Märkligt, jag hade ett minne av att jag redan skrivit det här inlägget. Oh well.
The Boys är extremt överlägsen den skitdåliga serie-förlagan.
Sanningens svärd-böckerna är så jävla dåliga att den mediokra tv-serien trots allt är bättre, då den skippar alla idiotiska libertarianska author tracts.
Filmen
Battleship är förvisso jättedålig, men fortfarande mycket roligare än spelet...
Låt den rätte komma in är bättre än boken, på grund av fantastiskt bildspråk, suverän regi, och Elis fenomenala röstskådespelarinsats. En av de topp tio bästa svenska filmerna någonsin.
Detsamma gäller för den första filmatiseringen av
Ronja Rövardotter. Bra bok, men mästerlig filmatisering, en av de bästa fantasyfilmer som någonsin gjorts.
Den röda lyktan är lite samma situation - boken är bra, men filmen av Zhang Yimou är ett odödligt mästerverk, en av de mest visuellt enastående filmer som någonsin gjorts.
1800-talets litteratur har i min mening generellt inte åldrats väl, vilket gör att det finns en hel del adaptioner av den som kan aspirera på att vara bättre än förlagorna. Bra exempel är Francis Ford Coppolas
Dracula och Robert Eggers
Nosferatu.
Anmärkningsvärt nog kan jag bara komma på en enda anime som möjligtvis är bättre än sin manga-förlaga. Det kan vara för att anime nästan alltid följer förlagan slaviskt, utan att göra signifikanta ändringar eller innovationer. Undantaget är
Dandadan, som genom otrolig musik, starkt och kreativt bildspråk och fenomenal voice acting förhöjer berättelsens samtliga aspekter. Det räcker att
se vinjetten för att fatta vilken banger animen är.
Jag vill även argumentera för att
The Melancholy of Haruhi Suzumiya är bättre än sin light novel-förlaga, primärt på grund av mästerverket som är The Endless Eight, alltså när karaktärerna är fast i en timeloop och de gjorde
åtta episoder med identiskt narrativ men helt unika animationer som släpptes en i taget på gammel-tv i åtta veckor och gav halva fanbasen hjärnblödning. Folk beklagar sig än idag över att budgeten "slösades" på Endless Eight, men jag tycker det är high art och även narrativt briljant, då twisten är att en av karaktärerna är en robot och den enda som inte får sitt minne resettat mellan looparna (som i ståryn är tusentals) - så tittarna fick dela hennes smärta.
