Nekromanti Vilken var den första fantasyboken du läste?

Personligen tycker jag att det är Eddings som har mest humor av alla fantasyförfattare (läs: som jag har läst), undantaget Pratchett. Hans första serier inom båda "grenarna" han skrivit är bättre än uppföljarna (dvs. Sagan om Belgarion och Sagan om Elenien är bättre än Sagan om Mallorea och Sagan om Tamuli), men de är alla klart läsvärda. Snabblästa är de också, även om jag ännu inte orkar tragla mig igenom Rivas skrifter, trots att jag äger den boken.

/Black Dwarf, gillar Tolkien OCH Eddings - måste vara sjuk. :gremblush:
 
Lord of the Rings, på engelska, och jag var 6 år. Det tog mig ett halvår, och mycket flitigt användande av en ordbok, men det gick. Och jag kunde flytande engelska innan jag började skolan... :gremgrin:
 
Definitioner

Den första boken (alltså när det gäller skönlitteratur och inte barn- eller ungdomslitteratur) som jag läste själv var Michael Endes "Momo - eller kampen om tiden", som jag nästan är beredd att klassificera som fantasy, även om den inte riktigt har de rätta elementen. Då var jag sju eller åtta år.

Därefter blev det en hel del olika böcker, men det var just Narnia som blev inkörsporten till den "äkta" fantasyn. Jag läste serien när jag var elva. Tror det var av misstag, eftersom morsan alltid lånade hem en trave böcker åt mig som jag plöjde igenom. Av misstag fick jag då bok två... men småningom läste jag serien i rätt ordning. Sen blev det Bilbo, och sen Sagan om Ringen... och sen rullade det på helt enkelt.

Min första sci-fi bok var nog någon av George Johansson, men den första jag kommer ihåg namnet på var Fahreheit (rätt nummer)...

/Black Dwarf, som inte alls kom iåg namnet på den heller...
 
I Belgariad och the Malloreon så kan jag uppskatta det. Det är ju trots allt ett repetitivt universum.

Problemet jag har är att Elenium och Tamuli är en kopia av Belgariad och Malloreon. Det är "hitta blå sten, blå sten dödar gud. Sen så är det konspiration från ont prästerskap, möt upplyst kejsare. Blå sten dödar Röd sten/varelse".
 
Tja, beror på hur man definierar det.

Vilken den första science fiction boken som jag läste var? Det är glasklart. George Johanssons "universums öde" när jag var 8.

Vilken den första fantasyboken var? Det är en defintions fråga.

Om man räknar mytologi som fantasy så är det "Gudar&Hjältar i Nordisk Mytologi"(blev läst för mig när jag var 2-3 och läste den själv när jag var 7). De har ju alla saker som fantasy behöver. Gudar, drakar, hjältar, magiska svärd, Jättar och annat oknytt.

Om mytologi INTE räknas som fantasy så är det Bilbo eller Shannaras ättlingar.
 
Fahrenheit 451, Ray Bradbury ska det vara [NT]

NT = No Text (Ingen text)
 
Första fantasyboken torde vara "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", tätt följd av "Löwenskiöldska ringen". Sedan kom Bröderna Lejonhjärta (som lästes högt i skolan), och nånstans där kom nog Narnia. Sagan om Ringen kom jag först in i genom den tecknade filmen (som jag faktiskt tycker om) - det var efter att jag sett den på bio med min storasyster som jag började läsa böckerna.

Första science fiction-boken tror jag var Möte med Rama av Clarke. Det kan ha varit Tunnel i Skyn av Heinlein också.
 
"Du ska veta att jag tar alla negativa kommentarer om Eddings som personliga förolämpningar, värdiga en gruvlig hämnd. "

Är det där en utmaning eller? Det låter som en utmaning. Okej, here goes: Eddings har lika mycket djup som en fingerborg. Böckerna är förutsägbara, förenklade, tunna och i det närmaste identiska även om den klämkäcke huvudpersonen har ett annat namn. Bifigurerna är en studie i stereotyper och upplägget är kliniskt fritt ifrån överaskningar och spännande infallsvinklar.
*springer iväg och tar skydd i bunkern* :gremlaugh:
 
Shannaras...

Det var också en av de första böckerna jag läste! Först Narnia sedan Shannaras svärd och efter det Shannaras ättlingar, har massor med andra shannaraböcker men de hör till en skara jag nog aldrig kommer eller vill läsa. Shannars svärd var, när jag tänkte efter, ganska lik sagan om ringen, fast mycket sämre. Shannars Ättlingar var lite mörkare, men ändå ingen bok jag tycker om längre. Däremot när jag läste Shannars svärd tyckte jag att det var bland det bästa jag hade läst, det berodde på att jag läst för lite fantasy... Det mesta inom fantasy är bättre än den!

/Herr Balderk
 
Exakt !

Exakt min mening åxå !!
Känns som sagt något harmlöst att vara fast här !
 
Re: ångrar mig

Ja men jag räknar inte riktigt Astrid... Visst det kanske är fantasy men jag tror inte hon såg det som att hon skrev fantasy utan Sagor. det här inlägget skulle inte komma nån vart alls om alla räknade med Astrids böcker. Det har ju alla läst eller fått läst för sig så det finns som ingen vits med det... Skulle ha skrivit detta i inlägget men tänkte helt enkelt inte på det...

Har nån av Astrids böcker fått er att börja spela rollspel eller läsa mer fantasy kan ni mycket väl räkna dem. men min fråga gällde ju inte bara vilken första boken var utan snarare vilken bok som fick er att läsa mer fantasy eller nått sådant...

/Herr balderk, har påpekat detta ett par gånger nu...
 
Fantasy är det visst!

Äh! Säg åt dem att de har FEEEEEEEL! Fantasy är inte bara främmande världar, djupa skogar, skrämmande monster och genomonda fiender. Nej, fantasy kan lika gärna utspela sig i vår egen värld och tid, med dagens teknologi och samhälle, ja allting. Men det måste finnas nått slags fantastiskt element. Som magi eller nått som helt enkelt inte finns i vår egen värld. Ett annat exempel är Neil Gaimans Neverwhere. det är fantasy som utspelar sig i dagens London. Huvudpersonen är en helt vanlig kille, med jobb en flickvän han är förlovad med och allt. Men en dag träffar han (eller egentligen ser) han en person han inte borde kunnat träffa (se)... hon är skadad och han hjälper henne hem till sig för att se att hon mår bra. Hon vägrar också fara till ett sjukhus. men på måndagen när han ska gå till jobbet märker han att ingen kan se honom. Efter mycket om och men kommer han ner till "undre London" där alla är precis som han, osynliga för världen ovan. Där träffar han också tjejen han räddade, Door. Detta är alltså fantasy för att det inte finns, det är något fantastiskt. det är lika mycket fantasy som Eddings och Jordan, även fast det utspelar sig i vår värld och i vår tid. Precis som Harry Potter som kommer till Hogwarts och är en trollkarl. Ett tips, de som säger att det inte är fantasy, fråga dem vad det är om det inte är fantasy.

Nu har jag sabbat en del av Neverwhere för dig och alla andra som läser det här och inte läst den! men vad gör man inte för att argumentets skull ( det är ändå bara ca 30-40 sidor innan det händer)...

/Herr Balderk, som tycker folk ska veta vad de snackar om eller ta reda på det. :gremsmile:
 
Alltså, det var inte vänt mot dig, egentligen. Ville bara tala om att det faktiskt finns folk som uppskattar honom också ^_^
 
Eddings

"Är det där en utmaning eller? Det låter som en utmaning."

Det var det inte, men varsågod ^_^

"Eddings har lika mycket djup som en fingerborg. Böckerna är förutsägbara, förenklade, tunna och i det närmaste identiska även om den klämkäcke huvudpersonen har ett annat namn. Bifigurerna är en studie i stereotyper och upplägget är kliniskt fritt ifrån överaskningar och spännande infallsvinklar."

Och...? *förstår inte problemet*

Allt du säger är i princip sant, förutom att jag inte skulle beskriva någon som klämkäck. Jag fattar inte denna allmänna besatthet vid "djup". Seriöst, alltså. Jag blir lika förvånad varje gång.

Det där med att böckerna är identiska förutom att huvudpersonen har ett annat namn kan jag inte säga något om, eftersom de enda huvudpersoner jag faktiskt har läst om är Garion och Belgarath. Jag tycker inte att de är uppseendeväckande lika.

Så var det där det värsta du hade att komma med? I så fall är du långt ifrån en riktig förolämpning :gremwink:
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top