VARG I
Trollmark.
Många år har förflutit sedan jag senast såg Fynnheim. Tankarna på allt som hände då, då när jag slutligen tvingades lämna mitt hemland för gott, plågar mig inte längre. Jag lever inte i det förflutna. Efter några år på vägarna igen så bestämde jag mig för att söka efterlivet, Stormvaka, i strid. Kriget i Dranvelte har pågått i många år. Där rasar även en fruktansvärd smitta, den min bortgångna dotter kallade Eldpesten.
Efter Moiras försvinnande från de klagande vindarnas ö hade jag en hämnd att utkräva. Den mot bulturernas härförare Kaan Tydrik, en man som, skulle det visa sig, var mycket svår att komma nära inpå.
Jag är ingen hjälte längre. Vet inte om jag någonsin varit det men som alla krigare vill jag få ett värdigt slut på jordelivet.
I striderna kände jag av något som jag inte känt på många långa år. Jag ledde mindre trupper och slet i sköldmuren och svinfylkingen som alla andra. Det som växte inuti mig var ett raseri som jag inte känt sedan jag var en ung bärsärk. Jag hängav mig inte åt den inre kraften men tror kanske att den kan väckas igen om jag fortsätter att utsätta mig för slagfältets fruktansvärda larm.
Det var dock uppenbart att gudarna inte är färdiga med mig. Trots upprepade strider på slagfältet så förvägrades jag att gå vidare. Till sist blev jag så involverad i frontlinjens stridigheter att jag inte (åldrad som jag ändå är) hann undan då mina stridskamrater drog sig bort och jag togs till fånga av bulturerna. Dom slåss inte ärofyllt som vi. Drar sig ofta oväntat undan och väntar tills dess att de har övertaget.
Inte sedan malströmmen förde oss till Vargafjard har jag varit träl. Jag ska inte gå in på de vidrigheter som det innebär att inte överhuvudtaget kunna påverka sitt eget öde. Men det är ju en ödets ironi att jag som försökt reformera träl-lagarna i Fynnheim ser ut att sluta mina dagar som ofri. Tillslut hamnade jag till råga på allt på ett stormländskt långskepp som galärträl. Det är tufft för mig. Mycket av det hull jag byggt upp under sötebrödsdagarna i Fynnheim har lämnat min lekamen som trots mina över sjuttio äppelfall sliter på oväntat väl.
Ännu finns det kraft i onkel Vargs sinne och kropp.
Havsvargen Goldar Ryggbräckaren är min senaste ägare. Han gnäller högt (medan han straffar oss) över att träldomen är på nedgång. Vi har piskats till underkastelse och har samma rättigheter som boskap. Många går under i det dåliga vädret till havs och det finns nästan bara gamla och sjuka i lasten.
Jag känner en stor lättnad då vi närmar oss
Trollmarks kust i Ejland. Den fästningen går det inte att ta miste på, helt bygd i sten som den är. Trädens löv går i höstens färger, gult och orange. Och
Sköldjarl Jorn Entloft har ett rykte om sig att vara en rättvis man tillskillnad från hans dödsfiende Sköldjarlen av Saaga söder härom som har ett betydligt sämre rykte. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att hamna på just nu än den här. Framförallt är jag lättad över att trälskeppet inte ska närmare Fynnheim. Det hade varit en dödsdom.
Torkel var väldigt tydlig med att han skulle strypa mig med sina egna händer om jag återvände. Gudarna har sannerligen tagit sina händer ifrån mig men jag vet av erfarenhet att sådant kan vända snabbt. Jag bidar min tid och måste försöka dölja vem jag är. Vill förstå vad jag har att arbeta med här innan jag avslöjar min identitet. Jag vill som sagt inte alls spela rollen som hjälte.
I en tid utan hjältar vill jag bara vara en människa. Men det är också intresset för människor som hela tiden får mig att agera på världens scen, skådeplatsen för allt det märkliga som vi är underkastade här på Trudvangs jord.
Det är sannerligen en ond tid. Moira och hennes Mittländska syskon upptäckte flera intressanta saker på Edair’maan. Att Norna hade uttalat en andra profetia var nyheter för mig då Moira rapporterade det från den klagande vindarnas ö via Hrafnir, korpen. Jag hade nästan lämnat sökandet efter möjliga framtidsutsägelser bakom mig. Det var tillräckligt med att planera vardagen i Fynnheim. Möjligheten att finna Nornas andra spådom gav mig dock en ny mening. I varje bibliotek och av varje kunskapare söker jag nu att få veta mer om var jag kan finna den i sin helhet. Tänker att den kan vara en nyckel i hämnden mot Kaan och det han representerar. Hoppas det kan finnas skrifter i borgen. Eller en lärd av något slag.
Det pågår en febril verksamhet i borgen som bär spår av strid. Ytterst dugliga hirdmän arbetar med att reparera skadorna på Jorn Entlofts ökända försvarsverk mot bastjurs vid Vildhiertas rand. Vi är några från skeppet som säljs av här i borgen bland annat min rorskamrat Pildwin, en gavetroende gårdsman bortrövad från Dranvelte. Vågar knappt tänka på vad de gör med de som inte inbringar någon peng här. Slängs i havet kanske? Trälmästaren tar till orda.
Säger att ingen träl flytt levande härifrån på tio år. Vi får järnkragar runt halsen och kedjas i varandra. Boskap som vi är. Fortet är triangulärt med ett större torn i mitten. Trälstugan är ett enkelt långhus som vilar slött mot muren. Vi leds dit av en två meter lång hirdman med ett stort ärr mitt i pannan. Han har rakad skalle och ett rejält skägg. En stor mun pryder ansiktet med hästliknande tänder. Han har något rått och obehagligt över sig. Hotar mig med stryk då jag försöker tala med honom. Jag tänker att honom måste jag försöka få kontroll på. Mitt liv kan hänga på det. Det är kallt och dragit men det finns iallafall en stor spis. Det mest anmärkningsvärda är dock en av trälarna med ett besynnerligt utseende, han är lång och spindellik, fast med seniga starka muskler helt utan fett. Han ser nästan ut som en Ark! Alla trälar är klädda i ullsärkar. Adin trälskrivare undersöker vad vi har för kvalitéer. Jag har presenterat mig som Storulf och säger att jag kan läsa, skriva och räkna men att jag gärna arbetar med kroppen. På kvällen talar jag med vildmannen.
Hans namn är visst Gast och fast han ser obehaglig ut förstår jag att även relationen till honom kan vara avgörande om jag vill överleva natten här!
Den råe söker upp mig i natten och jag tror först att min sista stund är kommen. Det visar sig dock att jag med mitt tidigare kontaktförsök sått ett frö i honom. Han är intresserad av mig, kanske är han i behov av hjälp, av en tänkare.
Hans namn är Hralf Hundingsson den siste ättlingen till den inte helt okände Vildbronjan Trand Eldingaspjut från Kopparskogen som jag faktiskt hört talas om. Släktskapet tynger honom och även fast han verkar obehaglig så märker jag att mina ord väger tungt då jag lismar och berömmer. När han lämnar oss ser jag att Gast gömmer något i jordgolvet. På morgonen ser jag ser till att hamna bredvid Gast med skitgörat. Där händer något oväntat som stärker mina skäl att vara nära honom. Trots att han har det absolut sämsta arbetet vid latrinerna så får han besök av Stornävan som behandlar honom med respekt trots att han är en träl. Pratar länge med honom. Kan det vara så att rustmästaren själv är en gammal frigiven träl?
Gast verkar iallafall tidigare ha varit en ädel krigare. Med mig är han dock hemlighetsfull med sin bakgrund. Eller har han på riktigt förlorat kontakten med den? Inte helt ovanligt bland trälar.
Ibland verkar han helt förvirrad om vem han egentligen är…
Den råe lämnar oss inte i fred. Han talar tvångsmässigt om att föra ätten vidare och verkar besatt över att göra ett gott intryck på Funda, en sköldmö innanför murarna. Han är desperat och ber om något att säga för att väcka hennes intresse. Det finns ett uppdrag vi med hjälp av den råe blir utvalda till för att bevisa vår duglighet. Vi förs in i borgen, Gast, Pildwin och jag. In i ett stort rådrum på nedervåningen. Rustmästaren håller i mötet.
Nogil ska leda expeditionen. Han sticker ut på många sätt bland annat genom sin Vitsjuka och sin unga ålder. Trots det verkar han vara en ytterst respekterad krigare och någon Sköldjarlens hustru håller högt. Sedan verkar det även som att det var Nogil som tillfångatog Gast och släpade honom hit. En handelsman har sett ett strandat skepp någon dagsritt härifrån. Skeppets segel var vita med en grön ek på. Något jag vet är storkonungen av Dranveltes sigill, men det håller jag inne med. Kjotil Stornäva följer också med. Han är rustmästarens son och säger till Gast att
Storme måste ha blundat för ett ögonblick när han blev träl.
Vi färdas bort från borgen. Det är stenigt och vitlav täcker marken. Kalla vindar dra fram över landskapet. Raukar och förmodade Lögrjotnar långt ute till havs ramar in den vackra kusten. Vi blir upphunna av Hugbjörn och Woglinde. Dom rider bredvid oss för att undersöka gårdarna vid kusten. Det viskas om att
Woglinde är den främste krigaren i Trollmark.
Hon har en blick man som träl inte vågar möta. Resan är odramatiskt så när på ett stopp vid träljägaren Egeb den vedervärdigas gård. Hans trälar är undernärda och har skabb. Själv talar han om att Storme inte är lika givmild längre och att ett trälblot snart borde genomföras! De fria dricker mycket och fyllnar till. Mitt i natten kommer den råe till mig igen. Hotar med stryk för att mina råd verkar ha varit omöjliga att genomföra. Jag tryggar honom igen men förstår att jag måste hjälpa honom mer med sköldmön han trånar efter i Trollmark. Annars kommer han bli våldsam. Gast drömmer fruktansvärda mardrömmar, kastar sig av och an och väcker gården med sina skrik. För det blir han ordentligt pryglad av Egeb. Gast verkar dock obrydd av den blodiga behandlingen. Dagen efter tar vi oss fram längs steniga stränder. Passerar någon öde gård innan vi till sist når det förlista skeppet. Nogil söker igenom vraket medan vi trälar och den råe undersöker stranden. Mellan några klippor hör vi upprörda röster på röna!
Tre havsvargar har nedkämpat en hirdman och försöker nu göra processen kort med
två kvinnor. Den ena av dom är fräknig och rödhårig och bärare av en dolk som inte har sin like i den här världen eller någon annan. Eller det skulle vara i dödsriket i så fall.
I sina händer håller hon nämligen Mogundas skarpa vapen av naglar. Lillasystern till det fasansfulla svärdet Nagelbitur. Dolken som inget i den här världen förmår skada.
Den Moira hade med sig ifrån dödsriket, där Rutger blev kvar. Hur kan den vara här? Det kan bara innebära EN sak! Sedan dras vi in i stridens larm. Det blir tufft. Varken jag eller Gast är från början beväpnade, men den råe tar mycket stryk åt oss. Sedan är det över.
Mina tankar är fortfarande vilda efter striden och jag förstår inte allt som händer sen. Det verkar iallafall vara högburet folk som flytt kriget i Dranvelte. Kvinnan som leder dom beskriver att de var på väg till Saaga då Gast gör mig uppmärksam på att ett skepp som ska till dit omöjligtvis av slump kan hamna här uppe. Kvinnan som tidigare bara talat röna byter snabbt och upprört språk till Vrok och menar å det bestämdaste att hon icke är en lögnerska och att en besynnerlig storm tagit dom hit.
Vårat möte verkar ödesbestämt och jag känner att gudarna återigen om inte ler emot oss så har de iallafall planer att återigen använda oss som sina redskap.
Den högburna är aggressiv motståndare till träldom och erbjuder oss kungliga gåvor och vår frihet om
vi svär en Mittländsk blodsed till henne. Vi går ödmjukt med på hennes förslag, även den råe! Hon köper loss oss från Nogil som dykt upp och intresserat följer händelseutvecklingen. Men även den vitsjuke verkar vara villig att följa hennes öde på något sätt. Trots att han säger att han inte kan svära henne blodseden. Han har tydligen redan ingått en liknande pakt som först måste uppfyllas.
