Är oerhört peppad på "Vit Volvo", även fast jag helt och hållet trillat ut läsandet senaste halvåret.