Trudvang - Den svarta solen + Vattnaskymmel

Joined
20 Aug 2018
Messages
61
SAMTIDIGT PÅ EN ANNAN PLATS…


  • Tinget inleddes som planerat men Fynningarnas ställning och Vargs självsäkerhet försvagades av att ättens mest berömda krigare inte stod bland de utsända. Det noterades att Varg ofta verkade endast halvt närvarande vid de frågor som behandlades.

  • Tinget hörde Vittraklanen och Svartsköldeätten föra fram sina ståndpunkter om den pågående fejden mellan klanerna. Frågan blev något av en konflikt mellan Forvagra och Eskla och Varg såg till att stötta Vittraklanen för att vinna vänner i Vestmamark, till Svartsköldarnas förtret. Varg väckte misstroende mot Svartsköldarna och spelade på ryktena om ättens ogudaktiga seder och fränder vilket tvingade Eskla att låta Silverbryckens utsände undersöka Alderö. Varg får veta under kvällen att Svartsköldarna svurit att hämnas på honom och Fynningarna.

  • Esklaklanen förde fram vittnen som berättar att Fynningarna tagit skatt och tribut av dem i Saukamark trots att gammal sed och hävd samt stormjarlarnas ord sagt att Saukamarks rikedom skall vara fritt att bruka för alla som så önskar. Esklaklanen kräver att pälsjägarna från Gelmhva åter skall ges fri lejd att jaga i Saukamark samt att Einarsätten ska betala en mansvikt i silver till sköldjarlen av Gelmhva för att böta för orättsliga skatter. Detta blir en svår fråga då Eskla har sed och gammal hävd på sin sida. Varg och Urde Njal hävdar Fynningarnas historiska rätt och lyckas få igenom att den fria lejden och framtida tributen istället skulle avgöras av den kommande frågan om ättens rätt att hävda överhöghet i Saukamark. Kravet på silvertributen kvarstod dock och skulle lämnas då det är tid att dricka vinter.

  • En grupp barkbölingar dyker upp i Magnerym och begär att få möta Varg. Dessa hävdar att de är utsända av Valkosva och ges därefter en audiens. Gruppen berättar att de har brådskande nyheter och måste språka med stormjarlarna snarast, ett möte Varg snart lyckas anordna med Urde Njal och Bauge Forvagra i helgedomen Glaserkalk men utan att få gehör från Hjukle Eskla. Till Vargs chock och förfäran bryter Barkbölingarna Vigdis gästfrid och dräper både Urde och Bauge som lämnat sina vapen utanför salen. Enbart en skadad och blodig Varg lyckas fly med hjälp av sin vitnerkraft. Men banemännen fångas inte och snart flyger anklagelser genom lägret som snart utbryter i tumult och strid. Både Varg och Hjukle beskylls för dådet men de misstänkta är lika många tingets klaner har fiender och Fynningarna tvingas hugga sig ut från tinget då glavsången ljuder över lägret och Svartsköldarna försöker fånga in Varg.

  • Fynningarna flyr norrut över Silvra mot Sasrumner. Varg hoppas att de ska kunna resa snabbare än ryktet. Men ryktet är ett snabbt bevingat monster, med lika många tungor som fågeln har fjädrar. Många gånger söker löshirdar, lycksökare och Esklaklanens dulgadräpare ta Fynningarnas liv i förtid och det är bara efter att list, vapenkraft och gamla vänskaper prövats som Varg till slut lyckas leda sitt följe över Stycklaforsir.

  • Det är här, vid Bjarntungan som resans sista prövning står. En sammansvärjning av de som jagat Fynningarna hinner ikapp dem och Varg tvingas samla de trötta Fynningarna och ingjuta mod i dem för en sista strid. Det blir en blodig skärmytsling men med hjälp av Vargs ledarskap och unga krigares oväntade hjältemod vinns en dyrköpt seger och de överlevande Fynningarna kan till slut ta sig hem…

  • I Fynnheim fortskrider dock kaoset då både Silverbrycken och Fynnhirdens furste dräpts i ett nesligt illdåd. Fastän rykten säger att det var fränder till Varg som dräpte stormjarlarna och att Hjukle Eskla misstänkt nog ej närvarade så framskjuts frågan om rättvisa tills vidare då en maktkamp sliter Vestmamark i stycken och vänder bröder mot bröder. Tre pretendenter söker stormjarlatiteln som ska ge dem rätten att föra befäl över fynnhirden. Det är Bauges bror, Birk, hans dotter, Altyn, och hans barnbarn, Oske, som alla hävdar att just de har störst rätt till titeln. De är alla mäktiga och vänsälla men ingen har nog med kraft att underkuva båda de andra. Vredens tid är kommen…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
SNÖSAGA








TORKEL I
404668892_1743778126095589_7006461486490598833_n.jpg

Ända sen vi kom tillbaka till vårt hemland har jag hemsökts av mardrömmar om skogen. Nog för att det var ett äventyr alltid, och att vi alla tre utförde hjältedåd. Börjar nästan skratta vid tanken på att Moira är tretton år gammal och redan har dräpt en lindorm.

Men varför var vi där? Avsaknaden av svar på den frågan är vad som plågar mig. Ett månvarv av kamp för livet, men varför?



Under rådet gick saker och ting fullständigt åt Helgardh, fick vi höra väl hemma i Gjafvalders Hall. Esklingarna skickade ogärningsmän till rådet Varg höll med Urde Njal och gamle Bauge Forvagra. Endast min far kom levande därifrån.

Med Svartsköldar i hälarna fick våra fynningar fly hem till Saukamark. Varg besegrade Svartsköldarna i ett slag på Bjarntungan.

Nu vilar hela Fynheim på inbördeskrigets brink.

Nere i Vestmamark kämpar tre pretendenter för titeln som Stormjarl, och i Styckmark är Svartsköldarna ute efter att förgöra Vittra.

I Saukamark har folket gjort sitt. Varg har visat sig i byarna och bett om högre skatt inför det annalkande kriget, och nu svämmar kistorna praktiskt taget över i Gjafvalders Hall.

Vi håller råd om hur vi ska handla. Vilken Forvagra-ättling ska vi stötta? Inte svagblotaren Birk. Altyn är svuren fiende till Eskla-klanen. Därmed är Bauges barnbarn Oske stödd av ormarna från Styckmark, och det betyder mycket.



Till slut är det dags. Med Saukamarks svett och blod hyr vi in mängder av Vildbronjor och det är dags att utmana esklingarna.

Vi marscherar mot Eiglasta. Vi kommer från land i mörkret och havsvargarna från dimman på havet. Vi har övertaget och tar staden. Vi försöker stävja vildbronjorna, men kan inte hålla dom från att riva Gavedyrkarnas helgedom i staden, deras präst mördas. Det var olyckligt.

Håller nu Eiglasta och har en högt uppsatt eskling som fånge. Med bytet från vår plundring betalar vi så många vildbronjor vi kan för en månad till av deras tjänst.

I Vestmamark har Altyn förgjort Birk.



Ett tjugotal dagar senare marscherar vi mot Gelmva. Moira leder våra trupper, fast hon är både ung och från ett annat land. Det är något nästan förtrollande över henne.

Oske Forvagra har besegrat sin faster efter utdragna strider och kommer nu bli Stormjarl i Vestmamark om inget mycket oväntat skulle inträffa.



Vi diskuterar huruvida vi ska försöka inta Gelmva eller lägga staden, som skyddas av en gedigen träpalissad, under belägring.

Till slut bestämmer vi att inte ge esklingarna någon chans till återhämtning, och tränga in i staden direkt.

Vildbronjorna kan palissader och vi är igenom tidigt. Moira, Rutger och Varg leder varsina egna trupper. Jag ingår i Vargs.

Även denna stad faller och blir vår. Till fånga har vi tagit Stormjarl Hjukle själv. Jag skulle inte ha något emot att sätta hans huvud på en påle, men inser att han är viktig att hålla vid liv. Då kan vi tvinga honom att göra Varg till stormjarl.

Nu har vi förhandlingsläge. Men vad ska vi göra? Borde vi inleda kampen för att göra Rutger till Stormkung redan nu? Herrn själv verkar inte längre lika intresserad, men vi får kanske aldrig ett bättre tillfälle.

Och Forvagra har ju en egen Rutger i Oske...



Rutger reste tillbaka till Eiglasta för att styra staden, Moira söker väverskorna. Jag är i Gelmva. Svårt med administration. Talar ogärna inför befolkningen, men det måste göras. Spenderar mycket tid med Lodbroke. Organiserar pälshandel och jakt. Är helst i skogen och jagar, trots vår upplevelse i Vildhierta.

Kanske är det här jag ska förbli, om inte kriget vaknar till liv igen
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA I
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Ut ur askan in i elden.

Vi har tydligen vandrar ut i Ejland och in på saltdraugarnas, en vildbronjestams marker. Vi lyckas dock undvika detta folk och ytterligare möten värda namnet under vår väg tillbaka till Varg. Mycket har hänt. Trots att det här inte är mina trakter och folk så förstår jag allvaret i situationen. Tinget gick käpprätt åt…

Fader Varg gråter av lycka då vi återförenas i en lång kram alla fyra.

Sedan samlar han sig och vill höra ALLT. Sedan berättar han om det katastrofala tinget och dess makabra slut. Imponerande dock av Fynningarna att slå tillbaka sina förföljare och dulgadräparna. Gjafvaldershall är utifrån sig likt men bakom murarna ser man en plats i full beredskap. Det planeras och förbereds, det rustas för krig. Jag engagerar mig inte. Vill man ha något av mig vet man var man kan finna mig. Antingen uppe innan gryningen tränandes i diset med dimkrigare från Otwa eller framför de sprakande eldarna i hallen. Att vila upp sig nära Nastegallu har varit väldigt viktigt efter det trolska mötet med skogen Vildhierta. Vi slickar våra sår, både inre och yttre. På kvällarna för vi långa samtal om kriget som skall komma, snart. Jag går med på allt, utan att tänka efter speciellt mycket, det verkar de andra göra tillräckligt. Jag kastar nån förströdd blick mot vad de planerar. Stora kartor och trupp-pjäser som flyttas runt. Prat om andra klaner och hämnd. På nätterna smyger jag ut på ängarna och sover under stjärnhimlen. Aldrig mer kommer jag övernatta i en säng.

Hur imponerad Varg än är över att vi tog oss ut ifrån Vildhierta och dess förbannelse kan han inte dölja sin besvikelse över att vi inte tog med Timil ut. Han hade varit en perfekt kontakt att ha i Trollbergen, något Varg betonar är nyckeln till framgång för ett framtida Fynheim. Valkosvas barkbölingar borde för att sona sina brott, bli inskickade i Vildhierta för att hämta ut honom muttrar han gång efter annan. Att han är hjärtekrossad efter vad han upplever som hennes svek är även det uppenbart. Han har mycket på sitt bord gamle Varg helt klart.

Även Herlaugs död stör varg. Hur kunde vi välja strid med en smed som levde för sig själv i skogen, som dessutom var en släkting till Oktar? Inga förklaringar räcker och han skakar på huvudet och säger att han ogillar oaktsamt dödande. Varg ser visst allt som en resurs. Kan man användas så ska man användas. Men han är fin också, tänker alltid på andra framför sig själv. Han verkar faktiskt ha tappat bort sig själv lite här i allt ansvarstagande som drots. Helst av allt skulle han nog bara vandra ut i Bjarnskogen och slippa alla plikter och allt käbbel. Han har tydligen höjt skatterna en hel del inför det stundande kriget. Det framkommer att vildbronjor skall lejas och att jag ska leda dom… Han arbetar hela tiden fader Varg. När inte krig och logistiken kring det planeras så underhåller han folket i Gjafvaldershall med ett nytt kväde om hjältarna från Vildhierta. Jag får tydligen inte vara mig själv däri, utan verkar bli någon mytisk figur besläktad med deras gudom Nattra, döden, kriget och våldets gudinna, dotter till Storme och Bodvildur. Någon man blotar till inför strid. Jag försöker få gubbtjuven att sluta men han förklar bara att vissa saker inte går att ändra på och folk vill ha det på sitt sätt här i stormländerna samt att det passar bra nu när jag ska styra krigsmaskinens spjutspets. Jag låter honom hållas. Att lära känna varandra som far och dotter är det inte tal om. Det är hela tiden andra saker som kommer i vägen. Aldrig ensamma. Alltid med släkten och det är väl som det ska vara. Det hade bara varit fint att få umgås själva någon gång.

När vildbronjorna anländer tar jag emot dom uppe på kullarna utanför Gjafvaldershall. I varghamn med våra hundra varg- och ulvbestar i släptåg möter jag upp deras tusen. Jag återgår till människokropp framför deras ögon och välkomnar dom på deras vilda språk, säger att det är jag som kommer att leda dom i strid. Jag ser förväntan brinna i deras ögon. Dom är oerhört kompetenta krigare, totalt orädda och verkar leva för att dö i strid. Kriget anser dom, måste levas och uthärdas för att nå den yttersta sanningen. Jag lever sida vid sida med vildbronjorna från den dagen då dom dyker upp hos oss. Lär mig deras sånger vid eldarna, sover tillsammans under bar himmel, bryter deras bröd och dricker deras drycker, deltar i kamplekarna. Då det äntligen är dags för attacken mot Eiglasta är anspänningen stor. Varg har utlyst att staden skall plundras för att finansiera det fortsatta kriget men hur mycket har egentligen Esklaklanen hunnit mobilisera? Vad kommer att möta oss på andra sidan palissaden? I natten tar vi oss nära staden för att inleda striden i gryningen när havsvargarna slagit till från vattnet. Striden blir kort och brutal. Portarna öppnas innan larmet om attacken ljudit över staden. Vi överrumplar försvaret totalt och sveper in bland byggnaderna utan att möta större motstånd. Striden berusar mig och när jag ser nidendomshelgedomen är det som att något drar mig ditåt. Mitt inneboende hat mot nidendomen och gave tänds för första gången. Hatet mot deras blodståg och deras kamp för att förinta mitt folk, ostroseden och flowrorna. Mitt raseri når vansinnets gräns. Helgedomen brinner plötsligt och jag och mina stridsbröder och systrar befinner oss mitt i den. Vildbronjorna drar sig undan med sitt byte men jag stannar kvar inne i byggnaden för att se den förtäras av lågorna inifrån. Blodet rusar i mitt huvud och jag känner en kraft som jag inte varit i närheten av tidigare. När taket slutligen rämnar kliver jag ut i ett hav av eld. Oberörd. Marken glöder, stegen lämnar spår efter sig. Vildbronjorna stirrar storögt och faller på knä då jag vandrar ut ibland dom. I röken reser sig plötsligt en gestalt. Är det en av de fallna kämparna? En reslig likblek demon av slagfältet. Kronan på huvudet avslöjar vem det är och även jag faller på knä. Hennes röst skär som en kniv i sinnet: döda åt mig och jag skall göra dig till Mittlands största krigare. Jag svär mig till Morgu där och då, jag svär att alltid döda om jag drar mitt vapen och hon skrockar förnöjt. Trycker ned sin spetsiga krona över mitt huvud och kastar en näve kalk i ansiktet på mig. När jag öppnar ögonen igen är hon borta. Var det bara jag som såg? På en av stadens kullar ser jag minst en till som sett. Fader Varg.

Höggvald, esklingen och stadens ledare kastas framför mina fötter orörd. Jag böjer mig ned och lyfter upp hans haka för att stirra in i hans ögon och jag ser skräcken. Han utmanar mig inte utan slår ned sin blick. Hans drakarmringar i silver blir mina. Staden är vår liksom snart hela Stycklamark. Hela nästkommande månad och den avgörande striden vid Gelmhva är som i ett töcken. Det är som att jag och vildbronjorna jagar döden och krigets sanning tillsammans. Även Hjukles armringar i brons blir mina. Tillsist blir allt stilla. Stridens larm ebbar av, endast viskningarna om Eldhjärta kvartstår. Hon som vandrar i eld, Nattras ättling, till fynningarna given som hämnd för det svek som begåtts av Esklaklanen sedan man vänt sig ifrån Fynheims rättmätiga konungar av Storme given.

Mardrömmarna anländer tillslut. Dock är det inga drömmar om skriande, nedskitna fiender, beendes för sina liv. Nej det är onda drömmar om en ännu mörkare framtid som skall komma. Om en kyla som skall svepa in från norr och om tre svarta solar som skall lysa över himlen…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
RUTGER I
278869385_946834502632671_4152790497833851021_n.jpg

Rutger står och kollar ut mot hamnen ifrån sitt nya kontor i Eiglasta. Där nere ligger havet, blankt och stilla, kantad av hamnen. Det är gryning och arbetet i hamnen har inte riktigt börjat ännu. Rutger håller i en skål innehållandes gröt som han med jämna mellanrum slevar in i käften med hjälp av en stor träslev. Rutger skådar en fiskmås en bit bort med sin träffsäkra blick. Den storväxta hjälten gillar fiskmåsar. Fiskmåsar jäktar inte och lever efter en utstakad väg utan att massor med beslut behöver tas. Blicken blir frånvarande och Rutger tänker tillbaka på de senaste åren. Livet var relativt enkelt när dagarna var fyllda av att smida om spikar och knåpa med lättare verktyg borta i Eijland. Rutger trivdes väldigt bra med det. Den varma smedjan var hans slott och allt var alltid under kontroll. Sedan så blev Rutger en hjälte där ett tag efter att Varg och Torkel drog med honom ut på äventyr. Stordåd efter stordåd uträttades och världen som tidigare varit liten och under kontroll blev plötsligt stor okontrollerbar.

Rutger känner plötsligt en känsla av smärta i sitt vänstra öga. Han har under sin resa inombords missat att han fortfarande äter frukost och har råkat missa munnen med en slev full med gröt som han då träffat med rätt i ögat. Efter att den första reaktionen av förvåning farit vidare så blir Rutger röd av skam. Tänk om någon hade sett det där? Hur en stor krigare och nu tillfällig jarl över Eiglasta inte ens klarar av att äta frukost utan att det blir något tok. Han placerar skålen på det närliggande skrivbordet och tar sedan upp en beige linneduk som han torkar bort gröten med. Ännu igen färdas Rutger ner för minnenas allé. Han tänker tillbaka på tiden med hans borjornikkabröder nere i Thrillheim. Rutger reflekterar över att den påminde ganska mycket om uppväxten i Eijland fast den var bättre på alla sätt och vis. Det var okomplicerat och inga större konflikter. Självklart så var det så att alla inte tyckte om att en människa fick fri lejd nere i dvärgarnas rike, men så länge som Rutger inte gjorde sig till besvär så gick det bra. Undra vad hans bröder gör idag? De som skulle iväg på en expedition ner mot yukks mörker. Rutger känner en rysning längs hela kroppen, delvis på grund utav att kommer in en kall bris ifrån havet och delvis för att han tänker på hur obehaglig yukk är. Under den första tiden i Thrillheim så brukade Nar viska läskiga historier i Rutgers öron om mörkret innan läggdags för att skrämma honom. Även tiden i Vildhjärta har satt sina spår. Rutger brukar sova som en stock men efter äventyret i den demoniska skogen så vaknar han ibland kallsvettig. Varför skedde det där och vad var trollkarlens tanke med att fånga Rutger, Moira och Torkel där i skogen. Vad driver en så mäktig vitnervävare?

Efter ett tag så känner Rutger att drömmandet om den tid som varit får vänta tills att han fixat iordning allting här i Eiglasta. Fiffrilde och sjövargarna har varit till stor hjälp vid omorganiseringen av staden. Allt som har med Eskla att göra har förstörts eller omförhandlats. Denna dag kommer nog också bestå av att strukturera och organisera. Rutger hämtar sin mastomantmantel och börjar bege sig ut från den gamla Esklaborgen. Den kalla vinden slår mot ansiktet och Rutger känner att det fungerar att vara administratör men att även om det ibland är kusligt så är det nog bättre med äventyr…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA II
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Resan till Vildland.

Mötet med väverskorna, ödets döttrar lämnade mig stum, chockad över vad jag fått veta. Ljusets barn står redan ibland oss. Jag har redan funnit honom. Det är dags att vakna upp, bli mätt, vägd men förhoppningsvis inte delad. Två val, två öden. Starkt ljus skall mötas av kraftfullt mörker. Ett val, kärlek och öde. Trådarna faller inte samman. Jag är precis där jag borde vara, nära profetian och ljusets barn. Ändå brinner dödens eld skarp och klar inom mig. Viskar om att det viktigaste ändå är att skicka så många till efterlivet som möjligt.

Varg stannar kvar i Fynheim då vi på Rendre Haugskalps inbjudan till Vildland följer med ett ensamt skepp norrut mot bröllopet i Storhavn. Varg grämer sig mycket då han säger att han älskar Oktar men att det helt enkelt inte går att lämna Gjafvaldershall just nu. Samtidig måste bandet till Vildland stärkas ytterligare så vår närvaro är viktig.

Det är sent på hösten. Den första snön har ännu inte fallit. Besättningen är lika otrevlig som havet. Resan är om inte stormig så vild. Höga vågor. Jag står vid relingen och blickar ut mot horisonten för att inte ständigt kasta upp. Ni kan säkert ana lyckan i mitt bröst då vi närmar oss resans mål. Staden vid kusten med säkert femtusen själar, plus stora tält utanför stadskärnan med inbjudna gäster från när och fjärran. Som vi. Varg var tydlig med att vi borde ge bort draktanden från Vildhierta i bröllopspresent till det unga paret som skall knytas samman. Hagtorn och af Grimme, den mest anrika dock utblottade släkten med den mest välbärgade familjen dock utan den ädlaste titeln. Hade gärna samtalat mer med Torkel om hur det känns att hans hjärtevän ska gifta sig med en annan, men resan är för obehaglig för systemet. På skakiga ben står vi plötsligt vid Storhavns bryggor. Ett västerländskt skepp har anlänt samtidigt med oss och tre högresta män med långa blonda flätor kan ses försvinna in i folkvimlet. Säkert långfarna gäster till bröllopet.

Oktars hus är stadens största. TRE våningar i sten med pikanta detaljer. Glasfönstren är otroliga och allt andas överflöd och prakt. Huset herre Svärdsjarl Oktar af Grimme visar sig även han vara minst lika överväldigande intressant och charmant som ryktet har beskrivit honom. Han är genuint trevlig och har en uppsjö berättelser om hur det var han som bland annat skickade Varg till Mittland och om hur vår fader och han stred sida vid sida i sköldmuren. Hur alla andra gick vidare till Stormvaka men att Varg inte verkade kunna dö i strid. En avgrundsdjup oro spred sig hos hans stridskamrat vilket fick Oktar att bege sig iväg med Varg på en lång resa i västerled. Med ett leende tillägger han att resan förhoppningsvis är över nu för strykarulven Vargs del.

Husets herre avslutar med att bjuda ut oss på Bastubad, dricka och isbad, för att sist men inte minst klä ut sig till löskefolk och klå upp någon på stan. Rutger och Torkel blir såklart förtjusta men jag drar mig undan och undersöker annat i huset. Allt är speciellt här, från maten till ornament och tapeter. Även tjänstefolket verkar ha en nära relation till Oktar. På kvällen stöter jag ihop med den blivande bruden Miri som egentligen inte ska visa sig innan bröllopet. Hon smyger runt med ett ljus i handen. Vi umgås två kvällar i rad och hon berättar om Vildland och dess mörka historia. Hon förtäljer om de otämjdas tid. Om viskningarna som fick människor att svika varandra. För trehundra vintrar sedan då det blotades mer än vad maskarna i jorden kunde ta emot. Mörka krafter fick vildländarna att gå i krig mot varandra. I koppargruvorna väcktes något till liv som borde ha förblivit sovande. Många föll för mörkret, även högättade som släkten Uvail.

Jag och Rutger får en stund tillsammans då vi hinner samtala om ljus och mörker, om strid och död. Känner att han ger mig en inblick i hur det kan vara att leva i stridandets konst. Det ligger någonting i det han har upplevt i sitt brödraskap, inte bara med Torkel och Varg utan även med underjordens folk.

Jag känner Neman kalla mig från de vindpinade slätterna. Trots det fina bemötandet i Storhavn känner jag vildmarkens rop. På nätterna tar jag mig ut ur staden och sover vid de resta stenarna. De monoliter som talar om något annat än städernas och de tjusiga byggnadernas ögonfröjd. Viskar om att vissa insikter går bara att finna i naturen.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
TORKEL II
404668892_1743778126095589_7006461486490598833_n.jpg

Vi är i Storhavn. Trivs ju bättre i vildmarken men staden är imponerande. Varg har skickat hit oss för att gå på Miris bröllop.

Jag har grubblat lite och kom fram till att det är bra om hon gifter sig. Måste ju rikta allt fokus på ättens framtid.

Oktar tog emot oss varmt. Han tog med oss ut på byn. Jag har även köpt mina första finkläder. Märklig upplevelse att vara hos skräddaren. Tyckte inte om det.

Det är nåt fel med Moira. Det har varit så sen kriget. Hon öppnade upp till slut och pratade om viljan att döda. Kanske har hon slutit något märkligt förbund med en av sina gudar, brukar vara så med henne.

Men det oroar mig att hon är så blodtörstig. Och hon undviker mig! Måste prata mer med henne.

Imorgon är det stora bröllopet. Aldrig vart på ett så stort. När Edda gifte sig var vi ju på vår gård, några stycken bara. Hur många gäster kommer imorgon? Tusentals?

Vi har kommit fram till att vi måste ge bort draktanden i present. Känns tungt, men inser att det är nödvändigt.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
TORKEL III
404668892_1743778126095589_7006461486490598833_n.jpg

Käre far

Sitter i mitt sovrum i Oktars borg. Kan inte sova. Vi väcktes mitt i natten och fördes till Oktar som berättade att Miri dödats. Dom säger att det var en björn, men både jag och Oktar misstror detta.

Svor en ed till Tyrd att hitta mördaren och hämnas.

Oktar verkar galen av sorg. Han hade pryglat trälen som kom med nyheten, minst 50 rapp.

Vi ska nu färdas mot Vretgaard där Miris make Huld, som överlevde attacken, finns. I den änden börjar vår undersökning.

Jag kan glädja dig med att jag har fått en skyddsling. Blev kallade till Staarks boning första dagen i Storhavn. Familjens överhuvud hade hört om våra eskapader och bad mig ta en odugling till gosse under mina vingar. Förmodligen hans oäkting. Så vi kan nu räkna Staarkarna som våra allierade.

Även Raak Wulfr fattade tycke för oss under bröllopet som sorgligt slutar med hans brors död. I Wulfrarna har vi också möjliga bundsförvanter. Dom håller sig liksom oss med vargar.



Imorgon reser vi norrut som sagt, så det dröjer längre än väntat innan vi återförenas.

Vi saknar alla Fynheim.

Hoppas allt är bra i Gjafvalders Hall.

Hälsa Kjartan Kjartansson



Torkel
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA III
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Död och förbannelse.

Dagarna efter bröllopet går. Miri, Hallak och Stang har lämnat Storhavn tillsammans med Huld på sin resa norrut mot Vretgaard. Hon är mycket saknad. Den första snön faller och isen lägger sig snabbt. Torkel och Rutger förlustar sig. Badar bastu och njuter av ett liv i överflöd. Jag känner ett obehag inför hela situationen, trots att alla är snälla. Saknar Miri och våra samtal. Ger mig ut i markerna och jagar men oftast hamnar jag bara på en plats som tilltalar mig, stannar där och tänker. Jag för ett inre samtal med mig själv.

Efter någon vecka ger sig Torkel och jag ut på jakt. Vi blickar ut över de nyss snöklädda vidderna efter den jättelika mastomanten som sägs vandra ner hit emellanåt. Torkel vill prata men jag orkar inte fortsätta att visa upp min skuggsida igen. Försäkrar honom om att allt är bra. Han vill även tala om ljusets barn men jag har inte speciellt mycket att säga om det. Sådant kommer att visa sig. Jag vilar lugnt i att vi är på rätt plats i närheten av den ljusa kraften.

Rutger berättar senare för mig i Oktars hall om hur ljus och mörker kan gifta sig samman. Det måste finnas mörker om man vill se stjärnorna. Han är som han säger en problemlösare, en stigfinnare för tankens vandring i natten. Jag kan skatta mig lycklig som har två så fina vänner med mig på resan.

Allt förändras en kväll. Rendre väcker oss i natten. För oss till Oktar och en rasande eld i öppen spis. Rummet känns ändå isande kallt. En piskad trälpojke står med blodig rygg emot oss. Oktar går knappt att känna igen. Ansiktet är förvridet och elden reflekteras i hans kolsvarta ögon. Han osar av hat och han har tagit ut sin vrede på en stackars träl. Tomus Hagtorn har skickat bud med trälen från Vretgaard. Miri är DÖD, mastomantbröderna dödade av en slagbjörn. Oktar förbannar Hagtornarna och talar om förräderi och om onda krafter. Aldrig skulle Hallak och Stang, två av de främsta krigarna i Vildland, besegras av en simpel slagbjörn. Torkel svär vid Tyrd att lösa mysteriet och hämnas Miris död. -Du är den enda jag har kvar i livet nu säger den brutne af Grimme till Torkel. Vi lämnar Oktar med oroliga, förtvivlade känslor men med målet fast i sinnet. Att bege oss så snabbt som möjligt till norden för att ta reda på vad som har hänt. Jag tänker på Oktars tal på bröllopet? Vad menade han egentligen med alla svåra ord om släkterna i Vildland? Orden som inte verkade falla i god jord bland alla åhörare. Hade han fiender?

Vi följer Rendre till hans rum där vi får närmre instruktioner om hästar för resan, finansiering, förnödenheter samt vinterutrustning och Snösvinsfett.

Sedan tar vi hand om trälen Sote. Han är illa däran. Jag sjunger Maghs läkande sånger medan Torkel ser till ryggen. Stackars krake. Varför tar en man som Oktar till så nesliga handlingar som att misshandla en budbärare? När vi lämnat Sote berättar Rutger om Oktars mörka sida. Enligt vad Rendre delat med sig av tidigare så ska Oktar i sin desperata jakt efter en manlig arvinge ha använt sig av mörk Vitner. En Vedun ska ha lagt besvärjelser över Oktars fru för att säkra avkomman men båda dör i barnsäng. Det är tydligen därför som han åldrats så kraftigt på bara några år. Morkvithalja.

Efter de fasansfulla nyheterna är det som att något släpper inom mig. Plötsligt försvinner all tvivel och oro. Den inre rösten har tystnat. Vi har ett tydligt mål igen, att hämnas Miris död.

Det tar sju dagar att rida till Hallvind. Vi bor i all enkelhet på de många gårdarna som vi passerar på vägen dit. Det är tätbebyggt och välmående, tuff terräng men vägen är utmärkt. Sote berättar om att Tomus är en rättvis och god ledare i ett samhälle präglat av kopparrikets fall. Ett liv i armod. Stupmannen Haldur Ovar, ledare över hirden verkar vara den som utreder brott däruppe. Vi är spända av förväntan inför att komma fram. Under sista etappen mot Hallvind kroknar dock Rutgers häst och blir halt. Inget annat val än att ta den till slaktarn. Hallvind är en enorm stad, ungefär så som jag tänkt mig att Majnjord ska se ut. Den känns precis så ointaglig som vi fått den beskriven. Varje gata är formad så att försvaret ska fungera så bra som möjligt. Men vi blir snart beklämda. Priserna på värdshusen är orimliga. Fyrdubbelt högre än i Storhavn. Värdshusvärden rynkar på pannan åt oss när vi vänder i dörren. Desto bättre stöter vi på Hloe Saatiga som ordnar med husrum och en ny häst till morgondagen. Jag låter Sote sova med mig och Nastegallu i stallet. Vi reser i gryningen. Ut på nordanslätten där Torkel berättar att det finns farliga tjuvnästen. Han förtäljer vidare att han haft en illavarslande dröm om krigstrummor och odöda ryttare. Han vaknade stelfrusen med en objuden gäst vid sängkanten. En liten flicka med mörkt hår och hat i blicken. Sedan ser han att fönstret står vidöppet och när han tittar tillbaka är flickan borta. Oroväckande. Är det ett hot?

Första dagen på den kuperade slätten får vi ett nytt förebud. En kropp hänger pålad och flådd vid vägkanten. Sote nämner darrande rövaren garvaren som härjar i trakten. Mörkret sänker sig tidigt över kullarna och vi rider i tystnad.


När alla har somnat den kvällen så vandrar jag ut över nordanslätten och svär mig med blod till Neman den fria vindens flowra. Jag lovar henne att aldrig äga mer än vad jag kan bära med mig. I morgondiset viskar hon sedan tillbaka, -rid, rid i töcknet.

Neman är flowran som står för det fria, det okättbara och det vilda. Hennes krafter är vindens och frihetens, men också kamplustens, slätternas och vandrarens förkämpe. För Nemans anhängare är alla platser där vinden blåser fritt platser helgade nog för hennes dyrkan. Bergstoppar, dalgångar, stränder och grässlätter duger lika bra för hennes tjänare, som ofta brukar röken från blött virke som sitt främsta medel att helga henne. Vid sidan av denna ceremoni brukar hennes tjänare ofta bryta olika saker itu för att symbolisera hennes frihetslust, något som ofta av andra kan ses som ting med ringa eller obetydligt värde. Det kan röra sig om en död kvist, en rostig kedja eller ett gammalt obrukligt verktyg. Varken storlek eller värde ses som viktiga attribut, snarare är det handlingen i sig som är det centrala. Ingen flowra ser handlingen som viktigare än vad Neman gör, för henne betyder ord ingenting om de inte följs upp av handling.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
TORKEL IV
404668892_1743778126095589_7006461486490598833_n.jpg

Vi är framme i Vretgaard. Dyster plats. Här lägger man dom döda i jorden.

Vi välkomnades av den som utför detta värv, dödgrävaren Remi Sorva och av lagmannen Haldur Ouvar.

Dom förde oss till Tomus Hagtorns hus där vi fick en måltid. Huld dök upp och visade sina nya ärr. Vi frågade honom om vad som hände, men det var Haldur och Tomus som besvarade frågorna.

Dom vidhöll att en björn gjort detta. Jag ifrågasatte och stämningen surnade, men ingen större skada var skedd.



Vi visades sedan till stugan där vi ska bo. Vi förväntas betala vårt eget uppehälle, köpa mat av Hagtornarna och Norimerna eller jaga själva.

Jag uttryckte en önskan att se platsen där dådet ägde rum. Jag, Ottvind och Haldur reste senare samma dag.

Jag känner till Haldur sedan innan. Nämnde detta och han blev smickrad.

Frågade honom även varför dom gräver ner dom döda i Vretgaard. Han talade om att dom döda kommer till liv. Draugr!



När vi kom fram till platsen gjorde jag klart att jag tänkte gräva upp gravplatsen. Haldur ogillade detta men gick med på det.

Jag och Ottvind arbetade med hackor i den frusna jorden under halva dagen. Miris huvud var krossat bortom igenkänning, men jag kände igen henne på halssmycket hon bär. Samma som Oktar. Dom två mastomantbröderna bar djupa spår i sina rustningar, som att klor av Mithraka slitit sönder dom.

Den björn som kan göra något sådant finns inte i Trudvang.

Jag välsignade gravplatsen och ledde Storme att finna dessa olyckliga. Sedan bad jag den störste guden att fylla mig med sin övertygelse. Han besvarade mig och jag vände mig till Haldur och borrade in fingret i hans bröst och klargjorde att jag visste att han ljugit för mig. Det var Storme som talade med min röst. Haldur svarade med ilska, men jag såg i hans ansikte att jag hade rätt. Han döljer något.

Färden tillbaka är obekväm. Jag och Haldur tilltalar ej varandra om det inte är absolut nödvändigt.

Han håller sig på sin kant, jag och Ottvind på vår.

Jag undrar vad kusin och syster kunnat utröna. Det gäller att verka snabbt nu, för jag tror inte vi är bland vänner...
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
RUTGER II
278869385_946834502632671_4152790497833851021_n.jpg

Rutger lägger sin stora panna i djupa veck. Vad är det som pågår här i Vildland? Att dräpa monster och forma kungariken har hittills inte varit något större problem, men det här med att försöka få reda på vad som har hänt känns väldigt krångligt och det ligger massor med bestyr framför honom. Vretgaard känns ärligt talat inte som ett så trevligt och gemytligt ställe. jämfört med ståtliga Storhamn så är det här inget råämne att prata om. Infödingarna är otrevliga och möjligtvis kannibaler. De har inget problem med att utan heder mörda varandra på ohyggliga sätt. Rutger undrar om det alltid varit så eller om det är någonting nytt. Känns som att det är svårt att få ur folket raka svar utan det är bara en massa mummel. Det hade varit lättare om det var ormfolk eller troll, för de är det helt lugnt att banka svar ur. Det finns också något oklart element av konstiga naturvarelser häromkring. Moira påstår att jag blev förhäxad av ett skogsrå på vägen hit. Skogsrån är som en nymf på land tydligen. Väldigt konstigt att de har troll i sjöar och nymfer i skogen här. Bättre var det nere i thrillheim, där finns det inga nymfer, bara yukk som viskar nere från djupet ibland. Stormkjelten som finns här i byn är väldigt mystisk. Hon har någon sorts förhäxande blick och ser inte alls lika sliten ut som alla andra. Kan vara så att det är ett skogsrå som tagit på sig kläder, eller mörkvitner.

Just nu lutar det mot att den vackra prästinnan, Tomus eller hamnskiftande sjötroll ligger bakom kaoset i Vildland. Förhoppningsvis klarnar någonting upp snart och det skapas en anledning att utmana den skyldige på holmgång.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA IV
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Mörkret i Vretgaard.

Hjältarnas hemvist och flowrornas hem, Othwa är visserligen platsen för de stolta förfäderna och hjältarna, men det är också ett gränsland mot mörkare skuggriken, med fasliga fiender som ständigt hotar säkerheten. Dimmor omsluter Othwa och det är i dessa svårnavigerade riken som de döda hamnar när de lämnar de levandes värld. Här sägs det finnas hemligheter och skatter för de andebesvärjare och vitnervävare som vågar sig på att öppna dimgrindar, men också ond bråd död för de oförsiktiga. Gastar, diser och andra andeväsen vandrar i dessa marker och här besitter de än större krafter än vad de har i Trudvang. Andra faror lurar också och vissa legender berättar om att tiden inte flyter på som i de levandes värld.



Nordanslätt, Svartliden. Nemans dimma från Othwa för oss snabbt och tryggt från det öppna landskapet in i den mörka skogen. Vi språkar förtroligt med Sote som berättar mer och mer om samhället vi ska till. Han berättar om Hakka Norim men framförallt om hans dotter Mirja Norim, gerbanisprästinnan i Vretgaard. Hon är enligt Sote världens vackraste och finaste människa. Han berättar vidare om den försvunne fylkjarlen Njordung Blåyxa som vi hört talas om tidigare. Han ska tydligen ha besökt Vretgaard innan han försvann. Släkten Blåyxa ska ha ett jaktgods, Jarnrytte någonstans i närheten.

Svartliden är en mäktig urskog bestående av tall och gran. Magnifika och högresta täcker dom himlen och gör dagen lika mörk som natten. Det är även totalt tyst. En flicka med svart hår betraktar oss med hatfyllda ögon då vi tar oss in i det mörka, eller var det en skugga?

Vi färdas i det tysta mörkret. Verkar inte finnas mycket till liv här. Efter någon dag hör vi märkliga, oförklarliga, skrapande, ljud under marken. När vi slagit läger hittar jag en enkel halmgubbe i min packning. Känns som något ett oknytt skulle kunnat ha tillverkat. Även under natten händer något oväntat. Rutger går i sömnen och hänger upp mat i trådar i ett träd. Det visar sig vid närmare granskning att det är mitt hår han använt sig av. Då han vaknar till säger han sig ha sett ett par vackra ögon innan han somnade på sin vakt. Han drömmer om sitt öde och en ögonlös kvinna. Natten efter gömmer jag mig under tall och fura och spanar på Rutger då han tar sin post för kvällen vid lägerelden. Efter någon timma ser jag honom tala drömskt ut i natten, skratta till och föra ett samtal med någon, en naken kvinnlig gestalt med svans lösgör sig ur mörkret. Skogsrået. Känslan är dock att den är välvillig och ofarlig i sitt rådande tillstånd. Jag låter den försvinna bland träden, väl medveten om att vi kommer vara ute ur skogen nästa dag.

Under sista etappen berättar Sote förtroligt att han misstänker att hans far Greld förmodligen även är far till Huld genom Tomus Hagtorns första hustru Rilja. Ett brott som säkerligen skulle straffas med döden här i kalla Vildland, ja överallt i stormländerna förmodligen.

Ut ur skogen når vi ett landskap med vattendrag, sjöar och sund. Samt enorma berg borta vid horisonten. Högvattnet till öster, svartviken till väster med Ouvars udde, skarprättarkullen pekar Sote ut. Via en bro når vi Vretgaard och ett trettiotal välbeväpnade män med bister, fientlig uppsyn. Vi är inte välkomna. Området rymmer ett sextiotal stockade bostadshus, många övergivna. Av de tusen tidigare bofasta finns bara hundra kvar. Vissa portar har vita kryss kritade över sig. Vad i allsin dar kan det betyda? En spöklik slöja ligger över platsen som blir än mer mångtydig då man ser det forna välståndet i alla intrikata koppararbeten som syns på nästan varje byggnad. Vi förs till jarlen Tomus Hagtorn hall. Det mötet värmer inte heller. Han verkar dock genuint förtvivlad under den hårda ytan. Huld berättar det lilla han minns men de äldre lägger ord i hans mun och det är oklart om han i sanningens namn minns något alls. Det bestäms att Haldur Ouvar (han som fann Huld) och Torkel tar varsitt hundspann för att låta vår spörulvi undersöka platsen för Björnattacken.



Jag och Rutger blir tilldelade ett av de vitkryssade husen. Mannen som visade oss dit skrockar bara undvikande då vi frågar om dess innebörd. Det är väldigt mycket arbete med att ställa i ordning i huset. Då vi gjort det beboeligt så tar vi oss mot byastugan för att träffa den fantastiska Mirja som Sote talat så väl om. Det är samhällets enda stenhus i en våning. Som en liten fästning smyckad i koppar och silver med en stor kopparklocka att ringa i till samling. Portarna står öppna och vi vandrar inåt och nedåt via en spiraltrappa i sten. En stor sal breder ut sig, sex meter i takhöjd, värdig en gud. En massiv järnring visar med all tydlighet att den här platsen är helgad Storme. Rutger minns att han drömt om denna plats och mötet som kommer. Han var dock säker på att drömmen handlade om underjordens fagra borjornikkakvinnor. Den vi möter är inte mindre speciell. Stormikjalten Mirja är en slående figur. Hon gör mig mållös med sin uppenbarelse. Vem är hon? På en plats med så mycket brutalt mörker framstår hon sannerligen som en ljusbringare. Hon berättar även att hon har kontakt med skogens djur och att inga av björnarna här skulle göra något sådant som de anklagas för. Ett ytterst märkligt, mäktigt möte med Mirja Norim. Huld dyker upp efter en kort stund och är väldigt beskyddande om Mirja. Han är uppenbart högt över öronen förälskad i henne. Han ville säkert inte gifta sig med Miri. På vägen hem ser vi ett spöklikt skimmer över gravplatsen. Remi Sorva, gravsättaren står där och svamlar som en drucken om många döda, begravda. Är dom på väg tillbaka? Väl hemma i bostaden igen så finner vi en igenspikad lucka. Den leder till en jordkällare där en familj har begravts levande.

Vi behöver få veta mer om Hagtornarnas historia. Det här är en mycket värre plats än vi någonsin kunnat tänka oss. Måtte Torkel ta sig helskinnad tillbaka. Jag skulle aldrig låtit honom åka dit utan oss, eller är det kanske så att vi behöver honom mer här i vår utsatta situation i Vretgaard?
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
TORKEL V
404668892_1743778126095589_7006461486490598833_n.jpg

Käre far

Blev riktigt sjuk efter att ha varit ute i en snöstorm. Hade varit ute i vildmarken och grävde upp Miris lik. Det var ingen björn som gjorde det där.



Vi känner oss inte särskilt välkomna här. Bara Mirja som är stormekjalt här verkar villig att hjälpa oss. Det var hon som skötte om mig och Ottvind här också. Hon är speciell, väldig utstrålning, som Moira också har.

Alla här vill tro att det är en björn, utom Mirja då.

Nu har även Tomus son Huld, Miris make, försvunnit, med klomärken och blod kvar i hans kammare.

Vi tror att folket här är uppriktigt rädda, men jag vet att Haldur Ovar döljer något, tror han är inblandad. Ska konfrontera honom.



Rutger är sig lik. Obrydd vandrar han omkring och funderar över vem han ska utmana på holmgång och så vidare.

Moira har förändrats till det bättre. Hon pratade om att hon ”älskar att döda” och verkade uppfylld av mörker efter kriget i Fynheim. Men nu känns hon lyckligare. Hon följde med andra barn och åkte kopparfat igår. Verkar levnadsglad igen.



Skickar detta när tillfälle ges. Ingen reser egentligen till och från Vretgaard just nu, så när du får detta kommer nog lång tid gått.



Hoppas allt är bra i Gjafvalders Hall. Förväntar mig inte att få ett svar hit.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA V
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Farjevinden.

En storm drar in över bygden. Vi tältar utanför det hemsökta huset men tvingas bryta upp och sova inomhus. På morgonen vaknar vi stela, hostiga och febriga. Blir omhändertagna i sjukstugan. Av Mirja. Hon visar sig vara en barkböling, hennes mor, en av Hakkas hustrur, är en alf. Linn Norim. Vi blir sängliggandes i fyra dagar. Huld stör upprepade gånger och vill inte att Mirja ska vårda oss. När vi återhämtat oss så anländer Torkel och Otvind djupt inbäddade i hundsläden. Haldur Ouvar kan ha räddat livet på dom i den isande stormen. Även dom läggs till sängs i sjukstugan till Hulds förtret. Rutger tillrättavisar honom. Siris Hjelm kommer efter någon dag förbi med sina barn och undrar bland annat om jag vill åka kopparfat med barnen vid skarprättarkullen. En ljusglimt i allt det dystra. Jag språkar med äldsta dottern Hagtorn som berättar mer om de olika familjernas relationer i den lilla staden. När Torkel rest sig ur sjuksängen tar vi en sväng förbi Hakka, Turulf och Remi Sorva. Vi får reda på att det finns en hel del björn västerut och att det skett attacker som dödat människor tidigare. Många verkar vänta på att Tomus ska beordra jakt. Det verkar även som att folk ser ner på Tomus för att han inte slår sina fruar. Mirja ber oss men framförallt Torkel att inte konfrontera Haldur. Säger att han bär på en kraft som vi inte bör utmana. Hon verkar uppriktigt mån om oss.

Besten slår till igen. Hulds rum är i en enda röra och Tomus är förtvivlad över sin son och ende arvinges död. Olyckan är därmed total för honom. Vi försöker spåra varelsen som släpat med sig Huld men det är svårt. Vi störtar ner i en gammal grävd fälla med pålar. Tar tid att komma upp. Ett litet oknytt kastar sten mot mig. Vi är borta hela dagen utan resultat. Återvänder till Vretgaard först på kvällen. Vargar ylar i natten, en full måne lyser över himlen. Månen är vargens sol. Vi bestämmer oss i samråd med Tomus att vaka över Hagtornarnas gård. Dom verkar extra utsatta. Besten kommer igen på natten. En av Tomus bröder överraskas och dödas, vi finner honom men lyckas inte höra hans sista ord. Även boskap har blivit fällda. Hästar kor och grisar rör sig fritt i staden. Det tar hela dagen att samla in dom. Rutger finner en ulvtand i en ko och han är övertygad om att det är en flock vargar som ätit på djuret. Samt att en större best leder dom. Han muttrar om hamnskiftare och Torkel nämner garmsjukan. Vi måste höra med dom vi litar på om vad det kan betyda här i samhället, kanske Sote vet mer? Och Haldur Ouvar.

På natten drömmer jag om en spådom. Jag vet inte om den når mig via Magh eller något annat men den är tydlig och stannar i mitt sinne på morgonen:



Hören min varning

Tag mina ord i beaktan

Lystran till min spådom

Räds min avskedssång



Likt en stjärna falla från himlen

Ljusa tider rusa förbi

Mörka tider skall komma



Med min död…

…analkande mörker

Undergångens järtecken följa.



Ödet kan avgöras

Ljusets barn skall komma,

en människoson

Vår vägvisare



Farjevinden lockas

Med kraften ur rent hjärta

Världen störta i köld

Ingen bliva skonad



Familjer splittras

Varandras banemän bliva

Sotig is klyver banden,

Mellan far och son,

Mellan mor och dotter



När den sista ättlingen falla

Vägvisaren skall stiga fram

Lyfta härskarnas blad

Kalla vindar blir milda



Ett yttre av mörker


Ett inre av ljus

Så skall hon kännas igen
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
RUTGER III
278869385_946834502632671_4152790497833851021_n.jpg

Mina misstankar var korrekta. Det var någon sorts mörkvitner som låg bakom Miris död. Det har visat sig att Huld förvandlats till en obehaglig best och attackerat de andra offren. Även så finns det en alternativ mörkvitner kult här i Vreettgard som verkar tillbe någon kaosgud eller liknande. Det känns väldigt bra att jag hade rätt och att min intuition alltid stämmer. Tomus som var hövding här i vreetgard är död och jag är tydligen någon ny sorts frälsare för folket här i kampen mot ondskan. Tomus berättade med sina sista andetag att jag är ättling till Arkan och den rättmätiga ägaren av mithraka svärdet Koraljon, det känns bra. Jag vet inte riktigt hur det går ihop med att jag är ättling till både Vildlands största krigare och Gjafvalder, men på något sätt så är det så. Tomus berättade att jag, Rutger, är “Vägvisaren”. Det är ett väldigt tråkigt klimat i vretgard så jag är osäker på om jag vill vara kung här.

Jag, Torkel och Moira dräpte även en stor best och nästan alla viktiga personer i Vretgard är döda. Så det finns inte så mycket att vara kung över kvar. Nu ska vi dräpa någon varelse som heter “isdrottningen” och försöka rädda Torkels käresta Mirja som är en barkböling.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA VI
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Frostens barn

Bäste far. Vi har hamnat i en knivig situation här i yttersta Norden. De otämjdas tid och de som dyrkar den svarta isen är tillbaka. Någon de kallar snödrottningen har förvrängt deras sinnen så pass att de vänt Gerbanis och Storme ryggen och verkar beredda att offra sina släktingars barn åt sin nygamla gudom. Vi vet ännu inte vidden av detta svek men det verkar allvarligt och vi hör gudarna kalla oss. Det finns dock bra saker i allt elände men kanske inte nyheter som du vill höra. Rutger är nämligen inte den vi trott honom vara, han är ”vägvisaren”, ättling till Arkan Koraljon, alltså Rutger Koraljon Återbördaren. Det känns som att Fynningarnas profetia har invaderats av en annan tyngre, mörkare spådom. Kanske har du förstått kraften i honom hela tiden och velat använda den för Fynheim och släktens bästa? Annars lär det väl komma som en överraskning. Han är sin egen nu, om nu någon någonsin kan vara det inför ödet? Rutger Koraljon Återbördaren verkar iallafall ha en större uppgift framför sig än att bli Kung av Fynheim. Detsamma måste jag även säga är fallet med Torkel Spörrulvi Vitnerbane Blodhkjuld eller ljusets son som min flowra Magh kallar honom. Han verkar ha om möjligt ett ännu större ok att bära på sina axlar. Torkels öde har bundits till naturbarnet, barkbölingen, stormikjalten och animisten Mirja Norim som varit vår enda vän här i Vretgaard. Även jag har med blod knutit mitt betydligt mer oansenliga öde till Torkels för att stötta honom om han skulle snubbla. Hoppas du är redo att axla titeln som Fynningarnas Stormjarl innan dom lägger dig i vaken för ingen här uppe i kalla Norden kommer att ha tid att återvända inom den närmsta tiden. En sak är dock säker. Du har hjälpt fostra två storslagna hjältar som nu behöver höja sig ytterligare för att avvärja en gammal ondska som vi inte vet hur djupt den når. Snödrottningens iskult är återigen väckt och Vildland verkar stå inför en ryslig tid om man får tro profetian vi ser i våra drömmar. Gör vad du kan för att stärka Fynheim och Stormländerna för om det här påminner det minsta om den mörka tiden för trehundra år sedan så kommer Vildland behöva all hjälp den kan få.

Jag hoppas detta brev når dig i säkerhet via frostens barn och Menja Hagtorn, årsbarn med mig, som vi nu skickar söderut för att förhoppningsvis nå din trygga hamn. Barnen har sett mycket ondska och överlevt att bli blotade till den svarta isen, så ta väl hand om dom. Skydda dom med ditt liv och ge dom de bästa förutsättningarna som framtiden och Fynheim kan ge. Om ödet vill oss väl ses vi vid Saukamarks varma källor en vacker dag, annars ses vi i efterlivet.

/Moira





Bästa Oktar af Grimme (För Oktars ögon och ingen annans).

Sänder dig Miris amulett som tecken på att kroppen funnits och sänts vidare till gudarna. Torkel lovar att ni kommer att ses när du väl tar klivet över. Vi håller skarprättaren Haldur Ouvar ansvarig för mordet på Miri, Hallak och Stang. Många verkar lida av garmsjukan här uppe. Även Huld verkar ha drabbats efter överfallet och har plågat Vretgaard med nattliga attacker. Staden har fallit för Snödrottningens isdyrkare och vi jagar Haldur och jag kommer inte vila förrän hans huvud hänger från mitt bälte. Vi skickar de överlevande barnen med Menja Hagtorn i spetsen till dig. Om du inte kan husera dom be jag dig att skicka dessa frostens barn i säkerhet till Gjafvaldershall. Tag dig i akt Oktar. Dubbla vakten och undersök även dina nära relationer. Fienden kan vara mitt ibland oss. Sänd bud. Kalla till ett extra fylketing och presentera nyheterna från Norden. Jaarnbrotarna bör sändas till Vretgaard så snart som möjligt för att undersöka vad som hänt på djupet.

Må gudarna stå dig bi så att vi lever att ses en annan dag.

/Moira Torkel Rutger
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA VII
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Konungarnas dal.

Vi lämnar Vretgaards obeskrivliga död och fasa bakom oss. Sote, den ende överlevande, berättade att en Turse med en mindre härskara plundrat och slaktat i staden. Alla är antingen döda eller försvunna. Han förtäljde vidare om att Hakka ridandes på en ulv, samtalat med Tursen och Haldur för att sedan försvinna västerut med en bunden Mirja släpandes efter ulven. Haldur sa att mer än hälften av staden varit lojala mot snödrottningen. Inte ens de mörkaste sagorna kommer i närheten av vad vi stött på här. De otrogna skall dräpas fortsatte Haldur enligt Sote. De kvarvarande barnen tas till jaktgodset västerut längs med den gamla vägen på befallning av Ise. Sote tar de överlevande till Oktar och Storhavn. Förhoppningsvis ses vi i framtiden i Gjafvaldershall.



Trots allt svårmod tillåter jag mig att älska ödet. Jag har äntligen knutit mig till ljusets son. Tillsammans har vi vävt nya ödestrådar. Den inre rösten har tystnat. Vi andas frisk luft.



Vi färdas snabbt med nemans hjälpande dimvind och når Konungarnas dal efter några dagar. Genomskinlig kyla tränger ner från isvidda. Om nätterna spelar alferljusen sitt märkliga gröngula spel över himlarna. Torkel vet att det här är istrollens domäner efter det att Hagtornarna lovat bort området som tack för hjälpen i kampen mot snödrottningen, för trehundra år sedan.



Snötäckta fält sträcker sig bort från den svarta skogen. Efter en dryg vecka stöter vi på gavlianerna. Tre män vid ett vägskäl. Det håller på att gå åt skogen direkt då vi misstar dom för isdyrkare och dom tror detsamma om oss. Vi lugnar alla ner oss efter en stund och får på riktigt möta Rurik, Meldor och Salak, hitsända av Ovus för att undersöka samma mörka profetia som vi nosat på. De berättar om Vildlands historia, om Hagtornarna som stod upp mot mörkret. Om norimalferna och om artefakten snösaga, hjärtat som Kirionti gömde i Vildhierta och som Tursen nu har i sin ägo. Om Valsinka och om ödets dotter. Riddarna från Västermark eller snarare Silvtrunder är hotade av det fjärran Fjal som rustar för krig. Vildfolk som tämjer garm. Spådomen beskriver att något värre än hemskt är på väg att hända. De bär med sig kopparstick av den.



9. Fimbulvinter innan cykeln sluts,

Iskulten växa,

lystra till viskningar,

uppoffra sina barn



11. Där kopparrike falla

ljusets son vänta,

vägvisaren möta ödets dotter.



14. När den sista ättlingen falla

Vägvisaren skall stiga fram

Lyfta härskarnas blad

Kalla vindar blir milda



19. Mogunda vakta sin bro,

Nifelfang lura i Hel

förtära de dödas kroppar,

ljusets son henne söka,

med stenflöjten henne väcka,

ur sin dödssömn hon stiga.



21. I vredens tid,

en å av blod flyta,

mörka viskningar locka,

den eviga isens folk komma,

tämjda voro de vilda,

förlorade var de som blev kvar.



22. när det vilda riket falla, tronländerna

skaka, och landet av silver slukas,

av ondska från kargt land resa sig

en ny inkarnation



23. I den sista timmen hon födas,

av rent blod,

Ett yttre av mörker


Ett inre av ljus

Så skall hon kännas igen.



24. Ett offer två öden,

valet ställs inför dem,

ty hon är ödets dotter,

ty han är ödets son.



Det vackra snötäckta landskapet avslöjar efter någon veckas färd det som måste vara jaktgodset. Torkels myndiga jarlastämma tar oss in förbi dess kalla stenväggar. En vildbronja för oss till sin ledare, i ett rum täckt av svart is. Han ser igenom våra lögner och anfaller snabbt, styrkt av sin isgudinnas kalla kraft. Skadar oss illa, innan hans hirdmän ansätter oss. Det blir en tuff strid som vi går segrande ur.

Vi finner korrespondens från jaktgodset med Ise i en uråldrig borg längre bort i vildmarken. En plats där styrkorna samlas och Mirja ska offras i järnschaktet. En ointaglig fästning vid namn Ysetur. Man ska även ha köpt in arker som nya bundsförvanter. En karta dit visar vägen. Vi ser listor på namn och hittar en stavstopp med samma symbol som Huld hade runt halsen.

Plötsligt ropar någon av gavlianerna till från en glugg med utsikt. Fler hirdmän är på ingång…
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA VIII
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Ysetur

Rutger tänder eld på blåyxornas jakttorn och vi färdas så snabbt andan i halsen tillåter. Mäktiga öppna fält välkomnar oss på vår väg mot bergspasset där Ysetur sägs vila. Om kvällarna hör vi ljudet av snö falla. Om dagarna färdas vi snabbt med hjälp av vinden. Vi fäller ren. Äter gott. Rutger hör dock viskningar och fryser djupt av all o-tid i vildmarken. Han känns för första gången osäker. Ett tag undrar jag om han kommer att klara sig. När väl den mörka borgen tornar upp sig framför oss går det som skalv genom hans stora kalla kropp. Vi slår läger i en grotta i skuggan av borgen och de enorma bergen. I eldens sken hör vi berättelserna om Ysetur. Byggd i forntiden, förmodligen ovanpå en Ioi, av stenmästare, jättars söner, dvärgars fäder? Med magi och mörka offerriter föddes detta mäktiga försvarsverk, Harnisgrindarna. Vakttornet mot norr. Gudarna skydde den, alverna vågade inte viska dess namn. Den låg stilla, nästan glömd i många mansåldrar. Dvärgar, troll och löshirdar har bott däri i omgångar. Tills dess att Rovtunga av Hundairs ätt väckte den gamla borgen till liv. Bjöd in de svarta hrimtursarna i kampen mot Wulfrklanen. Hans själ offrades till slut av sina egna anhängare till snödrottningen i järnschaktet.

Rutger får vila någon dag men vi känner att vi måste in, trots att hans läppar inte återfått färgen. En vägvisare får väl inte dö? Vi förklär oss så gott det går. Vill inte att någon från Vretgaard ska känna igen oss. Vid första bron och vakttornet håller det på att gå åt fanders. Skogstroll förmodligen knutna till Frostjätten vaktar och verkar nästan känna igen oss (från Vildhierta antar jag?). Vi skickas uppåt till byn Valsinka och uppmanas ta in på värdshuset för att sedan skriva in oss hos gubben. Byn kryllar av norimer. Två arker driver värdshuset och en enorm fladdermus med vingar vaktar gillestugan.

Vi smyger in mot borgen i natten för att rädda Mirja.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
RUTGER IV
278869385_946834502632671_4152790497833851021_n.jpg

Jag, Rutger, och mina följeslagare befinner oss inne i mörkrets fästning Ysetur. Vi tvingas till att använda vår list och att lura oss vidare genom fästningen. Det känns egentligen inte så bra då vi är mäktiga hjältar som bör kunna dräpa oss framåt men jag känner mig inte stark just nu. Isdrottningen har fått mig i sitt grepp. Mitt sinne sviker och även min kropp. Mina läppar är blåa och mina tankar mörka. Isdrottningen och hennes folk är det värsta jag har stött på. Hon har en armé bestående av hemska människobestar som heter Arker. Förmodligen har det blivit något fel då de är döpta efter min legendariska förfader Arkan. Undrar om även Arkan och Gjafvalder hade såna här problem när de utförde sina hjältedåd. Ärligt talat så tycker jag att vi borde dra härifrån och hitta någon annan mörk profetia att stoppa. Ingen vill väl ha det här landet ändå. Dock så är jag Vildlands riktiga kung har det visat sig. Men jag skulle kunna släppa det om jag fick överleva faktiskt. Moira och Torkel känner inte så som jag gör. De är helt inställda på att rädda Mirja från att bli offrad oavsett vilka som stryker med vid aktionen. Just nu så känns det konstigt nog som att det kommer bli jag. Bara jag kommer till Storme så är det väl lugnt för då kan jag komma tillbaka som draug för att hemsöka alla som stått i vägen för mitt öde. Dock så vet jag inte om Storme vill ha mig tyvärr, jag har ju dubblat runt med andra gudar också, vilket inte Storme brukar tycka om. Kanske Gave kan rädda mig ur den här knipan? Enligt Edvige så är Gave mäktig och schysst mot de som är troende. Döden och isdrottningen flämtar mig i nackhåret. Om det är mitt öde att dö i den här hemska borgen så kommer jag inte ta det med ro. Rutger har klarat sig ur knipor förr och det är Rutger som kontrollerar ödet, inte någon mjäkig drottning.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA IX
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg

Likt en tjuv om natten…

Tar vi oss fram längs med mörka borggårdar. I en stor sal med demonstaty håller allt på att ta slut. Vi överraskas av en grupp arker som nästan tar oss av daga med sin furiösa attack. Vi tvingas till lösningar utan våld, då vi helt enkelt är påväg att övermannas. Med list och gudarnas hjälp lyckas vi övertyga dom om att vi är utsända av frostjätten. Arkerna är formidabla motståndare och skulle utan tvekan ha skickat minst en av oss till Othwa eller Stormevaka om vi behövt nedkämpa dom till sista vildman. Skönt även att jag verkar ha misslyckats att förklä mig till vildbronja då dessa folk sägs hata varandra. Det mest slående med arkerna, förutom att de är beväpnade till tänderna, är att de trots det bistra klimatet klär sig väldigt lätt och ser nästan utmärglade ut. Det sägs även att de helt saknar kultur och endast lever för strid och död.

Vildmännen avväpnar oss och tar oss till sina överordnade, fler arker. Efter en stunds granskande, speciellt av Bloddughaddas armringar som vi bär på, så meddelas att vi skall skrivas in i borgen som Tursens folk. Vi tas till notarien och ges halssmycken med iskultens besynnerliga märke. Det ger oss förhoppningsvis fri lejd i området dagtid. Notarien är mycket bestämd med att han inte vill ha någon smygandes omkring på natten. Trots det, är det precis det vi bestämmer oss för att göra. Vi har bara några timmar på oss innan gryningsoffrandet tar sin början. Vi måste ta oss till järnschaktet! Borgen nästan osar ondska. Skuggorna spelar ett märkligt, obehagligt sken längs med väggarna. Får oss att röra oss spänt och ryckigt. I närheten av ett stort svart isblock i en stor sal fortsätter även viskningarna. De smeker våra sinnen, förtäljer om svek och förräderi. Kallar oss till den kyliga drottningens kamp. Det måste dock till väl nedkylda hjärtan för att kunna gå med på det hon verkar ha att erbjuda. Det permanenta undantagstillstånd som har iscensatts här liknar berättelser om helgard, dödsriket där det sägs finns platser för evig plåga, tortyr och godtyckliga mord. Jag som tänkt att livet i Stormländerna verkade hårt, kort och ensamt. Det är ju ett paradis i jämförelse med vad vi kan vänta oss om iskulten får sin vilja igenom. Blodgröt var dag…

Efter ett tags snurrande i huvudtornet hittar vi en plats som inte liknar någon annan. Lågt i tak och med rader av torterade människor upphängda längs med väggarna. En av dom öppnar plötsligt sina ögon och jämrar sig. Hennes namn är Ymra och hon berättar efter en stund att den som kallas Ise brukar försvinna in bakom en dold vägg i bortre delen av rummet. Jag svär till henne att återvända och vi tar oss djupare ner i borgen. Nästan genast springer vi in i två mardrömsvarelser. Med läderartad hud, mörk av frostskador och monsterliknande ansikten etsar dom sig fast vid mitt sinne. Vi är dock väldigt motiverade och hackar sönder dom. De här måste vara orkhir som vi hört talas om. Torkel undersöker dessa för oss hittills okända varelser och konstaterar att det var spår efter dom som vi inte kunde identifiera i skogarna runt Vretgaard.

Yseturs nedre regioner öppnar upp sig i valv på valv på valv. Tillsist når vi en kraftfull vattenström med ett öronbedövande vattenfall. I eldsljusets sken har granitväggarna ersatts av bergvägg. Vi fortsätter nedåt genom grottorna.
 
Joined
20 Aug 2018
Messages
61
MOIRA X
404622315_363939036048939_7044125536459739881_n.jpg



Det stundande kriget.

Nedstigningen börjar med att Rutger tar en svartfjädrad pil djupt in i bröstet. Hur ska det här gå? Vi vräker två orkhir över bron ner i strömmen. Sedan förbereder vi oss inför vad som känns som känns som en slutstrid. Både jag och Torkel ber om hjälp av våra gudar, och även här i de mörkaste av djup hörsammar de oss! Sammanlagt fem andekrigare kommer till vår bön, de blir tungan på vågen. Efter att ha skjutit upp två portar av rokjärn överrumplar vi de som blotar vi järnschaktet. Trots vår blixtsnabba attack dör nästan Otvind direkt. Han verkar kunna påverka vinden på något sätt. Kastar vapnen ur händerna på fiender (och fränder). De två präster och två arkiska blodyxorna hinner knappt förbereda sig innan vi är över dom. Även Ise blir hårt ansatt. Striden är kort och brutal. Ise hinner dock håna oss. Säger att Mirja är död sedan länge och att vår kamp varit förgäves innan han kravlar sig över kanten och försvinner ner i avgrunden. Det hela blir en chock för alla men främst för stackars Torkel som finner Mirjas armband på platsen. Det är som att all kraft lämnar honom. En väldigt sårad Rutger får leda honom ut. Jag stöttar Otvind. Vi hör storklockor klämta. Borgen är i rörelse. Dagen gryr. Något är på ingång. Alla fångar (och Ymra) är borta, offrade. Vi stöter snart på riddarna från Västermark. Dom hjälper oss ut till Grottan. Vi samlar ihop oss och tar oss ner i dalen söderut mot istrollens slätter. Där ser vi vad larmet i borgen vittnat om. En armé från norr väntas till Ysetur, ledda av frostjätten. Tusen och åter tusentals orkhir slingrar sig som en orm ner från Isvidda. Det är en fasansfull syn, värre än allt ont som hänt under de senaste månaderna. Det här är döden som väller fram ur det enorma passet. Vildland måste varnas!



Vi flyr. Tar oss över de vitklädda vidderna. I Svartlidens skogsbryn välkomnas vi av en liten familj i en stuga. Vi försöker övertyga dom att lämna sitt hem men det är svårt är göra hotet verkligt. Rutger lyckas dock oväntat bra. Han är helt återställd och har fått tillbaka sin pigga blick. Han ger bort en mastomantpäls till familjens barn.

Väl ute ur Svartliden övernattar vi på gårdar och i små byar. Rutger håller tal på tal och lyckas få folket att förstå hotet från norr. En flyktingström tar sin början. Torkel öppnar upp sig aningen efter sin (tillfälliga?) galenskap. Han har knappt yttrat ett ord sedan vi lämnade grottorna.

Väl i Hallvind får vi tag på Hloe. Rutger lyckas övertyga honom också, även fast han är skeptisk till en början. Först tror Hloe att Rutger kanske bara vill skoja efter blåsningen från bröllopet med ”troll under isen”.

Vi beger oss snart vidare med siktet inställt på Storhavn och Oktar. Hans hall är dock mörk och ovälkomnande. Oktar är försvunnen och hans frilla Ylva och Rendre verkar styra nu. Vi hänvisas till värdshuset. Väldigt oroväckande. En dag senare föder hon Oktars son och arvinge till hela hans egendom. Lagmannen i Storhavn söker igenom vår utrustning på värdshuset och finner Oktars svärdsjarlsbrosch placerad där. Torkel tvingas använda sin myndiga stämma för att ta oss ur knipan. Vi överväger att lämna staden direkt. Dagen efter anfalls staden av en hord av Orkhir…
 
Top