Hörni, vad deprimerande det är att läsa ett publicerat äventyr och inse att hela berättelsen bygger på en rad med oförklarliga motivationer för rollpersonerna.
I begynnelsen fanns inte det här problemet. Alla D&D-rollpersoner var ”äventyrare” som förutsattes vara starkt motiverade att riskera livet i vildmark och grottgångar för att hitta en skatt eller bara vara med om något spännande p.g.a. adhd. Men redan med det första populära utredningsrollspelet, Call of Cthulhu, uppstod det här problemet. Varför är era rollpersoner a) en återkommande grupp, som b) utforskar mer än ett spökhus med livet som insats, c) i stället för att bränna ner dem direkt? Det finns aldrig något guld där inne. Man blir bara galen eller dör rakt av.
Nu preppar jag ett äventyr som skall förbli namnlöst. Startmotivationen är att det dyker upp en fattig gubbe som ni inte känner till, han är jagad av hotfulla män av skäl som aldrig förklaras, och han letar under denna jakt specifikt rätt på just er därför att en viss Siv-Gudrun som ni knappt har hört talas om har sagt till honom att ni är hjälpsamma och pålitliga. Detta trots att ni befinner er på 1,5 km avstånd från platsen där jakten startade.
När ni har skrämt bort de hotfulla karlarna drar gubben sitt livs historia, som är helt frikopplad från allting ni intresserat er för hittills, och sedan säger han att han är orolig: Siv-Gudrun har inte kommit tillbaka efter att hon sagt att hon skulle bryta sig in hos en välrenommerad varumäklare. Vill ni vara snälla och leta reda på henne? Här kommer en strimma av motivation: Siv-Gudrun, inte känd för att vara särskilt välinformerad, tror att mäklaren har hemlig information i ett ärende som ni är lite ljummet nyfikna på efter tidigare äventyr.
Sådär ja, alla löparna är på startlinjen, NU KÖR VI!!! PEPP!!! Suck.
