Nekromanti Vampire VS. Cthulhu
- Thread starter KaGGe
- Start date
Rising
Vila i frid
Re: Straight flush
Heh, jo, jag kan förstå den. Problemet är nog bara att jag spelar så mycket brädspel också och alltid har gjort det att den där sortens slump har blivit en del av den vardag som jag vill undfly i mitt rollspelande. Men visst, jag gillar tärningar ibland och spelar med dem rätt ofta. Jag tycker dock att de är bäst när de får diktera förutsättningarna för mina chanser än helt och hållet avgöra mitt öde.
Som om man försöker svetsa igen dörrar på en rymdbas inför ett stundande angrepp av muterade fladdermöss. Om ens svets riskerar att gå sönder varje gång man använder den blir det rätt läbbigt om den går sönder efter första dörren man får ihop. Liksom "okej, nu får vi improvisera"... Att dö pga ett tärningsslag tycker jag är trist dock. Min rollperson lägger jag ned mycket tid på. Den ska inte få dö bara sådär utan vidare. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner, börjar behandla dem som om de vore datorspelskaraktärer.
Men ja, jag är nog mer insnöad på berättelseskräck än prestationsskräck. En handling som inte kräver att jag ska "lyckas" med något, det ger mig möjligheten att leva ut min rollperson mer och inte bara göra "smarta" saker med den ur min synvinkel, utan saker som känns trovärdigare ur själva rollpersons synpunkt. Ta Shining-intrigen: Oavsett om jag är Jack, Jack's fru eller snorungen så kommer jag kunna gestalta en karaktär som saknar särskilt goda framtidsutsikter. Det kan få mig att börja skrämma mig själv, oavsett om jag är crazy-Jack som börjar prata med imaginära bartenders, hans hysteriska fru eller psycho-ungen som skriker "redrum!" med onaturligt gäll röst.
Jag skrämmer aldrig mig själv när jag spelar poker. Den där sortens skräck; den som man, överraskande nog, skrämmer sig själv med, den är häftigare än allt annat för mig. Om mina medspelare är med blir det ännu bättre. Då skrämmer vi varandra, och oss själva, istället för att bara bli underhållna av spelledaren och hans äventyr & tärningar. Jag älskar det, för det är en skräck jag inte hittar i vare sig filmer, böcker eller brädspel. Den är alltigenom unik och står enbart att finna i rollspelens värld.
/Rising
Heh, jo, jag kan förstå den. Problemet är nog bara att jag spelar så mycket brädspel också och alltid har gjort det att den där sortens slump har blivit en del av den vardag som jag vill undfly i mitt rollspelande. Men visst, jag gillar tärningar ibland och spelar med dem rätt ofta. Jag tycker dock att de är bäst när de får diktera förutsättningarna för mina chanser än helt och hållet avgöra mitt öde.
Som om man försöker svetsa igen dörrar på en rymdbas inför ett stundande angrepp av muterade fladdermöss. Om ens svets riskerar att gå sönder varje gång man använder den blir det rätt läbbigt om den går sönder efter första dörren man får ihop. Liksom "okej, nu får vi improvisera"... Att dö pga ett tärningsslag tycker jag är trist dock. Min rollperson lägger jag ned mycket tid på. Den ska inte få dö bara sådär utan vidare. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner, börjar behandla dem som om de vore datorspelskaraktärer.
Men ja, jag är nog mer insnöad på berättelseskräck än prestationsskräck. En handling som inte kräver att jag ska "lyckas" med något, det ger mig möjligheten att leva ut min rollperson mer och inte bara göra "smarta" saker med den ur min synvinkel, utan saker som känns trovärdigare ur själva rollpersons synpunkt. Ta Shining-intrigen: Oavsett om jag är Jack, Jack's fru eller snorungen så kommer jag kunna gestalta en karaktär som saknar särskilt goda framtidsutsikter. Det kan få mig att börja skrämma mig själv, oavsett om jag är crazy-Jack som börjar prata med imaginära bartenders, hans hysteriska fru eller psycho-ungen som skriker "redrum!" med onaturligt gäll röst.
Jag skrämmer aldrig mig själv när jag spelar poker. Den där sortens skräck; den som man, överraskande nog, skrämmer sig själv med, den är häftigare än allt annat för mig. Om mina medspelare är med blir det ännu bättre. Då skrämmer vi varandra, och oss själva, istället för att bara bli underhållna av spelledaren och hans äventyr & tärningar. Jag älskar det, för det är en skräck jag inte hittar i vare sig filmer, böcker eller brädspel. Den är alltigenom unik och står enbart att finna i rollspelens värld.
/Rising
Re: 
"Anmälningsavgift? "
10 mark silver, en åsna och absolut lydnad resten av livet.
"Tid? "
Beror på hur pass lättlärd och mutvillig du är.
"Plats? "
Flogwarths Narrskola.
"Får man ett diplom? "
Du får en alldeles egen hatt med bjällror, ett set jonglerbollar och en död vessla som du kan använda som spira, pekpinne eller som mellanmål.
"Anmälningsavgift? "
10 mark silver, en åsna och absolut lydnad resten av livet.
"Tid? "
Beror på hur pass lättlärd och mutvillig du är.
"Plats? "
Flogwarths Narrskola.
"Får man ett diplom? "
Du får en alldeles egen hatt med bjällror, ett set jonglerbollar och en död vessla som du kan använda som spira, pekpinne eller som mellanmål.
Krille
Lord
Re: punkt
"Nå, "författarens stämning" i vampireböckerna är i min mening rätt bred och innefattar många saker, precis som kultboken. Skräck är i vart fall en stor del av innehållet."
Kult är brett inom skräckgenren, ja. Man får anstränga sig lite för att kliva ut utanför den genren och hamna i modern action, men det går. Men visst, du kan köra en hel jefla massa skräck i Kult, från skräckel till splatter till ångest till ren och skär skräck et cetera.
Vampire är brett utanför skräckgenren. Jag vill nog hellre jämföra det med Stormbringer. Stormbringer tar upp ungefär samma ämnen som Vampire, med skillnaden att Stormbringer är fantasy och inte kallar sig för skräck. Men visst, skräckelementen finns där och är till och med rätt dominerande: till exempel, all magi kastas via demoner som frammanas. Ändå väljer skaparna att inte kalla Stormbringer för skräck, och jag är mycket tveksam till att det skulle bero på att Stormbringer använder Basic Roleplaying som regelmotor.
Ska jag nu sätta en genrestämpel på Vampire som jag tycker passar så är det "gothic punk" som jag tycker passar bäst. Det är också den stämpel som stämmer bäst överens med min erfarenhet av hur Vampire spelas, och den utesluter inte en skräckmöjlighet då och då. Men lika lite som jag vill kalla Stormbringer för skräck, lika lite vill jag kalla Vampire för skräck.
"Men kom inte och säg att spelet inte är ett skräckrollspel eller att det motverkar skräck, för då underminerar du genast en massa människors spelupplevelser."
Faktum är att du just har dragit upp det enda hållbara argument som jag har hört för att låta bli att inte kalla Vampire för skräck. På något sätt känns det dock rätt osakligt att man inte ska kunna få diskutera sakinnehållet utan att folk tar illa upp.
Så åkej, jag håller käft, även om det känns kymigt att göra det för att vissa inte tål kritik av deras gullespel.
"Nå, "författarens stämning" i vampireböckerna är i min mening rätt bred och innefattar många saker, precis som kultboken. Skräck är i vart fall en stor del av innehållet."
Kult är brett inom skräckgenren, ja. Man får anstränga sig lite för att kliva ut utanför den genren och hamna i modern action, men det går. Men visst, du kan köra en hel jefla massa skräck i Kult, från skräckel till splatter till ångest till ren och skär skräck et cetera.
Vampire är brett utanför skräckgenren. Jag vill nog hellre jämföra det med Stormbringer. Stormbringer tar upp ungefär samma ämnen som Vampire, med skillnaden att Stormbringer är fantasy och inte kallar sig för skräck. Men visst, skräckelementen finns där och är till och med rätt dominerande: till exempel, all magi kastas via demoner som frammanas. Ändå väljer skaparna att inte kalla Stormbringer för skräck, och jag är mycket tveksam till att det skulle bero på att Stormbringer använder Basic Roleplaying som regelmotor.
Ska jag nu sätta en genrestämpel på Vampire som jag tycker passar så är det "gothic punk" som jag tycker passar bäst. Det är också den stämpel som stämmer bäst överens med min erfarenhet av hur Vampire spelas, och den utesluter inte en skräckmöjlighet då och då. Men lika lite som jag vill kalla Stormbringer för skräck, lika lite vill jag kalla Vampire för skräck.
"Men kom inte och säg att spelet inte är ett skräckrollspel eller att det motverkar skräck, för då underminerar du genast en massa människors spelupplevelser."
Faktum är att du just har dragit upp det enda hållbara argument som jag har hört för att låta bli att inte kalla Vampire för skräck. På något sätt känns det dock rätt osakligt att man inte ska kunna få diskutera sakinnehållet utan att folk tar illa upp.
Så åkej, jag håller käft, även om det känns kymigt att göra det för att vissa inte tål kritik av deras gullespel.
Re:
"Men rätta mig om jag har fel, men åtnjöt inte narrar en viss verbal frihet? De fick säga vad de ville och om vem de ville, för de var... tja, narrar. ^_^;;"
Det låter bekant. Men jag har svårt att tänka mig att en narr som upprepade gånger liknar drottningens näsa vid "en möglig potatis" får en en lång och inkomstbringande karriär./images/icons/smile.gif
"Men rätta mig om jag har fel, men åtnjöt inte narrar en viss verbal frihet? De fick säga vad de ville och om vem de ville, för de var... tja, narrar. ^_^;;"
Det låter bekant. Men jag har svårt att tänka mig att en narr som upprepade gånger liknar drottningens näsa vid "en möglig potatis" får en en lång och inkomstbringande karriär./images/icons/smile.gif
Krille
Lord
Kamratposten
"KP räcker, och några fasansfulla möjligheter att förlora dem på."
Nej, jag tycker inte det. Det sätter tonvikten på den fysiska faran och det finns en risk att sådant ballar ut i ren action. En av de saker som jag tyckte drog ner Kult var just att det fanns ett helt kapitel med katastrofer, olyckor, gifter och andra sätt att ge rollpersonerna skador. Det förflyttade tonvikten till action, helt enkelt. Det var tur att det fanns ett stort avsnitt om mental balans, annars känner jag att spelet hade blivit monsteraction snarare än skräck.
"Det finns tillräckligt med regler för att även tärningslirare ska bli rädda, tycker jag."
Möjligen i form av "finns det verkligen spelare som använder de här skräpreglerna? Huuuuuh..." <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
Tricket med att skriva regler i allmänhet och skräckregler i synnerhet är att skriva rätt regler, inte att skriva mycket regler - ännu en sak som friformare brukar få om bakfoten. En poäng med regler är att de inte får komma ivägen, utan att de i sig ska utgöra en resurs som kan användas för att förstärka det narrativa.
Vampires regler kommer ju bevisligen ivägen för det narrativa tack vare sina grabbnävar T10or, eftersom man måste låta bli att använda dem för att det narrativa ska flyta på. Observera att jag inte räknar "man kan ju titta på motsvarande EDDs B-skala, juh" som en regelmekanik som hjälper det narrativa, eftersom det är en värdeskala och inte en mekanism. Med tanke på din erfarenhet av drösvis med tärningsslag i Vampire så verkar det ju som att du håller med på den punkten.
Sen kan man ju ifrågasätta om Vampire har rätt regler, men det är en helt annan diskussion.
"Fast poker DRYPER ju utav berättarteknik."
Kul att du ändrade dig på den punkten i alla fall.
"KP räcker, och några fasansfulla möjligheter att förlora dem på."
Nej, jag tycker inte det. Det sätter tonvikten på den fysiska faran och det finns en risk att sådant ballar ut i ren action. En av de saker som jag tyckte drog ner Kult var just att det fanns ett helt kapitel med katastrofer, olyckor, gifter och andra sätt att ge rollpersonerna skador. Det förflyttade tonvikten till action, helt enkelt. Det var tur att det fanns ett stort avsnitt om mental balans, annars känner jag att spelet hade blivit monsteraction snarare än skräck.
"Det finns tillräckligt med regler för att även tärningslirare ska bli rädda, tycker jag."
Möjligen i form av "finns det verkligen spelare som använder de här skräpreglerna? Huuuuuh..." <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
Tricket med att skriva regler i allmänhet och skräckregler i synnerhet är att skriva rätt regler, inte att skriva mycket regler - ännu en sak som friformare brukar få om bakfoten. En poäng med regler är att de inte får komma ivägen, utan att de i sig ska utgöra en resurs som kan användas för att förstärka det narrativa.
Vampires regler kommer ju bevisligen ivägen för det narrativa tack vare sina grabbnävar T10or, eftersom man måste låta bli att använda dem för att det narrativa ska flyta på. Observera att jag inte räknar "man kan ju titta på motsvarande EDDs B-skala, juh" som en regelmekanik som hjälper det narrativa, eftersom det är en värdeskala och inte en mekanism. Med tanke på din erfarenhet av drösvis med tärningsslag i Vampire så verkar det ju som att du håller med på den punkten.
Sen kan man ju ifrågasätta om Vampire har rätt regler, men det är en helt annan diskussion.
"Fast poker DRYPER ju utav berättarteknik."
Kul att du ändrade dig på den punkten i alla fall.
Krille
Lord
Re: Straight flush
"Att dö pga ett tärningsslag tycker jag är trist dock. Min rollperson lägger jag ned mycket tid på. Den ska inte få dö bara sådär utan vidare."
Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner.
If you catch my drift.
"Att dö pga ett tärningsslag tycker jag är trist dock. Min rollperson lägger jag ned mycket tid på. Den ska inte få dö bara sådär utan vidare."
Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner.
If you catch my drift.
Rising
Vila i frid
Nu sätter jag också punkt
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
åkej, jag håller käft, även om det känns kymigt att göra det för att vissa inte tål kritik av deras gullespel.
<hr></blockquote>
Hi hi, jag vet precis vad du menar. Så tänker jag alltid angående DnD. För mig är det spelet ett rent brädspel med fåtaliga rollspelsinslag. Jag hittar inte ens en antydan till rollspelsinspiration i regelboken och jag kan inte se någon mening med den sortens rollspel, eftersom det kan göras så mycket snabbare i ett datorspel.
Men så säger mig folk att de visst lirar DnD med rollgestaltning och allt, och inte bara med rollpersoner som är "hjältar" stöpta i urtypiskt vulgära amerikanska former. Jag undrar varför de inte spelar ett BRA rollspel istället för den smörjan, men de vill inte lyssna. Prylen är förstås att jag har fel. Jag ser liksom inte hur man kan få det till ett "rollspel" med någon form av rollgestaltning, men naturligtvis GÅR det, och en massa människor spelar så dagligen. Det är alltså jag som inte begriper. Jag erkänner det, jag begriper inte DnD. För mig är det lika mycket rollspel som Nethack och Diablo. Men det är alltså så att jag inte ser detsamma i reglerna som de andra spelarna gör. Jag inser inte riktigt möjligheterna.
Hur kan det lösas? Inte alls, tror jag. Det här är luddiga saker som handlar mer om känsla än om enskilda regler eller stämningstexter. Jag kan inte förstå varför jag direkt från första början tyckte att changeling var något utav det otäckaste skräckspel jag någonsin sett. Det finns liksom ingen "rimlig" anledning till det, ändå tycker jag att det är fullkomligt självklart. De här känslorna och spelstilarna man ser potential till i ett spel, de kommer till en på de mest oförklarliga sätt, och jag tycker att det är bra att det är så. Rollspel som "ska" spelas på ett förbestämt sätt ser jag ingen som helst poäng med.
En vacker dag kanske jag också kan se det där magiska som andra ser i DnD. Ser fram emot det.
/Rising
<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr>
åkej, jag håller käft, även om det känns kymigt att göra det för att vissa inte tål kritik av deras gullespel.
<hr></blockquote>
Hi hi, jag vet precis vad du menar. Så tänker jag alltid angående DnD. För mig är det spelet ett rent brädspel med fåtaliga rollspelsinslag. Jag hittar inte ens en antydan till rollspelsinspiration i regelboken och jag kan inte se någon mening med den sortens rollspel, eftersom det kan göras så mycket snabbare i ett datorspel.
Men så säger mig folk att de visst lirar DnD med rollgestaltning och allt, och inte bara med rollpersoner som är "hjältar" stöpta i urtypiskt vulgära amerikanska former. Jag undrar varför de inte spelar ett BRA rollspel istället för den smörjan, men de vill inte lyssna. Prylen är förstås att jag har fel. Jag ser liksom inte hur man kan få det till ett "rollspel" med någon form av rollgestaltning, men naturligtvis GÅR det, och en massa människor spelar så dagligen. Det är alltså jag som inte begriper. Jag erkänner det, jag begriper inte DnD. För mig är det lika mycket rollspel som Nethack och Diablo. Men det är alltså så att jag inte ser detsamma i reglerna som de andra spelarna gör. Jag inser inte riktigt möjligheterna.
Hur kan det lösas? Inte alls, tror jag. Det här är luddiga saker som handlar mer om känsla än om enskilda regler eller stämningstexter. Jag kan inte förstå varför jag direkt från första början tyckte att changeling var något utav det otäckaste skräckspel jag någonsin sett. Det finns liksom ingen "rimlig" anledning till det, ändå tycker jag att det är fullkomligt självklart. De här känslorna och spelstilarna man ser potential till i ett spel, de kommer till en på de mest oförklarliga sätt, och jag tycker att det är bra att det är så. Rollspel som "ska" spelas på ett förbestämt sätt ser jag ingen som helst poäng med.
En vacker dag kanske jag också kan se det där magiska som andra ser i DnD. Ser fram emot det.
/Rising
Krille
Lord
Re: Legoskräck
"Men det är ändå bara ett siffertrix."
...sade friformaren. För en regelspelare är det en minnesanteckning, en riktlinje och framförallt en form av kommunikation.
De alternativ du tar fram är ingen ersättning för SAN, utan kan lika gärna vara ett komplement till dem och en beskrivning av vad som händer. Precis som när man "översätter" 4 KP i höger arm till ett långt skärsår i överarmsmuskeln som gör att blodet forsar utmed armen och klibbar ner handen, så kan man även "översätta" en SAN-loss på 4 till minnesblockering och mardrömmar. Det tar dessutom bort en godtycklighet från spelledaren, och immuniserar spelledaren mot favoriseringar.
"Att konkretisera detta med poäng känns vulgärt i mina ögon."
Måhända, men det är dina ögon. Det finns en hel del rollspelare som faktiskt inte klarar av att köra den rolltolkningen som du gör, speciellt om man tittar på den stora klumpen rollspelare som ligger nånstans mellan 15 och 20 år. På sin höjd är tortyr och döda vänner en ursäkt för Punisher-syndromet - dvs att spela en cool, cynisk och ondskefull hämnare med ett skitlass vapen och ett minspel värdigt Stephen Seagal. En konkretisering av denna effekt kan få dem att börja rollspela dessa effekter på ett sätt som de inte hade gjort annars.
"Hupp hupp! Ge exempel, bitte!"
Du har ett exempel nedan, när min marinsoldat låg hjälplös i en sopcontainer och slempropparna närmade sig. När allt tycks vara kört lägger spelledaren fram initiativtärningen och säger "slå för initiativ".
Den tärningen var mer än en tärning. Den var osäkerhet och hotfull, den var helt opartisk, hade en helt egen vilja och den var ute efter min rollpersons blod!
Jag brukar tala om att "tugga på naglarna tills det smakar armbåge" - det var exakt vad jag gjorde då. Och jävlar vad jag skrek när kamraterna förlorade initiativet.
"Jag menar att ALL skräck; i böcker, i verkligheten, på film och i rollspel baseras på förhållandet mellan suspense och surprise."
Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat.
"You can come further with a kind word and a gun, than with a kind word alone."
- Alfonse Capone
"Men det är ändå bara ett siffertrix."
...sade friformaren. För en regelspelare är det en minnesanteckning, en riktlinje och framförallt en form av kommunikation.
De alternativ du tar fram är ingen ersättning för SAN, utan kan lika gärna vara ett komplement till dem och en beskrivning av vad som händer. Precis som när man "översätter" 4 KP i höger arm till ett långt skärsår i överarmsmuskeln som gör att blodet forsar utmed armen och klibbar ner handen, så kan man även "översätta" en SAN-loss på 4 till minnesblockering och mardrömmar. Det tar dessutom bort en godtycklighet från spelledaren, och immuniserar spelledaren mot favoriseringar.
"Att konkretisera detta med poäng känns vulgärt i mina ögon."
Måhända, men det är dina ögon. Det finns en hel del rollspelare som faktiskt inte klarar av att köra den rolltolkningen som du gör, speciellt om man tittar på den stora klumpen rollspelare som ligger nånstans mellan 15 och 20 år. På sin höjd är tortyr och döda vänner en ursäkt för Punisher-syndromet - dvs att spela en cool, cynisk och ondskefull hämnare med ett skitlass vapen och ett minspel värdigt Stephen Seagal. En konkretisering av denna effekt kan få dem att börja rollspela dessa effekter på ett sätt som de inte hade gjort annars.
"Hupp hupp! Ge exempel, bitte!"
Du har ett exempel nedan, när min marinsoldat låg hjälplös i en sopcontainer och slempropparna närmade sig. När allt tycks vara kört lägger spelledaren fram initiativtärningen och säger "slå för initiativ".
Den tärningen var mer än en tärning. Den var osäkerhet och hotfull, den var helt opartisk, hade en helt egen vilja och den var ute efter min rollpersons blod!
Jag brukar tala om att "tugga på naglarna tills det smakar armbåge" - det var exakt vad jag gjorde då. Och jävlar vad jag skrek när kamraterna förlorade initiativet.
"Jag menar att ALL skräck; i böcker, i verkligheten, på film och i rollspel baseras på förhållandet mellan suspense och surprise."
Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat.
"You can come further with a kind word and a gun, than with a kind word alone."
- Alfonse Capone
Re: punkt
Det intressanta är ju att du inte behöver ändra ETT DUGG för att spela Kult som antingen ångestskräck, splatterskräck, äckelskräck, vardagsskräck, suggestiv skräck, surrealistisk skräck, psykadelisk skräck eller ren actionskräck. Reglerna som sådana rymmer alla de möjligheterna, och ingen spelstil är mer "rätt" än någon annan. Precis så är det i vampire. Om man begränsar sig att spela ett rollspel på ett enda sätt har man inte uttnyttjat det till fullo. Då har man inte gjort rollspelet rättvisa.
Man behöver inte ändra ett dugg i reglerna för att spela skräck av valfri typ i AD&D heller. Man måste bara anstränga sig (ganska mycket föreställer jag mig) som SL och som spelgrupp. Det gör inte AD&D till ett skräckspel. Samma sak gäller V IMHO.
Att någon säger "jag spelar rollspelet på det riktiga sättet och jag tycker inte det är läskigt. Alltså är inte rollspelet läskigt" är alltså rätt otrevliga åsikter.
Sådan tur att ingen säger det då...
Nja, med tanke på att en kasse folk bevisligen tycker att vampire redan är läskigt så tycker jag inte riktigt att det behövs.
Det var du som ville tala om tips för hur man gör V läskigt... nu behövs de plötsligt inte längre.
Det är ju snarare de som INTE kan skrämmas med vampire som borde fråga de andra hur de egentligen får det att gå till. Det är ju lustigt att de enda som inte kan få till skräck i vampire påstår sig vara experter som skall läxa upp de andra.
Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).
Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt...
Man kan inte påstå att ALLA människor tycker att friformsskräck suger. Så fort någon säger "nä, det gillar jag" så försvinner argumentet.
Återigen så gör du ett utmärkt jobb med att angripa fiktiva argument.
Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm. Nu vet jag att du inte gillar den typen av genrebeteckning på spel men du kanske kan förstå varför vi som gör det inte känner att våra mindre subjektiva argument blir bortblåsta av dina högst personliga erfarenheter?
Skulle du säga "Jag blir livrädd när jag får slå för SAN-loss, även om jag inte är ett dugg rädd för hur spelledaren har gestaltat monstret" så skulle jag ge mig på den punkten, texempel.
Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig...
Jäpp. Man MÅSTE ju inte ha spelledartips för att kunna spelleda skräck. Hade det varit så hade vi inte haft skräckberättelser överhuvudtaget. Någon måste ju få till en skräckhistoria först innan han/hon kan försöka undervisa andra om hur man gör för att berätta dem. Jag gillar skräcktips. Jag berättade om tipsen i Bris Brygga. Vad jag inte gillade var tanken på att de skulle krävas i regelboken för att inte rollspelet skulle anklagas för "falsk marknadsföring".
Tja, om ett spel kräver att man gör allt själv så är det litet som att sälja en dator och påstå att den är utmärkt som ordbehandlare trots att det inte finns några andra program att få till den än en C-kompilator och ett grafiskt bibliotek. Naturligtvis finns det användare som kan ta detta och skriva sin egen ordbehandlare men det ändrar inte det faktum att det är falsk marknadsföring. Detsamma gäller IMHO för spel.
Det intressanta är ju att du inte behöver ändra ETT DUGG för att spela Kult som antingen ångestskräck, splatterskräck, äckelskräck, vardagsskräck, suggestiv skräck, surrealistisk skräck, psykadelisk skräck eller ren actionskräck. Reglerna som sådana rymmer alla de möjligheterna, och ingen spelstil är mer "rätt" än någon annan. Precis så är det i vampire. Om man begränsar sig att spela ett rollspel på ett enda sätt har man inte uttnyttjat det till fullo. Då har man inte gjort rollspelet rättvisa.
Man behöver inte ändra ett dugg i reglerna för att spela skräck av valfri typ i AD&D heller. Man måste bara anstränga sig (ganska mycket föreställer jag mig) som SL och som spelgrupp. Det gör inte AD&D till ett skräckspel. Samma sak gäller V IMHO.
Att någon säger "jag spelar rollspelet på det riktiga sättet och jag tycker inte det är läskigt. Alltså är inte rollspelet läskigt" är alltså rätt otrevliga åsikter.
Sådan tur att ingen säger det då...
Nja, med tanke på att en kasse folk bevisligen tycker att vampire redan är läskigt så tycker jag inte riktigt att det behövs.
Det var du som ville tala om tips för hur man gör V läskigt... nu behövs de plötsligt inte längre.
Det är ju snarare de som INTE kan skrämmas med vampire som borde fråga de andra hur de egentligen får det att gå till. Det är ju lustigt att de enda som inte kan få till skräck i vampire påstår sig vara experter som skall läxa upp de andra.
Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).
Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt...
Man kan inte påstå att ALLA människor tycker att friformsskräck suger. Så fort någon säger "nä, det gillar jag" så försvinner argumentet.
Återigen så gör du ett utmärkt jobb med att angripa fiktiva argument.
Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm. Nu vet jag att du inte gillar den typen av genrebeteckning på spel men du kanske kan förstå varför vi som gör det inte känner att våra mindre subjektiva argument blir bortblåsta av dina högst personliga erfarenheter?
Skulle du säga "Jag blir livrädd när jag får slå för SAN-loss, även om jag inte är ett dugg rädd för hur spelledaren har gestaltat monstret" så skulle jag ge mig på den punkten, texempel.
Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig...
Jäpp. Man MÅSTE ju inte ha spelledartips för att kunna spelleda skräck. Hade det varit så hade vi inte haft skräckberättelser överhuvudtaget. Någon måste ju få till en skräckhistoria först innan han/hon kan försöka undervisa andra om hur man gör för att berätta dem. Jag gillar skräcktips. Jag berättade om tipsen i Bris Brygga. Vad jag inte gillade var tanken på att de skulle krävas i regelboken för att inte rollspelet skulle anklagas för "falsk marknadsföring".
Tja, om ett spel kräver att man gör allt själv så är det litet som att sälja en dator och påstå att den är utmärkt som ordbehandlare trots att det inte finns några andra program att få till den än en C-kompilator och ett grafiskt bibliotek. Naturligtvis finns det användare som kan ta detta och skriva sin egen ordbehandlare men det ändrar inte det faktum att det är falsk marknadsföring. Detsamma gäller IMHO för spel.
Krille
Lord
Re: Nu sätter jag också punkt
"Jag kan inte förstå varför jag direkt från första början tyckte att changeling var något utav det otäckaste skräckspel jag någonsin sett. Det finns liksom ingen "rimlig" anledning till det, ändå tycker jag att det är fullkomligt självklart."
Jösses, vad olika vi är! Changeling är ett av de få White Wolf-spel som jag kan tänka mig att spela, just för att det är (eller snarare att jag uppfattar det som) ett glatt sagospel i nutid. Regelsystemet suger visserligen fortfarande, men miljön är i alla fall kul, o-mörk och fantasieggande.
Och sen kommer du och säger att det är det otäckaste skräckspel som du någonsin sett...
Jaja, jag lär aldrig begripa mig på dig...
"Jag kan inte förstå varför jag direkt från första början tyckte att changeling var något utav det otäckaste skräckspel jag någonsin sett. Det finns liksom ingen "rimlig" anledning till det, ändå tycker jag att det är fullkomligt självklart."
Jösses, vad olika vi är! Changeling är ett av de få White Wolf-spel som jag kan tänka mig att spela, just för att det är (eller snarare att jag uppfattar det som) ett glatt sagospel i nutid. Regelsystemet suger visserligen fortfarande, men miljön är i alla fall kul, o-mörk och fantasieggande.
Och sen kommer du och säger att det är det otäckaste skräckspel som du någonsin sett...
Jaja, jag lär aldrig begripa mig på dig...
Rising
Vila i frid
Re: Straight flush
"Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner."
Fast så skall alltså inte friformare få göra.Ska någon dö då måste det ju ske på att man spelat dåligt. I mitt exempel på museet hade jag ju klantat mig rejält och sprungit fel vid flera tillfällen och till på köpet agerat felaktigt när mina kompisar började slå sönder krukorna. Jag kunde ju titta tillbaka och säga "varför gjorde jag sååå? åååh!" och dö en otäckt grym död där jag främst hade mig själv att skylla.
En regelspelledare kan ju gömma sig bakom sina tärningar och bara minska oddsen för att spelarna ska ha en chans genom att göra spelet för svårt. Ta ditt exempel med spelarna som rider efter orcherna in i ett bakhåll med väntande bågskyttar. Här avgör ju du också spelarnas öde genom valet av bågskyttar. Är de fyra? Sex? Åtta? Hur skickliga är de? Det räcker ju med små marginaler inom trovärdighetens gränser för att det skall bli en skillnad mellan liv och död för hela spelgruppen. Ändå är ju spelarnas misstag detsamma. De har ridit in i ett bakhåll. I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare.
Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom.
Men tja, helt klart är det ju att spelledaren endast ska få döda ens rollperson om man gjort något dumt med den. Tycker jag, iaf. Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet.
/Rising
"Av samma anledning drar jag en radikalt annorlunda slutsats: jag ser hellre att rollpersonen dör på grund av ett tärningsslag eller min egen dumhet än på grund av att spelledaren tycker att det passar ståryn. Det är min rollperson, jag lägger ner mycket tid på den, och jag gillar definitivt inte att spelledaren ska in i den och rota. Då blir det frustrerande och jag slutar bry mig om mina rollpersoner."
Fast så skall alltså inte friformare få göra.Ska någon dö då måste det ju ske på att man spelat dåligt. I mitt exempel på museet hade jag ju klantat mig rejält och sprungit fel vid flera tillfällen och till på köpet agerat felaktigt när mina kompisar började slå sönder krukorna. Jag kunde ju titta tillbaka och säga "varför gjorde jag sååå? åååh!" och dö en otäckt grym död där jag främst hade mig själv att skylla.
En regelspelledare kan ju gömma sig bakom sina tärningar och bara minska oddsen för att spelarna ska ha en chans genom att göra spelet för svårt. Ta ditt exempel med spelarna som rider efter orcherna in i ett bakhåll med väntande bågskyttar. Här avgör ju du också spelarnas öde genom valet av bågskyttar. Är de fyra? Sex? Åtta? Hur skickliga är de? Det räcker ju med små marginaler inom trovärdighetens gränser för att det skall bli en skillnad mellan liv och död för hela spelgruppen. Ändå är ju spelarnas misstag detsamma. De har ridit in i ett bakhåll. I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare.
Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom.
Men tja, helt klart är det ju att spelledaren endast ska få döda ens rollperson om man gjort något dumt med den. Tycker jag, iaf. Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet.
/Rising
Rising
Vila i frid
Tärningar...
"Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat."
Mmm... Suspense och Surprise i Hitchcocks mening var ju mest en skillnad i timing.
Suspense: fräsfräsfräsfräsfräsfräs medan stubinen brinner ned och...
Surprise: BANG!
Tärningar har inte direkt någon dramatisk skillnad i timing, däremot så KAN ju tärningar onekligen medföra både ovisshet (suspense) och överraska (surprise) med märkliga värden.
Jag föredrar förvisso att göra det utan slump av rent berättarmässiga former, eftersom tärningarna inverkar på flytet och därför förstör själva timingaspekterna av suspense och surprise.
Men det här var intressant. Jag vill inte diskutera det nu i den här tråden, men ge mig lite tid så postar jag ett större inlägg om fenomenet här på skräckforumet i en ny tråd.
Det vore kul för mig att dra lite teori om hur bra tärningar kan vara, för en gångs skull. :^)
Det här är det jag gillar med att diskutera med dig. Man kommer alltid på något smart under tiden. Kom gärna med synpunkter sen när jag har tänkt färdigt.
/Rising
"Och jag menar att en tärning är "suspense" såväl som "surprise". Att ignorera något som genom sin natur är bådadera i en genre som kräver båda tycker jag låter som oerhört puckat."
Mmm... Suspense och Surprise i Hitchcocks mening var ju mest en skillnad i timing.
Suspense: fräsfräsfräsfräsfräsfräs medan stubinen brinner ned och...
Surprise: BANG!
Tärningar har inte direkt någon dramatisk skillnad i timing, däremot så KAN ju tärningar onekligen medföra både ovisshet (suspense) och överraska (surprise) med märkliga värden.
Jag föredrar förvisso att göra det utan slump av rent berättarmässiga former, eftersom tärningarna inverkar på flytet och därför förstör själva timingaspekterna av suspense och surprise.
Men det här var intressant. Jag vill inte diskutera det nu i den här tråden, men ge mig lite tid så postar jag ett större inlägg om fenomenet här på skräckforumet i en ny tråd.
Det vore kul för mig att dra lite teori om hur bra tärningar kan vara, för en gångs skull. :^)
Det här är det jag gillar med att diskutera med dig. Man kommer alltid på något smart under tiden. Kom gärna med synpunkter sen när jag har tänkt färdigt.
/Rising
Re: risk
Hoppas det. Annars är Fia med Knuff ett skräckspel. Man kan ju känna en olidlig spänning i vissa tärningsspel. Det är bra. Men jag tycker att "skräck" i rollspel snarare handlar om berättelseteknik än simpelt risktagande med tärningar. Antar att du också gör det, annars så skulle ju alla spel med tärningar som man kunde dö i vara skräckrollspel.
Jag har som bekant fler krav för att kalla ett spel för skräckspel än att man blir rädd ("på ett skräckigt vis"). Jag har därför inga problem med att låta folk vara rädda i vilka spel som helst och behöver inte heller skilja på fin rädsla (som kommer av berättarteknik och inlevelse) och ful rädsla (allt annat). Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel
Örm... Jag tog faktiskt för givet att man dog av hjärtattack, var fullkomligt crazy eller blev allmänt hjärndöd så fort ens SAN var borta. Man mår rätt bra alltså? Jag körde med SAN-prylen ett par gånger som liten knodd men har skitit i det sen dess. Ehhh, får väl leta upp boken och kolla då...
Gör det. Det finns massor av saker som händer på vägen. Tillfällig galenskap, mer långvariga sammanbrott, olika psykiska problem, avtrubbning o.s.v... Sanity är en av de saker som gör CoCs regler så eleganta eftersom så mycket intressanta grunkor är inpassade i en enkel mekanik.
Ingenting är enklare. KP-systemet finns ju också där i skräcksyfte i så fall! Varelsen i Alien skrämmer inte folk med sin övernaturliga uppenbarelse. Den gör det genom att hota att döda folk.
Kp-systemet kan som sagt användas för att skrämma folk. Dess _syfte_ är däremot att folk skall kunna bli skadade och dö, vilket kan vara nödvändigt för att vidmakthålla "suspension of disbelief".
KP-mekaniken inger spänning på precis samma sätt som SAN-mekaniken.
Inger spänning, ja... men inte på samma sätt. Se ovan (och i CoC-reglerna) om sanity.
Jag tycker dock inte det räcker för att det ska bli skräck.
Det är ett hjälpmedel.
Ska jag hitta en gemensam nämnare mellan alla skräcksessioner jag kört så är berättartekniken jag använt mig utav den enda gemensamma nämnaren. Därför anser jag att det är det som gör rollspel läskiga. Det är dessutom det som förenar samtliga läskiga filmer och böcker, så det låter rimligt tycker jag.
Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta.
Om tärningar är läskiga, då blir direkt samtliga spel man kan dö på läskiga.
De är (kan vara
läskiga. Vad är problemet? Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt.
Hoppas det. Annars är Fia med Knuff ett skräckspel. Man kan ju känna en olidlig spänning i vissa tärningsspel. Det är bra. Men jag tycker att "skräck" i rollspel snarare handlar om berättelseteknik än simpelt risktagande med tärningar. Antar att du också gör det, annars så skulle ju alla spel med tärningar som man kunde dö i vara skräckrollspel.
Jag har som bekant fler krav för att kalla ett spel för skräckspel än att man blir rädd ("på ett skräckigt vis"). Jag har därför inga problem med att låta folk vara rädda i vilka spel som helst och behöver inte heller skilja på fin rädsla (som kommer av berättarteknik och inlevelse) och ful rädsla (allt annat). Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel
Örm... Jag tog faktiskt för givet att man dog av hjärtattack, var fullkomligt crazy eller blev allmänt hjärndöd så fort ens SAN var borta. Man mår rätt bra alltså? Jag körde med SAN-prylen ett par gånger som liten knodd men har skitit i det sen dess. Ehhh, får väl leta upp boken och kolla då...
Gör det. Det finns massor av saker som händer på vägen. Tillfällig galenskap, mer långvariga sammanbrott, olika psykiska problem, avtrubbning o.s.v... Sanity är en av de saker som gör CoCs regler så eleganta eftersom så mycket intressanta grunkor är inpassade i en enkel mekanik.
Ingenting är enklare. KP-systemet finns ju också där i skräcksyfte i så fall! Varelsen i Alien skrämmer inte folk med sin övernaturliga uppenbarelse. Den gör det genom att hota att döda folk.
Kp-systemet kan som sagt användas för att skrämma folk. Dess _syfte_ är däremot att folk skall kunna bli skadade och dö, vilket kan vara nödvändigt för att vidmakthålla "suspension of disbelief".
KP-mekaniken inger spänning på precis samma sätt som SAN-mekaniken.
Inger spänning, ja... men inte på samma sätt. Se ovan (och i CoC-reglerna) om sanity.
Jag tycker dock inte det räcker för att det ska bli skräck.
Det är ett hjälpmedel.
Ska jag hitta en gemensam nämnare mellan alla skräcksessioner jag kört så är berättartekniken jag använt mig utav den enda gemensamma nämnaren. Därför anser jag att det är det som gör rollspel läskiga. Det är dessutom det som förenar samtliga läskiga filmer och böcker, så det låter rimligt tycker jag.
Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta.
Om tärningar är läskiga, då blir direkt samtliga spel man kan dö på läskiga.
De är (kan vara
läskiga. Vad är problemet? Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt.
Rising
Vila i frid
Re: punkt
"Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).
Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt..."
Heh... Det är precis vad jag tycker om DnD. Visst kan jag också skapa en rolig rollperson och rollgestalta med honom i DnD, det är bara att jag tycker spelvärlden, spelfilosofin och reglerna är i vägen för mig och att det blir som att skura broar med en tandborste.
Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning. Så fort någon annan spelare säger att de kan lira DnD med hur färgstarka personporträtt som helst så vissnar mitt argument. Jag kan inte uttala mig om sättet de kör DnD på, för det vet jag inget om. Eftersom deras sätt verkar vara bättre än mitt så är det ju helt enkelt så att jag lirar spelet fel. Jag kan alltså inte uttala mig om spelstämning och spelkänsla i DnD, endast om enskilda reglers utformning och liknande.
"Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm."
App app, vad har jag sagt om liknelser mellan rollspelssystem och filmer? Byt ut Lejonkungen mot "tecknat". Din kusin blev rädd för en tecknad film. Jag har inte sett den tecknade film som han såg, enbart han och hans polare har sett den, och den går inte längre att se på. Kan jag nu säga att tecknade filmer inte är läskiga, dömt på mina referenser om tecknad film? Nej, inte när jag vet att en massa andra människor säger att de tittar på tecknade skräckfilmer jämt och att de blir skitskraja av det.
Jag kan endast dra slutsatsen att jag har sett fel tecknade filmer.
Precis som jag har spelat DnD fel har du spelat Vampire fel, alltså. Nå, vi har iaf en sak gemensamt, va?
"Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig..."
*Hissar den vita flaggan* :^)
Jag ska klura lite på läskiga tärningsslag, faktiskt. Tärningar har ju en inneboende dramatologi, så jag ska försöka klura lite på hur de bäst ska komma till användning. Håll ögonen öppna efter en sådan tråd... Jag kommer behöva respons och kritik.
/Rising
"Åh, jag kan nog skrämmas i Vampire, både med och utan förändringar. Det är bara väldigt jobbigt. Jag skulle vara tvungen att arbeta runt massa saker som kommer ivägen (världen, förmågorna o.s.v.).
Man kan skura en bro med en tandborste om man vill... det gör det inte rimligt att kalla tandborstar för broskurningsverktyg rent generellt..."
Heh... Det är precis vad jag tycker om DnD. Visst kan jag också skapa en rolig rollperson och rollgestalta med honom i DnD, det är bara att jag tycker spelvärlden, spelfilosofin och reglerna är i vägen för mig och att det blir som att skura broar med en tandborste.
Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning. Så fort någon annan spelare säger att de kan lira DnD med hur färgstarka personporträtt som helst så vissnar mitt argument. Jag kan inte uttala mig om sättet de kör DnD på, för det vet jag inget om. Eftersom deras sätt verkar vara bättre än mitt så är det ju helt enkelt så att jag lirar spelet fel. Jag kan alltså inte uttala mig om spelstämning och spelkänsla i DnD, endast om enskilda reglers utformning och liknande.
"Ingen säger väl att dina erfarenheter är osanna, däremot kan du inte generalisera från dina egna erfarenheter till världen i stort. Att du blir rädd av V innebär inte att V är i sig ett skräckrollspel lika litet som min kusins rädsla gör Lejonkungen till en skräckfilm."
App app, vad har jag sagt om liknelser mellan rollspelssystem och filmer? Byt ut Lejonkungen mot "tecknat". Din kusin blev rädd för en tecknad film. Jag har inte sett den tecknade film som han såg, enbart han och hans polare har sett den, och den går inte längre att se på. Kan jag nu säga att tecknade filmer inte är läskiga, dömt på mina referenser om tecknad film? Nej, inte när jag vet att en massa andra människor säger att de tittar på tecknade skräckfilmer jämt och att de blir skitskraja av det.
Jag kan endast dra slutsatsen att jag har sett fel tecknade filmer.
Precis som jag har spelat DnD fel har du spelat Vampire fel, alltså. Nå, vi har iaf en sak gemensamt, va?
"Jag har ju i.o.f.s. påpekat det att jag tycker San-förluster är skrämmande. Naturligtvis går det att sabba den skräckkällan om man anstränger sig men allmänt så blir jag rädd av att hamna i en situation där jag behöver slå san. Så det är väl bara för dig att ge dig...
"*Hissar den vita flaggan* :^)
Jag ska klura lite på läskiga tärningsslag, faktiskt. Tärningar har ju en inneboende dramatologi, så jag ska försöka klura lite på hur de bäst ska komma till användning. Håll ögonen öppna efter en sådan tråd... Jag kommer behöva respons och kritik.
/Rising
Rising
Vila i frid
Re: risk
"Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel"
Tusan! Du har avslöjat min hemliga taktik! :^)
"Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta."
Mmm, det är nog riktigt. Liiite skräcktips kunde de faktiskt ha stoppat in i regelboken, eftersom nu det ändå är ett rätt annorlunda skräckrollspel. De kunde ju ha tagit bort något av allt Tremere-kobolderi eller de töntiga Baali-vampyrerna till exempel och använt några sidor till det som är viktigt. Ja. Jag håller nog med.
"Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt."
Mmm, det är ganska suspekt att tvinga på etiketter på alla spel också. Grejen med rädsla är att det ÄR en väldigt svårdefenierbar känsla. När övergår EGENTLIGEN spänning till att bli rädsla? När det övernaturliga är inblandat? Nej. När man blir chockad? När man är hotad? När man fasar för vad som kan komma att hända?
Vad jag än väljer så blir det fel. Rädd kan man väl bli utan en chock? Hotad blir man i vanlig action och fasan för vad som ska hända kännetecknar ju den vanliga thrillern. Är det något annat?
Nå, om en person tycker att vampire är ett skräckrollspel och en annan tycker att det inte är det, då faller diskussionen platt innan man fåttklart för sig vad som egentligen skall behövas för att ett rollspel ska bli ett skräckrollspel. Då vi alla verkar ha olika åsikter om vad som är läskigt överhuvudtaget så blir nog det svårt.
Jag ska försöka defeniera rädsla så länge...
/Rising
"Är man rädd så är man. Att påstå något annat är bara att försöka definiera bort debatten till din egen fördel
"Tusan! Du har avslöjat min hemliga taktik! :^)
"Det är inte alls orimligt. Det är definitivt en viktig faktor. Det är därför tråkigt att ett spel som anser sig vara skräck (Vampire) antar att man redan kan allt som är värt att veta om detta."
Mmm, det är nog riktigt. Liiite skräcktips kunde de faktiskt ha stoppat in i regelboken, eftersom nu det ändå är ett rätt annorlunda skräckrollspel. De kunde ju ha tagit bort något av allt Tremere-kobolderi eller de töntiga Baali-vampyrerna till exempel och använt några sidor till det som är viktigt. Ja. Jag håller nog med.
"Det är enbart du som verkar anse att "läskigt spel" innebär "spelet är ett skräckrollspel". (Ser du problemet med för vida definitioner nu?). Att omdefiniera vad rädsla är för att ge plats för din definition av skräckrollspel är väldigt suspekt."
Mmm, det är ganska suspekt att tvinga på etiketter på alla spel också. Grejen med rädsla är att det ÄR en väldigt svårdefenierbar känsla. När övergår EGENTLIGEN spänning till att bli rädsla? När det övernaturliga är inblandat? Nej. När man blir chockad? När man är hotad? När man fasar för vad som kan komma att hända?
Vad jag än väljer så blir det fel. Rädd kan man väl bli utan en chock? Hotad blir man i vanlig action och fasan för vad som ska hända kännetecknar ju den vanliga thrillern. Är det något annat?
Nå, om en person tycker att vampire är ett skräckrollspel och en annan tycker att det inte är det, då faller diskussionen platt innan man fåttklart för sig vad som egentligen skall behövas för att ett rollspel ska bli ett skräckrollspel. Då vi alla verkar ha olika åsikter om vad som är läskigt överhuvudtaget så blir nog det svårt.
Jag ska försöka defeniera rädsla så länge...
/Rising
Krille
Lord
Re: punkt
"Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning."
Man kan ju säga så här: D&D vare sig motverkar eller hjälper rollgestaltningen, annat än att man vet vad rollpersonen klarar av. På den punkten är Vampire bättre med sina nature/demeanor-regler.
"Men jag har gjort fel tidigare när jag påstått att DnD är ett spel som motverkar rollgestaltning."
Man kan ju säga så här: D&D vare sig motverkar eller hjälper rollgestaltningen, annat än att man vet vad rollpersonen klarar av. På den punkten är Vampire bättre med sina nature/demeanor-regler.
Tyr
Hero
Hahaha!!!
Det var länge sedan jag läste något så roligt!
/ Tyr som gör sitt bästa för att återhämta sig ifrån allt skrattande.
Det var länge sedan jag läste något så roligt!
/ Tyr som gör sitt bästa för att återhämta sig ifrån allt skrattande.
Krille
Lord
Re: Straight flush
"Fast så skall alltså inte friformare få göra."
Säg det till dem som gör det.
"I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare. Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom."
Det är både och. I regelspel bygger spelledaren upp en skyddsbarriär mellan sig och spelarna. Den barriären går åt båda håll.
Det räddar spelledaren från en hel del agg och förhindrar att det blir personligt. Personligt gnabb är något som sänker stämningen bra mycket hårdare än regelgräl. Regelgräl går att arbeta sig förbi. Personligt gnabb kan splittra gruppen. Men å andra sidan så har spelarna hela tiden en chans att undkomma spelledarens onda öde. Har spelarna totalflyt och slaktar alla orcher istället så är det precis lika trovärdigt som att rollpersonerna dör allihop, eftersom det har hänt.
Friformsspelledaren kan antingen låta gruppen komma undan med livet i behåll, eller ha ihjäl gruppen. I vilket fall så är det hans beslut. Det beslutet påverkas rätt mycket av PMS, hur mycket hans flickvän har pussat honom, hur mycket jag har pussat hans flickvän, hur mycket havreflarn man har bjudit honom på, hur irriterad han är över att Jonte spelar som en jävla looser et cetera. Och i vilket fall som helst, dör min rollperson på grund av att spelledaren tycker att det är bra så är det personligt!
Fast det där vet du redan och håller inte med om.
"Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet."
Du menar slumpmötestabeller? Jag tror inte jag har använt en slumpmötestabell sedan 1984 eller så.
"Fast så skall alltså inte friformare få göra."
Säg det till dem som gör det.
"I ett tärningsspel kan spelledaren nedgöra hela gruppen efter ett sådant klavertramp och ändå lira helt trovärdigt. Då har man ju ingen att klaga på, men om en friformsspelledare gör detsamma, då blir det uppenbart att han varit för sträng och spellett som en klåpare. Så jag ser inte riktigt förekomsten av tärningar som ett skydd från SL, snarare är det så att han har ett skydd att gömma sig bakom."
Det är både och. I regelspel bygger spelledaren upp en skyddsbarriär mellan sig och spelarna. Den barriären går åt båda håll.
Det räddar spelledaren från en hel del agg och förhindrar att det blir personligt. Personligt gnabb är något som sänker stämningen bra mycket hårdare än regelgräl. Regelgräl går att arbeta sig förbi. Personligt gnabb kan splittra gruppen. Men å andra sidan så har spelarna hela tiden en chans att undkomma spelledarens onda öde. Har spelarna totalflyt och slaktar alla orcher istället så är det precis lika trovärdigt som att rollpersonerna dör allihop, eftersom det har hänt.
Friformsspelledaren kan antingen låta gruppen komma undan med livet i behåll, eller ha ihjäl gruppen. I vilket fall så är det hans beslut. Det beslutet påverkas rätt mycket av PMS, hur mycket hans flickvän har pussat honom, hur mycket jag har pussat hans flickvän, hur mycket havreflarn man har bjudit honom på, hur irriterad han är över att Jonte spelar som en jävla looser et cetera. Och i vilket fall som helst, dör min rollperson på grund av att spelledaren tycker att det är bra så är det personligt!
Fast det där vet du redan och håller inte med om.
"Det här med att man går i en skog och så plötsligt kommer Grim och Grum fram och vinner intiativet och slashar en till blodiga bitar med första slaget, det är det värsta jag vet."
Du menar slumpmötestabeller? Jag tror inte jag har använt en slumpmötestabell sedan 1984 eller så.
Re: Get ready to rumble!!
"Och får olika kort på handen som lyder ”Retorisk lögn”, ”Ignorera inlägg”, ”Återupprepa ståndpunkt” eller ”Snabb ämnes glidning”
Eller varför inte: "medveten missuppfattning", "hårklyveri" eller "känslomässigt försvarstal".
"En expansions box skulle kunna innehålla regler om att Krille-spelaren vill samla på kort emedan Rising-spelaren vill göra sig av med korten helt och hållet för att vinna."
Störta problemet hade varit att det inte hade gått att vinna. Den som är uthållig och tålmodig kan istället satsa på att försöka nöta ut sin motståndare.
"Och får olika kort på handen som lyder ”Retorisk lögn”, ”Ignorera inlägg”, ”Återupprepa ståndpunkt” eller ”Snabb ämnes glidning”
Eller varför inte: "medveten missuppfattning", "hårklyveri" eller "känslomässigt försvarstal".
"En expansions box skulle kunna innehålla regler om att Krille-spelaren vill samla på kort emedan Rising-spelaren vill göra sig av med korten helt och hållet för att vinna."
Störta problemet hade varit att det inte hade gått att vinna. Den som är uthållig och tålmodig kan istället satsa på att försöka nöta ut sin motståndare.