Jag tycker den här tråden är intressant och behövlig!
Definitivt gjort mig skyldig till att vara den "obehagligt rationella" ibland, som undanröjer hot slutgiltigt när det väl gått till strid.
Hur man gestaltar våld är ju definitivt en slags samarbetsfråga mellan SL och spelare. Om fienden fortsätter att anfalla RP trots att hen är i tydligt underläge och skadad, då ges inte RP särskilt många andra val än att ge en dödsstöt. Om inte i bokstavlig bemärkelse, så är nog utfallet är rätt många strider som gått långt detsamma. Lämnar man en kraftigt skadad person bunden i vildmarken, exempelvis, är ju döden rätt sannolik.
Som SL har jag flera gånger låtit fienderna fly när det är tydligt att RP fått övertaget och det bara är en tidsfråga innan de besegrar alla fienderna. En strid som bara handlar om att i tur och ordning "plocka" motståndare är ju inte särskilt spännande heller.
Som folk varit inne på i tråden, det beror ju på vad fienderna varit ute efter från början. Om en flock rovdinosaurier försökt jaga RP för att äta upp dem, kommer de knappast att stanna kvar efter att det blivit tydligt att bytena kan försvara sig väl. Om det är hantlangare till en skurk, och de har blivit hotade med att deras familjer blir avrättade om uppdraget att stoppa hjältarna misslyckats, är det en annan sak.
Just det här påpekandet om hur vanligt våld har varit i vardagliga situationer tar jag till mig. Örfilar, knuffar, folk som letar efter bråk, osv. I likhet med många nördar/akademiker har jag liksom svårt att fullt ut förstå dem som tar till fysiskt våld för att få sin vilja igenom, eller som tycker det är helt rimligt att gå ut på stan för lite huliganslagsmål. Och då blir det ju tv-spelslogik av våldet istället. Ska nog, åtminstone i Eon (som är någon slags "smutsig medeltida fantasy" i mina ögon) tänka på detta som SL. Jag tycker också att Eons skadesystem är bra för att göra så att våld "känns". I säg, DnD, där allting abstraheras till HP, så hamnar man i tv-spelslogiken: "jag har ju 20 HP kvar, fienden gör ca 5 skada per tur, så ifall jag oskaddliggör fienden inom tre turer så är det lugnt, allt helas av en Long Rest i alla fall". Men beskrivningarna på skador i Eon gör att jag tar det mer på allvar. Ja, det är sannolikt att jag besegrar den där bråkstaken i strid... men är det värt risken ifall han rullar väl och råkar orsaka en skada som tar flera veckor in-game att läka? Ifall min RP får fula ärr som ger fel typ av uppmärksamhet?
Tänker också just på tal om vardagligt våld, så om aga, att många av mina spelare brukar uttrycka särskilt obehag när det gäller våld mot barn. Till den grad att jag som SL kanske kan ha en skurk som hotar ett barn med våld, men jag kan aldrig gestalta det utan att trampa på spelarnas gränser. Och att vi tar med oss våra nutida, svenska värderingar in i spelvärldar där det egentligen borde krocka. Tänker här på Nordiska Väsen. I regelboken följer det med ett mysterium jag gillar ("Drömmarnas dans"). I början av den så örfilar värdshusvärden sin dotter (bakom en dörr, så att det hörs, snarare än syns). Har spelat det här mysteriet nu med flera grupper, och nästan alltid blir spelarna oerhört provocerade av detta. Men barnaga var väl egentligen ganska vanligt förekommande på 1800-talet, och kanske borde setts mer som en familjeangelägenhet än något främlingar ska lägga sig i?
Definitivt gjort mig skyldig till att vara den "obehagligt rationella" ibland, som undanröjer hot slutgiltigt när det väl gått till strid.
Hur man gestaltar våld är ju definitivt en slags samarbetsfråga mellan SL och spelare. Om fienden fortsätter att anfalla RP trots att hen är i tydligt underläge och skadad, då ges inte RP särskilt många andra val än att ge en dödsstöt. Om inte i bokstavlig bemärkelse, så är nog utfallet är rätt många strider som gått långt detsamma. Lämnar man en kraftigt skadad person bunden i vildmarken, exempelvis, är ju döden rätt sannolik.
Som SL har jag flera gånger låtit fienderna fly när det är tydligt att RP fått övertaget och det bara är en tidsfråga innan de besegrar alla fienderna. En strid som bara handlar om att i tur och ordning "plocka" motståndare är ju inte särskilt spännande heller.
Som folk varit inne på i tråden, det beror ju på vad fienderna varit ute efter från början. Om en flock rovdinosaurier försökt jaga RP för att äta upp dem, kommer de knappast att stanna kvar efter att det blivit tydligt att bytena kan försvara sig väl. Om det är hantlangare till en skurk, och de har blivit hotade med att deras familjer blir avrättade om uppdraget att stoppa hjältarna misslyckats, är det en annan sak.
Just det här påpekandet om hur vanligt våld har varit i vardagliga situationer tar jag till mig. Örfilar, knuffar, folk som letar efter bråk, osv. I likhet med många nördar/akademiker har jag liksom svårt att fullt ut förstå dem som tar till fysiskt våld för att få sin vilja igenom, eller som tycker det är helt rimligt att gå ut på stan för lite huliganslagsmål. Och då blir det ju tv-spelslogik av våldet istället. Ska nog, åtminstone i Eon (som är någon slags "smutsig medeltida fantasy" i mina ögon) tänka på detta som SL. Jag tycker också att Eons skadesystem är bra för att göra så att våld "känns". I säg, DnD, där allting abstraheras till HP, så hamnar man i tv-spelslogiken: "jag har ju 20 HP kvar, fienden gör ca 5 skada per tur, så ifall jag oskaddliggör fienden inom tre turer så är det lugnt, allt helas av en Long Rest i alla fall". Men beskrivningarna på skador i Eon gör att jag tar det mer på allvar. Ja, det är sannolikt att jag besegrar den där bråkstaken i strid... men är det värt risken ifall han rullar väl och råkar orsaka en skada som tar flera veckor in-game att läka? Ifall min RP får fula ärr som ger fel typ av uppmärksamhet?
Tänker också just på tal om vardagligt våld, så om aga, att många av mina spelare brukar uttrycka särskilt obehag när det gäller våld mot barn. Till den grad att jag som SL kanske kan ha en skurk som hotar ett barn med våld, men jag kan aldrig gestalta det utan att trampa på spelarnas gränser. Och att vi tar med oss våra nutida, svenska värderingar in i spelvärldar där det egentligen borde krocka. Tänker här på Nordiska Väsen. I regelboken följer det med ett mysterium jag gillar ("Drömmarnas dans"). I början av den så örfilar värdshusvärden sin dotter (bakom en dörr, så att det hörs, snarare än syns). Har spelat det här mysteriet nu med flera grupper, och nästan alltid blir spelarna oerhört provocerade av detta. Men barnaga var väl egentligen ganska vanligt förekommande på 1800-talet, och kanske borde setts mer som en familjeangelägenhet än något främlingar ska lägga sig i?
