Palestina - Joe Sacco
Här har vi en dokumentärbok i serieformat. Någon sorts självbiografisk journalistik, för det är verkligen inte en osynlig intervjuare och resenär vi följer, när Joe Sacco spenderar två månader i Palestina i början av 1990-talet.
Vad är det här?
Det är den andra boken av
Sacco jag läser, och den första översatta till svenska. Farbror Schröder har gjort ett riktigt bra jobb med översättningen. Det är halvt talspråkligt, vilket passar formatet riktigt bra och är knepigt att översätta.
Själva handlingen är Saccos resa genom det ockuperade Palestina med syfte att skildra vardag och verklighet. I vinjetter på 3-10 sidor får vi ögonblicksbilder av palestiniers öden och liv. Han möter unga, gamla, arga, hopplösa, frustrerade, förbannade, håglösa och många många fler.
Sacco blandar bilder av folk han möter och deras samtal med att då och då måla upp vad de faktiskt berättar. Folk som hamnat i fängelse, folk som råkat ut för övervåld från israelisk militär och bosättare, folk som torterats och förnedrats på alla möjliga sätt. Mängder med hemskheter från inte bara militärer och poliser, utan helt vanliga civila bosättare.
Det är många vansinnigt tragiska historier, men det som slår an hos mig är det som är lättare för mig som gammal bondpôjk att relatera till. Som besöket hos en olivbonde, som militären (under hånflin!) tvingat motorsågskapa sina egna träd tills de dör enbart för att en stenkastande ungdom gömt sig bland dem en gång. Hela hans levebröd och familjehistoria sitter i de träden. Eller tomatodlarna som har gett upp på alla extraskatter och pålagor de får jämfört med israelerna, och helt enkelt börjat falskmärka sina tomater som israeliska. Det blir lättare på alla sätt och vis då. Svälj din stolthet, så får din familj äta.
Fattigdomen är varierad, men överlag enorm. Det är folk som inte ens har väggar till sina utedass och bor i skjul med jordgolv. Men det finns också de som har riktiga hus med krukväxter och tavlor på väggarna, även om de får bo 3 familjer i en enda lägenhet. Palestina är en av världens mest tätbefolkade platser, som bekant.
Men med det sagt - Sacco blundar inte för allt det obekväma på palestiniernas sida också. Slagsmål och helveteskaos mellan olika grupperingar bland palestinierna - PFLP, Fatah, Hamas, m.fl. Just Hamas framställer han som genuint fundamentalistiska förresten, med förtryck av kvinnor och stenkastning mot de som inte har på sig hijab. Det är inte direkt några trevliga filurer, och det är inte konstigt att det blir våld mellan grupperingarna.
Samtidigt är den största och mest genomgående känslan han möter håglöshet eller aggressiv håglöshet. Vad f-n gör alla ni journalister egentligen? Varför ska vi prata med er? Vi har pratat med journalister i åratal, särskilt efter intifadan, men inte f-n har det gett någon förändring i vår situation. Gör något. Hjälp oss. För h-vete.
Slutkläm
Det här var rysligt bra. Mörkt så det bara skriker om det, med tanke på att det här skildrar Palestina långt innan det senaste helvetet i Gaza. 1992 är redan trettio år sedan och lite till. Att livet i Palestina var så här hemskt redan då är fruktansvärt, och nu är det
ännu värre.
Läs den.
www.comicbooktreasury.com
