Jag tyckte aldrig om det, för att ikonerna var ingenting positivt att be till, bara något desperat.
Kanske hade något med bakgrunden till världen att göra, men för mig kändes det mer som att man gjorde en pakt med en demon mer än hade en gud som beskyddade en.
Problemet är väl om det är de enda gångerna man använder ikonerna. Men dels spelade vi ganska mycket ut de olika relationerna rollpersonerna hade till ikonerna, dels så kommer de ofta upp i kampanjens story, jag såg till att använda ikontalangen så ofta jag kunde (en gång per spelmöte). Men det kändes också som ett litet steg att hänvisa olika förklaringar när tärningsslagen gick bra "ikonerna verkar vaka över oss!", eller dåligt "Spelaren verkar inte vara med mig idag!" så att be till ikonerna för ett omslag vid viktiga situationer kändes väldigt naturligt "Kom igen! Gråterskan var mig bi!"
Att mörkerpoängen är lite kosmetisk inser jag såklart. Men det kändes också rätt i att påminnas om att det finns en mörk kraft som orsakar skit. Mörkret är över huvudtaget en ganska tydligt antagonist i våra dialoger och vi hänvisar ofta till mörkret som något allmänt dåligt även kring spelbordet, typ dåliga tärningsslag, felbedömningar och liknande. Extra tydligt var det i början när min rollperson hade någon slags oförklarlig rädsla till mörkret mellan stjärnorna, det var väldigt lätt att spela ut den nackdelen.
Spelmässigt så finns det ingen tydlig baseline för vad som är normalläget (utan mörkerpoäng), men jag tycker inte att det gör så mycket heller. Jag skulle beskriva receptet så här: SL beskriver en situation på ett visst sätt, sedan plockar han ett par mörkerpoäng och fortsätter med att beskriva en komplikation*. Det är allt som behövs. Ibland så kunde en strid försvåras, SLPs får ny chans att anfalla, men när jag tänker på det så har det inte varit många gånger och kanske mer för att balansera upp dramatiken i striderna. Jag har iofs ingen aning om hur reglerna kring mörkerpoängen fungerar och om han följer dem. Han beskrev det i början av kampanjen, men jag har glömt.
Det hade inte varit någon skillnad om man hade kört utan mörkerpoäng och haft med komplikationerna från början, gjort striderna tuffare etc. så på det viset är de inte nödvändiga. Men det viktiga tycker jag är sättet man använder dem på för att förstärka atmosfären, snarare än det regelmässiga, att de ska ge känslan av att det finns en mörk kraft som verkar emot rollpersonerna.
*) "Gatan är lugn och ni ser skylten ovanför kantinan. Det här är rätt plats. Det röda dammet ligger som ett puder över gatstenarna i hettan. Det stora fönstret som vätter ut mot gränden ser svart ut mot det skarpa dagsljuset. *plockar några mörkerpoäng* Det står en säkerhetsvakt utanför dörren."
Jag menar, antingen så hade äventyret/SL inte tänkt ha någon vakt där, men så valde SL att försvåra situationen för att spendera några mörkerpoäng och göra situationen mer intressant. Eller så hade det varit en vakt där oavsett, men SL använde mörkerpoängen som en ursäkt/stämningshöjare för att påminna om att det finns mörka krafter som verkar i världen och om man för lättvindigt pressar slag så ger man samtidigt kraft åt mörkret. Orsaken är inte lika viktig som känslan mekaniken förmedlar.
)
