Bra filmer du ogillar

Balder runner och Blade runner 2049.
Allt med dem är bra. Skådespelare, musiken, jag älskar världen som byggs upp. Men jag orkar aldrig kolla igenom dem i en sittning. Jag blir alltid rastlös, de känns så långa och långsamma. Jag hinner bli uttråkad framåt slutet.
 
Baserat på det du skriver så känns som du inte fattat grejer asså 😉
haha, kan vara så men jag köper bara inte hela grejen med att...

... det är själva språket som gör att hon får tidsrese/uppfattningskrafter. De verkar både vilja att allt är deterministiskt och förutbestämt men ändå kan hon ändra saker genom att "minnas" framtiden. Men det är vad som alltid ändå skulle hända. Utomjordingarna vet hur mänskligheten skulle reagera men beter sig ändå som de gör. Kanske hade de inget val men vad är då meningen med det... men grejen är att hon finner mening i livet fast hon vet som kommer hända. Det funkar inte för mig. Och då tror jag på ett deterministiskt universum och finner ändå mening i det.

Men det är väl vad tråden handlar om :)
 
Kan säga att jag hade samma reaktion om Harry Potter och hans styvföräldrar när jag var vuxen.
Jag förstår precis, och har märkt andra filmer som använder liknande teknik där man förenklar människor med utseende som speglar insidan.

om jag märker av det blir jag negativt inställd till filmen, för mig var jurasic park den film som öppnade ögonen för fenomenet.

Det finns väl flera sätt att förhålla sig till fenomenet, jag har nog en ganska enkel algoritm, om jag märker det tydligt så tycker jag mer illa om filmen.

Men alla behöver ju inte komma till samma slutsats.
 
Arrival är dumma Slakthus 5.

Jag vill påpeka att i Jurassic Park dör den heroiska sexiga jägaren, en arbetare som ser ut som en normal kille, den smala advokaten och Newman från Seinfeldt. Den länkande faktorn är att det är de som jobbar för företaget och som därför trotsat naturen för Hammond som dör. Newman dör inte för att han är fet, han dör för att Hammond inte betalat honom ordentligt och pressat honom till att stjäla.

För Jurassic Park är straight up bara Frankenstein med Dinosaurier. Och på samma sätt dör de runt killen som skapat monstret och han lär sig att inte trotsa naturen. Fast med kapitalism som verktyget istället för vetenskapen.

Att gå ”En fet person dog! Filmen är fascistisk!” känner jag är djupt orimligt.
 
Arrival är dumma Slakthus 5.

Jag vill påpeka att i Jurassic Park dör den heroiska sexiga jägaren, en arbetare som ser ut som en normal kille, den smala advokaten och Newman från Seinfeldt. Den länkande faktorn är att det är de som jobbar för företaget och som därför trotsat naturen för Hammond som dör. Newman dör inte för att han är fet, han dör för att Hammond inte betalat honom ordentligt och pressat honom till att stjäla.

För Jurassic Park är straight up bara Frankenstein med Dinosaurier. Och på samma sätt dör de runt killen som skapat monstret och han lär sig att inte trotsa naturen. Fast med kapitalism som verktyget istället för vetenskapen.

Att gå ”En fet person dog! Filmen är fascistisk!” känner jag är djupt orimligt.
I boken så blir ju Hammond uppäten i slutet, han lekte gud och blev dödad av sin egen skapelse. Spielberg valde att avbilda Hammond som en mysig farfar men i boken var han mer av en skoningslös kapitalist driven av girighet.

Scenen jag rullar ögånen åt är den där Jeff Goldblum mummlar sig igenom nån sorts deterministiskt argument att "Dinosaurierna uuuh, hade,, äääh sin uuh chans, ähh. Naturen, um, äääh uuuh, dödade av dem uuuuuuuuuuuh", som om det fanns en vilja bakom en asteroid?
 
Newman dör inte för att han är fet, han dör för att Hammond inte betalat honom ordentligt och pressat honom till att stjäla.

Att gå ”En fet person dog! Filmen är fascistisk!” känner jag är djupt orimligt.
Så är det. Men det sagt så är det svårt att se förbi att man även valde att göra honom till en tjockis. I en mer kroppspositiv värld så hade man mycket väl kunnat göra skurken tjock men inte gjort en grej av det. Istället får vi vid flera tillfällen se Nedry slafsa i sig mat, slarvigt lämna snabbmatsförpackningar och godispapper överallt och dratta på ändan för att han är knubbig.
 
Wayne Knight ville ju dyka upp som Dennis Nedry i en av Jurassic Park-uppföljarna, där det visar sig att han faktiskt överlevt 😁
 
Jag minns att jag inte alls gillade Children of Men när jag såg den.
Jag minns dock inte varför, eftersom jag inte kommer ihåg någonting av filmen förutom att den handlade om att folk inte längre fick barn. Att jag inte minns den kan säkert ha någonting att göra med att jag inte gillade den, då den uppenbart inte lämnat något avtryck.

Det enda jag vet säkert är att jag generellt har väldigt svårt för Clive Owen, som ju är en sällsynt personlighetsbefriad skådis.
 
Det enda jag vet säkert är att jag generellt har väldigt svårt för Clive Owen, som ju är en sällsynt personlighetsbefriad skådis.
Ja! Han förstör alla filmer han är med i med sin träighet.

Children of Men är bra, men seg vilket är en del av berättarstilen. Alfonso Cuaróns filmer är oftast en transcendental resa tillsammans med den fysiska resan karaktären gör. En upplevelse bortom det vanliga. Gravity är väldigt lik till stil också.
 
Ja! Han förstör alla filmer han är med i med sin träighet.
Håller med. Men i just Children of Men så tycker jag det för en gångs skull snarare är en tillgång. Owens karaktär ska ju vara the everyday man, en lite ansiktslös representant för hela mänskligheten. Det märks även på hur passiv hans karaktär är. Han tar nästan inga egna initiativ utan gör mest som andra säger eller reagerar på det som sker i omgivningarna.
 
Gravity är väldigt lik till stil också.

Just ja, Gravity är ju också en film som finns.
Den minns jag lite mer av, eftersom jag såg den på bio.

Det är också en film som lämnade ett väldigt svalt intryck, det främsta jag minns från den var väldigt tunghänt och väl uppenbar i sin symbolik, det blev lite sekundärskamigt.
 
Ok, två till!

The Lobster hade jag väldigt svårt för. Den var trist och intetsägande och kändes som att regissören hade tittat på väldigt mycket på typ Haneke och Kaurismäki, men saknar fingertoppskänslan i att jobba med stämningar och lågt tempo till den grad att det nästan kändes som en pastisch snarare än någon sorts vidareutveckling av den typen av arthouse-filmer. Det kanske skulle vara värt att se om den, men jag minns den som oerhört menlös.

The Banshees of Inisherin det kanske är en ren slump att det blev två filmer i samma inlägg med Collin Farrell i huvudrollen, eller så är det bara att jag har svårt för honom (men han är ju svinbra som Pingvinen i The Batman, så helt hopplös kan han ju inte vara). Jag gillade In Bruges jättemycket och har för mig att jag tyckte om Seven Psychopaths när jag såg den (Three Billboards har jag faktiskt inte sett). Men denna var kämpigt att ta sig igenom, historien är småintressant på sitt sätt, men tycker aldrig filmen riktigt lyfter.

Eller så är problemet att min smak har utvecklats bakåt från mina filmpretentiösa år i sena tonåren när Tarkovsky och Wong Kar-wai var husgudar och man var förälskad i Audrey Tautou, och att jag numera bara vill ha pangpang och dumma plots.
 
Ok, två till!

The Lobster hade jag väldigt svårt för. Den var trist och intetsägande och kändes som att regissören hade tittat på väldigt mycket på typ Haneke och Kaurismäki, men saknar fingertoppskänslan i att jobba med stämningar och lågt tempo till den grad att det nästan kändes som en pastisch snarare än någon sorts vidareutveckling av den typen av arthouse-filmer. Det kanske skulle vara värt att se om den, men jag minns den som oerhört menlös.

The Banshees of Inisherin det kanske är en ren slump att det blev två filmer i samma inlägg med Collin Farrell i huvudrollen, eller så är det bara att jag har svårt för honom (men han är ju svinbra som Pingvinen i The Batman, så helt hopplös kan han ju inte vara). Jag gillade In Bruges jättemycket och har för mig att jag tyckte om Seven Psychopaths när jag såg den (Three Billboards har jag faktiskt inte sett). Men denna var kämpigt att ta sig igenom, historien är småintressant på sitt sätt, men tycker aldrig filmen riktigt lyfter.

Eller så är problemet att min smak har utvecklats bakåt från mina filmpretentiösa år i sena tonåren när Tarkovsky och Wong Kar-wai var husgudar och man var förälskad i Audrey Tautou, och att jag numera bara vill ha pangpang och dumma plots.

The Banshees of Inisherin tyckte jag inte heller var något vidare. Men Three Billboards är riktigt bra!
 
Back
Top