Har ni fått avbryta spelet permanent?

Brödbane said:
Man blir nyfiken. Hur hittade ni den spelaren?
Och vad var hans pitch? Typ straight up "Jag vill att de är antropomorfa djur och älskar Hitler" eller?
Click to expand...

Allmän annons på nätet. Det här var när jag gjorde så ofta. Och det är en metod som mest gjort att jag hittade bra spelare och jag är nära vän IRL med en person jag träffade så. Men den här killen var ett rötägg alltså 😂
 
Som någon som var med i den kampanjen. Det var en world of darkness kampanj*. Så det är inte så weird från början att varulvar kommer med. Utan det är när saker börjar glida och beskrivningarna blir...uh. Tveksamma.

*eller i alla fall något World of Darkness-liknande.
 
Last edited:
Då det har avbrutis på senare tid i vuxen ålder så har det varit

A: För att livet kommit i vägen, folk har flyttat, skaffat partner, blivit småbarnsföräldrar,bytt föräldraveckor med exet,fått ökad arbetsbörda på jobbet osv osv.

B: Det har saknats motivation och dedikation ifrån spelarna. Jag har inte lust att jaga vuxna människor för att få ett svar om dom kommer dyka upp till kvällens spelmöte och inte heller är det särdeles skoj med spelare som av olika anledningar fiktiva eller ej ställer in en timme innan spelmötet.

Jag uppskattar heller inte spelare som kommer på att dom hellre vill göra något annat och det måste dom göra precis den dagen vi skall spela rollspel,vill du lira magic med polarna från gymnasiet eller gå på bio med partnern eller spela tv-spel eller plocka svamp i skogen eller vad det nu må vara så finns det 6 andra dagar i veckan att göra det på,man behöver inte just välja den dag och tid när det är rollspelsmöte.
 
Allra första gången jag spelledde var det ett fanskapat rollspel baserat på My Little Pony. Detta var alltså i tiden när MLP:FIM var väldigt populärt. Jag ville ha minst tre spelare och hade svårt att rekrytera bland mina vanliga rollspelskompisar som tyckte temat var töntigt. Så jag lade ut ett inlägg i Brony-grupp. Spelgruppen bestod så av två av mina vänner (varav bara en spelat rollspel förut) och två bronies jag inte kände sedan innan. Alla fyra spelade mer eller mindre disruptivt. Alla försök till plothooks (SLPer som ber om hjälp, märkliga himlafenomen mm) ignorerades. Speciellt de två jag värvat online ville mest att deras RP skulle spendera tid på barer och orsaka problem. Jag var för ung och oerfaren för att veta hur jag skulle hantera det, så jag bara fortsatte aldrig kampanjen.
----

Nyligen:
En kombination av egen trötthet/stress/brist på inspiration + att spelarna betedde sig mer murderhobo än jag förväntade mig, fick mig att föreslå en paus i en kampanj. Jag vet inte om jag kommer att återuppta den.
 
Vimes said:
I tidiga tonåren avbröts en Eon-kampanj abrupt på grund av att spelledaren kommit på att han skulle vara hiphoppare istället för rollspelare.
Click to expand...

Mörkt.

Eon driver alltså spelledare till att sluta spela rollspel (och göra tveksamma livsval). Och vad gör Rollspelsverket? Ingenting! Det här vansinnet måste få ett slut! Rollspelsverket måste agera mot folk som tror att de har kul när de spelar Eon (och hjälpa dem som bränner ut sig när de spelar det). Jag ska skriva ett argt brev till dem.
 
Första gången var intressant nog för två år sedan, en spelare och vän avbröt speltillfället pga att han hatade DoD23:s nya regler (inga träfftabeller??? osv) så jag lackade ur och lade ner hela sessionen. Han var dock väldigt ångerfull efteråt, var inte hans avsikt att torpedera allt.

Tänker tillbaka på alla rage-quits, regeltjafs, gate-crashande storebröder och dylikt man stod inför en gång i tiden. Då bet jag ihop och fortsatte, tur att man lärde sig att stå på sig lite.

Så nu är det tydlighet som gäller, metadiskussioner, regelsystem, konflikthantering, samspel/turordning, flamsnivå osv, allt gås igenom innan med varje ny spelargrupp.
 
Skarpskytten said:
Nej, har aldrig gjort det.

Borde ha gjort en gång i min ungdom dock.

En av spelarna var enkom där för att testa gränserna på det sociala kontraktet. Det var första och sista gången han var med.
Click to expand...
Stor igenkänningsfaktor. Ett minne från tonåren: spelare A ville randomly anfalla spelare B, missar och anfallare B anfaller tillbaka. Anfallare B får en kritisk träff. Anfallare A blir jättearg och river sönder spelare Bs rollformulär innan han stormar därifrån.

Eftersom spelare A var en vän av en vän kändes det inte som att det var min uppgift att schasa bort spelare A.
 
Några gånger har det hänt. Varierat lite med hur lång tid det går innan man avbryter. Vilket beror på att det finns mer faktorer som spelar in än bara spelstil. En grupp körde vi riktigt länge med innan vi gled isär då vi hade många gemensamma nämnare. Till slut blev dock det vi inte var överens om lite för uppenbart för fortsätta. Blev att man nästan bara tänkte på det istället för det andra.

I en annan ljög i stort sett spelledaren under förberedande perioden. Började med enkät för intressen, en timmes intervju, session zero.... Sen dök det upp att världen spelledaren hade jobbat på i 10 år var i stort sett tom, gillade rälsa skarpt etc. Vi spelare var dock en fin matchning och stortrivdes ihop. Var bara SL som trodde sig spela i den stilen....
 
rollspel har ju detta inärvda problem som nästan ingen annan nördkultur/gaming har:

Att en (1) part - SL- har en viss ambition och motivationsnivå. Och kunskap.

Och övriga parter - spelarna - nästan aldrig helt matchar den. De har sämre koll på världen (ibland ingen koll), sämre koll på reglerna, sämre koll på vilken typ av spel som spelet egentligen lämpar sig bäst för. De matachar sällan perfekt vare sig varendra eller SL. De behöver hella inte preppa eller på anant vis styra så insatsen är mindre, och kostnaden för strul, avbokningar osv mycket mindre relevant för dem.


Det känns som att denna inneboende dualitet förr eller senare förstört alla kampanjer jag haft. Mer eller mindre tydligt, men ändå
 
Mundo said:
Stor igenkänningsfaktor. Ett minne från tonåren: spelare A ville randomly anfalla spelare B, missar och anfallare B anfaller tillbaka. Anfallare B får en kritisk träff. Anfallare A blir jättearg och river sönder spelare Bs rollformulär innan han stormar därifrån.

Eftersom spelare A var en vän av en vän kändes det inte som att det var min uppgift att schasa bort spelare A.
Click to expand...

I mitt fall var det så att jag befann mig i ett socialt och psykologiskt underläge mot förbrytaren, som var äldre och "tuffare" än mig. Men det handlade också om att jag blev helt ställd. Jag hade näsan bara spelat med klasskamrater eller skolkamrater där alla var med noterna, att någon satte sig vid bordet enkom för att testa de övriga deltagarnas gränser var helt nytt för mig.
 
Jag kom på ett fall till, nästan lika illa som det jag beskrev tidigare.

Upplägget var att vi skulle spela Drakar och Demoner 84/85/87, detta måste ha varit runt 2010, så det var ett nostaligprojekt/kärleksbrev. Vi skulle spela igenom rätt många av de officeilla äventyren, och börja med Sarkath Hans gravvalv.

Upplägget var att en SLP-magiker gav oss uppdrag. Jag spelade hans lärling, också magiker, de andra spelarna var mina hejdukar.

Jag tror att det började gnissla redan spelmöte ett, när det var uppenbart att en av spelarna väldigt mycket inte var med på premissen att min rollfigur var gruppens ledare. Minns inte detaljerna, men det var mycket sarkasm och passiv-aggressivtet, ett barnsligt testande av gränser och mitt tålamod. Spelmöte två rasade det ihop när spelaren ifråga helt enkelt lät sin rollfigur anfall min rollfigur. Han var krigare och jag en noob-DoD-magiker, så det kunde typ bara sluta på ett sätt. Vi bröt efter orden "jag skjuter Skarpkyttens gubbe med mitt armborst".

En tänkt långkörar-kampanj tog slut där. Och det handlade bara om att den här spelaren - som jag kände väl och gillade - inte kunde hantera att min rollfigur var utsedd ledare och var tvungen att ta ut sina känslor i spelet.

Ännu en spelare som straffade ut sig från framtida kampanjer. Nåja.
 
Ivan NWG said:
"Shit convention experiences" might be worth an entire thread on its own, I have a few.
Click to expand...
Absolut. Jag har aldrig avbrutit ett konventspass i förtid, men herreminje vad jag önskar att jag gjort det några gånger. Mycket frustrerande.
 
Platon said:
Har aldrig spelat med en icke-polare så situationen uppstår aldrig.
Click to expand...
I min ungdom skedde sådant här lite då och då, även med vänner. Då avbröt vi kampanjer och börja på ny kula. Bara för att förväntningarna inte alltid stämmer samman betyder det inte att man måste sluta vara vänner.

Jag minns en kampanj där jag ville skicka karaktärerna över havet för att påbörja en kampanj inspirerad av asien. Rollpersonerna dödade alla på båten dit och blev kannibaler. Kampanj över.

En annan gång spelade vi Dark Suns. Bara klassisk Dark Suns med överlevnad i öknen och förtryck från sorcerer kings. En spelare envisades då att han skulle vara en resande handelsman och att hela kampanjen skulle handla om hur han byggde upp sitt handelsimperium. Slut på den kampanjen.

jag spelade många fler äventyr och kampanjer med dessa vänner efteråt, vissa bra, andra mindre bra.
 
Oj oj, jag har både skrattat och gråtit åt denna tråd, tack alla... men när jag söker i mitt eget minne så kan jag inte kommit på att vi avbrytit så mycket, i alla fall inte som beskrivs här. En hel del har runnit ut i sanden, det har tackats nej till fortsättning, med mera, men det är sällan, om ens någon gång, som vi liksom "kommit överens" om att avsluta.

(Don't get me started kring konventsscenarion, det är ett kapitel för Munkbrons källare...)
 
Vimes said:
I tidiga tonåren avbröts en Eon-kampanj abrupt på grund av att spelledaren kommit på att han skulle vara hiphoppare istället för rollspelare.
Click to expand...

Man kan ju ändå sakna det enkla med livet när man var en sak och det definierade allt. Nästan en egen tråd, vem kunde man vara på ändå spela rollspel?
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top