Vid ett tillfälle för ett många år sedan i gymnasieåldern skulle en av mina vänner som spelat mycket, vara spelledare för första gången, han hade valt ett regelsystem han gillade och som jag som den tidigare ständiga spelledaren aldrig skulle spelledigt och han var märkbart taggad på att få spelleda.
Vi skapade karaktärer, fyra extremt olika personer som stod enade i ett gemensamt mål, att störta den onda Greven som hade förstört våra och så många andras liv.
Vi spelade två spelmöten och det gick okej, lite stelt så det kan vara med ny spelledare men potentialen fanns där.
I tredje spelmötet tog kampanjen en skarp högersväng, och plötsligt så handlade kampanjen inte längre om att störta någon greve, istället hade vi blivit förvaltare av en magisk artefakt vars kraft var så farlig och ohanterlig att vi inte kunde lita på att någon annan person kunde ha den.
Vi spelade flera spelmöten till, där vi aktivt var på flykt ifrån människor som ville ha artefakten och också ifrån hemskheterna artefakten hade skapat, och det blev mer och mer tydligt att spelledaren hade tänk ut en maffig cool historia om artefakten, och hade tyckt det var en cool ide att lura in oss i kampanjen genom att ge en falsk premiss så att vi inte skulle veta vad för historia vi gav oss in på.
Problemet var att vi spelare inte var helt sålda på att hans historia var coolare än det vi ville spela och hade skapat karaktärer för. Det var också ett problem att våra karaktärer när de inte längre hade en gemensam fiende så var de inte var helt kompatibla med varandra.
Ganska snabbt tappade alla spelare mer och mer intresse, och med det valde spelleldaren att avsluta kampanjen.
Såhär många år senare så har vi pratat om upplevelsen och inget ont blod finns någonstans, men han har vad jag vet aldrig speledigt igen, och även om han säger att han föredrar att vara spelare och inte vill spelleda , så kan jag ändå inte låta bli att undra hur det blivit om vi spelare faktiskt hade blivit sålda på hans artefakt story.
