Nekromanti Blomsterspråk och onda skurkar

[walium]

Nä nu jädrar ska det bli diskussion av. Jag tänkte att jag inte skulle vara sämre än alla de andra tungviktarna här på forumet, nu när jag blivit Riddare och allt. Därför detta försök att vara seriös(skratta inte).

Punkt 1

Ofta är det så att fantasyförfattare tenderar att använda sig av ett väldigt omständigt och högtravande språk. Gärna lite skryt om hur välutbildade de är och hur stort ordförråd de har också. Men vad sägs om lite mer okonstlad stil á la James Ellroy? Skulle inte det kunna funka? Snabbt, rappt, hårt och mörkt. Eller finns det rentav redan någon som har skrivit en sådan bok?

Punkt 2

Det här med Endimensionella skurkar börjar gå mig på nerverna. Varför måste alla fantasyböcker ha en Sauron? En storskurk som är så glasklart ond bortom all räddning. Utan några förlåtande egenskaper alls. Får man någonsin någon vettig förklaring till varför han blir ond? Nej, frma för lite mer nyanserad ondska, skurkar med motiv och historia och oväntade egenskaper. Lockande, pockande, lismande, lurig ondska istället för en pansvarnäve i magtrakten.

Det är olikt mig att skriva så här mycket så nu är ni så goda och fortsätter det här inlägget./images/icons/wink.gif

 

[Storuggla]

Punkt 1: Språket.

Jag tror att det i varje författare finns en liten Skakspjut some vill komma till skott, därav det mustiga språket. Personligen har jag inget emot det, Jack Vance är en ledstjärna.
Det skulle inte förvåna om det hela skull ebero på något så banalt som att författarna innerst inne skäms lite för att skriva i en så "nördig" genre så att de kryddar språket lite extra för att verka mer bildade än de är.
Oj vad jag kommer åka på däng för den teorin.../images/icons/frown.gif
Skulle gärna sett Raymond Chandlers språkbruk i en fantasyroman, dock.

Punkt 2: Ondingarna.

Min teori (och nej den innehåller inga ödlor) är att författarna är så ivriga att bli den nästa Tolkien att de fläskar på utav bara den och bussar den elakaste onskan de kan tänka ut på den stackars hjälten/hjältinnan. I sin iver att utmåla de onda som Onda (med stort O!) drar de till med den störste krigshetsaren sen Genghis Khans syssling Gösta. Tyvärr.
Det var min teori. Ni ville inte ha den men ni fick den ändå. Ha.


Storuggla, suktar malt

 

[sarsassel]

Terry Pratchet

Om du vill ha lite variation från högtravande fantasy kan jag varmt rekommendera Terry Pratchet.
En frisk fläkt i fantasyträsket

 

[walium]

Re: Terry Pratchet

Jag vet. Jag är en stor fan av Pratchett själv. Han är mycket duktig. Gillar honom skarpt.

 

[Quan'talis]

Felicitous phenomenon!

Äntligen! Någon annan som vill diskutera hela fantasygenren på en gång! Ta genast fyra steg framåt på ödets hjul!

Okej... Jag Förklarar Hur Det Egentligen Ligger Till Med Allting I Hela Världen Och Ni Blir Vederbörligen Imponerade, del 238.

Språket

Det finns en lång tradition när det gäller att skriva invecklat. Tolkien skrev invecklat, Mervyn Peake skrev invecklat, Dunsany skrev invecklat. Ännu äldre fantsy hade ännu mer utbroderat språk - ett exempel från början av 1800-talet får illustrera mitt resonemang:

"The animal seemed perfectly at his ease, and went on gently, as if holding his chaser in contempt, when, crossing
the dale, he turned into a narrow road, wit Henry almost at his heels, who followed him in this manner, between
three and four miles through a series of winding and intricate lanes, and had just reached him, as he concieved,
when he suddenly struck to the left, and, the lane closing, a vast and apparently interminable heath rushed upon his
view, but to his utter astonishment, for no shelter, or cover of any kind was present for concealment, not the least
vestige of the animal he had so closely pursued could now be seen." (Nathan Drake: Henry Fitzowen)

(Och så säger folk att jag skriver långa meningar...) Det kan vara svårt för en ny författare att bryta mot en sån tradition. Dessutom vill många ha sin fantasy på det sättet; Ursula LeGuin, som är en förhållandevis modern författare, anser att språket i en fantasyroman ska skilja sig från språket i en "vanlig" bok, hon ger t.o.m. ett exempel på en text som man kan förvandla från fantasy till standardspråk bara genom att byta ut de ovanligare namnen (och gör klart att hon tycker att det är dålig fantasy). Dessutom är vi fantasyläsare ett konservativt släkte; det skulle nog vara möjligt att skriva en fantasyroman i stream of conciousness-teknik, men vem skulle läsa den?

Det betyder förstås att fantasyförfattandet blir en ganska elitistisk sysselsättning - ska man skriva gammalmodigt och utbroderat ska man veta vad man gör (Ursula ger användningen av "thee" och "thou" som exempel; på svenska skulle man kunna ta små misstag som "jag voro" eller felanvändning av ord som "emedan"). I David Eddings De skinande finns ett horribelt exempel på hur man inte ska göra när man vill att det ska låta gammalmodigt, men jag hoppas att det bara är översättaren som gjort bort sig.

Sen finns det ju fantasyförfattare som högaktningsfullt skiter i Traditionen, eller som inte alls hör till traditionen - till exempel Michael Moorcock (som enligt mig är en av de bästa fantasyförfattarna efter Tolkien just för att han inte bryr sig om Tolkien överhuvudtaget) eller Neil Gaiman (som faktiskt kan skriva gammalmodigt om han vill; "The Daughter of Owls" är nästan i stil med Nathan Drake). Men man måste veta vad man gör; det gäller att veta vilken tradition man bryter mot.

Jag börjar få ont om tid (och inlägget börjar bli lite långt) så jag bryter här. Mina åsikter om Skurken kommer senare - vare sig ni vill det eller inte!

/JPS - pretentiös? Jag?

Litteraturlista:

Drake, Nathan. "Henry Fitzowen". Finns i samlingen The Dedalus Book of British Fantasy: the 19th Century
Eddings, David. De skinande: Sagan om Tamuli bok 2
Gaiman, Neil. "The Daughter of Owls" från novellsamlingen Smoke and Mirrors
LeGuin, Ursula K. "From Elfland to Poughkeepsie" från essäsamlingen The Language of the Night

 

[Legioth]

Motiverad ondska...

...ser man i "Draklanslegednerna", som jag dock inte kommer på vem som skrivit just nu.

Jag skulle egentligen kunna skriva "jettemycket" om det nu, men det vill jag inte...

 

[Storuggla]

Re: Terry Pratchet

TP? Han var bättre förr. Numera känns det som han går på tomgång. Bah. Allt var bättre förr. Det var blötare då också. Om vi nu vill veta. Inte för att ni vill det.


Storuggla, kanaliserar Ior

 

[Johan K]

Punkt 1:
Håller med dig om att det funkar lika bra med vardagsspråk.
Punkt 2:
Medhåll där med, alla är onda & goda. Allt beror på vilken synvinkel man har på det hela.

 

[Netfeed]

Re: Felicitous phenomenon!

personligen så gillar jag inte tolkien, om det nu har undgått någon, så
även det jobbiga skriv sätt han skriver på. jag tror det nästan är därför
jag inte gillar det han skriver, samt att det är _lag_ på att gilla det han
skriver bara för att han är tolkien och var "först", typ
så um jag är nog inne på den inte fullt så gammal modiga stilen utan
snarare på den "modernare" vilket göra att jag av mina klass kompisar
tycker att jag är ett pucko /images/icons/smile.gif men det är en helt anna historia

vart jag nu vill komma med denna post vet jag inte...

 

[Storuggla]

Re: Men det är ju busbra!

Du gillar inte Tolkien? Jamen det är ju strålande! /images/icons/laugh.gif
Nästa gång någon kolumnist eller femtekolonnare skriver något om att alla rollspelare är insnöade Tolkiennördar, då drar vi bara fram dig och säger i kör: "Nej då, kolla bara på Netfeed här! Oh-ho-ho!"

Och lips så måse skribenten ta tillbaka allt och göra offentlig avbön, och sen bygger vi städer på månen, pingviner jobbar inom mediaindustin och vi åker funt i flygande bilar. Slutet gott, allting gott!


Storuggla, med utopisk världsbild

 

[Cybot]

Punkt 2

Simplare, enklare, "back to innocence approach".

Fast t.ex Gene Wolfe brukar ju inte ha några riktiga badguys. Eller goodguys för den delen.

Exempel: Book of the New Sun

 

[Rickard]

Margaret Weis och Tracy Hickman [NT]

/[color:448800]Han</font color=448800> som vet att de även skrivit Dragonlance Tales och Death Gate

 

[Quan'talis]

"The black angel did weep"

Sådärja. Efter att ha blivit avbruten av såna småsaker som mitt verkliga liv är jag nu beredd att fortsätta överösa eder med öveväldigande insikter i så vitt skilda ämnen som ondskans endimensionalitet, den fantastiska litteraturens bundenhet vid traditionen, och knyppling.

Jag Förklarar Hur Det Egentligen Ligger Till, del 2 (/images/icons/clever.gif)

Skurken

Just det, go'vänner. Det är dags att behandla denna den mest slitna av klichéer. Stäng dörren, spela lite stämningsfull musik och dämpa belysningen (men inte för mycket, ni ska ju göra anteckningar också. Det blir prov efteråt) så ska vi sätta igång. Ingen episk fantasy utan Kampen Mellan Gott och Ont, och ingen kamp utan Ont. Därför kunde man ju vänta sig att Ont skulle vara ett populärt ämne för fantasyförfattare - en möjlighet att utforska existensens mörka sidor, sätta sig in i radikalt annorlunda tankegångar och göra allmänt författaraktiga saker. Men nej. Ett par ondskefulla skratt är allt Skurken får stoltsera med. Eller är det så enkelt?

Vi börjar med Tolkien. Tyck vad ni vill - han är viktig för genren i alla fall. Sauron är strängt taget inte ens med i handlingen. Han ger Saruman korrespondenskurser i att vara ond och så försvinner han i form av ett mörkt moln i slutet. Tala om att fumla bort ett intressant ämne (i filmen är han med lite mer, förstås. Men vi får inte precis veta någonting om hans motivation - han har en hjälm dekorerad med japanska köksknivar och en schysst backhand, men det är allt). Och dit Tolkien går följer mainstreamfantasyn efter. Eddings och Jordan kanske ger skurken lite fler repliker, men själva principen är densamma - ondskan är uråldrig och, tja, ond och går inte att besegra om man inte råkar vara huvudperson.

Låt oss nu se på en annan del av fantasytraditionen. Vi tar oss en titt på Mervyn Peakes Ghormenghast-trilogi, de två första böckerna (Titus tronföljaren och Slottet Ghormenghast) Här har vi ingen ond gud som bara en förrymd kökspojke kan besegra, här har vi en ond kökspojke (och, i den första boken, en rätt otrevlig kock. In the battle between good and evil, evil gets better food). Skurken är begriplig och mänsklig. Men Mervyn Peake är inte på långt när lika inflytelserik som Tolkien (vilket är synd, men det hör inte hit).

På vår färd genom fantasyns skurkar (jaja, mina metaforer är kanske inte alltid så lyckade) landar vi härnäst hos Ursula Leguins berättelser om Övärlden (jag tycker att Earthsea låter bättre på något sätt...). Varför då? frågar ni kanske (seså, fråga då så vi kan fortsätta nån gång). Där finns ju ingen Skurk. Och det är därför vi gör ett uppehåll här - om det är möjligt att skriva fantasy helt utan skurkar så borde det ju vara möjligt att klara sig undan endimensionella sådana.

Vänden edra blickar mot nutiden, på det att ni må skåda framtiden (hmm, ja, nånting i den stilen i alla fall). Beskåden Tad Williams Minne, Sorg och Törne-trilogi, på svenska genom ett multiplikationens under utgiven i tolv delar. Här är Skurken en uråldrig varelse som faktiskt har en rätt bra orsak att uplåna mänskligheten. De som är med i boken kanske inte tycker att det gör någon större skillnad, men det blir betydligt intressantare för läsaren.

Beskåden sedan Robin Hobbs serie om Fjärrskådarna, George R. R. Martins serie vars namn undflyr mig och Steven Eriksons böcker om the Malazan Empire. Episka så det förslår, men utan någon självklar uppdelning i Hjältar som får allt det roliga (personlighet, motivation och sånt. Och repliker) och Skurkar som gömmer sig i en grotta någonstans och är onda.

Det finns alltså en hel del fantasy utan endimensionella skurkar, det gäller bara att hitta dem. Det är sällan så illa som man tror.

/JPS - ljög om det där med knyppling

P.S. Har visst gått och blitt paladin också. Och märkte det inte ens.

 

[walium]

Re: Terry Pratchet

Håller inte helt med, men det vore inte så konstig med tanke på hur produktiv han är.

 

[Netfeed]

haha [nt]

/images/icons/smile.gif

 

[Netfeed]

god ondska

kan det inte ockås finnas god ondska... folk som tror att de gör rätt
men att det blir fel för flera andra männiksor... typ bush, han försöker
vara god men det blir bara skit för de flesta andra personer som kan vara
onda när de är goda är ju paladiner som kännar de goda men lyckas
istället vara ondsekfulla...

fattar ni nått??

 

[Rosen]

Re: Motiverad ondska...

Fast då talar vi också om en värld där onda magiker inte får jobba som magiker om de inte klär sig i svart... (-:

Lite av ämnet, men Margaret Weiss hade en gång en rätt kul artikel i den gamla speltidningen Gateways om det här med att ge sina figurer trovärdiga motiv. Hennes skräckexempel var en amatör-fantasyroman som hon hade blivit satt att redigera, där alla Hjältar var genomgoda och verkligen älskade allt och varandra utan nån speciell anledning, och alla Skurkar verkade hata allt och varandra utan nån speciell anledning. Hennes samtal med författaren:

"Why does the dwarf like the ranger?"
"Why, because he's a good guy, of course!"
"Then why does he hate the wizard?"
"Because he's bad."

Überondingar konstrueras nog ofta efter ungefär samma premisser...

--
Åke

 

[Krille]

Re: god ondska

"kan det inte ockås finnas god ondska..."

Det finns "god ondska". Ingen massmördare i världen har någonsin lyckats ha ihjäl så många som världsförbättrare. Vad än folk vill säga om typer som Pol Pot, Josef Vissarionovitj, Vladimir Iljitj, Adolf Hitler, Che Guevara, Thomas Jefferson, Oliver Cromwell, Fidel Castro, Augusto Pinochet... listan med revolutionära världsförbättrare med blod på sina händer är rätt lång.

 

[walium]

Re: "The black angel did weep"

"Det finns alltså en hel del fantasy utan endimensionella skurkar, det gäller bara att hitta dem. Det är sällan så illa som man tror."

Naturligtvis inte, men de flesta av storsäljarna och förebilderna inom fantasylitteraturen har en tendens att vandra i samma beprövade hjulspår hela tiden.

"Ingen episk fantasy utan Kampen Mellan Gott och Ont, och ingen kamp utan Ont. Därför kunde man ju vänta sig att Ont skulle vara ett populärt ämne för fantasyförfattare - en möjlighet att utforska existensens mörka sidor, sätta sig in i radikalt annorlunda tankegångar och göra allmänt författaraktiga saker."

Men vad är det som säger att all fantasy måste vara storslagen och episk? Varför måste huvudpersonen alltid vara mänsklighetens enda hopp? Episka berättelser urartar lätt till en enda lång raksträcka mellan hjältens uppvaknande och hans maffiga slutstrid med den nattsvarta ondskan själv. För i en sann episk roman så gör hjälten alltid upp höga mot öga med storskurken. Skit samma att författaren just ägnat 700 sidor åt att beskriva hur outhärdligt listig, mäktig och elak skurken är, han får ändå pisk av den 16:e årige fåraherden ifrån det lugnaste landet i hela världen. Nu drar jag visserligen det hela till sin spets men jag hoppas att ni kan hänga med i mitt resonemang.

Det är inget som säger att en skurk skulle vara mindre otrevlig eller trovärdig bara för att han är en människa. Kan man svälja att hjälten trots alla sina uppblåsta förmågor och sin otroliga hederlighet fortfarande bara är en vanlig människa så borda man kunna acceptera att även skurken är det.

 

[walium]

Re: god ondska

Vi kan ju förställa oss en situation som inte är helt ovanlig inom fantasyvärlden. Den stora ondskefulla guden ligger fjättrad under ett berg men är på väg att sakta ta sig loss. Jag kan mycket väl förställa mig att ett gäng förment goda personer kan tänka sig att knacka in skallen på några oskyldiga människor om de tror att det skulle hindra gudens ankomst. Vad den än själva gör så är det ju inget emot det elände som guden själv skulle ställa till om han blev fri.