Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

[Råttfångaren]

HRALF IV
​

Vi återvände till Trollmark efter att ha funnit att grottan där barkbölingarna dväljdes inte var en gång till borgen, som Storulf, eller Varg som han vill kallas, trodde. Snarare var det asens kultplats, ty vi fann deras tempel där vi nedgjorde dom sista.

Där gjorde vi fruktansvärda upptäckter, denna kult som verkar dyrka kaosgudar eller något värre vill utmana Storme om ordningen i i hans värld. Havafall är nära trots allt. Varg har ju talat om hans upplevelser av kriget i Vildland och Fynheim…

Vad är nu viktigt? Vad blir Hralf Hundingssons syfte i denna strid?

När vi reste tillbaka talade jag med Gast ordentligt för första gången. Han erbjöd sig att dela med sig av vad han iakttagit av Funda. Hon dras till bärsärkarna säger han… en idé tog form i mitt huvud. Måste tala med Varg om det.


Väl tillbaka i Trollmark besökte jag mjödstugan. Där mötte jag Funda som satt och lystrade till Vargs gamle vän, Oktar. Han hade fyllnat till rejält och försökte tussa ihop oss, men då blev jag så generad att jag for upp och marscherade därifrån. Misslyckats igen!


Dock har jag funderat lite. Om Havafall verkligen närmar sig, varför bry sig om att föra sin ätt vidare. Den sista striden markerar ju slutet för världen som vi känner den. Varför känner jag ändå så som jag gör inför Funda. Och vad är egentligen mitt syfte? Jag kommer på mig själv med att tänka mindre och mindre på min gamle förfader vildbronjan. Kanske är inte mitt öde att föra vidare hans blod. Kanske något viktigare?

 

[Råttfångaren]

GAST IV
​

Jag och mina följare befinner oss framför en skreva in i berget. Vi är fortfarande på jakt efter de illdådare som attackerade Jorn och Armilde. Vi tar oss in i berget och möts där av konstruktioner som påminner om hur Trollmarken är byggd. Jag känner igen konstruktionerna som något ifrån dvärgarnas riken i underjorden. Förbluffande och imponerande hantverk! Efter ett tag så upptäcker vi att det enda sättet att ta sig in längre är genom en gång som är ungefär hälften så hög som min längd, detta betyder att alla förutom Gwydion behöver krypa som ormar. Gwydion visar tecken på ett mod jag inte sett förut från hennes sida och tar täten. Efter ett tag så börjar hemsk rök fylla gången och min hals skrumpnar. Det gör oerhört ont och mitt öga fylls av tårar. Vi blir också attackerade av fler barkbölingar. Det blir en hård strid och jag märker att varg blir beskjuten med pilar bakom mig. Vi går dock vinnande ur striden, trots att vi alla blir rätt skadade. Ännu längre inne i berget så upptäcker vi ett hemskt rum där tre barkbölingar sitter. Varg och Hralf visar prov på smygande och slår en varsin hårt innan de hinner reagera. Striden blir kort och en av de fula kultisterna överlever. De andra utfrågar honom, men mitt fokus skiftas till något annat i rummet. En vagga täckt med ett lock av metall. Det är väldigt obehagligt och jag känner att det kryper i kroppen på mig. Det känns som att rummet är förhäxat eller något. Mitt huvud börjar värka och min själ känns tung.

Efter detta så börjar vi ta oss tillbaka till borgen. Jag tror att det här uppdraget var bra för oss som grupp då jag känner mig närmare mina kompanjoner än vad jag gjorde innan. Jag anförtror mig till och med till dem angående mina minnesluckor. Jag hoppas att det inte kommer komma tillbaka för att bita mig. Väl tillbaka i borgen så går jag och lägger mig direkt. Dagen efter så söker jag upp Ilse för att försöka köpa loss Mulde. Hon vill att vi ska söka upp ytterligare en kultistplats. Jag misstänker att det är en fälla. Vi tar istället och beger oss på jakt efter den försvunna kusinen till Jorn. Gwydion stannar kvar för att skydda Armilde, vilket känns tryggt.

Jag kände att det skulle bli skönt att vara borta ifrån Trollmarken ett tag. Intrigen som pågår i borgen är ingenting som intresserar mig, och det känns bra att ha ett uppdrag att fokusera på. Dock så fick jag under resan mot vildmarken ännu en hemsk dröm. Jag befann mig i rummet med vaggan. Jag var där med personer som jag inte känner igen. Dock så var det inte jag som var där. Eller det var jag på ett sätt. Men jag befann mig i en yngre kropp. Jag var där som barn med min syster och far. Min far förklarade något om vår ätt, men mitt sinne var gripet av panik av den fasansfulla platsen. Sedan så vaknade jag upp kallsvettig.