Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

Joined
20 Aug 2018
Messages
105
MOIRA VIII
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Vägval.

De stora sjoken av moln färdas snabbt över himlen på Edair’maan. Ön är vaken. Vi ber Govanon att berätta mer om platsens historia och det som framkommer är som att få ett hårt slag i ansiktet. Mittländarna kom hit först då de förföljde Kappmästaren till denna ogästvänliga klippö för några hundra år sedan. Frågan är om ostroseden eller tronländarna någonsin haft något större inflytande här? Och jag som är uppväxt i tron att det här är vår ö! På Edair’maan är Gelti urmoder och bulturernas stora hjälte Antorax är född här. Efter Kappmästarens nederlag i Femspjutsslaget sökte han återfinna sin främste general här vid världens ände dit han hade förvisat honom. Han kom försent. Antorax hade redan dött av ett ormbett. Även den störste kan tydligen gå under av små hot. Kryptan byggde Kappmästaren för att hedra hjälten han inte hade litat på. En klen ursäkt. Sedan försvann han Spårlöst här på ön. Hans dotter fick förhandla villkoren för nederlaget. Mittländarna blev kvar. En ny kultur växte fram.

Söker amurerna från fjärran Fjal väcka den gamla härföraren till liv? Den Kraft som hotade förgöra och i slutändan försvagade Mittland enormt. Existerar silverormsorden och vår ätt för att förhindra Kappmästarens återkomst? Det är omvälvande uppgifter. Tankarna virvlar inom mig. Känner mig för det första bottenlöst dum. Samvetet bankar ursinnigt på. Jag har betett mig orättvist mot Gwydion, kanske även mot Brandw. Gaves följare är inte de enda som är skyldiga till att invadera den här platsen. Anfadern Yggbran Rughla ansåg tydligen att Gave kunde skydda ön bättre än flowrorna från mörkrets återkomst då han tog den Ende guden till sig och reste en sten för att hedra den pakten. Jag kommer att behöva genomföra en pilgrimsresa till Whootdalir, Maghs heliga skog i Majnjord. En skog så mörk och tyst att inte ens trollen vågar sig dit. Där måste jag meditera över sakernas tillstånd i världen. Avsäga mig alla materiella ting, allt begär, för att förhoppningsvis nå insikter om varför ostroseden förlorar mark i kampen mot de gavetrogna. Jag vill i framtiden försöka bli en mindre dömande Bruid.

Vi bestämmer oss, mot mina önskemål, för att dela upp oss. Govanon ber oss inte bara att söka efter Lugh med familj utan även om att fråga Brotvid Silda i Wulklama om lindring mot smittan som hon nu märkt drabbat gårdsfolket. Govanon är säker på att örtakvinnan vet mer. Gwydion tar med sig gårdsprästen och beger sig med vår båt mot huvudorten för att finna råd. Sedan ska hon resa mot klostret och undersöka runstenarna. Hrafnir, korpen följer med henne för att snabbt kunna sända bud tillbaka till oss.

Govanon har även talat med Starksons igen som tydligen kan visa oss vilken väg amurerna tog då de rövade bort Lugh-familjen. Vi följer kusten västerut. Första natten träffar vi på Klavis följare. Tre dussin par ögon lyser i natten från oknytt som hackar i berget. De undrar om vi söker ”den Klavi”? Klavi är den fasta elden säger dom, kall och vass, flammor och bett. Någon har stulit den ifrån dom för generationer sedan. Stammen bor i den röde, Eldjair, och vi lovar att söka efter ”den Klavi.” Det låter som att det skulle kunna vara ett skarpt vapen tagen direkt ur sagorna. Hur var det nu med sagorna Gwydrin berättade?

Vid andra dagens slut når vi en väldigt gammal bulturisk gravplats med stora valben som sträcker sig mot den grå himlen. Där finner Brandw ett brutet bronssvärd med förmodade tronländska runor på. Ett gott tecken! Folkvandringarna och utbytet mellan olika kulturer verkar ha pågått allt sedan urminnes tider och nått även hit till de avlägsna klagande vindarnas ö. Vill lära mig mer om sångerna från förr då våra anfäder vandrade ut från världsträdet. På natten väcks vi av att något i mörkret kallar på oss. En dimma omsluter allt och vi överraskas av en rasande kummelgast, en dödlig motståndare. Utan vare sig Árbodas självuppoffrande inställning, Brandws sjungande bågsträng eller Morgus hjälp tror jag faktiskt inte att vi hade överlevt. Förbereder vi oss inte bättre inför nästa strid är vi dömda att gå under…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
GWYDION X
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Jag och Lelek lämnade Vulklama i gryningen och seglade bort. Vädret var gott nog, men när vi närmade oss Gloudurr hade en ogenomtränglig dimma omslutit vår båt. Lelek vågade inte segla närmre de vassa klipporna, och hur man simmar var inget systrarna lärde mig.

Strupen brann av törst och jag drack mängder av vatten.

Vi väntade i timmar på att dimman skulle lätta och samtalade om hur herren prövar oss. Tanken på vår förestående undergång blev till slut för mycket och vi fick segla vidare mot Ylfringahus. Ett kraftigt regn föll och vi kunde fylla våra vattenskinn. Detta innebar tyvärr att vi behövde söka husrum i Ylfringahus, där vi ju stulit denna båt…

Vi togs emot med öppna armar där vi presenterar oss som Falkjar och hans blinda dotter Fenja, krigsflyktingarna. En av de gamla på gården kände jag igen till namnet, den tredje utöver Ilbor och Frigla på näset. Jag talade med honom och han blev lycklig av att tala om min far, bestört när han fick höra att han dött. Det tycks som att vår familj hade ett viktigt syfte här på ön, men precis när jag ska få veta det viktigaste glömmer gubben bort vårt samtal och det är som att vi precis mötts.

I gryningen gav vi oss av, jag lämnade ett guldmynt på familjens bord. Nu väntar en lång vandring till klostret.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
BRANDW VII
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg

Det har hänt mycket sedan jag skrev sist. Jag har dött och återuppstått. Jag har genomgått en skilsmässa från mitt gamla jag och gift mig med ett nytt jag, och även en kvinna som heter Árboda. Det var efter en ridtur med min då framtida fru som jag bröts ner i bitar. Vi blev överfallna av hemska ulvbestryttare och det kändes som att jag dog ett flertal gånger. Vi överlevde på marginalen och jag ramlade in på gården sönderslagen, både kroppsligt och själsligt. Men då när jag var på min yttersta botten så skapades en ny Brandw. Moira började berätta en storslagen saga om mitt liv som inspirerade mig till att dräpa mitt gamla cyniska gavlianska jag. Hon hjälpte mig även med att omfamna hennes gudar och på det sättet återfå min styrka. I den här vevan så gifte jag mig även och blev 500 guldmynt rikare.

Allt var frid och fröjd förutom att Gwydion inte var nöjd över händelseförloppet. Otroligt missunnsam person det där. Gwydion var på ett sånt dåligt humör så att vi bestämde oss för att dela på sällskapet. Gwydion åkte österut mot Vulklama för att tala med de äldre om lösningen på eldpestens gåta, samtidigt som jag och Moira gav oss ut på en jakt efter den försvunna grannfamiljen.

Räddningsuppdraget ser dock ut att bli ett fiasko. Vi blev ännu en gång attackerade av ryttare och jag råkade skjuta en pil in i mitt eget ben. Fortsättningsvis så har våra sinnen blivit utsatta för en attack av mystiska väsen så som ett ondskefullt sjö-rå och fasansfulla mylingar. Bröderna starksons har tvingats plikta med sina liv, och prövningarna bara fortsätter. Jag hoppas verkligen att Gwydion har haft en större lycka, med sitt uppdrag än vad vi har haft med vårt. Dock så är den nya Brandw en hoppets man, som inte viker ner sig och gör allt för att hjälpa sin medmänniska, så jag kommer kämpa på!
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
MOIRA IX
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

En hjältes död.

Vi närmar oss Pilklippan vid den sydvästligaste delen av ön. Starksons säger att vi är nära. En tät dimma omsluter oss. Spår i marken avslöjar garm och plötsligt är de över oss. Två härdade ulvbestryttare från Fjal. Vi tränger ihop oss för att undvika deras förbiridningsattacker. Striden går dåligt och vi tvingas gömma oss i dimman efter att ha lockat garmarna att festa på en häst istället för oss. Starksons är inte lika lyckosamma. De dör en högljudd och ovärdig död. Är vi i stånd att rädda några andra än oss själva? Har vi en rimlig chans att frita Lugh och hans familj? Återigen ställs vi inför valet att kasta bort våra liv för att rädda skyddslösa eller tänka bortom det ärofulla i en sådan handling och tänka på vad vi då riskerar. Om vi inte stoppar smittan och Kaans försök att väcka Kappmästaren så kan hela riken falla. Löftet till Govanon gör att vi ändå fortsätter. Skulle inte kunna se henne i ögonen om vi vände om nu. En sak är säker. Jag kommer aldrig mer kalla mig för hjälte igen.

Vi återsamlar oss i en undangömd grotta nere vid havet. Jag knackar ur pipan och stoppar den på nytt. Eldsmärket är i total blomning och sträcker sig upp över magen. Vi dricker kopiösa mängder vatten. Dagen efter beger vi oss återigen ut mot den yttersta stranden. Stora raukar inhägnar udden. Stinkande vassa alger täcker marken och dyningar slår in med öronbedövande kraft. En grottöppning visar sig. Innanför står en dubbelport på glänt. Någon har brutalt slitit ut mitrakkabultar för att öppna den. Ett mörker svartare än natten breder ut sig in i stenen. En grottlabyrint gräver sig kors och tvärs. Det är en ond plats. En plats man önskar sig bort ifrån likt Vildhiertas gastkramande mörker, Yseturs vansinne, Arkland, Helgaardh, Isvidda. Nu Edair’maan.


Bland det första som händer är att Sjöråets klagan lockar trollskt på mig. Med Arbodas hjälp kan jag slita mig ifrån förhäxningen. Brandw dras ned under vattenytan av något som skulle kunna vara en moster till mig. Jag spjutar den och drar upp honom. Ack mor, min mor varför har du övergivit mig? Hur kan du tillåta dina systrar att försöka sänka vårt uppdrag? Har du inte insett allvaret i det vi försöker göra? Kan vi inte räkna med ditt stöd? Giv mig ett tecken mor eller bliv för evigt tyst. Det är svårt att orientera sig i gångarna. Fällor, björnsaxar, livsfarligt tidvatten är våra minsta problem. Väsen som förvrider tankarna det värsta. Mylingar ansätter oss och önskar veta våra namn innan de anfaller och försöker dra ner oss i vattnet. Borde kanske ha gett dom mina? Känner mig i detta nu snarare utkastad än utvald av gudarna! Och Unnr, hur ska jag någonsin kunna bära det namnet igen? Hade sett fram emot att träffa min moder Sjörået. Nu undrar jag om inte hon också hamnat under Kaans mörka inflytande?

Vi har problem att hitta i grottsystemet. Hade det inte varit för vildmarkstecken inristade i berget tror jag aldrig att vi kommit vidare. En trappa leder bort från labyrinten och vi kan höra amurer tala vildvrok på håll. De verkar missnöjda med att bli kvarlämnade här. De verkar även tycka att bortförandet av Lughfamiljen inte är ärofullt. Sedan hoppas de även att garmtrollen skall misslyckas med sitt värv, oklart vad. Slutligen får vi reda på att Kaan söker efter ett vapen på ön. Är det ”den Klavi?”
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
GWYDION XI
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg

Syster och bror.

Efter en lång och prövande resa har jag nu äntligen nått Gloudurr och tagit mig in i klostret. En transkribering av alferrunan präntar jag ned här nedan.

Jag har tänkt mycket på hur vi skiljdes åt och jag ångrar hur jag handlade. Jag har bestämt mig för att förlåta er båda och längtar efter vår återförening. Moira, jag vill gärna höra om din gamla visdom, så som jag ville när vi först sågs och vi inte börjat gräla än.

Och med dig Brandw vill jag samtala om det inre, och om styrka och svaghet. Och om vår far!

Jag har mött Kaan Tydrik. Han stirrade på mig i natten när han och hans amurer red förbi. Han tog inte någon notis om mig annat än att han hånlog mot mig innan han red vidare. Hans ögon är kolsvarta.

I Gloudurr har man avrättat Sorkvallan och ställer klosterbröderna inför rätta. De kommer säkerligen avrättas.

När jag skriver detta har jag precis återkommit från klostret. Här följer alferrunans visdom.



”...regnet efter.

Där den första utstrålningen misslyckas Skall en ny ta plats.

Bortförd av mörka vinda...

... och ... tillbaka som ...

Mörka krafter väcks till liv Eld och sot skall spridas

I dessa oskyldiga kroppar Som ett gift ... etter ... och dö ...

En vision skall de få

Två val skall han ge dem

Av den som skyddar de tre

Vid stjärnornas brunn

På ön som är fruktad och hatad

... inget är rätt ... ... inget är fel ...”



Jag tänker bege mig till Frigla på näset. Kanske kan jag inkvarteras där och vi kan mötas.

Gadb vare med er, vare sig ni vill det eller inte.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
MOIRA X
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Den vid detta hav av mörker.

När det vilda riket falla, tronländerna skaka, och landet av silver slukas,
av ondska från kargt land resa sig en ny inkarnation.


-Norna den visa.



Vi smyger förbi amurerna trots att allt i mig säger att vi borde vända om. Jag är orolig och rädd men stålsätter mig, främst för att Brandw är så säker på sin sak. Han bär på något nu som jag tappat. En tro. Där mitt mod vissnat har han nu blommat fullt ut. Vi rör oss in i ett fängelse med avancerad mekanik. Gallergrindar med sluss-system. Det enda jag ser är dock alla ben och skallar vi vandrar fram över, minimala celler och massmord. Kappmästarens styrkor verkar ha slagits till siste man och kvinna. Det har skett fruktansvärda saker här. Folk har försökt klösa sig ut ur berget. Vår fackla flämtar lågt. Stenväggarna fullkomligt dricker ljuset. Längre in fängelset står någon böjd över benresterna, skrapar på dom. Den bär en röd kappa med en orange sol. När jag talar till den vänder den sitt sönderbända ansikte emot mig och inom kort är jag förstenad. Brandw är oförsiktig och blir förstenad även han. Tack och lov att vi har Arboda som dräper det som verkar ha varit en kvinna en gång. Faktum är att hon återfår sina drag då hon dör. Vackra kvinnliga drag framträder. Som att en förtrollning gjort henne bränd. Symbolen hon bär liknar det som våra vänner riddarna (Meldor, Rurik, Sallak) från väst bar. Från landet av silver. En förrädare av sitt eget folk!?

En sprängd järnport leder vidare in och nedåt. Mörkret känns nu nästan medvetet. Det är blött å fuktigt. En översvämmad grottsal möter oss i djupet. De sista trappstegen är under vatten. Droppande ljud skär igenom tystnaden. Uppsvällda lik flyter i vattnet. Ett av dom ger plötsligt ifrån sig en djup suck. Skräcken fullkomligt paralyserar mig. Tar fler steg uppåt i trappan igen, vill inte vara här. Kan inte vara här. Brandw övertalar mig återigen att det är här vi måste vara. Lugnar ner mig efter en stund. Sedan tar vi oss runt i grottorna. Det är fällor överallt. Sönderslitna gallergrindar döljer grottsalar av lik och skelett. Stanken är obeskrivlig. Sedan finner vi ett stenras som Brandw absolut ska in igenom. Hans hängivenhet är imponerande förutom att han fastnar och vi överraskas av Garmtroll. Det är en mardröm som bara fortsätter. Efter striden insisterar Brandw på att vi ska ta oss igenom stenmassorna. Och eftersom jag är mindre kryper jag igenom där han satt fast. Tittar in i ett rum som vi inte borde ha stört. En plats så ond att jag flyr tillbaka direkt. Tre skelett satt där i en ring. Det var såhär jag trodde att Helgaardh skulle vara innan jag besökte det!


Vi söker vidare och den förste fånge vi finner är en kedjad Eljas från Väst, Silvtrunder. Han blev tillfångatagen av amurerna och berättar om den kraftfulla vitnerväverskan Brea Eldstunga som omger sig med de brända, ett systerskap som ger henne makt. Hon verka ha en ohelig allians med Kaan. Det finns mer att avtäcka här. Ger Eljas av livets vatten. Vattnet från Mogundas brunn. Känns som han hade dött annars. Fler garmtroll anfaller och vi är överrumplade och hårt ansatta. Både jag och Brandw bits i ansiktet av de vidriga bestarna men värst är det för Árboda vars skalle krossas av ett stridsgissel. Hon dör men går inte vidare utan vaknar igen med en djup suck. Galenskapen följer i dödens spår. Hon är utanför sig själv, i dubbel bemärkelse. Vi lindar ihop skallen så gott det går, drar henne vidare. Sedan finner vi fler fängslade, Lugh och hans fru är dock döda men Vrange, Alrik, Sanni och Brielle lever. Alla bär de spår av eldpesten som den kallas. Är det härifrån den sprids? Brandw manar deras tomma blickar till hämnd och någonting väcks i dom igen. Vi finner även anfallsplaner mot landet Silvtrunder från landet Fjal. Jag leder ut fångarna medans Brandw förgiftar amurernas dryck med den dödliga svarta blomman. Må de ruttna i Helgaardh! Brandw hinner avkoda några gamla inristningar innan han möter upp oss. Runor som beskriver Amsvartnir, den vid detta hav av mörker. -Idag lever jag på gränsen till Blotheim, hoppas pesten stannar här, pelarna är dess fundament. Förmodligen är det pelarna vid ingången som kan förstöra denna plats. Kanske måste vi återvända hit för att göra det?


Havet stryker in över min kind. Jag är så oerhört lättad över att vara ute igen. Jag är inte så stark i sinnet som jag skulle behöva vara. Men jag känner anfädernas och de ur blommorna sprungnas (Flowrorna) närhet som om de vandrade bredvid mig. -Tänk efter före, manar de mig i mitt sinne. Du kan bygga din inre styrka innan du kliver in i mörkret igen. Allt är som det ska vara. Du är på rätt plats. Var som den stilla tjärnen. Jag blir trygg och full av tillförsikt. De visar mig återigen vägen. Ostroseden är stark. Jag måste våga lita mer på ödet om jag ska kunna tjäna Magh och de andra med värdighet. Våga riskera livet i de situationer som kräver det och låta det som skall hända, hända!


Väl tillbaka på Govanons gård lägger vi Árboda att vila. Frågan är om hon kommer kunna leva vidare på det här sättet? Brandw verkar ha accepterat hennes öde och gått vidare. Med Arboda i åtanke sluter vi en blodspakt om att vi inte ska vila förrän Kaan Tydrik är död. Sedan följer jag min bror till vattenfallet vid Antorax krypta. När han stiger ut igen ser jag tydligt det mitt sinne redan tidigare förstått, vi har skapat en sann Mittländsk hjälte i tronländsk anda. Iförd sin släkts helrustning i rokjärn, hjälm med Morgus förvridna skelettmask över ansiktet, mastomantmantel och den jättelika bulturiska tvåhandsyxan i rokjärn och mitrakka, Antagor i händerna ser han ut som ödets härförare!


Nemans vind tar oss snabbt till Ylfingrahus och nära inpå klostret på jakt efter Gwydion och informationen om den gamla stenen. Hrafnir landar kraxande på min axel med budskap. Alferstenarna eller den som fanns kvar som Gwydion funnit avslöjar att Norna den visa uttalat mer än en profetia. Om inte fader Varg vet om det här redan så måste han bli varse det. Djur verkar opåverkade av eldpesten men jag måste vara helt säker på det innan jag sänder Hrafnir till Gjafvaldershall. Vår väg är tydligt utstakad. Vi ska till en liten ö norr om Edair’maan, Garfarkalla, eller väktarnas djupa skog som den heter på alfiska. På natten drömmer jag att jag tar mig ett dopp och förvandlas till en präktig fisk med glimrande fjäll. Känner även av de nio starkt. Silfhte, Majne, Vort, Hvild, Thoorka, Vist, Videl, Jaarld och Arki, de första konungarna.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
GWYDION XII
404126501_606393881555224_355442219447044893_n.jpg


När jag tog mig in till klosterbyn för att besöka Frigla på Näset såg jag något märkligt. Män och kvinnor som stod i ring och mässade och sjöng lovsånger till vår herre. Dom hade underliga frisyrer. Jag betalade en av dem för att ta mig till Frigla. I en stuga, som nog är ett fattighus, satt den äldsta kvinna jag någonsin sett. Ögonen såg åt olika håll och rösten knarrade, men sinnet verkade klart.

Hon berättade att ”sorkvallanerna” är vad de sjungande kallas, att de delar allt, även sina kroppar sinsemellan. De står inför en rättegång och riskerar att avrättas för kätteri.

Hon talade även om Gar’farkalla;

”När solen faller och stjärnorna tändas

Titta i stjärnbrunnen och låt en olycka vändas.

Hitta källan på alvernas ö

Där drömmar blir verkliga och ingen kan dö”

reciterade hon för mig.

Jag betalade för informationen med ett guldmynt och gav mig av. Utanför huset låg min vägvisare på marken, slagen blodig. Två fula typer stod över honom, väntandes på mig. Dom ville ha betalt och hotade att kalla på klostervakterna. Snabbt gav jag den ene ett slag på näsan så blodet började forsa och så satte jag av mot vårt läger.

Väl där möttes jag av en tät dimma och ur den trädde min syster och min bror. Korpen Hrafnr cirkulerade över oss.

Vi gav oss av i all hast. Jag vägrade först lämna Lelek som blivit svag av sjukdomen.

Jag grät
och försökte bära honom på ryggen. Moira bönade mig att lämna honom och berättade om en ryttare som förföljt dom. Till slut erbjöd hon mig något som jag inte kunde tacka nej till och det skäms jag som ett svin för. Hon gav mig en liten sten och sade att med den fanns möjligheten att tala med mors ande…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
MOIRA XI
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Väktarens djupa skog.



När solen faller och stjärnorna tändas

Titta i stjärnbrunnen och låt en olycka vändas.

Hitta källan på alvernas ö

Där drömmar blir verkliga och ingen kan dö.



Känslan av att vara ett jagat villebråd är stark. På en enslig hed med en stor rest sten får amuriska hästryttare med metallskjortor nästan tag på oss på. Dimman hjälper oss att undkomma dom. Väl tillbaka vid Ylfingrahus svarta vulkanstränder berättar öns främsta wulterfiskare att tre garmryttare, två män och en kvinna nyss frågat efter oss. Men det slutar inte där. Precis när vi ska lämna ön så anländer fem demonbröder på sina enorma hästar och skäktorna från deras tunga armborst viner runt båten. När vi återvänder kommer vi löpa stor risk att tillfångatas. Om vi återvänder. Det är med stor lättnad som vi lämnar Edair’maan och ger oss ut på böljan den blå. Pesten river dock i huden och vi hinner oroa oss ordentligt innan den lägger sig och verkar avta. Det känns plötsligt som att vi kan andas lätt igen. Är vi befriade från smittan?

Vi närmar oss den lilla men helt skogklädda ön som får mig att hoppas på att vi ska få möta alfer! De stora lövträden växer ända ut i havet. Rötterna ser ut att bära upp hela platsen. Vi strövar bland stammarna förundrade över denna gröna sagoskog. Uråldrig alfisk kunskap måste ha format den. Livet känns med ens lätt igen som när jag var barn och strövade fritt på huvudön. Finner djurstigar bland de mäktiga träden. Undrar varför den är så fruktad och hatad på vår ö? Vi slår läger. Söker efter stjärnorna men ett allt mer tilltagande regn döljer himlen. Skogens täta lövverk skyddar väl. Under natten hasar sig ett flertal skelett mot oss, vädjar att vi ska lämna den här platsen och jag fylls av en djup sorg. Är det döda alfer? En enorm oförrätt verkar ha drabbat även den här ön.

Nästa dag möter vi dock något fantastiskt. En odödlig alfisk väktare, en skjuld. Det sägs att alferna en gång i tiden tämjde dessa gåtfulla, farliga varelser till att skydda speciella platser. Skjulden, ser ut som en blandning mellan en katt och ett troll med vingar men bebor alfisk visdom. Den berättar att någon som bara måste vara Kaan nyss varit här på ön i jakt på klingan Eldsjäl eller Månskänke. Med honom kom mörkret. Han som förvrider verkligheten och tiden. De som vilat i det de trodde var evigheten väcktes till liv på nytt. Kaan liknar mer en gud än en människa. Han måste hindras men frågan är om vi ens kan komma nära honom? Skjulden ber oss om hjälp med att skicka tillbaka den gamle alferkonungen Sulvanah, han som en gång dräpte en drake, till sin eviga vila igen! Om vi lyckas kommer han att ta oss till stjärnornas brunn. Han för oss genom skogen till två stora järnekar som leder upp till en helig plats. Inte mindre än fyrtio vandöda skyddar ingången. Brandw står i ett hav av skelett och svingar Antagor. Ben flyger åt alla håll. Gwydion använder Gaves kraft och skickar ljusstrålar som fullkomligt upplöser våra motståndare. Morgus pilar faller över dom likt ett stilla regn och även fast de är många så faller de lätt. Brandw såras dock ordentligt trots sin kraftiga rustning men vi plåstrar om honom och tar oss inåt, in i den överväxta begravningsplatsen. I en sal sitter en odöd alf på sin tron av trä med ett högt ryggstöd avbildandes två fåglar tittandes åt olika håll. Han har en tom skida utsmyckad av ädla stenar i knät men ställer den ifrån sig och sträcker sig efter en pilbåge då vi närmar oss.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
BRANDW VII
404029022_730086498655081_268382990173852360_n.jpg

Vi befinner oss på en mystisk ö och jag har alldeles nyss slagits för mitt liv mot hundratals odöda. Svingandes yxan Antagor och iklädd min drakblodsrustning så föll de som huggen ved. Mina systrar valde att klättra upp i ett träd istället för att ta striden. Det gör mig inget då jag som familjeöverhuvud behöver vara den som går längst fram i striden. Dock så såg jag något märkligt när Gwydion svingade iväg som en ljusprojektil mot de odöda då och då. Hennes band med Gave verkar vara starkare än vad jag innan trodde. Som tronländare så känner jag att det finns mysterier kopplade till mitt eget öde här på ön. Tydligen så har det bott alver här och det finns som en energi här på ön som minskar smärtan från eldpesten. Vi har även stött på ett mystiskt väsen som enligt Gwydion är odödligt. Ett kreatur med vingar och klor men samtidigt något mänskligt över sig. Besten lovar att visa oss själens brunn om vi friar alfkungen Sulvanah från den jordliga vandöd han enligt besten har fastnat i. Med hjälp av brunnen så ska jag befria Edair´maan från pesten och Kaans klor!
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
MOIRA XII
55fb094b-c976-4208-834a-376d518c87f1.png

Ärade Stormkonung, Drakdödare, Vitnerbane, Ljusets son, vägvisare, spörrulvi och bärare av Snösaga, bärare av härskarbladet Koraljon, Vildhiertas betvingare, bärare av Fjälldåd, bärare av stenflöjten och återvändare från dödsriket, samt även ni Bäste far. Hoppas att hälsan och Storme står Er bi. Jag sänder er mina krönikor för att ni ska förstår vad vi varit med om här på de klagande vindarnas ö och nu även dess systerö Garfarkalla.



Vid stjärnornas brunn, dolda bland de av vitner bevarade trädtopparna ser vi de utvalda vars öde det varit att blicka ned i djupen i oändlighet.
Tre alfer invävda i trädens rötter, andandes men ändå inte riktigt levande i den här världen. En Yggdrase, ett talande träd, tar kontakt med oss här. Säger att den vakar över dom. De som sökt i djupen ända sedan drömmarnas tid. Den evigt vise läser våra själar. Berättar om hur alferkonungens son under den stora sorgens tid mötte den brinnande ormen här på huvudön med Månskänke i hand. Den vita stenen på svärdets hjalt färgades svart då draksjälen fångades däri. Månskänke blev Eldsjäl. Alferna oroade sig för att den mäktiga drakens ande skulle undkomma sitt fängelse någon gång och bad muspeljötnar att vakta den. Endast den som har det mörka blodet i sina ådror kan ta svärdet. Hittar HAN Eldsjäl skall det börja på nytt, det vi stoppade i Isvidda! Beger vi oss till det som en gång var ett fängelse kan vi rädda våra egna liv. Ger vi oss däremot in i vulkanen och möter Kaan kan vi rädda tusen och åter tusentals liv…Även Norna den visa har varit här säger Yggdrasen. Förmodligen fick hon här en andra uppenbarelse, den om den andra inkarnationen efter snödrottningen. Mina ögon dricker djupt av brunnens innehåll. Minnen sköljer över mig. Minns Er fynningar som om ni vore här bredvid mig. Tackar tyst de utvalda för att jag fick den här stunden. Jag och Brandw (nu beväpnad med Sulvanahs mäktiga Trollkraftsbåge) beger oss i detta nu över det mörka vattnet mot vulkanen som färgar himlen svart och grå med sin aska och rök. Vi kommer att möta vårt öde där. Kaan är övermänsklig och det blir med stor sannolikhet början på en ny resa för oss. Den mot Othwa. Jag undrar varför jag ibland inte får flowrornas hjälp i vissa väldigt viktiga situationer? Kan det vara så att de ibland njuter av att se oss misslyckas? I sagorna sägs det att de tar de främsta hjältarna från Trudvang för att ha dom vid sin sida i striderna i Othwa. Undrar så om jag får komma dit? Annars söker jag upp Rutger i Helgaardh och kämpar oss tillbaka på den eviga stridens fält!

Vi sänder vår syster Gwydion att försöka lösa eldpestens gåta i fängelset för att sedan resa till Er i Fynnheim. Ta väl hand om henne, hon har skådat Kaans blick och överlevt. Hon är trots att hon är gavetroende klok och har mycket att förmedla. Dessutom tror jag att hennes temperament kommer att passa Er i Stormländerna.

Jag älskar Er.


Allting blir vackrare då vi är dömda att gå under!
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
Sju år senare...

LIKSTORM





HRALF I
Hralfr.png

Det är en märklig tid att leva i.

Paatr har beslutat att vi ska stötta västerlänningarna på andra sidan Osterhavet i deras krig. Dom vars byar vi förr levt av att plundra är nu våra allierade. Låt dom ha sitt krig, så får vi se vilka Storme låter bebo våra betesmarker, mig gör det föga skillnad av vilka vi plundrar.

Men å andra sidan har Paatr fattat ett beslut och dessutom betalar Jorn Entloft bättre än någon annan jag hyrt ut mitt svärd till. Här har jag fått nya kamrater och har tak över huvud och mat och mjöd på bordet varje kväll.

Och här finns Funda. Hon är längre och starkare än alla dom andra kvinnorna och en av dom främsta krigarna i hirden. Hon skulle bli en värdig mor till Thrand Eldingarspjóts ättling.

Men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att uppvakta henne.

Jag har fångat vilt och offrat till Solvei. Jag gör mitt bästa för att vildsint göra ned mina sparringpartners, men när Funda ser att jag söker hennes blick så måste jag genast titta bort och hela ansiktet hettar. Om jag kunde skriva kanske jag skulle pränta ned något vackert på en bit trä. Men även om jag kunde, vad skulle jag skriva?

Jag hatar mig själv för hur jag beter mig, Thrands ättling går omkring och rodnar. Han skäms säkert för mig! Och Storme ser nog inte med blida ögon på sådan här tafflighet. Jag måste komma på något…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
105
VARG I
Varg 2.png

Trollmark.

Många år har förflutit sedan jag senast såg Fynnheim. Tankarna på allt som hände då, då när jag slutligen tvingades lämna mitt hemland för gott, plågar mig inte längre. Jag lever inte i det förflutna. Efter några år på vägarna igen så bestämde jag mig för att söka efterlivet, Stormvaka, i strid. Kriget i Dranvelte har pågått i många år. Där rasar även en fruktansvärd smitta, den min bortgångna dotter kallade Eldpesten. Efter Moiras försvinnande från de klagande vindarnas ö hade jag en hämnd att utkräva. Den mot bulturernas härförare Kaan Tydrik, en man som, skulle det visa sig, var mycket svår att komma nära inpå. Jag är ingen hjälte längre. Vet inte om jag någonsin varit det men som alla krigare vill jag få ett värdigt slut på jordelivet.

I striderna kände jag av något som jag inte känt på många långa år. Jag ledde mindre trupper och slet i sköldmuren och svinfylkingen som alla andra. Det som växte inuti mig var ett raseri som jag inte känt sedan jag var en ung bärsärk. Jag hängav mig inte åt den inre kraften men tror kanske att den kan väckas igen om jag fortsätter att utsätta mig för slagfältets fruktansvärda larm.

Det var dock uppenbart att gudarna inte är färdiga med mig. Trots upprepade strider på slagfältet så förvägrades jag att gå vidare. Till sist blev jag så involverad i frontlinjens stridigheter att jag inte (åldrad som jag ändå är) hann undan då mina stridskamrater drog sig bort och jag togs till fånga av bulturerna. Dom slåss inte ärofyllt som vi. Drar sig ofta oväntat undan och väntar tills dess att de har övertaget.

Inte sedan malströmmen förde oss till Vargafjard har jag varit träl. Jag ska inte gå in på de vidrigheter som det innebär att inte överhuvudtaget kunna påverka sitt eget öde. Men det är ju en ödets ironi att jag som försökt reformera träl-lagarna i Fynnheim ser ut att sluta mina dagar som ofri. Tillslut hamnade jag till råga på allt på ett stormländskt långskepp som galärträl. Det är tufft för mig. Mycket av det hull jag byggt upp under sötebrödsdagarna i Fynnheim har lämnat min lekamen som trots mina över sjuttio äppelfall sliter på oväntat väl. Ännu finns det kraft i onkel Vargs sinne och kropp.

Havsvargen Goldar Ryggbräckaren är min senaste ägare. Han gnäller högt (medan han straffar oss) över att träldomen är på nedgång. Vi har piskats till underkastelse och har samma rättigheter som boskap. Många går under i det dåliga vädret till havs och det finns nästan bara gamla och sjuka i lasten.

Jag känner en stor lättnad då vi närmar oss Trollmarks kust i Ejland. Den fästningen går det inte att ta miste på, helt bygd i sten som den är. Trädens löv går i höstens färger, gult och orange. Och Sköldjarl Jorn Entloft har ett rykte om sig att vara en rättvis man tillskillnad från hans dödsfiende Sköldjarlen av Saaga söder härom som har ett betydligt sämre rykte. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att hamna på just nu än den här. Framförallt är jag lättad över att trälskeppet inte ska närmare Fynnheim. Det hade varit en dödsdom. Torkel var väldigt tydlig med att han skulle strypa mig med sina egna händer om jag återvände. Gudarna har sannerligen tagit sina händer ifrån mig men jag vet av erfarenhet att sådant kan vända snabbt. Jag bidar min tid och måste försöka dölja vem jag är. Vill förstå vad jag har att arbeta med här innan jag avslöjar min identitet. Jag vill som sagt inte alls spela rollen som hjälte. I en tid utan hjältar vill jag bara vara en människa. Men det är också intresset för människor som hela tiden får mig att agera på världens scen, skådeplatsen för allt det märkliga som vi är underkastade här på Trudvangs jord.

Det är sannerligen en ond tid. Moira och hennes Mittländska syskon upptäckte flera intressanta saker på Edair’maan. Att Norna hade uttalat en andra profetia var nyheter för mig då Moira rapporterade det från den klagande vindarnas ö via Hrafnir, korpen. Jag hade nästan lämnat sökandet efter möjliga framtidsutsägelser bakom mig. Det var tillräckligt med att planera vardagen i Fynnheim. Möjligheten att finna Nornas andra spådom gav mig dock en ny mening. I varje bibliotek och av varje kunskapare söker jag nu att få veta mer om var jag kan finna den i sin helhet. Tänker att den kan vara en nyckel i hämnden mot Kaan och det han representerar. Hoppas det kan finnas skrifter i borgen. Eller en lärd av något slag.

Det pågår en febril verksamhet i borgen som bär spår av strid. Ytterst dugliga hirdmän arbetar med att reparera skadorna på Jorn Entlofts ökända försvarsverk mot bastjurs vid Vildhiertas rand. Vi är några från skeppet som säljs av här i borgen bland annat min rorskamrat Pildwin, en gavetroende gårdsman bortrövad från Dranvelte. Vågar knappt tänka på vad de gör med de som inte inbringar någon peng här. Slängs i havet kanske? Trälmästaren tar till orda. Säger att ingen träl flytt levande härifrån på tio år. Vi får järnkragar runt halsen och kedjas i varandra. Boskap som vi är. Fortet är triangulärt med ett större torn i mitten. Trälstugan är ett enkelt långhus som vilar slött mot muren. Vi leds dit av en två meter lång hirdman med ett stort ärr mitt i pannan. Han har rakad skalle och ett rejält skägg. En stor mun pryder ansiktet med hästliknande tänder. Han har något rått och obehagligt över sig. Hotar mig med stryk då jag försöker tala med honom. Jag tänker att honom måste jag försöka få kontroll på. Mitt liv kan hänga på det. Det är kallt och dragit men det finns iallafall en stor spis. Det mest anmärkningsvärda är dock en av trälarna med ett besynnerligt utseende, han är lång och spindellik, fast med seniga starka muskler helt utan fett. Han ser nästan ut som en Ark! Alla trälar är klädda i ullsärkar. Adin trälskrivare undersöker vad vi har för kvalitéer. Jag har presenterat mig som Storulf och säger att jag kan läsa, skriva och räkna men att jag gärna arbetar med kroppen. På kvällen talar jag med vildmannen. Hans namn är visst Gast och fast han ser obehaglig ut förstår jag att även relationen till honom kan vara avgörande om jag vill överleva natten här!

Den råe söker upp mig i natten och jag tror först att min sista stund är kommen. Det visar sig dock att jag med mitt tidigare kontaktförsök sått ett frö i honom. Han är intresserad av mig, kanske är han i behov av hjälp, av en tänkare. Hans namn är Hralf Hundingsson den siste ättlingen till den inte helt okände Vildbronjan Trand Eldingaspjut från Kopparskogen som jag faktiskt hört talas om. Släktskapet tynger honom och även fast han verkar obehaglig så märker jag att mina ord väger tungt då jag lismar och berömmer. När han lämnar oss ser jag att Gast gömmer något i jordgolvet. På morgonen ser jag ser till att hamna bredvid Gast med skitgörat. Där händer något oväntat som stärker mina skäl att vara nära honom. Trots att han har det absolut sämsta arbetet vid latrinerna så får han besök av Stornävan som behandlar honom med respekt trots att han är en träl. Pratar länge med honom. Kan det vara så att rustmästaren själv är en gammal frigiven träl? Gast verkar iallafall tidigare ha varit en ädel krigare. Med mig är han dock hemlighetsfull med sin bakgrund. Eller har han på riktigt förlorat kontakten med den? Inte helt ovanligt bland trälar. Ibland verkar han helt förvirrad om vem han egentligen är…

Den råe lämnar oss inte i fred. Han talar tvångsmässigt om att föra ätten vidare och verkar besatt över att göra ett gott intryck på Funda, en sköldmö innanför murarna. Han är desperat och ber om något att säga för att väcka hennes intresse. Det finns ett uppdrag vi med hjälp av den råe blir utvalda till för att bevisa vår duglighet. Vi förs in i borgen, Gast, Pildwin och jag. In i ett stort rådrum på nedervåningen. Rustmästaren håller i mötet. Nogil ska leda expeditionen. Han sticker ut på många sätt bland annat genom sin Vitsjuka och sin unga ålder. Trots det verkar han vara en ytterst respekterad krigare och någon Sköldjarlens hustru håller högt. Sedan verkar det även som att det var Nogil som tillfångatog Gast och släpade honom hit. En handelsman har sett ett strandat skepp någon dagsritt härifrån. Skeppets segel var vita med en grön ek på. Något jag vet är storkonungen av Dranveltes sigill, men det håller jag inne med. Kjotil Stornäva följer också med. Han är rustmästarens son och säger till Gast att Storme måste ha blundat för ett ögonblick när han blev träl.

Vi färdas bort från borgen. Det är stenigt och vitlav täcker marken. Kalla vindar dra fram över landskapet. Raukar och förmodade Lögrjotnar långt ute till havs ramar in den vackra kusten. Vi blir upphunna av Hugbjörn och Woglinde. Dom rider bredvid oss för att undersöka gårdarna vid kusten. Det viskas om att Woglinde är den främste krigaren i Trollmark. Hon har en blick man som träl inte vågar möta. Resan är odramatiskt så när på ett stopp vid träljägaren Egeb den vedervärdigas gård. Hans trälar är undernärda och har skabb. Själv talar han om att Storme inte är lika givmild längre och att ett trälblot snart borde genomföras! De fria dricker mycket och fyllnar till. Mitt i natten kommer den råe till mig igen. Hotar med stryk för att mina råd verkar ha varit omöjliga att genomföra. Jag tryggar honom igen men förstår att jag måste hjälpa honom mer med sköldmön han trånar efter i Trollmark. Annars kommer han bli våldsam. Gast drömmer fruktansvärda mardrömmar, kastar sig av och an och väcker gården med sina skrik. För det blir han ordentligt pryglad av Egeb. Gast verkar dock obrydd av den blodiga behandlingen. Dagen efter tar vi oss fram längs steniga stränder. Passerar någon öde gård innan vi till sist når det förlista skeppet. Nogil söker igenom vraket medan vi trälar och den råe undersöker stranden. Mellan några klippor hör vi upprörda röster på röna!

Tre havsvargar har nedkämpat en hirdman och försöker nu göra processen kort med två kvinnor. Den ena av dom är fräknig och rödhårig och bärare av en dolk som inte har sin like i den här världen eller någon annan. Eller det skulle vara i dödsriket i så fall. I sina händer håller hon nämligen Mogundas skarpa vapen av naglar. Lillasystern till det fasansfulla svärdet Nagelbitur. Dolken som inget i den här världen förmår skada. Den Moira hade med sig ifrån dödsriket, där Rutger blev kvar. Hur kan den vara här? Det kan bara innebära EN sak! Sedan dras vi in i stridens larm. Det blir tufft. Varken jag eller Gast är från början beväpnade, men den råe tar mycket stryk åt oss. Sedan är det över.

Mina tankar är fortfarande vilda efter striden och jag förstår inte allt som händer sen. Det verkar iallafall vara högburet folk som flytt kriget i Dranvelte. Kvinnan som leder dom beskriver att de var på väg till Saaga då Gast gör mig uppmärksam på att ett skepp som ska till dit omöjligtvis av slump kan hamna här uppe. Kvinnan som tidigare bara talat röna byter snabbt och upprört språk till Vrok och menar å det bestämdaste att hon icke är en lögnerska och att en besynnerlig storm tagit dom hit. Vårat möte verkar ödesbestämt och jag känner att gudarna återigen om inte ler emot oss så har de iallafall planer att återigen använda oss som sina redskap.

Den högburna är aggressiv motståndare till träldom och erbjuder oss kungliga gåvor och vår frihet om vi svär en Mittländsk blodsed till henne. Vi går ödmjukt med på hennes förslag, även den råe! Hon köper loss oss från Nogil som dykt upp och intresserat följer händelseutvecklingen. Men även den vitsjuke verkar vara villig att följa hennes öde på något sätt. Trots att han säger att han inte kan svära henne blodseden. Han har tydligen redan ingått en liknande pakt som först måste uppfyllas.
 
Top