Har ni fått avbryta spelet permanent?

Ibland är det verkligen otroligt distraherande att tvingas ta hänsyn till att det är spelare med när man spelleder.
Ja! Vad är grejen liksom! Kommer ihåg när jag berättade för min grupp att vi skulle spela en kampanj i staterna, där två av rollpersonerna skulle vara nära vänner. Sen klagade spelarna högljutt när jag läste "Möss och människor" högt, för att stanna upp ibland och fråga om alla hängde med, om det dykt upp någon fundering eller vad de tänkte om det som precis hänt.

Ibland har spelare så jäkla höga krav på mig som spelledare, slitsamt.
 
Nja, inte riktigt – men vi hade en gång ett "snabbt avslut" när en spelare plötsligt hoppade på SL med kniv. Det blev en rätt så ”finsk” stämning runt bordet, om man säger så. Att han inte var den mest stabila individen i världen bekräftades några år senare, när han lyckades detonera en bomb rakt i nyllet på sig själv. Snacka om att rulla en naturlig 20:a på Sprängteknik.

En annan gång lirade vi hemma hos en polare där farsan hade en stadig relation med flaskan. Oftast var han en skön, glad typ – men en kväll knackade snefyllan på, och då blev det åka av. I bästa Lasse Kongo-stil brakade gubbenhelvetet in i köket mitt under vår episka scen i Gränsstugan i Nekropolis och började veva loss mot sin egen grabb. Lyckligtvis var min polare själv byggd som Resen i Monsterboken och vek ihop gubben ganska snabbt och effektivt. Vi bröt spelet där – och helgen efter flyttade polaren hemifrån vid 16 års ålder. Win-win! Plötsligt hade vi en permanent spelhåla.

[Meh, halva min text försvann!]

EDIT: Men för att svara på frågan: Det har egentligen bara hänt vid några få tillfällen. Framför allt när spelare från olika grupper blandats och kemin inte riktigt klaffat socialt. I de lägena har jag märkt att det nästan alltid är bättre att låta saken bero. Jag har nämligen lärt mig den hårda vägen att det sällan fungerar att försöka forcera fram en fungerande relation mellan människor.
 
Last edited:
Vi har avslutat spel mitt i, men mycket för att det kändes bra att stanna där. Vi var nöjda och tyckte det var kul att kanske fantisera kring ett "tänk om" på egen hand. Allting behövs inte spelas för att få ett värde!

---

Men för att svara på trådstarten.

Vi körde D&D5 och Curse of Strahd. Ingen tyckte det var särskilt kul att a) dö av att göra något spontant b) dö av att följa rälsen, c) dö av att följa dom spår som äventyret lade ut. Jag tyckte spelledaren var jättebra men äventyrsdesignen borde dö.
 
Vi körde D&D5 och Curse of Strahd. Ingen tyckte det var särskilt kul att a) dö av att göra något spontant b) dö av att följa rälsen, c) dö av att följa dom spår som äventyret lade ut. Jag tyckte spelledaren var jättebra men äventyrsdesignen borde dö.
Just! Det stämmer.

Instämmer i det Rickard säger. En väldigt bra spelledare (spelar fortfarande med honom trots att vi spelar DnD 5:e), men Strahd levde inte upp till förväntan. Det kändes som många delar blir en form av artificiell svårighetsgrad som inte utmanar spelarna på ett givande sätt, vilket var trist, för alla andra delar, utöver äventyret, var riktigt bra.
 
Jag har bara gjort det en gång, men det var rätt milt ändå. En ny snubbe hakade på, han hade bara skrivit på internet med oss. Men verkade najs... det blev inte bra. Han var aldrig otrevlig. Men verkligen en udda existens. Noll koll på socialt samspel, noll koll på avstånd, talutrymme eller personlig hygien. (så här i efterhand är det ju väldigt tydligt att den här killen hade autism, men det här var typ 15 år sedan så både jag och värden var mindre upplyst och van vid detta) Vid typ kvart över nio på kvällen blev det en "Det är ju en dag i morgon också"

Numera har vi alltid som standard, inte en audition så, men nya människor är alltid välkomna att testa ett one-shot innan de blir medbjudna i en kampanj. Man vill ju som klicka med folk man ska umgås med på sin fritid i sitt hem
 
Oh, vi avslutade en lång Ravenloft kampanj precis när gruppen trädde in i Stradhs slott. Spelarna tyckte det var ett för perfekt slut att deras helt moralist krossade individer trädde över tröskeln till sin fördömelse och död. Ingen ville vinna mot bossen. Så vi slutade där.

Och Covid dödade min Werewolf i Skåne kampanj.
 
Jag har varit med om att en Symbaroum-kampanj avbröts väldigt abrupt, precis i slutet av Törnetronen. Spelledaren tröttnade på att behöva tjata på vissa av spelarna för att få besked om de kunde spela, och i vissa fall sa spelarna ja, men dök ändå inte upp.
Var den spelledaren du?😄
 
Innan Covid hade jag jag fyra spelgrupper. En som träffades varannan vecka och tre som träffades en gång per månad. Så slog pesten till och allt stannade upp. Efteråt är det bara gruppen som träffas varannan vecka som överlevde. De övriga tre hittade väl annat att göra med sina liv. :(
 
Många intressanta svar! Har inte varit med om ett såpass dramatiskt avslut som många beskriver, men detta hände en gång för en herrans massa år sedan:

Vi var en spelgrupp där spelarna var jag, syrran och ett gift par som vi aldrig träffat tidigare. Spelledaren var bekant med mig och syrran. Vi skulle spela DoD Trudvang vilket vi alla var med på. Men mer än så diskuterade vi inte i förväg. Spelledaren ville köra Stenhjarta. Lagom kul tyckte egentligen jag då jag var medförfattare till äventyret och kunde det ganska bra, men jag tänkte att jag väl fick låta de andra ta de avgörande besluten.

Stenhjarta är ett väldigt stort grottkräl som går ut på att rollpersonerna kommer in i ett övergivet dvärgrike, vägen de kommer ifrån rasar in och de måste genomsöka riket för att hitta sju nycklar för att öppna en annan utgång. Redan vid premissen blev det lite knorrigt. Det gifta parets rollpersoner ville till varje pris hellre ta bort stenarna från tunneln som rasat än leta upp nycklarna. Spelledaren försökte beskriva det som att det var omöjligt att få bort all sten och paret insisterade på att det kan väl omöjligt vara svårare än att leta igenom ett helt rike efter sju små nycklar.

Men den konflikten visade sig vara det minsta problemet. Det stora kuxet var att spelledaren ville spela en heroisk och fantastisk version av Trudvang medan det gifta paret var helt inställda på att göra gritty "realistisk" grisodling. Så under det tredje mötet avbröt frun i paret sessionen och sa att hon inte kunde spela vidare. Hon menade att befinna sig i ett övergivet dvärgrike såpass länge som de nu hade gjort borde realistiskt sett göra så att man går helt bananas och hon kunde därför inte spela vidare med sin karaktär om hon inte fick en realistisk förklaring till varför den inte blivit helt galen än. Spelledaren förklarade att det är inte den sortens äventyr där man behöver tänka på sådant. En ganska jobbig diskussion uppstod och det gifta paret och spelledaren landade i att de ville spela två såpass olika sorters slags spelstil att det inte skulle gå att fortsätta.
 
Många intressanta svar! Har inte varit med om ett såpass dramatiskt avslut som många beskriver, men detta hände en gång för en herrans massa år sedan:

Vi var en spelgrupp där spelarna var jag, syrran och ett gift par som vi aldrig träffat tidigare. Spelledaren var bekant med mig och syrran. Vi skulle spela DoD Trudvang vilket vi alla var med på. Men mer än så diskuterade vi inte i förväg. Spelledaren ville köra Stenhjarta. Lagom kul tyckte egentligen jag då jag var medförfattare till äventyret och kunde det ganska bra, men jag tänkte att jag väl fick låta de andra ta de avgörande besluten.

Stenhjarta är ett väldigt stort grottkräl som går ut på att rollpersonerna kommer in i ett övergivet dvärgrike, vägen de kommer ifrån rasar in och de måste genomsöka riket för att hitta sju nycklar för att öppna en annan utgång. Redan vid premissen blev det lite knorrigt. Det gifta parets rollpersoner ville till varje pris hellre ta bort stenarna från tunneln som rasat än leta upp nycklarna. Spelledaren försökte beskriva det som att det var omöjligt att få bort all sten och paret insisterade på att det kan väl omöjligt vara svårare än att leta igenom ett helt rike efter sju små nycklar.

Men den konflikten visade sig vara det minsta problemet. Det stora kuxet var att spelledaren ville spela en heroisk och fantastisk version av Trudvang medan det gifta paret var helt inställda på att göra gritty "realistisk" grisodling. Så under det tredje mötet avbröt frun i paret sessionen och sa att hon inte kunde spela vidare. Hon menade att befinna sig i ett övergivet dvärgrike såpass länge som de nu hade gjort borde realistiskt sett göra så att man går helt bananas och hon kunde därför inte spela vidare med sin karaktär om hon inte fick en realistisk förklaring till varför den inte blivit helt galen än. Spelledaren förklarade att det är inte den sortens äventyr där man behöver tänka på sådant. En ganska jobbig diskussion uppstod och det gifta paret och spelledaren landade i att de ville spela två såpass olika sorters slags spelstil att det inte skulle gå att fortsätta.

Frun låter lite som om hon var tokig på riktigt 😂
 
Kommer inte på nåt avbrott i spelande, men en session zero som slutade i en ghostning.

En spelare var intresserad av att ansluta till (den fysiska) spelgruppen och var med och skapade rollpersoner. Han berättade om en tidigare dålig spelgrupp där spelledaren hade stoppat hans rollperson från att slå en annan rollperson på käften. Citatförsök: "Men det var i linje med fiktionen att jag skulle slå honon på käften, och jag hade mycket högre styrka än han så jag skulle ha lyckats. Kommer den här spelgruppen stoppa mig från att spela ut min rollperson?"
Vi skruvade lite på oss och tyckte att det är ju viktigt att hela spelgruppen har kul men att det förstås är bra att gestalta den rollperson man skapat. Han svarade med ett "Men för helvete..." Vi skapade klart rollpersonerna, gick hem och han ghostade oss på discord.

Snällaste tolkningen: han tyckte karaktärsgestaltning var den viktigaste aspekten av rollspel.
Elakaste tolkningen: han var ointresserad om övriga runt bordet hade kul.
 
Frun låter lite som om hon var tokig på riktigt 😂
Nja, det var ett trevligt par egentligen. Men visst var det rätt märkligt att hon krävde att spelledaren skulle förklara saker om hennes karaktärs inre känsloliv. Jag tror det kom ur en frustration som blev väldigt missriktad. Jag fick känslan av att de båda tu kände sig lite "lurade" då det hela blev något helt motsatt till vad de förväntat sig. Vilket ju inte var spelldarens fel. Sen kanske det å andra sidan inte var jättesmart av spelledaren heller att sätta igång en jättekampanj som första grej, ett introduktionsäventyr eller så hade nog gjort att man kunnat lägga märke till meningsskiljaktigheterna lite fortare.
 
Kommer inte på nåt avbrott i spelande, men en session zero som slutade i en ghostning.

En spelare var intresserad av att ansluta till (den fysiska) spelgruppen och var med och skapade rollpersoner. Han berättade om en tidigare dålig spelgrupp där spelledaren hade stoppat hans rollperson från att slå en annan rollperson på käften. Citatförsök: "Men det var i linje med fiktionen att jag skulle slå honon på käften, och jag hade mycket högre styrka än han så jag skulle ha lyckats. Kommer den här spelgruppen stoppa mig från att spela ut min rollperson?"
Vi skruvade lite på oss och tyckte att det är ju viktigt att hela spelgruppen har kul men att det förstås är bra att gestalta den rollperson man skapat. Han svarade med ett "Men för helvete..." Vi skapade klart rollpersonerna, gick hem och han ghostade oss på discord.

Snällaste tolkningen: han tyckte karaktärsgestaltning var den viktigaste aspekten av rollspel.
Elakaste tolkningen: han var ointresserad om övriga runt bordet hade kul.

Ni duckade en kula där alltså! ”Det är vad min karaktär hade gjort” inställningen är värst.
 
Vi ställde inte in kampanjen när en spelare visade sig vara en nazist-furry som ville ha med nazist varulvar som goda hjältar i kampanjen. Jag bara sparkade ut honom. Men det var fan nära att vi ställde in hela grejen.
 
Jag och min bror försökte spela Drakar och Demoner med våra föräldrar när vi var små. De fick avbrytas då de inte fatta nånting och var helt oseriösa.
 
Vi ställde inte in kampanjen när en spelare visade sig vara en nazist-furry som ville ha med nazist varulvar som goda hjältar i kampanjen. Jag bara sparkade ut honom. Men det var fan nära att vi ställde in hela grejen.
Man blir nyfiken. Hur hittade ni den spelaren?
Och vad var hans pitch? Typ straight up "Jag vill att de är antropomorfa djur och älskar Hitler" eller?
 
Back
Top