Bra förslag. Jag tror vi kör några sittningar till med reglerna som de är skrivna, så kanske jag föreslår denna lösning för spelarna. 5-6 som lyckat.
Visstja, det var ännu värre än jag mindes det som; man lyckas bara på sexor…
Styrkekramar
Är det att utgå från att alla ser tärningsslag som lika självklara och önskvärda som de själva? Jag tycker att en viktig del av reglerna för ett tärningsdrivet spel är att kommunicera hur ofta tärningarna ska användas. Om spelgrupperna sen tycker att de reglerna är dåliga och de hellre lånar settingen och spelar med ett annat regelsystem så är det upp till grupperna, men om ett tärningssystem är bra ska det ju skapas med en tydlig uppfattning både om hur ofta man slår och varför.
För att förtydliga alltså:Det är inte svårare att lyckas i År Noll-spel än i andra rollspel i allmänhet.
Och ändå tas det upp i en tråd som handlar om just Coriolis?
Att något upplevs som ett problem i Coriolis och att man funderar över tänkbara lösningar i Coriolis betyder väl inte att detta något inte upplevs som ett problem i andra spel?
Lite OT nu, men det är ju inte första gången dessa "allmänna" synpunkter framförs i trådar om just Coriolis och andra År Noll-spel - det har gjorts många gånger förut, ofta av dig. Om problemet du upplever och vill diskutera är "det är för svårt att lyckas med saker i rollspel" och den frågan inte har specifikt med Coriolis att göra, så är det väl rimligare att avhandla det i en egen tråd, än i en tråd om just Coriolis?
Mitt sista inlägg här, sen går jag nog vidare:
Jag tycker iofs att det faktiskt sägs i reglerna att man enbart ska använda tärningslag vid situationer som är utmanade/svåra för rollpersonerna. I alla fall står det i den engelska versionen. Där står också mycket riktigt vad MP kan användas till förutom strid. Sidan 54 och framåt. Ungefär som @TomasFriaLigan redan skrivit ser jag nu.
Det låter väl som en superbra idé.
Skulle gärna läsa den tråden.
En annan grej man ska ha med sig är att det i alla av FL:s spel (som jag har läst och/eller spelat) så framgår det tydligt att man inte ska slå slag för allt hela tiden, samt att konsekvenserna av ett misslyckat slag är lite flytande.
) 
Man kan ju spela på olika vis men jag tyckte alltid det var roligast att bränna Mörkerpoäng utanför strid snarare än i dem i min grupp. Typ om Rollpersonerna försöker spionera på en mystisk typ på nattklubben så kommer en enträgen, berusad tjomme och börjar ragga på dem. Håller man på att hacka en dörr så kommer det upp en pinsam och ljudlig pop-upp annons i tabulan som gör reklam för ensamma paschor i ditt område. Eller att när någon håller på att utforska de uråldriga heiroglyferna i rymdvraket så går lampan i exot och personen behöver använda fingrarna för att känna sig fram.
En rolig OT är att oddsen för att lyckas i Kutulu är ännu lägre. En yrkestränad har tre tärningar (sid 16). 4-6 är lyckade och det krävs två lyckade tärningar (sid 28). Jag kan inte räkna ut oddsen på stående fot men känns lite sten i glashus.Det låter väl som en superbra idé.
En lyckad tärning behövs enligt s28, såvitt jag kan se. För tre tärningar innebär det 87,5% chans att lyckas.
Krävs två lyckade, väl? Annars är uträkningen jätteenkel.
Alla vet ju att en ställföreträdare är någon som föredrar olika ställ framför träd. T ex när de tog bort träden utanför tågstationen och satte dit cykelställ stället! Typiskt ställföreträdare!
eftersom en kritisk skada (som man slår först om man är bruten) är att man tappar andan vore det ju lite märkligt om man blev sängliggandes innan man ens är bruten.
Fint ändå med skottskador på den nivån!
tja, jag tänker att det väl inte är en direkt träff utan snarare på den nivån Trump blev skjuten i örat, hade ju för all del en blöja på örat i några dagar efter det men men
Hur menar du att det skulle förklara det här beteendet där folk flyttar ner till klyftans botten när deras hus kollapsar?
Man har varit rätt tydliga med att man har helt andra referenspunkter för The Great Dark. Det är ju 1800-talets polarexpeditioner som man vill efterlikna. Så nästan all mellanöstertendenser är borta. narrativt beror detta på att man åkt på ett generationsskepp i 200år, vilket fått diasporan att kasta av sig all sin religion, kultur och grupptillhörigheter.
Tråkigt att höra, de var de grejerna som verkligen gjorde mig intresserad av spelet.
Samtidigt tycker jag just polarexpeditions-viben funkar väldigt bra till det nya. Men ja, det har ju genomgått ett avgjort tonskifte.
Jag tror framförallt kampanjmaterial kommer koppla ihop de två olika settingsen.
Ja, det är det som sagts. Gissningsvis är det ju dock framförallt kopplat till portalbyggarna och annat i världsbygget som är "icke-tredje horisonten"-relaterat. Känns lite skumt om man satsar hårt på att tvättar bort allt som är mellanöstern och rymdopera-intriger för att sedan slänga in det igen.
Jag är tvärtom och om hur settingen är i mycket mer avgränsad skala, tycker om dungeoncrawlingen och tycker fåglarna verkar hur fiffiga som helst!
Ja, men det är väl lite så att det är en vattendelare.
Tror verkligen det handlar om spelstil, också. Jag älskar världsbyggandet i Tredje horisonten - på håll. Vet dock med mig att jag aldrig kommer kunna få det spelbart. The Great Dark har mycket mindre intrikat världsbygge och färre faktioner, vilket passar mig bättre.
Är inte Flowers of Algorab något slags långkörarkampanj (har obs inte läst, bara noterat att det är en stor låda)?
Nja, det ser jag inget direkt fog för i Great Dark. Det finns mycket material att jobba med. Den kampanj som kommit ut nu (Flowers of Algorab) tyckte jag snarast kändes lite för stor för att ta till vårt spelbord utan att klippa lite. Den verkar kunna räcka för minst 20 spelmöten, kanske till och med upp över 30. Och det finns också mycket saker i settingen som inte verkar tas upp i den kampanjen.
Det skulle vara extremt krävande att få ett helt spelgäng ordentligt påläst och insatt i världsbygget i Coriolis 2016 innan man börjar spela. Jag gissar att det har inträffat ytterst sällan. Vi är nu fem sittningar in i kampanjen och fortfarande har ingen, inte ens SL, läst hela världsboken. I stället valde jag ut bara fyra begrepp som vi går igenom vid starten av varje sittning -- Tredje Horisonten, Coriolis, zeniter, förstkomna -- och de börjar sitta bra i spelgruppen.
Jag är inte helt säker men tror att det beror dels på att settingen är mer avskalad, dels på att TGD har ett tydligt fokus på utforskning medan MMS är mer öppet för lite allt möjligt.
Ett rejält ups från spelskaparenVad jag vill ha sagt med det, Verlandes, är att Coriolis är fullt spelbart om man inte har ambitionen att någon någonsin skall kunna all lore. Jag upptäckte två sittningar in i scenariot "Arams hemlighet" att planetens gravitation bara är 0,37 G! Detta faktum omnämns inte i scenariohäftet.
Jag upptäckte två sittningar in i scenariot "Arams hemlighet" att planetens gravitation bara är 0,37 G! Detta faktum omnämns inte i scenariohäftet.
Ja, jag hade inte läst en rad när vi började spela och det gick bara fint. Man blir introducerad allt eftersom, men sedan är det väl smart att se till att hålla noggranna anteckningar under kampanjen också, annars är det lätt att glömma detaljer.
Spelas någonting på det här sättet, någonsin? Jag vet inte allt om Uppsala, liksom. Bor här ändå sedan 20 år tillbaka.
Jag vet inte det jag. 0,37G är ändå 3,63 m/s² i acceleration. På 20 meter fritt fall kommer du upp i 12 m/s, dvs över 40 km/h, om jag inte räknar fel. Det kan göra rätt ont beroende på vad man landar på.
Har för mig att det finns lite tips i Mothership-modulen Gradient Descent, men kan minnas fel.
Älskar de grejernaPå sid. 208-215 i världsboken Horisonten hittar jag omdöpta versioner av byakhee, Hounds of Tindalos och The Shrike. På sid. 221 dyker självaste Abdul Alhazred och Necronomicon upp.
Jag tänkte alltid varg människorna som schakalmänniskor för extra mellanöster-feeling
För ökad förvirring ser illustrationen av grävlingsmänniskan ut som en schakal.
Men grävlings människorna... Är det dom jag tänkte mig som tvättbjörnsfolk?
Svårt för mig att ta reda på.
Börjar denne tröttna på det?
Jag ser mig själv som ett Coriolis-fan, men har verkligen HELT glömt att dessa var en grej. Uppenbarligen inte trve.
Dom hade väldigt liten roll i spel, i alla fall för mig. Semi-inteligenser tror jag att de kallas
Haha jo, det är klart, jag bara tänkte lite högt. Jag tror att jag föreställde mig dem som en blandning mellan tvättbjörnar och jawas
Namnet är definitivt likt. Och liksom Skaven i Warhammer lever skavaran i Coriolis 2016 på sopor. Men de beskrivs i första meningen (Horisonten s. 197) som grävlingslika. Deras läten beskrivs som väsande, gläfsande, grymtande.
Lite mysterielösning, mycket rymdresor med vidhängande intriger och problem, mycket utforskande av ogästvänliga miljöer och främmande byggnadskomplex, relativt storslaget, relativt fritt. Väldigt stämningsfullt. Skriven av Nils och Kosta (jag bidrog själv med ungefär en sida eller två) så det fångar verkligen hur spelet är tänkt att spelas. Ja, har också hört att Gareth Hanrahan skriver någon sorts fortsättning men jag vet inte hur mycket direkt uppföljare det är eller när det kommer.
Gareth är verkligen en kvalitetsstämpel. Hans Cthulhu City är nog den kampanjbok jag plockar ner oftast från hyllan. Har ännu inte spellett den, men har väldigt mycket prep redo...!
Tack, noterar att det var relativt storslaget, relativt fritt. Väldigt stämningsfull, speciellt att det verkar vara en ganska öppen struktur lockar.
Insåg plötsligt att en ska-varan förstås är en stor ödla som lyssnar på The Specials.
Inte alls - Gar skrev den förstklassiga The Darkening of Mirkwood, och jobbade med Ken Hite på The Dracula Dossier, och nu gör de Terraforming Mars-rollspelet tillsammans. Han har skrivit några fantasy-romaner som jag inte läst, också.
Vår spelgrupp ägnade hösten åt att speltesta GRH:s kampanj till Swords of the Serpentine, Pillars Built on Sand. Skoj!
Jag vill framhålla att jag inte har någon aning om hur mycket "direkt input" Ligan har, men jag skulle gissa på avsevärt. Att jag inte har koll säger ingenting.
Om man är det minsta seriös - och det är de väl - står man för såväl ursprungliga anvisningar (alternativt att man accepterar en pitch) som input under tiden och redigering.
Jag läste igenom Det döende skeppet för en tid sedan. Övervägde sedan att skriva en recension av äventyret men kom fram till att det var en dålig idé. Det är nämligen mycket trevligare att vara positiv än att vara negativ. Det finns i och för sig bra delar i Det döende skeppet. Som helhet förtjänar äventyret i mitt tycke dock inte sina fem stjärnor av fem möjliga på DriveThruRPG.
