VARG V
Vargen Vaknar.
Vi famlar vilse i dimman. Länge. Det är omöjligt att skilja nord från syd och natt från dag. Det enda som får mig att tveka på att det är Vildhierta som snärjt oss är att vi verkar befinna oss på en stenig äng. Det som till en början verkar vara en drömlik lugn plats blir mer och mer mardrömslik desto fler varelser vi stöter på. Det första mötet är med någon Hralf kallar Tolgas eller rättare sagt hans häst från Trollmark som betar stilla när vi närmar oss. Den är iskall och visar upp ett par helvita djurögon innan den vandrar bort i diset igen. Jag håller på att tappa bort mina kamrater då jag försöker få tag på den. Vi stöter på två döda män vid en kärra, plundrade och med långa råttblonda flätor så som man bär dom i Vasterlandet. Dom har en sliten fana med varghuvud och
med vitner avläser jag runorna: blodsmak och trofasthet.
På en kulle mitt i dimman står en hirdman från borgen och förbannar Storme och svär sig till Hlökk och Helfrigg. Hralf känner igen honom,
Eijgrim. Han verkar
vansinnig av vilsenhet. Säger att man inte kommer ut ur den hur mycket man än försöker! Han lugnar sig inte i mötet med oss men berättar ändå intressanta saker om den här platsen. Hans grupp har mött ulvar och troll samt lättklädda krigare som påminner om Vildbronjor. Han talar om draugar och nyss döda män som återvänder.
Hans vittnesmål får mig att tro att den här platsen gränsar till Dimhall. Det får mig att minnas
Todeshjall och onda sagor om skuggplatser mellan det levande och det döda. Vi kan inte stoppa Eijgrim då han vandrar ut i dimman och försvinner tillsynes utan vilja att återvända med oss. Snart stöter vi på honom igen, liggandes på marken. Död, genomborrad av ett dussintal hullingförsedda pilar. Var det honom eller hans ande vi mötte nyss? Det blir även uppenbart att vi vandrar runt i cirklar då vi plötsligt befinner oss vid kärran igen. Samma öde som gjorde Eijgrim vansinnig.
Efter att ha vilat vaknar vi till
glavsång och eld. Vi befinner oss i mitten av ett slagfält men dimman gör det svårt att få översikt. En isande kyla går dock genom min kropp då
jag möter den sedan många år tillbaka döde Fynningen Vretbald, Atlas man som med mord i blicken anfaller mig.
Kan det vara så att vi befinner oss i Helgaardh och den Eviga stridens fält? Då jag efter striden torkar av min klinga Vardek beskyddaren, är det som att dimman åter insluter allt och det är svårt att skilja dröm och verklighet åt. Håller vi på att bli galna?
Dagen efter möter vi en stor renhjord som springer förbi. Och sedan, i en sänka i marken ser vi en hand sticka fram. Ett finger bör en guldring med initialerna B.E. Vi finner även fyra andra ur hirden, döda med pilar i sig. Trots att kropparna är illa tilltygade så är det uppenbart att
Bröjdvar Entloft gått sin död tillmötes här.
Vi stöter sedan på två garmryttare i pälsar, tovigt ovårdat hår, krigsmålningar i ansiktet och svarta rustningar.
De säger sig vara amurer och att de söker vägen till Trollmark i landet Silvtrunder. Kaan Tydrik ska ha allierade där. De tror oss knappt då vi säger att vi kommer ifrån Eijland i Stormländerna. Det viktiga här är att vi de inte verkar söka strid utan lämnar oss åt vårat öde. Vi försöker följa efter dom men de försvinner snabbt i diset.
En stund senare omringar en stor ryttarskara oss. Riddersmän vars grenhjälmar och långa askblonda flätor avslöjar deras ursprung i Vastermark och nidendomen. Deras ledare, Karle är aggressiv, kallar oss otrogna och hotar oss. Skriker att det enda sättet vi ska svära oss till den Ende Guden. Annars dör vi här och nu. Det här är inte sättet jag tänkt närma mig Gave på. Snarare väcker det en upprorisk vilja att säga NEJ.
Vargen inom mig växer, visar tänderna och morrar. Den här gången kommer dimslöjorna som en räddare i nöden och vi skiljs som i ett trollslag ifrån de hotande riddarna precis innan de överrumplas av Kaans vilda amurer och deras garmar. En ödets ironi att dessa vildmän räddar våra ynkliga liv. Om vi nyss trott att vi varit i Helgaardh så är det nu högst oklart var vi befinner oss. Mycket har man ju hört om amurernas och bulturernas mörke Härförare. Här måste han ha ändrat tid och rum och
det verkar inte bättre än att vi befinner oss på tre platser samtidigt.
Vi tar oss vidare fram i det öde landet och möter strax Karle igen. Ensam, död och tillsynes äldre men med ett lugn över sig. Han ber om hjälp. Säger att han dog i ett vakttorn inte långt bort. Vi lovar att stilla hans längan efter frid genom att bli begraven. Det finns ingen mening i att vara långsint på en plats som denna. Vi finner en kulle med en ruin, och en kropp. Det är Karle Silverfager och hans dagboksanteckningar från Blodståget i Fjal. Det är dyster läsning, inte bara för att vasterlänningarnas nederlag är så förkrossande, utan för att det här innebär att vi inte längre alls är i norra Eijland, utan i det fjärran Fjal! Vi begraver ädlingen och befriar liket från en amulett som hans ande sagt att vi kan ta, från Ovus själv. Jag tar inte bara
den ende Gudens symbol utan börjar även i mitt huvud forma Karles berättelse till ett kväde.
Utan att riktig veta varför så märker jag lite senare att jag bär amuletten om halsen.
Marken mullrar. En stor härskara med säkert tusen brunklädda garmryttare. Det är en fasa att se dom. En sällsam figur ridandes på en enorm garm lösgör sig ur ledet. Då han har en stor svart mantel med huvan uppfälld är det svårt att se vem det är men jag anar. Händerna är smutsiga och grova som en smeds. Anletsdragen som skymtar fram är som en statys, tänderna vässade. När vi får en skymt av ögonen ser vi att de är svarta som natten. Mina kamrater ger ifrån sig kvävda otäcka ljud. Mötet med
Kaan Tydrik blir inte alls som jag tänkt det. Hans blick är omöjlig att möta.
Så många år jag drömt om att få utkräva hämnd för min dotters död. Det är så mycket jag tänkt säga denna man, men när jag nu står inför honom får jag inte fram ett enda ord. Han ler och jag känner att han läser mina tankar. Tankar som avslöjar mitt hat, min rädsla för att säga något som leder till min död, samt tankarna på att jag kommer att följa efter honom för att hitta ett tillfälle till mord. Men han struntar fullkomligt i det. Frågan är varför? Kan han se våra ödestrådar och vart de leder oss? Han säger något om Trollmark och att
Livisika är nära oss nu. Försvinner sedan bort i den brinnande dimman. Vi har skådat döden i vitögat och överlevt. Tror vi. Ty då, när man tror att man sett och upplevt allt så kommer den. Den totala Overkligheten.
Först hör vi ett vilt kraxande.
Tusen och åter tusen korpar flyger lågt. Dimman omsluter oss helt och därinne möts vi av en vägg av köld. Tillvaron förlorar sin färg och en frän stank fyller våra lungor. Himlen syns inte längre. En växande mörk strimma breder ut sig på håll framför oss. Under vintergryningens bruna dimma flyter mängder av kroppar fram över den steniga slätten, många många, vem kunde ha trott att döden samlat så många. De följs av tiotusentals korpar. En här av vandöda. I dess mitt en kolonn av kroppar. En pelare av levande döda buren som en fana med EN fjättrad klarvaken människa på toppen som ett bevis på de dödas seger över det levande. Här är den, Draugvindir, Likstormen, den hatade härstormen från Helgaardh! Gast och Hralf ser likbleka ut, suckar till ibland, men verkar hålla blicken borta ifrån det Helgaardhiska framför oss. Vansinnet är så nära nu att den går att ta på. Då ser jag dom, Mogunda och han bror Modgil på en plattform av gulnade naglar. Modgil spelandes på flöjten som sägs styra Likstormen, gjord av ett revben från Storme själv. Mogunda bär förutom sitt svärd av Naglar, en två meter lång nyckelstav, Valanjost. Den som ska öppna porten till Trudvang. Gudafallet är här! Enken fyll mig åter med ulvens kraft och blinda raseri så att jag kan klara det som komma skall.
Havafall är över oss, låt vargen vakna!
