Nekromanti Vampire VS. Cthulhu
- Thread starter KaGGe
- Start date
Krille
Super Moderator
Re: Macka med messmör
"Är inte det filmen med Roman Polanski?"
Möjligt. Nu syftade jag dock på TV-serien "Kindred: The Embraced" eller vad den nu hette på utrikiska.
"Är inte det filmen med Roman Polanski?"
Möjligt. Nu syftade jag dock på TV-serien "Kindred: The Embraced" eller vad den nu hette på utrikiska.
Re: Reglerna
Jasså....
Jo jag vet att deras grejer kan var lite tvivel aktiga..
Bland annat att en vampyr blivit dödad på natten av soljus som speglats i sateliter...... Öhh väldigt dåligt!
Men luckorna kan väl SL fylla ut under spelet?
Och det funkar ganska bra att byta ut lite regler...
Hmm är WW stolta över ett regel system som är fulla av luckor och är dåligt uppbygt... Konstiga killar!
Jag tackar och bugar!
Jasså....
Jo jag vet att deras grejer kan var lite tvivel aktiga..
Bland annat att en vampyr blivit dödad på natten av soljus som speglats i sateliter...... Öhh väldigt dåligt!
Men luckorna kan väl SL fylla ut under spelet?
Och det funkar ganska bra att byta ut lite regler...
Hmm är WW stolta över ett regel system som är fulla av luckor och är dåligt uppbygt... Konstiga killar!
Jag tackar och bugar!
Naginata
Veteran
Inga tärningar och mer liv åt RP:na
Helst skulle jag köra helt utan tärningar, men jag är inte tillräckligt bra.
Spelar man sin karaktär har man större chans att överleva? JA. För då har man en välutvecklad karaktär som man utvecklar och ju mer man utvecklar den desto mer bryr man sig om den, och DÅ blir man rädd när något händer RP:n.
Ju längre man överlever desto räddare blir man.
Helst skulle jag köra helt utan tärningar, men jag är inte tillräckligt bra.
Spelar man sin karaktär har man större chans att överleva? JA. För då har man en välutvecklad karaktär som man utvecklar och ju mer man utvecklar den desto mer bryr man sig om den, och DÅ blir man rädd när något händer RP:n.
Ju längre man överlever desto räddare blir man.
Re: Och det hela slutade med att ...
all hjälp kom ifrån dig .... lr ... ja okej då ... en massa andra ... men ... mm den inhöll massa bra info ... om man vill spela i new york ... köpte inte nån klan bok för att ja har alla på datan ....
all hjälp kom ifrån dig .... lr ... ja okej då ... en massa andra ... men ... mm den inhöll massa bra info ... om man vill spela i new york ... köpte inte nån klan bok för att ja har alla på datan ....
Re: Och det hela slutade med att ...
Hoppas du fick lite hjälp i alla fall....
Ok New York... Kan va kul.
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
tköpte inte nån klan bok för att ja har alla på datan
<hr></blockquote>
Vart kan man få tag i dom?
Hoppas du fick lite hjälp i alla fall....
Ok New York... Kan va kul.
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
tköpte inte nån klan bok för att ja har alla på datan
<hr></blockquote>
Vart kan man få tag i dom?
Re: Pyttiga mackulerade vakter
Imho bör nog skräck ses som en genre, precis som action, komedi eller romantik. Vi kan ha olika åsikter där utan problem
Min undran var snarare om det inte var litet poänglöst att visa att A är lika med B för att övertyga motsidan om att A är lika med C. På sin höjd gör du om problemet... (A, B och C är då Vampire, Gangsterepos och Skräck i detta fall
Om seven
Nej, det är en dystopi och en deckare. Det utmålas ett samhälle där ingen bryr sig och som är så långt nersjunken i synd och förfall att mördaren antar rent sympatiska drag.
Ehm, det känns som vi sett olika filmer... Vilka sympatiska drag tänkte du på mer specifikt?
Jaja, jag tycker det är en skräckis. En bra skräckis men alltjämnt skräck.
Jag förstår vad du menar, men jag tycker faktiskt inte att ett skräckäventyr blir bättre om man fokuserar på skräck hela tiden. Snarare blir det lite avslaget och enformigt om man hela tiden skall chocka sin publik. Några av mina mest lyckade skräckkampanjer har vävt ihop skräcken med äventyr, deckararbete, juridiska processer eller romantik, det har fungerat mycket bättre än när jag aktivt försökt sätta skräck i mina spelare non stop i fem timmar.
I mina ögon innebär det att du inte gillar att spela skräck men däremot att krydda din kampanj med ett och annat skräckelement. Det gör jag själv när jag spelar Stormbringer (det är ju ändå Dark(tm) Fantasy). Det är inte en skräckkampanj för det IMO.
Om det råkade bli mindre skräck än något annat, blir spelarna sura då? Säger de "alltså, jag var rädd tre gånger i det här äventyret, men jag tyckte att det var spännande fyra gånger, alltså är inte vampire ett skräckrollspel!"
Jag tror nog att du kan spela helt utan att skrämma dina spelare utan att de nödvändigtvis gnäller för det. Ett spel behöver inte vara skrämmande för att vara bra. Däremot behöver det vara skrämmande för att vara skräck.
Well, tänk på en rollspelskampanj som en hel säsong med avsnitt. Ibland fokuseras det på skräck, ibland kanske intrigerna står i centrum. Betyder det att det inte längre är skräck? Vad jag menar, och här är min hela poäng; de intrigbaserade avsnitten gör faktiskt skräckavsnitten läskigare, än om det bara hade varit skräck på skräck på skräck!
Tja, enformighet är inte bra. Däremot vill jag nog framhärda i att se ditt spel som enbart bitvis skräck. Det möte ingen alls blir rädd och allt handlar om att omintetgöra intrig X kan ju knappast sägas vara skräck, kan det?
Det känns konstigt att kalla allt skräck som någon gång, på någon specifik punkt, var skrämmande. I sådana fall är ju Törnrosa en skräckfilm...
Precis som det är upp till vampirespelarna att göra skräck av de verktyg som de besitter.
Du kan ju lika gärna säga att det är upp till D&D3 spelarna att göra skräck med de verktyg de besitter. Blir D&D3 ett skräckspel för det?
Imho bör nog skräck ses som en genre, precis som action, komedi eller romantik. Vi kan ha olika åsikter där utan problem
Min undran var snarare om det inte var litet poänglöst att visa att A är lika med B för att övertyga motsidan om att A är lika med C. På sin höjd gör du om problemet... (A, B och C är då Vampire, Gangsterepos och Skräck i detta fall
Om seven
Nej, det är en dystopi och en deckare. Det utmålas ett samhälle där ingen bryr sig och som är så långt nersjunken i synd och förfall att mördaren antar rent sympatiska drag.
Ehm, det känns som vi sett olika filmer... Vilka sympatiska drag tänkte du på mer specifikt?
Jaja, jag tycker det är en skräckis. En bra skräckis men alltjämnt skräck.
Jag förstår vad du menar, men jag tycker faktiskt inte att ett skräckäventyr blir bättre om man fokuserar på skräck hela tiden. Snarare blir det lite avslaget och enformigt om man hela tiden skall chocka sin publik. Några av mina mest lyckade skräckkampanjer har vävt ihop skräcken med äventyr, deckararbete, juridiska processer eller romantik, det har fungerat mycket bättre än när jag aktivt försökt sätta skräck i mina spelare non stop i fem timmar.
I mina ögon innebär det att du inte gillar att spela skräck men däremot att krydda din kampanj med ett och annat skräckelement. Det gör jag själv när jag spelar Stormbringer (det är ju ändå Dark(tm) Fantasy). Det är inte en skräckkampanj för det IMO.
Om det råkade bli mindre skräck än något annat, blir spelarna sura då? Säger de "alltså, jag var rädd tre gånger i det här äventyret, men jag tyckte att det var spännande fyra gånger, alltså är inte vampire ett skräckrollspel!"
Jag tror nog att du kan spela helt utan att skrämma dina spelare utan att de nödvändigtvis gnäller för det. Ett spel behöver inte vara skrämmande för att vara bra. Däremot behöver det vara skrämmande för att vara skräck.
Well, tänk på en rollspelskampanj som en hel säsong med avsnitt. Ibland fokuseras det på skräck, ibland kanske intrigerna står i centrum. Betyder det att det inte längre är skräck? Vad jag menar, och här är min hela poäng; de intrigbaserade avsnitten gör faktiskt skräckavsnitten läskigare, än om det bara hade varit skräck på skräck på skräck!
Tja, enformighet är inte bra. Däremot vill jag nog framhärda i att se ditt spel som enbart bitvis skräck. Det möte ingen alls blir rädd och allt handlar om att omintetgöra intrig X kan ju knappast sägas vara skräck, kan det?
Det känns konstigt att kalla allt skräck som någon gång, på någon specifik punkt, var skrämmande. I sådana fall är ju Törnrosa en skräckfilm...
Precis som det är upp till vampirespelarna att göra skräck av de verktyg som de besitter.
Du kan ju lika gärna säga att det är upp till D&D3 spelarna att göra skräck med de verktyg de besitter. Blir D&D3 ett skräckspel för det?
Re: Vampire har BRA regler.
Det duger. På fem timmar slår jag kanske 10 (om det blir fajt kanske 10 till) tärnings slag
Om en genomsnittlig fight är över på 10 tärningsslag så sker den antingen mellan enbart två deltagare varav den ena är allvarligt utklassad eller så använder ni inte reglerna. För en person att skada en annan på enklaste vis krävs t.ex. minst 6 slag (varsitt initiativ, anfall, försvar, skada, soak)...
Om man inte använder reglerna så är det ganska meningslöst att klassa dem som bra. Alla andra regelsystem man inte använder funkar ju lika bra
Det duger. På fem timmar slår jag kanske 10 (om det blir fajt kanske 10 till) tärnings slag
Om en genomsnittlig fight är över på 10 tärningsslag så sker den antingen mellan enbart två deltagare varav den ena är allvarligt utklassad eller så använder ni inte reglerna. För en person att skada en annan på enklaste vis krävs t.ex. minst 6 slag (varsitt initiativ, anfall, försvar, skada, soak)...
Om man inte använder reglerna så är det ganska meningslöst att klassa dem som bra. Alla andra regelsystem man inte använder funkar ju lika bra
Re: Och det hela slutade med att ...
På KaZaa har jag fixat:
Rolemaster
MERP plus fyra-fem moduler
D&D3d
Star Wars (WEG 2d)
Vampire
Horror On The Orient Express till Call of Ctulhu
Grimtooths Traps
Det roliga är att jag inte läst en enda av ovanstående =)
Det kan finnas på Direct Connect oxå.
På KaZaa har jag fixat:
Rolemaster
MERP plus fyra-fem moduler
D&D3d
Star Wars (WEG 2d)
Vampire
Horror On The Orient Express till Call of Ctulhu
Grimtooths Traps
Det roliga är att jag inte läst en enda av ovanstående =)
Det kan finnas på Direct Connect oxå.
Rising
Vila i frid
Packade viktväktare
Imho bör nog skräck ses som en genre, precis som action, komedi eller romantik. Vi kan ha olika åsikter där utan problem
Det där kallar jag alltså olika känslor. Det är mycket svårt att ha en och samma handling i två filmer berättade med två olika känslor. Kan man göra "Romeo och Julia" till en skräckis? Njaa, kanske, men det är nog rätt svårt. Med "genre" menar jag alltså snarare "noir", "gangsterfilm", "western" "karatefilm", "kostymdrama" osv. Om mitt bruk av "genre" ställer till det så kan vi väl kalla det "setting" då?
"Yoyimbo" (livvakten) gick ju däremot fint att använda både som samurajfilm, western (för en handfull dollar), och som gangsterrulle med Bruce Willis och Christopher Walken (last man standing) Manuset är mer eller mindre identiskt mellan rullarna.
Sen har vi Seven:
"Ehm, det känns som vi sett olika filmer... Vilka sympatiska drag tänkte du på mer specifikt?"
Well, slutrepliken i filmen är: "Ernest Hemingway once wrote, "The world is a fine place and worth fighting for." I agree with the second part." och det är en ståndpunkt som även mördaren kan skriva under. Jämför med hur filmen börjar; Somerset utreder ett mord och frågar sin kollega om barnet i familjen bevittnade mordet. "Vem bryr sig? Skriv din rapport så vi får gå hem någon gång!" typ. John Doe är ett under av medmänsklighet i jämförelse med den cyniska egoism som härskar i den här filmen. "Do you like your job?" "No, I don't" svarar killen på sexklubben. Ingen mår bra i den här filmen. Somerset håller nästan på att duka under inför den här cynismen när han träffar paret Mills. David leker med hundarna i hallen och hans fru bjuder in honom på mat utan att ens ha träffat honom. De är så blåögda att de skaffar en lägenhet som är nästintill omöjlig att leva i. Ändå är galningen Doe avundsjuk på honom. På hans normala liv. Det är hans synd. Avundsjuka.
John Doe och David Mills är alltså de två idealisterna som räddar Somerset från att bli en cynisk samhällsfrånvänd gubbe. Doe är en psycho lirare, visst, men han vill. Vill vara som Mills. Han vill vara som naive Mills som skaffat en idiotisk lägenhet och ändå leker glatt med sina hundar.
Det är ju det som är så läskigt med Seven, i mina ögon: John Doe är ju inte monstret. Det är ju världen som är monstret. JD fattar bara inte hur han skall ställa världen tillrätta.
Eller som Rorschack (en annan som resonerar som JD) säger i Watchmen:
"Världen är en rabiessmittad hund, är allt jag kan göra att torka bort fradgan från dess käftar?"
"I mina ögon innebär det att du inte gillar att spela skräck men däremot att krydda din kampanj med ett och annat skräckelement. Det gör jag själv när jag spelar Stormbringer (det är ju ändå Dark(tm) Fantasy). Det är inte en skräckkampanj för det IMO."
Okej. Du får förstås tycka vad du vill om min spelstil. Om jag tar en typisk skräckkampanj (ska vi ta Mountains of Madness igen?) och bläddrar i den ser man att det är förvånansvärt få rena skräckelement. Man ser däremot tydligt en del deckararbete, en del action, en del äventyrande, osv. I mina ögon gör det inte den kampanjen till en äventyrskampanj med skräckinslag. Deckararbetet och äventyrandet är ju stämningsökande delar som gör skräcken större och viktigare när den väl slår till. Slutar "psycho" vara en skräckfilm när Bates tar av sig klänningen och pratar med gästerna? Jag håller inte med. Dramadelarna behövs lika mycket som duschscenen för att göra filmen till en skräckfilm. Samma sak med deckarinslag i skräckkampanjer.
"Det känns konstigt att kalla allt skräck som någon gång, på någon specifik punkt, var skrämmande. I sådana fall är ju Törnrosa en skräckfilm..."
Tja, fast säger verkligen dina spelare att de vill bli rädda riktigt många gånger under ett skräckäventyr?
Tja, så säger inte mina spelare. De vill faktiskt ha kul som i allt rollspelande. Om det kan finnas en bakomliggande ryslig stämning som håller deras intresse uppe och få dem att fasa inför vad som komma skall så kallar jag det skräckrollspel. Okej, med en bakomliggande ryslig stämning tar ingen spelare och skriker ut sin rädsla eller gömmer sig under bordet direkt, men det gjorde inte jag när jag såg Seven heller. Däremot var det en så gripande, genomspännande och dunder-ruskig handling i den filmen att jag var kvar i dess obehagliga värld långt efter att jag lämnat biografen. Det är också en sorts skräck. I mina ögon en mycket skickligare genomförd skräck än tramset i "Freddy Krueger pillar sig i näsan, del 8"-rullarna.
"Du kan ju lika gärna säga att det är upp till D&D3 spelarna att göra skräck med de verktyg de besitter. Blir D&D3 ett skräckspel för det?"
Äh, hela begreppet "skräckspel" tycker jag är idiotiskt. Det är som "humorspel". Jag skiter väl i om rollspelsmakarna tycker att deras rollspel är roligt eller inte, det är ju upp till oss runt spelbordet att bestämma om äventyren är kul eller inte. Jag har kört mutantäventyr som varit så oseriösa och humoristiska att vi bokstavligt talat har rullat runt på golvet i skrattkramper. Någon kanske surt vill mena att "Mutant inte är ett humorrollspel" men då har han ju inte fattat någonting. Det är ju äventyret och hur det genomförs som bestämmer om det är humor, spänning, romantik, skräck eller vad det nu handlar om.
Om äventyret är läskigt, då spelar du ett skräckrollspel. Vad det sedan är för en regelbok som spelledaren sitter och bläddrar i, det är i sammanhanget fullständigt irrelevant.
/Rising
Imho bör nog skräck ses som en genre, precis som action, komedi eller romantik. Vi kan ha olika åsikter där utan problem
Det där kallar jag alltså olika känslor. Det är mycket svårt att ha en och samma handling i två filmer berättade med två olika känslor. Kan man göra "Romeo och Julia" till en skräckis? Njaa, kanske, men det är nog rätt svårt. Med "genre" menar jag alltså snarare "noir", "gangsterfilm", "western" "karatefilm", "kostymdrama" osv. Om mitt bruk av "genre" ställer till det så kan vi väl kalla det "setting" då?
"Yoyimbo" (livvakten) gick ju däremot fint att använda både som samurajfilm, western (för en handfull dollar), och som gangsterrulle med Bruce Willis och Christopher Walken (last man standing) Manuset är mer eller mindre identiskt mellan rullarna.
Sen har vi Seven:
"Ehm, det känns som vi sett olika filmer... Vilka sympatiska drag tänkte du på mer specifikt?"
Well, slutrepliken i filmen är: "Ernest Hemingway once wrote, "The world is a fine place and worth fighting for." I agree with the second part." och det är en ståndpunkt som även mördaren kan skriva under. Jämför med hur filmen börjar; Somerset utreder ett mord och frågar sin kollega om barnet i familjen bevittnade mordet. "Vem bryr sig? Skriv din rapport så vi får gå hem någon gång!" typ. John Doe är ett under av medmänsklighet i jämförelse med den cyniska egoism som härskar i den här filmen. "Do you like your job?" "No, I don't" svarar killen på sexklubben. Ingen mår bra i den här filmen. Somerset håller nästan på att duka under inför den här cynismen när han träffar paret Mills. David leker med hundarna i hallen och hans fru bjuder in honom på mat utan att ens ha träffat honom. De är så blåögda att de skaffar en lägenhet som är nästintill omöjlig att leva i. Ändå är galningen Doe avundsjuk på honom. På hans normala liv. Det är hans synd. Avundsjuka.
John Doe och David Mills är alltså de två idealisterna som räddar Somerset från att bli en cynisk samhällsfrånvänd gubbe. Doe är en psycho lirare, visst, men han vill. Vill vara som Mills. Han vill vara som naive Mills som skaffat en idiotisk lägenhet och ändå leker glatt med sina hundar.
Det är ju det som är så läskigt med Seven, i mina ögon: John Doe är ju inte monstret. Det är ju världen som är monstret. JD fattar bara inte hur han skall ställa världen tillrätta.
Eller som Rorschack (en annan som resonerar som JD) säger i Watchmen:
"Världen är en rabiessmittad hund, är allt jag kan göra att torka bort fradgan från dess käftar?"
"I mina ögon innebär det att du inte gillar att spela skräck men däremot att krydda din kampanj med ett och annat skräckelement. Det gör jag själv när jag spelar Stormbringer (det är ju ändå Dark(tm) Fantasy). Det är inte en skräckkampanj för det IMO."
Okej. Du får förstås tycka vad du vill om min spelstil. Om jag tar en typisk skräckkampanj (ska vi ta Mountains of Madness igen?) och bläddrar i den ser man att det är förvånansvärt få rena skräckelement. Man ser däremot tydligt en del deckararbete, en del action, en del äventyrande, osv. I mina ögon gör det inte den kampanjen till en äventyrskampanj med skräckinslag. Deckararbetet och äventyrandet är ju stämningsökande delar som gör skräcken större och viktigare när den väl slår till. Slutar "psycho" vara en skräckfilm när Bates tar av sig klänningen och pratar med gästerna? Jag håller inte med. Dramadelarna behövs lika mycket som duschscenen för att göra filmen till en skräckfilm. Samma sak med deckarinslag i skräckkampanjer.
"Det känns konstigt att kalla allt skräck som någon gång, på någon specifik punkt, var skrämmande. I sådana fall är ju Törnrosa en skräckfilm..."
Tja, fast säger verkligen dina spelare att de vill bli rädda riktigt många gånger under ett skräckäventyr?
Tja, så säger inte mina spelare. De vill faktiskt ha kul som i allt rollspelande. Om det kan finnas en bakomliggande ryslig stämning som håller deras intresse uppe och få dem att fasa inför vad som komma skall så kallar jag det skräckrollspel. Okej, med en bakomliggande ryslig stämning tar ingen spelare och skriker ut sin rädsla eller gömmer sig under bordet direkt, men det gjorde inte jag när jag såg Seven heller. Däremot var det en så gripande, genomspännande och dunder-ruskig handling i den filmen att jag var kvar i dess obehagliga värld långt efter att jag lämnat biografen. Det är också en sorts skräck. I mina ögon en mycket skickligare genomförd skräck än tramset i "Freddy Krueger pillar sig i näsan, del 8"-rullarna.
"Du kan ju lika gärna säga att det är upp till D&D3 spelarna att göra skräck med de verktyg de besitter. Blir D&D3 ett skräckspel för det?"
Äh, hela begreppet "skräckspel" tycker jag är idiotiskt. Det är som "humorspel". Jag skiter väl i om rollspelsmakarna tycker att deras rollspel är roligt eller inte, det är ju upp till oss runt spelbordet att bestämma om äventyren är kul eller inte. Jag har kört mutantäventyr som varit så oseriösa och humoristiska att vi bokstavligt talat har rullat runt på golvet i skrattkramper. Någon kanske surt vill mena att "Mutant inte är ett humorrollspel" men då har han ju inte fattat någonting. Det är ju äventyret och hur det genomförs som bestämmer om det är humor, spänning, romantik, skräck eller vad det nu handlar om.
Om äventyret är läskigt, då spelar du ett skräckrollspel. Vad det sedan är för en regelbok som spelledaren sitter och bläddrar i, det är i sammanhanget fullständigt irrelevant.
/Rising
Ymir
Liten kantbaron
Re: Vampire har VÄRDELÖSA regler.
Och? Du talar om att hantera Vampire liberalt - precis samma sak kan, och bör, göras med Eon. En genomsnittlig Vampire-strid innehåller dessutom både fler tärningar och långt fler slag än en motsvarande Eon-strid. Att Vampire skulle vara ett snabbare system än Eon övergår ärligt talat mitt förstånd - min erfarenhet är raka motsatsen.
Dessutom innehåller Eons regelsystem konsekvens, logik, ett bra skadesystem och karaktärsvärden som går att relatera till. Detsamma kan inte sägas om Vampire. Tyvärr.
- Ymir, vidhåller att storytellersystemet suger rejält.
Och? Du talar om att hantera Vampire liberalt - precis samma sak kan, och bör, göras med Eon. En genomsnittlig Vampire-strid innehåller dessutom både fler tärningar och långt fler slag än en motsvarande Eon-strid. Att Vampire skulle vara ett snabbare system än Eon övergår ärligt talat mitt förstånd - min erfarenhet är raka motsatsen.
Dessutom innehåller Eons regelsystem konsekvens, logik, ett bra skadesystem och karaktärsvärden som går att relatera till. Detsamma kan inte sägas om Vampire. Tyvärr.
- Ymir, vidhåller att storytellersystemet suger rejält.
Ymir
Liten kantbaron
Re: Klanerna
Öh...klanerna är:
Assamite, Brujah, Followers of Set, Gangrel, Giovanni, Lasombra, Malkavian, Nosferatu, Ravnos, Toreador, Tremere, Tzimisce, Ventrue
Sedan finns två i princip utdöda klaner - Salubri och mina favoriter, Cappadocians, samt en kasse skumma blodlinjer och dylikt.
Vampires intriger och värld kretsar mycket kring klanerna, och deras förhållande till varandra. Det finns info om dem i i stort sett varje modul. Det finns någon slags gratis introduktionsbroschyr till Vampire....hör på Tradition.
- Ymir, fortsätter sina utläggningar.
Öh...klanerna är:
Assamite, Brujah, Followers of Set, Gangrel, Giovanni, Lasombra, Malkavian, Nosferatu, Ravnos, Toreador, Tremere, Tzimisce, Ventrue
Sedan finns två i princip utdöda klaner - Salubri och mina favoriter, Cappadocians, samt en kasse skumma blodlinjer och dylikt.
Vampires intriger och värld kretsar mycket kring klanerna, och deras förhållande till varandra. Det finns info om dem i i stort sett varje modul. Det finns någon slags gratis introduktionsbroschyr till Vampire....hör på Tradition.
- Ymir, fortsätter sina utläggningar.
Nightowl
Champion
Re: Vampire har BRA regler.
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
Om man inte använder reglerna så är det ganska meningslöst att klassa dem som bra. Alla andra regelsystem man inte använder funkar ju lika bra
<hr></blockquote>
Precis! Jag skulle mycket lätt kunna spela Vampire med GURPS eller Rolemaster och inte slå ett enda slag om jag ville. Det gör inte systemet till "enkelt" - det visar bara att jag inte bryr mig om systemet.
Nightowl
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
Om man inte använder reglerna så är det ganska meningslöst att klassa dem som bra. Alla andra regelsystem man inte använder funkar ju lika bra
<hr></blockquote>
Precis! Jag skulle mycket lätt kunna spela Vampire med GURPS eller Rolemaster och inte slå ett enda slag om jag ville. Det gör inte systemet till "enkelt" - det visar bara att jag inte bryr mig om systemet.
Nightowl
Re: Inga tärningar och mer liv åt RP:na
"Spelar man sin karaktär har man större chans att överleva? JA. "
Förutsatt då att SL tycker att man spelar sin karaktär bra. Vad man själv eller andra tycker är egentligen ointressant. Det är väl snarare så att om man spelar sin karaktär som SL tycker att den ska spelas så har man större chans att överleva, inte för att det är realistiskt utan för att SL är nöjd med spelaren insatser. Låter verkligen toppen.
"För då har man en välutvecklad karaktär som man utvecklar och ju mer man utvecklar den desto mer bryr man sig om den, och DÅ blir man rädd när något händer RP:n. "
Man kan naturligtvis inte få en välutvecklad karaktär om det finns en massa irriterande regler som hindrar rollpersonens personliga utveckling. Ett papper med lite siffor och en del text är bara ivägen om man verkligen vill rollspela en karaktär.
"Helst skulle jag köra helt utan tärningar, men jag är inte tillräckligt bra."
Kämpa på lille vän, men kom ihåg att endast den verkligen eliten av rollspelare utvecklas så långt att de höjer sig över den grå massan och lär sig spela utan tärningar. Bra rollspelare = en person som spelar utan tärningar? I så fall så föredrar jag att stanna ner i träsket tillsammans med alla andra stackars idioter som finner en viss tjusning i att ha regler, struktur och tärningar. Var snäll och hör av dig när du har blivit så "bra" att du kan köra helt utan tärningar. Ska bli kul att höra den paradisiska utopi som vi stackars tärningslosers missar.
"Spelar man sin karaktär har man större chans att överleva? JA. "
Förutsatt då att SL tycker att man spelar sin karaktär bra. Vad man själv eller andra tycker är egentligen ointressant. Det är väl snarare så att om man spelar sin karaktär som SL tycker att den ska spelas så har man större chans att överleva, inte för att det är realistiskt utan för att SL är nöjd med spelaren insatser. Låter verkligen toppen.
"För då har man en välutvecklad karaktär som man utvecklar och ju mer man utvecklar den desto mer bryr man sig om den, och DÅ blir man rädd när något händer RP:n. "
Man kan naturligtvis inte få en välutvecklad karaktär om det finns en massa irriterande regler som hindrar rollpersonens personliga utveckling. Ett papper med lite siffor och en del text är bara ivägen om man verkligen vill rollspela en karaktär.
"Helst skulle jag köra helt utan tärningar, men jag är inte tillräckligt bra."
Kämpa på lille vän, men kom ihåg att endast den verkligen eliten av rollspelare utvecklas så långt att de höjer sig över den grå massan och lär sig spela utan tärningar. Bra rollspelare = en person som spelar utan tärningar? I så fall så föredrar jag att stanna ner i träsket tillsammans med alla andra stackars idioter som finner en viss tjusning i att ha regler, struktur och tärningar. Var snäll och hör av dig när du har blivit så "bra" att du kan köra helt utan tärningar. Ska bli kul att höra den paradisiska utopi som vi stackars tärningslosers missar.
Krille
Super Moderator
Det finns inga skräckrollspel
"Om jag tar en typisk skräckkampanj (ska vi ta Mountains of Madness igen?) och bläddrar i den ser man att det är förvånansvärt få rena skräckelement."
Tittar man dock på helheten så ser man att syftet med skräckkampanjens icke-skräckdelar är att spela upp bollen till skräckdelarna. Då är inte skräckdelarna "krydda" till "resten", utan "resten" är uppfartsled till skräckdelarna. Sen kan icke-skräckdelarna vara romantiska, söta, snuttegulliga, humoristiska, allvarstyngda, budskapsfyllda eller bara konstiga om de vill.
Så hur spelar du? Är ditt "resten" en uppfartsled till skräckdelarna, eller är dina skräckdelar krydda till "resten".
"Äh, hela begreppet "skräckspel" tycker jag är idiotiskt. Det är som "humorspel". Jag skiter väl i om rollspelsmakarna tycker att deras rollspel är roligt eller inte, det är ju upp till oss runt spelbordet att bestämma om äventyren är kul eller inte."
Du frågade mig en gång vad jag gjorde på det här forumet. Nu frågar jag tillbaks: varför finns forumet över huvud taget? Du har ju just förklarat att det inte finns några skräckrollspel över huvud taget.
Eller ska vi ha ett forum för varje potentiell stämning i rollspel istället för indelning efter grupp? Ett humorforum, ett action-forum, ett äventyrsforum...
"Om jag tar en typisk skräckkampanj (ska vi ta Mountains of Madness igen?) och bläddrar i den ser man att det är förvånansvärt få rena skräckelement."
Tittar man dock på helheten så ser man att syftet med skräckkampanjens icke-skräckdelar är att spela upp bollen till skräckdelarna. Då är inte skräckdelarna "krydda" till "resten", utan "resten" är uppfartsled till skräckdelarna. Sen kan icke-skräckdelarna vara romantiska, söta, snuttegulliga, humoristiska, allvarstyngda, budskapsfyllda eller bara konstiga om de vill.
Så hur spelar du? Är ditt "resten" en uppfartsled till skräckdelarna, eller är dina skräckdelar krydda till "resten".
"Äh, hela begreppet "skräckspel" tycker jag är idiotiskt. Det är som "humorspel". Jag skiter väl i om rollspelsmakarna tycker att deras rollspel är roligt eller inte, det är ju upp till oss runt spelbordet att bestämma om äventyren är kul eller inte."
Du frågade mig en gång vad jag gjorde på det här forumet. Nu frågar jag tillbaks: varför finns forumet över huvud taget? Du har ju just förklarat att det inte finns några skräckrollspel över huvud taget.
Eller ska vi ha ett forum för varje potentiell stämning i rollspel istället för indelning efter grupp? Ett humorforum, ett action-forum, ett äventyrsforum...