Nekromanti Storytelling vs Rollspel
- Thread starter PAX
- Start date
Vimes said:
"Roll" har jag börjat använda när jag ska förklara rollspel för oinsatta. Det funkar rätt bra. Man har en roll.
Möjlig nackdel är väl att det i teorin finns risken att man kan misstolka roll som något annat än en fiktiv persona; Att vara spelare eller spelledare är ju också en roll man har, liksom. Det kanske är därför vi har -person?
Ond bråd död
Swashbuckler
Vimes said:
Tror det hette "chill master" i originalet. Antar att man ville följa samma mönster när man översatte
chill -> chill master,
chock -> chockmästare
Krille
Lord
Undrar vad jag ska kalla spelledaren för i Blå Himmel?
Rikskansler?
Överbefälhavare?
Upprorsledare?
Quisling?
Rikskansler?
Överbefälhavare?
Upprorsledare?
Quisling?
Jag håller med. Det här med lite varierad terminologi i ett spel är inget som är unikt för WoD. Det var kanske inte fullt lika vanligt 'back in the day' som det är nu att ha sin "egen" terminologi i spelet men nog existerade det även då.
Jag tror i varje fall inte att det var för att man bytte eller ändrade vissa termer som vissa WW-spelare hade en lite överlägsen attityd.
Cog.
Jag tror i varje fall inte att det var för att man bytte eller ändrade vissa termer som vissa WW-spelare hade en lite överlägsen attityd.
Cog.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Cogitare said:
Nä. Jag är helt för karaktärsblad då detta i princip syftar till rollpersonens karaktär. Men karaktär är något rollpersonen har, inte en synonym tycker jag. Såvida man inte spelar sig själv.
Annars är rollperson bland det lättaste konceptet att acceptera nya namn på för mig. Alter Ego, äventyrare, utredare... allt beroende på spelets koncept. Även om jag oftast återgår till just rollperson.
Det var inte på något vis WW som uppfann termen storytelling i rollspelssammanhang.
Denna berömda artikel från 1980 skiljer redan på rollspelare och berättare. Rollspelare är här det som senare kommit att kallas "method actors", alltså spelare som ser inlevelse i sin roll som A och O, och försöker att aldrig vara "off-lajv". Berättare är sådana som istället ser till handlingen som helhet och är beredda att prioritera berättelsen över sina RPs intressen, det vill säga att de har det som kom att kallas "author stance".
Denna berömda artikel från 1980 skiljer redan på rollspelare och berättare. Rollspelare är här det som senare kommit att kallas "method actors", alltså spelare som ser inlevelse i sin roll som A och O, och försöker att aldrig vara "off-lajv". Berättare är sådana som istället ser till handlingen som helhet och är beredda att prioritera berättelsen över sina RPs intressen, det vill säga att de har det som kom att kallas "author stance".
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Jo, engelskans character är nästan garanterat anledningen till att så många säger karaktär på svenska. Lite av en felöversättning.
Efter att ha sett igenom Six Feet Under så gick jag över till att kolla på Breaking Bad. Jag avslutade just Breaking Bad och började på Game of Thrones.
Sen tänkte jag lite på vad jag gillar med de serierna. Six Feet Under är starkt karaktärsdrivet, det kollade jag liksom på för att den hade så bra och trovärdiga karaktärer som serien var strukturerad runt, och jag kände med dem.
Breaking Bad har också välgjorda, medryckande karaktärer, men där var det främst att varje avsnitt slutade i en så sjukt spännande cliffhanger som fick mig att plöja avsnitt efter avsnitt, storyn liksom.
Game of Thrones målar upp en tilltalande värld mer än något annat, som jag vill försjunka i.
Så, vi har snackat mycket om GNS tre agendor genom åren, men kanske kan man snacka om de fyra saker som gör alla spel intressanta, oavsett agenda? Att man kan se fram emot att få gestalta sin balla rollperson, att få uppleva den balla storyn, att få utforska den balla settingen... och att få spela det balla spelet enligt dess regler.
Lite tankar bara, (om rollspel och "storytelling") vet inte om de är bra för något.
Sen tänkte jag lite på vad jag gillar med de serierna. Six Feet Under är starkt karaktärsdrivet, det kollade jag liksom på för att den hade så bra och trovärdiga karaktärer som serien var strukturerad runt, och jag kände med dem.
Breaking Bad har också välgjorda, medryckande karaktärer, men där var det främst att varje avsnitt slutade i en så sjukt spännande cliffhanger som fick mig att plöja avsnitt efter avsnitt, storyn liksom.
Game of Thrones målar upp en tilltalande värld mer än något annat, som jag vill försjunka i.
Så, vi har snackat mycket om GNS tre agendor genom åren, men kanske kan man snacka om de fyra saker som gör alla spel intressanta, oavsett agenda? Att man kan se fram emot att få gestalta sin balla rollperson, att få uppleva den balla storyn, att få utforska den balla settingen... och att få spela det balla spelet enligt dess regler.
Lite tankar bara, (om rollspel och "storytelling") vet inte om de är bra för något.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Arvidos MC said:
Var faller OSR in? Det verkar alltid bakas ihop med att "spela det balla spelet/Step On Up" etc, men samtidigt tycks varje beskrivning av dessa spelstilar gå helt på tvärs mot den agenda som faktiskt finns inom OSR -- bedömningar i stället för fasta regler, improviserade domslut, spelarklurighet snarare än rollpersonsförmågor och så. Det ligger ju helt på tvärs mot sådana spel som vanligen inkluderas här, typ D&D 4e, Agon och andra experiment med extrem regeldefinierad spelighet.
Värst vad alla fokuserade på spelledarbegreppet! Jag menade att man bytte namn på många olika saker. Jag uppfattade det som att man gick ganska långt för att visa att ens spel var fundamentalt annorlunda än alla andra spel, inte bara genom terminologi utan även i tonläge mm.
Du och Krank har helt klart en poäng, men om jag skulle välja ut den viktigaste erfarenheten att lära sig av från storytellingens guldålder så skulle jag säga att reglerna behöver leva upp till det som utlovas från konstruktörerna.
Det hjälper inte att säga "vårt spel är annorlunda!" om det inte faktiskt är annorlunda. Alla flamewars om att Vampire inte är skräck, powergejming i kampanjer som inte var avsedda för powergejming osv visade på det oundvikliga resultatet av regler som inte stödjer den avsedda (?) spelstilen.
(Vill här inflika att Cogitare inte var en av de spelkompisar jag nämnde att jag hade problem med när den här problematiken peakade. Han spelledde mest AD&D Dark Sun då! Good times.)
Cogitare said:This! Ville bara säga att jag håller med.
@Gordeg (om du nu läser den här tråden): Det är nog som Krank uttrycker sig som jag har menat de gånger vi diskuterat detta utanför det här forumet
Du och Krank har helt klart en poäng, men om jag skulle välja ut den viktigaste erfarenheten att lära sig av från storytellingens guldålder så skulle jag säga att reglerna behöver leva upp till det som utlovas från konstruktörerna.
Det hjälper inte att säga "vårt spel är annorlunda!" om det inte faktiskt är annorlunda. Alla flamewars om att Vampire inte är skräck, powergejming i kampanjer som inte var avsedda för powergejming osv visade på det oundvikliga resultatet av regler som inte stödjer den avsedda (?) spelstilen.
(Vill här inflika att Cogitare inte var en av de spelkompisar jag nämnde att jag hade problem med när den här problematiken peakade. Han spelledde mest AD&D Dark Sun då! Good times.)