Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

RUTGER IV
​

Det pågår ett tumult i byn och jag kan bara hoppas att min skenmanöver för att locka till mig dessa skumma skogsbors uppmärksamhet fungerat och att Hralf och Varg lyckats med vad nu de skulle göra egentligen. Att övervinna den isande forsen visade sig vara ett djärvt men även brilliant drag. Det gick att se i deras förvirrade blickar att de aldrig sett någon visa upp ett sådant mod. Dock så är det bara vardagsbestyr för Rutger Återvändaren att våga sitt liv för andra som en sann mittländsk hjälte. Även min berättelse om framtiden under Timmerulfs vakfest, som förvisso är sann, fick dem att fångas av min karisma. En berättelse om att de alla är dömda till det hemska ödet att återvända som draugar.

Nu verkar det dock som att något ännu mer dramatiskt har ägt rum. Byborna verkar helt förstörda och jag känner på mig att det är dags för mitt följe att göra en snabb avfärd. Hralf och Varg klarar sig nog bäst själv så jag samlar ihop de andra och drar snabbt ut genom den södra porten. Med mig har jag Mulde, Hallnir, Hugbjörn, Woglinde och den mycket mystiska Gäst. Vi tar oss som sagt ut från byn för att inte drabbas av den dåliga stämningen som finns bland de lokala förmågorna. Efter ett tag så möter vi upp Hralf och Varg som båda ser väldigt slita ut. De har med sig Njuda som de har räddat från någon sorts blotrese som byborna dyrkat. Deras framtid som draugar förklaras därmed av att de vänt sig till en falsk gud!

Vi tar oss framåt utan att sova för att kunna återlämna Njuda så snart som möjligt. Det finns även en risk att vi har fiender hack i häl så vila får vi göra någon annan gång. Detta hjälper dock inte så mycket då vi blir överfallna av livsfarliga blotresar under den kommande natten. Striden blir vild och farlig då dessa odjur inte är något att tampas med för veklingar. Hralf verkar ha försvunnit under natten då han letar efter sin troll-älskare, vilket innebär att vi är färre som behöver bekämpa dessa kaosträd. Striden gick i vår väg mycket tack vare att Hallnir slogs med en styrka som jag inte sett hos honom förut. Nattens vila blir alltså knapp och jag kunde se hos mina följeslagare att de inte skulle klara många fler dagar här i vildhjärta. Jag Rutger har självklart inga problem med att hantera för lite sömn!


Under den kommande dagen så stöter vi på Timils vita älg. Den ser lika ståtlig och vacker ut som när jag såg den under mitt tidigare äventyr i skogen. En skam sköljer över mig när jag tänker på att vi inte hämtade Timil när vi lämnade skogen förra gången. Men förhoppningsvis så har han förståelse för detta. Jag hade trots allt en hel värld att rädda.


Till slut så når vi fram till Njudas familj och kan överlämna henne i en trygg och säker famn. Njudas far Hygge är dock lite stursk och vill inte visa oss vägen där Nifelfang, Armilde och Ilsa har färdats. Efter ett rejält snack så gör han dock detta och visar oss till ett träsk där de ska ha färdats på en båt. På denna plats återvänder även Hralf till sällskapet efter att han irrat runt i skogen. Han ser gammal och sliten ut och skogens vitner verkar ha satt permanenta spår i honom. Det viktigaste är dock att han har träffat på Timil som har gett honom en magisk ramsa med vilken vi förhoppningsvis kan ta oss ut ur skogen med.


Innan detta så måste jag dock rädda Armilde från Nifelfang och den svarta solens grepp. Om jag besegrar nifelfang och återbördar undskymmnir till dess rätta ägare så låter kanske Mogunda mig vara kvar på Trudvang. Det vore katastrofalt att tvingas återvända till dystra Helgard efter att jag återfått mig själv. Jag tänker på dessa tunga tankar samtidigt som jag bygger den flotte som vi ska färdas ut i träsket med. Resultatet blir inte mitt bästa arbete och i ärlighetens namn så blir den ganska ful. Med lite tur så håller den nog ett tag och jag får ta med mig att det gäller att fokusera om det ska byggas en flotte.

 

[Råttfångaren]

VARG XI
​

Ont blod.

När jag blir medveten igen är det som att jag drömt det som nyss hände. Vis av erfarenhet vet jag hur nyckfull bestformen är och jag ser för mitt inre hur jag trasat sönder Hralfs sköld med mina vidriga käftar. Det är ett under att han fortfarande lever, en sann hjälte trots allt. Eller är det hans förbannade svärd, Balmung som hjälper honom? Vi tar oss tillbaka mot fästningen och gömmer oss i en grotta när bybornas fackeltåg drar förbi. De lämnar kvar en hirdman att vakta ingången. Vildbronjan. Jag dulgar honom då han upptäcker Hralf men hans blod besudlar marken och får den att skaka. Något är på väg upp! Vi hör skriken ifrån trälarna bakom oss då vi med snabba steg tar oss igenom fästningen. Blotresarna, skogens avskyvärda väktare som vi hört talas om verkar följa efter oss in bland byggnaderna, trasandes sönder allt i sin väg. Hoppas de stannar i byn och gör livet surt för de mörka sinnen som verkar där. Skulle vara ett passande straff för att de blotat så mycket att en uråldrig Yggdrase lika gammal som Trudvang själv korrumperats och börjat kräva offer. Kan dock inte sluta tänka på de oskyldiga barnen i byn. Än en gång har mina handlingar lett till att ett samhälle gått under. Det finns alltid anledningar och ursäkter, inga av dessa fungerar särskilt bra just nu. Jag är så trött.


En som varit gäst i byn lämnar samtidigt med oss och visar sig vara en Barkböling utsänd av sin alferstam för att undersöka mörkret i byn. Han är så nedstämd över Yggdrasens död att han lämnar oss nästan direkt. Vi färdas hela natten och resten av dagen för att undvika eventuella förföljare. Till föga nytta. Hralf söker efter sin Majlan och försvinner bland skogens uråldriga tallar förhäxad som han är. Den råe och hans Rå. Sedan är de över oss. Mitt i natten kravlar dom fram, formade av träd, rötter, blod och jord. Stinkande av död. Blotresarna. Hallnir strider som besatt. Hans långa hår fladdrar i vinden och med kraft och precision dräper han de båda. Den reslige stormländaren framstår mer och mer som Armildes sanna make på väg att uppfylla sitt öde. Dagen efter går vi nästan rakt in i skogens konung. En enorm vit älg med fler taggar i sin krona än någon av oss kan räkna till. Vi har stört dess väg. Det är Timils djur säger Rutger när den försvinner ut bland träden. Ett gott tecken. Gudarna är med oss. Sedan når vi Hygges stuga. Efter lite övertalning visar han oss till en gammal lägerplats intill tre ruiner av timrade hus. De mörka bopålarna påminner oss om att allt förgås. Ut i marsken ska de vi söker ha tagit sig med en båt. Framför oss breder ett tillsynes oändligt träsklandskap ut sig. Svarta trädstammar står som spjut i vätan.

Hralf återvänder till oss. Något är dock fel med honom. Det får håret på mina armar att resa sig. Han ser nämligen tio år äldre ut än i nättras då vi såg honom sist. Ett sådant felsteg överlever inte jag. Han har dock fått med sig något viktigt från sina vandringar i tiden. Något som inger hopp. Hralf har nämligen fått en ramsa av Timil som gör att man kan vandra till den skägglöse dvägen som varit fast här i mer än sextio år. Tänk att vi trots allt får möjligheten att rädda honom ut skogen som Rutger, Torkel och Moira lovade en gång i tiden. Medan Rutger bygger en flotte (som i ärlighetens namn inte ser så mycket ut för världen) tänker jag på alla de goda tecken som staplar sig framför oss nu. Den vita älgen, Timil och så det hedervärda räddandet av Njuda och hennes familj. Det är sannerligen något att skriva hem till Fynnheim om! Ska den här sagan ändå få ett lyckligt slut? En fråga kvarstår dock och gnager i mig likt en stor vit, mager, hårlös råtta. Kan Nifelfang med sitt taskspel verkligen lura gudarna in i Havafall? Har han redan lyckats med det?

På den knakande flotten paddlar vi in i dimman…

 

[Råttfångaren]

HRALF XI
​

Kommer till en sjö, försöker fiska upp en ring.
En gädda drar ner mig i sjön och vill ha min själ, tar mig loss.
Kommer tillbaka till Timil, genomblöt.
Vaknar av att en vit älg sniffar på mig.

När vi lämnade byn bakom oss hörde vi ett kraftigt skalv från borgen. Med oss hade vi Njuda och ”Gäst”.

Vi gav oss in i skogen och vågade inte stanna, utan tvingade oss själva vidare genom natten och följande dag. Minns ej om det blev en natt till. Till slut slog vi iallafall läger. Jag drömde en underbar dröm om Mailan och fylldes av vrede och besvikelse när Rutger väckte mig. När jag var säker på att han somnat väkte jag Mulde och bad honom ta vakten medan jag gick till avträdet. Men min avsikt var egentligen att söka efter min älskade Mailan.

Skogen förde mig till platsen där vi kom in i Vildhiarta från början, vattenfallet och trollgubbens stuga. Men nu såg den uråldrig ut, enbart ett ruckel kvar. Jag övernattade i stugan.

Nästa dag fortsatte jag. Jag njöt av skogen till fullo, drömde om att stanna för alltid.

Då kom jag till ännu en stuga. Utanför satt en liten gubbe. Han berättade att han hette Timil, och han samlade gåtor för att kunna lämna skogen. Han hade varit länge i Vildhiarta och vet många hemligheter. Han lärde mig en ramsa som skulle föra mig på en stig som ledde till en sten i skogen. Om jag läste ramsan igen skulle jag ledas tillbaka till Timils stuga. Så jag gick för att fiska. Hoppet var att mina vandringar i skogen skulle ta mig till Mailan, eller visa mig ett spår efter henne. Timil gav mig ett spö och jag nynnade ramsan och fann mig snart vid stenen han talat om. På den fanns runor jag ej kunde tyda. När jag fortsatte vidare hörde jag snart ett ljud som skakade träden omkring mig. Jag drog min dvärgiska artefakt, men fann att jag kunde stoppa undan den igen. Under ett träd låg en rese och snarkade så att själva jorden skälvde.

Jag smög mig förbi. Kom till en sjö.

Jag hade inte metat länge när jag fick ett napp så kraftigt att jag slets ner i sjön. På botten såg jag då något som glimmade… en ring… jag sträckte ut handen för att gripa den, men hindrades av en stor gädda. Hans röst hördes inuti mitt huvud. Han ville byta ringen mot min själ. Med en kraftansträngning tog jag mig loss och kom upp på stranden. Jag upprepade Timils ramsa och gick huttrande tillbaka till hans stuga, rädd att frysa ihjäl på vägen. Vid den stora brasan utanför stugan kollapsade jag.

Jag vaknade av att en stor vit älg sniffade på mig innan den vände och gick ut i skogen.

Jag gav mig själv av ut i skogen skogen, planlöst vandrande igen.

Efter en stund kom jag till Hygges stuga. Där inne låg tre skelett. Ett efter ett litet barn, kanske i 10 årsåldern…

Bestört fortsatte jag ut i skogen. Då hörde jag ljudet av röster.

 

[Råttfångaren]

RUTGER V
​

Med spända kroppar och trötta blickar så tar vi oss genom träsket på den svajande flotten. Mitt bygge ser inte bara ut som att det ska gå i bitar när som helst, utan den kan nog göra det också. Ingen av mina kompanjoner har dock klagat och jag håller tummarna för att den inte kantrar vid närmaste hinder.

Vi färdas fram genom träsket och skymtar till slut tre stycken öar framför oss. Varg spårar febrilt och menar att våra mål befinner sig framför oss in i dimman. Jakten måste prioriteras ner för ett tag emellertid då jag blickar på den brokiga skaran hjältar som har tagit sig såhär långt och ser ett väldigt trött gäng. Som gruppens naturliga ledare så känner jag på mig att vi behöver vila. Vi tar oss iland på den största av de tre öarna och till min glädje så ser jag att det är en gammal plats för en vildmarkssmedja. Jag bestämmer mig för att restaurera den och jag ser att Varg noggrant följer mina eleganta rörelser. Mulde hjälper till vid restaureringen och resultatet blir bra.

Under natten så sker det något kusligt, då jag under min vakt upptäcker att Hralf inte längre andas. Efter flera försök att få igång honom så vaknar hans kropp till liv. Det verkar som att den hemska flickan har varit i hans drömmar. Det får mig även att tänka tillbaka på en tid som känns oändligt länge sedan. Jag är ganska säker på att jag såg flickan när jag, Torkel och Moira äventyrade i Vretgård. Kan det vara så att hon varit med oss så länge?

Med morgonen så kommer det nya utmaningar. Min plan är nu att skapa ett elegant vapen av den spjutspets som Hralf hittade nere i glasriket. Jag försöker byta till mig det svärd som han inte ska svinga mot det spjut som jag kommer att konstruera. Han är dock helt oresonlig och jag kommer till slut fram till att han är förlorad till svärdets förbannelse. Spjutet behåller jag istället själv.

Vi tar oss ut på träskets grönbruna yta och vidare till en ny ö. Där möter vi ett stort kungstroll som sitter och röker på en pipa. Varg talar till trollet och det visar sig att han heter Barkborst och vill ha hjälp med att få tag i mjölk till sin avkomma som gömmer sig i ett gryt på ön. Barkborst ger ett bra intryck och erbjuder oss en tjänst för en tjänst. Han talar även om en ö där det bor en alf som han verkar ha något otalt med. Som alltid så är alferna involverade i all ondska som finns så vi bestämmer oss för att ta oss till ön Dvala där den befinner sig.

På Dvala så möts vi av en talande korp som berättar att alfen ligger i dvala och vi behöver få tag i en växt som finns på än Draugholmen för att få den att vakna upp i förtid. Som den skarpaste i gänget så inser jag att Draugholmen förmodligen är ett dåligt ställe att vara på så jag bestämmer mig för att i högsta möjliga mån inte sätta min fot där. Korpen berättar också att vi behöver en ramsa för att ta oss till urträdet där Nifelfang och Armilde befinner sig. Draugholmen är helt klart en läskig plats så vi väljer istället att ta oss från Dvala på jakt efter kon vars mjölk Barkborst vill ha.

På vägen dit så inträffar katastrofen. Från flotten så ser jag någon på träskets botten som jag känner igen, Nymferblot, torkels gamla svärd! Jag säger åt de andra att binda ett rep runt min midja och seda dyker jag ner i det grumliga vattnet. Det som möter mig där är inte rikedom och ett mäktigt vapen. Jag blir attackerad av en draugversion av min gamla trotjänare Valtaja! Han biter hårt i min axel så att blod börjar sippra ut i det äckliga vattnet och när de där uppe drar i repet så bryts hela flotten sönder i bitar. Jag tar mig snabbt upp till ytan samtidigt som monsterhästen fortsätter åsamka mig skada. Efter ett tag så lyckas jag ta mig in på grund och kan vara se på samtidigt som hästen ändrar fokus och attackerar Mulde som tydligen inte kan simma. Hralf gör sitt bästa för att försöka rädda pojken men Mulde verkar ha drabbats av panik. Det hela slutar med att hästen får ett hårt grepp om Muldes hals och drar iväg med honom ut i den täta dimman. Det finns ingen tid att sörja Mulde och han dog någon sorts hjältedöd, vilket inte är alla förunnat!

Vi har nu ingen flotte och blivit av med massvis med utrustning. Jag är näck då min rustning ligger på havets botten tillsammans. Vi behöver dock ta oss vidare och hittar tillslut den ko som Barborst är ute efter. Hralf verkar ha stor vana av kor och lyckas få med sig den tillbaka till Barkborsts ö. Där ger Barkborst oss den ramsa som vi behöver för att ta oss till urträdet.

Det tar oss ut på den totalt trasiga flotten samtidigt som vi nynnar på ramsan. Ur dimman framträder nu en ny ö där ett gigantiskt träd tornar upp sig mot himlen. Vi tar oss dit och när vi närmar oss trädet så hörs en melodi. Woglinde somnar som en stock. Det är dock det enda som händer på ön och vi kommer fram till att vi nog behöver ta ett samtal med den där alfen. Varg kommer på att han kan förvandla sig till en groda för att kunna smyga upp på Draugholmen.

Vargs plan går i lås och han återvänder till oss med en blomma i sin slemmiga mun. Han verkar förvånansvärt nog inte ha något intresse av att förvandla tillbaka sig och fortsätter befinna sig i grodform när vi paddlar oss vidare mot Dvala.

På Dvala så använder jag växten för att väcka alfen till liv. Hon presenterar sig som Ilmarja och framstår som både vis och snäll i kontrast med de alfer som jag träffat på tidigare. Hon berättar om vildhjärtas ursprung och att urträdet egentligen är den legendariska tusenhövdade besten Tywind! Besten behöver dräpas för att komma närmare Nifelfang. Då tid och rum inte spelar roll på Dvala så bestämmer vi oss för att vila här ett tag innan den kommande kampen mot besten.

När alla är redo, förutom Woglinde som fortfarande sover, så beger vi oss tillbaka till urträdet. Jag paddlar med hjältemod i blicken då det skulle betyda mycket för min status om det blev jag som dräpte Tywind! Kampen mot monstret blir både farlig och heroisk. Dess tusen och åter tusen huvuden angriper mig samtidigt som jag svingar mina vapen mot dess kropp. Till slut så får jag in en stöt med mitt nya spjut som är så hård så att hela varelsen spricker och dess inälvor klär min kropp. Jag ser att mina följeslagare ser på mig med vördnad när jag har besegrat besten, nästan, på egen hand.

När besten besegrats så träder en kvinna fram som berättar att för att ta oss till Nifelfang så behöver vi drömma över en kolstubbe. Det är det sista hon säger innan hon går vidare till efterlivet.

Men innan jag hinner överlägga om nästa steg med gruppen så sveper det en kall dimma in över träsket. Likstormen har anlänt till Vildhjärta och den leds av självaste Bodvildur! Trots hennes hemska utseende så ger hon oss ett val. Om vi utför uppgifter åt henne så kommer hon ge oss otroliga gåvor. Emellertid så är inte dessa uppgifter vilka som helst. Hon vill att vi ska dräpa Nifelfang för att kunna återhämta undskymnir, detta åtagande känns oproblematiskt då att dräpa drakar är något som stora hjältar gör. Dock så vill hon även att vi ska döda Armilde, och att skära halsen av havande kvinnor är så vitt jag vet inte något klassiskt hjältedåd. Hela trudvangs öde vilar på mina breda axlar och det beslut som jag väljer att ta!

 

[Råttfångaren]

VARG XII
​

Månen är vargens sol.

Kära Torkel, min herre, Stormkonung och son. Jag hoppas att korpen Kyllikki eller någon annan av skogens vänner når dig med mina dagboksanteckningar så att du kan nå insikt i den fortsatta kampen mot den svarta solen och förhoppningsvis (om du finner oss värdiga?) föra in dom i släktens annaler. När man står såhär inför ett totalt slut som vi nu gör så infinner sig ofta en väldigt stor tomhet. Speciellt när man har svåra, för att inte säga omöjliga val framför sig. Jag har räddat mina stridsbröder och systrar i sköldmuren oräkneliga gånger. Offrat mig för Fynnheims ättlingar och för släktens bästa samt undsluppit mitt öde och död många gånger om. Men det jag nu står inför liknar ingenting jag tidigare mött. Jag fasar inför det som komma skall och det känns som att vad som än händer (och om jag överlever) så kommer det jag uppfattar som mig själv att vara förändrat för alltid. Jag ska för berättandets skull inte fastna i för många detaljer.

Vi har ställts inför många förunderliga och hemska ting här i den gåtfulla marsken. Träden står som pelare i en enorm sal fylld av mörkt vatten och det känns som att vi hamnat vid tidens och hela världens slut. Är det såhär Trudvang kommer att se ut om vi misslyckas? Att resa här i träsklandet påminner om att färdas under jorden. Det sorgligaste av det som hände här var när en bäckahäst bet ihjäl Mulde och simmade iväg med honom. Må hans ande få slippa att komma tillbaka som draug. Rutger, tillsynes oberörd av mänskliga förluster, berättar att han såg flickan, barnet redan i Vretgaard. Då trodde han att det var Valsinka, Snödrottningen som barn men nu vet vi bättre.

Vi möter ett vänligt Kungstroll bland öarna här, Barkborst. Samt en kviga, Tanjost som han vill att vi mjölkar åt honom. Men det mest besynnerliga mötet sker på en ö som är täckt av grönt gräs och vackra blommor trots den annars torftiga växtligheten i området. Där finns en talande korp och en sovande alf. Korpen säger att den vitsjuke tagit sig till Urträdet som ligger här i närheten och att han söker efter Skogens hjärta där gubben Vildhierta själv bor och verkar. Det är dit har fört Armilde! Alfen, Ilmarinni, som vet vägen till urträdet har sovit i åratal och förväntas sova i ytterligare tjugo år till. Om vi inte hittar örten blåvårta att väcka henne med. Den växer på ön med det föga inbjudande namnet draugholmen. Svartvinge berättar även att korpfågeln som spelar ett parti kokes rutor med Kvaler heter Kyllikki och att hon en gång i tiden var en mäktig alf som följde draken Elmtunga in i Skogen. Många verkar de vara, de som fastnat i tiden här i Vildhierta! Jag tar mig på ett sätt jag helst inte berättar om fram obemärkt på draugarnas ö och finner den sällsynta växten. Ilmarinni utbrister -Karulia (den Första!) när hon vaknar. Hon påminner om Valkosva eller Linn med sin tidlösa utstrålning och inre lugn. En av få goda själar i en mörk och hård värld där svärdet alltid är nära tillhands. Hon mal det finaste mjöl i sin magiska kopparkvarn och tillagar en underbart slät gröt. Och än en gång visar det sig att alfernas uråldriga visdom leder oss rätt. Ilmarinni berättar om Livisikas ursprung och att hon ännu inte tillfullo befinner sig i den här världen. Hon föddes för sju år sedan på De Klagande Vindarnas Ö som dotter till Kaan och en av Kappmästarens ättlingar. Ett försök till att manipulera blodslinjen för att nå en bakväg in i Trudvang utan att de andra gudarna skulle märka något. Vid Skogens hjärta finns en hlogr (en oerhört mäktig vitnerplats) och om Armilde skulle föda där skulle Livisika kunna ta över den kroppen och på så sätt helt träda in världen osedd av gudarna. Vi måste på något sätt fånga och fjättra henne annars kommer allt bara börja om igen någon annanstans. Men först måste vi besegra något som alfen kallar för Tusenöga. En best tronländarna stred mot här i skogen för en evighet sedan. Ett månghövdat odjur av drakjords stam. Tywind. I tre dagar och tre nätter stred tronländarna mot den men tvingades sedan ge upp. Den är försjunken i en dvala efter det att Howandina, en av tronländarna sjungit förtrollande för den och förvandlat den till en apel, dock till priset av att hon blev ett med trädet. Howandina kan vägen till gubben Vildhierta. Så vi strider. Jag bevisar återigen att jag inte är en hjälte. Det enda sättet jag tar mig förbi den tjocka huden på är genom att dulga besten bakifrån. Ett av de många huvudena andas eld över mig och antänder mitt vackra vita silvriga hår och skägg. Jag ser inte klok ut. Howandinas ande förklarar att vi står inför en enorm prövning. Skogens hjärta finns nämligen bara i gubbens drömmar. Dessa har på senaste tiden blivit till mardrömmar. En väldigt farlig plats alltså. Hon berättar vidare att Likstormen skövlar skogen på jakt efter hjärtat men eftersom döda inte kan drömma så är det inte möjligt för den att ta sig in dit. Vi måste sova på en kolstubbe och ta tusen steg in i drömmarns värld. Vi måste även lämna makten över våra öden bakom oss. Sedan vandrar Howandina vidare in i dimman till Whotes rike. Tror jag hör henne viska något om att från ont kan endast ont födas men jag är inte säker. Sedan kommer HON. En onaturlig dimfront letar sig snabbt genom skogen och inom kort är vi helt omringade av tusen och åter tusen odöda. På en tron, iförd en skugglik dräkt av människors själar sitter Bodvildur, dödligt vacker med långt svart hår och isblå hud. Från de dödas kolonn hänger inte längre bara Skogla, Stormes son, utan även amuren Kaan. Drottningarnas drottning anklagar oss för att ha svurit oss till konungamön vars öde är spunnet av hinsidan sol. Vi ställs inför ett val ty det verkar vara sant att inte ens Bodvildur kan jag följa Nogil och Armilde till Skogens hjärta. HON behöver oss. Om vi återbördar Unskymnir och Breidaskyld samt dödar Armilde kommer vi få leva tusen liv innan vi hamnar i dödsriket. Där kommer vi ”leva” som furstar. Även alla fynningar som hamnat i Helgaardh kommer få komma till Stormevaka. Otroligt! Hon lovar även att pakten till Armilde inte behöver betyda något för oss. Men kan man lita på en kaosvarelse? Jag lovar att vi ska återbörda hennes svärd och vi får hennes välsignelse. Jag undviker dock att säga något om Armilde. Dödsrikets gudinna verkar nästan desperat med sina löften. Frågan är om hon överhuvudtaget har någon avsikt att infria dom?

Och vilka är Nogils motiv egentligen? Något av det sista Armilde hann säga till oss var att Nogil hade sagt till Ilsa att -om du tar hand om Konungamön så dräper jag flickan. Han är i besittning av ett vapen så mäktigt att det kan döda en gud men varför skulle han vilja det efter allt han gjort tillsynes för henne? Är han själv ute efter att kontrollera det som skall födas fram vid Skogens innersta? Är det så han slutligen blir fri? Ty en sak är säker. Endast gudarna är fria. Fria att själva skapa sina egna öden. Var är dom nu? Storme, Gave och alla de andra? -Gudar hör min bön! Och om ni inte hör den, Torkel, du behöver vara beredd på att studera järtecknen. Om vi misslyckas måste du ta vid för att slutligen fjättra Livisika, hinsidan sol.