WRNU:s serieklubb 2025

Eller ja, sammankopplandet av wendigo-myten och Tidsmaskinens morlocker och något slags lovecraftskt väsen känns faktiskt lite intressant, men… återigen, potential som inte riktigt realiseras.
Sjukt kul dock att Randolph Carter (Lovecraft) visar sig vara släkt med John Carter (of Mars), och att den senare tycker att den förre är en sillmjölke.

Alan Moore lånade hela konceptet med League från Wold-Newton-universumet som skapades av den kände SF-författaren Philip José Farmer.

 
Last edited:

Palestina - Joe Sacco​


1760425726100.jpeg

Här har vi en dokumentärbok i serieformat. Någon sorts självbiografisk journalistik, för det är verkligen inte en osynlig intervjuare och resenär vi följer, när Joe Sacco spenderar två månader i Palestina i början av 1990-talet.

Vad är det här?
Det är den andra boken av Sacco jag läser, och den första översatta till svenska. Farbror Schröder har gjort ett riktigt bra jobb med översättningen. Det är halvt talspråkligt, vilket passar formatet riktigt bra och är knepigt att översätta.

Själva handlingen är Saccos resa genom det ockuperade Palestina med syfte att skildra vardag och verklighet. I vinjetter på 3-10 sidor får vi ögonblicksbilder av palestiniers öden och liv. Han möter unga, gamla, arga, hopplösa, frustrerade, förbannade, håglösa och många många fler.

Sacco blandar bilder av folk han möter och deras samtal med att då och då måla upp vad de faktiskt berättar. Folk som hamnat i fängelse, folk som råkat ut för övervåld från israelisk militär och bosättare, folk som torterats och förnedrats på alla möjliga sätt. Mängder med hemskheter från inte bara militärer och poliser, utan helt vanliga civila bosättare.

Det är många vansinnigt tragiska historier, men det som slår an hos mig är det som är lättare för mig som gammal bondpôjk att relatera till. Som besöket hos en olivbonde, som militären (under hånflin!) tvingat motorsågskapa sina egna träd tills de dör enbart för att en stenkastande ungdom gömt sig bland dem en gång. Hela hans levebröd och familjehistoria sitter i de träden. Eller tomatodlarna som har gett upp på alla extraskatter och pålagor de får jämfört med israelerna, och helt enkelt börjat falskmärka sina tomater som israeliska. Det blir lättare på alla sätt och vis då. Svälj din stolthet, så får din familj äta.

Fattigdomen är varierad, men överlag enorm. Det är folk som inte ens har väggar till sina utedass och bor i skjul med jordgolv. Men det finns också de som har riktiga hus med krukväxter och tavlor på väggarna, även om de får bo 3 familjer i en enda lägenhet. Palestina är en av världens mest tätbefolkade platser, som bekant.

Men med det sagt - Sacco blundar inte för allt det obekväma på palestiniernas sida också. Slagsmål och helveteskaos mellan olika grupperingar bland palestinierna - PFLP, Fatah, Hamas, m.fl. Just Hamas framställer han som genuint fundamentalistiska förresten, med förtryck av kvinnor och stenkastning mot de som inte har på sig hijab. Det är inte direkt några trevliga filurer, och det är inte konstigt att det blir våld mellan grupperingarna.

Samtidigt är den största och mest genomgående känslan han möter håglöshet eller aggressiv håglöshet. Vad f-n gör alla ni journalister egentligen? Varför ska vi prata med er? Vi har pratat med journalister i åratal, särskilt efter intifadan, men inte f-n har det gett någon förändring i vår situation. Gör något. Hjälp oss. För h-vete.

Slutkläm
Det här var rysligt bra. Mörkt så det bara skriker om det, med tanke på att det här skildrar Palestina långt innan det senaste helvetet i Gaza. 1992 är redan trettio år sedan och lite till. Att livet i Palestina var så här hemskt redan då är fruktansvärt, och nu är det ännu värre.

Läs den.
 
@krank Fu Manchu-karikatyren i LoEG är väl Fu Manchu själv? Fast Moore undviker att skriva namnet fullt ut
Copyright- och trademark-relaterat.

(Jag roas av att när BPRD ska ha en Fu Manchu-karaktär (Memnan Saa) är det en engelsk Asien-fanboy (Martin Gilfryd) från 1800-talet som klär ut sig i stället.)
 
Last edited:

Medea - Blandine Le Callet och Nancy Peña​


1761050459116.jpeg

En serievariant av en av grekisk mytologis mest kända figurer. Ibland utmålad som skurk, ibland som amoralisk hjälte, ibland som rent monster.

Medea som människa, Grekland som verklighet
Det här är en rak genomgång av nästan hela Medeas mytcykel. Vi börjar med hennes barndom i Kolchis, går vidare till Jason och gyllene skinnet, kaoset i Iolcos, flykten till kungen av Aten, Theseus ankomst och exilen från Grekland. Det enda som saknas är Herodotus anekdotala avslutning om att folket Mederna har fått sitt namn efter henne, eftersom hon flydde dit efter Aten. Här hamnar hon istället i exil på en obefolkad ö långt från folk och fiender och lever i någorlunda ensamhet tills bokens slut.

Men det är en jordnära tolkning av allt. Och en överraskande sympatisk bild av Medea. Många av de fantastiska elementen i historien återberättas bara, eller är direkt förändrade. Den berömda draken som vaktar det gyllene skinnet är här en man med namnet Draco, dvs “draken” som vaktar det hela istället. Det är mängder med realpolitik mellan de grekiska stadsstaterna och folk som väger än si, än så. Det känns långt mer verkligt än mytiskt.

Medea själv är en komplex människa, fångad mellan många olika svårigheter. Både kulturkrocksbaserade som kolchit i Grekland, och mänskliga av att ha förrått allt hon känt till från barndomen. Hon var med när Jasons besättning styckmördade hennes lillebror för att sinka förföljarna på vägen ut från Kolchis. Och värre ska det bli.

Det mörkaste av det mörka
Den mest kända av alla Medeas onda handlingar är att hon mördar sina egna barn. Att boken lyckas få det att kännas inte bara trovärdigt, utan till och med nödvändigt är ett tecken på att serieskaparna är sjukt bra på sitt jobb. Det är inte mycket som behöver vridas till i originalmyten för att det ska bli en Medea på flykt med barnen, fullkomligt övertygad om att de kommer torteras till döds om de fångas. Att då rädda barnen från en fruktansvärd död med en snabb och smärtfri? Jag förstår henne. Men fytusanjävlar vad det är mörkt ändå.

Konst och måleri och serie?
Det hela är vansinnigt snyggt målat. Peña hittar snygga vinklar, bra pacing och fantastiska naturvyer utan att det känns som om hon ens försöker. Allting känns naturligt och flytande, med de kulturella skillnaderna synliga både i arkitektur och klädedräkt, samtidigt som allting fortsatt ser ut som antikens Grekland. För mig som inte kan så överdrivet mycket om det i alla fall.

Peña är bra på sitt jobb. Riktigt sabla bra.

TLDR
Rysligt bra story i allmänhet, men särskilt för alla som är inne på den grekiska mytologin. Rekommenderas varmt.
 
TLDR
Rysligt bra story i allmänhet, men särskilt för alla som är inne på den grekiska mytologin. Rekommenderas varmt.
Håller med i allt. Den är riktigt bra, hade svårt att ta pauser i läsandet.
 
Back
Top