Det håller jag inte med om. Visst, den riktiga världen har hundraprocentig dödlighet (precis som de flesta rollspelsvärldar) men om det var 10% risk att någon av oss dog varje gång vi sysslade med det som var vår huvudaktivitet så hade nog jag avstått från att skaffa barn (alt inte överlevt länge nog för att göra det)
Det här var en väldigt effektiv beskrivning av hela paradoxen i spel med förmågebaserad strid. Man ska låtsas att det är viktigt för rollpersonernas överlevnad att man bygger en bra gubbe och spelar det spelet effektivt, men det ska inte egentligen vara viktigt för hens överlevnad.
Min kommentar var lite med glimten i ögat, men det finns ändå något i jämförelsen. Spel med hög dödlighet gör att spelarna hittar sätt att riskminimera: mina barn har lärt sig titta efter bilar innan de korsar ett övergångsställe - mina spelare har lärt sig kolla efter fällor innan de går in i skattkammare.
De är kanske inte alla som tänker så en jag gör iaf det. Om en person riskerar dö vid varje val den gör så tar det bort min motivation att bry sig om den, särskilt om den kan ersättas av sin tvillingbror Rollperson2 som bara plockar upp den dödes prylar och fortsätter.
Ja! En fin grej med rollspel är hur spelarval, äventyrsutmaningar och slump tillsammans kan leda till en otrolig berättelse, trots att deltagarna runt spelbordet aldrig fått det som en primär uppgift.
Men återigen. Din RP (eller någon annans RP) kan minimera risken. 10% dödlighet låter väldigt högt! Jag skulle inte spela med det regelsystemet någon längre tid.
Jag var något hyperbolisk, men därmed sagt: OSR är dödligt - om man slår tärning. Därför brukar spelare i största möjliga mån undvika situationer som kräver tärningsslag. Är min upplevelse.
Jag tycker väl att det är mer som att inte bry sig om sin katt eftersom man skaffat den för att man tycker det är kul att anmäla den till kattfighter på liv och död
Jag förstår din poäng och att det är många som spelar på detta sättet. Jag vill egentligen inte ha spel där Jag ska lära mig riskminimera, jag vill spela rollpersonen och jag tycker att det tänkte gör att spelet blir meta och brädspeligt.
Och här är vi olika helt enkelt. Jag spelar rätt mycket OSR, men känner inte alls igen mig i beskrivningen att jag därmed spelar på ett brädspeligt sätt.
Detta håller jag med om - mina starkaste rollspelsupplevelser kommer ur one shots. Och i såna är dödligheten ofta (men inte alltid) högre.
Jag tycker väl att det är mer som att inte bry sig om sin katt eftersom man skaffat den för att man tycker det är kul att anmäla den till kattfighter på liv och död
Men allt det här är lite tongue in cheek. Jag skrev i början av tråden av tråden att det finns så många andra saker som skulle göra tio gånger mer ont än att min rollperson dör, eftersom jag då har en rollperson vars känslor jag kan kanalisera. Det tycker jag fortfarande. Om du slår ett tärningsslag i en scen jag inte är med i och det resulterar i att dvärgen Gorb blir dumpad så känner jag (spelaren) inte så mycket i den stunden, samma sak om tärningsslaget gör så att Gorb blir dödad. Skillnaden där är att den dumpade Gorb har en massa framtida scener där han kan supa ner sig och förnedra sig för att försöka få tillbaka kärleken, men den dödade Gorb är bara död.
Och dödlighet kan ju ha ett värde ändå. Det kan ge andra spelare möjlighet att spela ut sina rollpersoners sorg, det kan göra att man blir engagerad i spelmekaniken, det kan göra att det känns mer autentiskt att spela på att man INTE VILL GÅ NER I DET HÅLET SOM DET KOMMER LÄSKIGA LJUD IFRÅN.
För att citera någon som uttryckte det ganska bra i en annan tråd:
Då måste jag ju hålla med och grejer.
Delar denna upplevelse. Det känns som att bilden är att i OSR (eller i lovecraftska mysteriespel, för den delen) så dör rollpersoner höger och vänster exakt hela tiden, men vid mitt bord är det rätt ovanligt - och när en rollperson dör har det alltid blivit en stor grej med känslor, begravningar, åminnelser (skamlös gravskändning) och allt det där.
När jag spelat OSR, NSR och relaterade spel (med många olika spelare och spelledare) har det helt klart dött rollpersoner höger och vänster, och varit en kännbar risk om tärningarna visar fel rent allmänt. Sen spelar jag förstås nästan aldrig långa kampanjer - kanske det är en viktigare faktor?
Det som händer i spel borde vara det intressanta.
