Jag har spelat Dungeon World (eller om det var någon specifik variant av det?) och Thirsty Sword Lesbians, och ... nej, jag tror inte heller jag fattar grejen. Var rätt aktiv ett tag i en internationell rollspelsgrupp på Facebook, med många amerikaner. Poängen med gruppen var att uppmuntra till större mångfald i vilka spel man spelar, att allt "faktiskt inte behöver vara Dungeons & Dragons". Så t ex trådar där folk frågar om "vilka rollspel rekommenderar ni, om vi ska köra något något som går ut på..." (beskrivning av setting/genre/intrig). Och i nästan alla de där var det PbtA-spel, eller möjligen Forged in the Dark-spel, som rekommenderades. Även de gånger jag uttryckligen sa "snälla, inget med PbtA, inte min kopp te", så dök det upp ändå.
Vad jag gillar: lyckas/lyckas med konsekvenser/misslyckas med negativa konsekvenser-skalan. Enkelt, tydligt, användbart i många sammanhang.
Vad jag inte fattar: moves. Vadå att spelledaren har vissa "moves" att utföra? Borde inte spelledaren kunna göra typ vad som helst, istället för bara specifika moves? Hur är spelarnas moves annorlunda från färdigheter elller egenskaper i andra rollspel? Jag blir aldrig riktigt klok på detta. Även i andra rollspel beskriver man väl först vad man vill uträtta (t ex "jag försöker ta mig upp för den farliga klippan") och SEDAN rullar ("Klättra")?
Vad jag inte gillar: Playbooks. De brukar uppmuntra en till att spela en stereotyp/arketyp snarare än en mångfacetterad eller nyskapande rollsperson. Skillnaden är inte jättestor kanske mellan en pbta-playbook och t ex de enklare rollpersoner som skapas i År Noll-spelen. Men något med hur PbtA brukar vara formulerat skaver hos mig.
Inte min grej men fattar att andra gillar: tonvikten på improvisation för spelledaren. Det är ett personlighetsdrag hos SL om man har lättare för att förbereda saker i förhand eller om man har lättare för att improvisera vid spelbordet. Jag föredrar att ha en någorlunda förberedd miljö eller intrig (det behöver inte vara rälsat, kan vara t ex en fisktank), men jag vill ändå ha ett hum om vad jag ska spelleda när jag sätter mig ner. Kanske ha lite listor på namn och platser, veta vad som försiggår i bakgrunden även om jag givetvis alltid måste improvisera och svara på vad spelarna gör. PbtA verkar utgå från att SL ska ha så lite som möjligt förberett, och det gör mig superstressad. Som om det inte var svårt nog att bolla tusen grejer i luften runt spelbordet ändå, så ska jag inte ens få förbereda mig inför det?! Men jag vet att en del spel brukar innebära mycket prepp (DnD, t ex), t o m till den graden att jag tröttnar på det... Och då kanske ett mer improvisationstungt spel känns fräscht i jämförelse.