Göra dvärgar mer varierade och spännande, men fortfarande kännas som dvärgar

Jag hade någon sorts idé för en massa år sedan om att dvärgiska män och kvinnor skiljer sig ganska mycket åt (till skillnad från den andra motpolen där de är förvillande lika och leder till fördomar om att det inte finns några dvärgiska kvinnor). Manliga dvärgar är långsamma och rigida i både tanke och fysik. De är specialiserade och ägnar sig i huvudsak till ett hantverk och sysslor i eller nära hemmaberget.

Kvinnliga dvärgar är mer flexibla och tenderar att vara mer av mångsysslare. De ägnar sig därför åt sysslor som t.ex. jakt/samlande, handel och utforskning.

Det avspeglar sig i krigföringen där männen skapar regementen av tungt infanteri specialiserat på försvarsstrid, medan kvinnoregementena används för anfall/motanfall, spaning, vedergällning och räder.

Ovanstående ger också att det är vanligare att stöta på kvinnliga dvärgäventyrare än manliga diton. Och det gör också att man kan ta ut svängarna en del med tjejerna, medan gubbarna får vara "klassiska dvärgar". Äta kakan och ha kvar den, typ.

Sedan jag skrev det där har det blivit ungefär så jag gör med dvärgar i min kampanjvärld.
 
En tanke till. Det är lätt att ändra och hitta på varianter, men alla blir inte bättre...
Smaksak såklart men jag ser en stor utmaning i att förbättra åtminstoen Tolkien's Alver och Dvärgar...eller....nånting av det han skapade, menmilda variationer kan jag tycka är OK (allt är ok, folk får göra vad de vill... men jag tycker inte alla varianter är bra). D&D Alver med blood elf mörkeralver och vad det nu är gillar jag inte alls lika mycket. Inte heller SYmbaroums variant på dvärgar, men jag fattar att man vill ändra för att ha skapat nånting och att man i Symbaroums fall kanske hade fått problem om man haft "vanliga" dvärgar

Summa: Lätt att ändra svårare att förbättra tycker jag.
 
Är på sida 2 i tråden, ursäkta om jag nämner saker som andra tagit upp senar, men kände nu var dags att göra inlägget för jag behöver gå:
Oscar Silferstjerna said:
Finns det dvärgkvinnor? Rent logiskt borde det göra det, men jag har alltid haft lite svårt att föreställa mig dem. Förmodligen för att de förekommer så sällan i fiktionen. Jag antar att dvärgstereotypen är maskulint präglad. Är dvärgkvinnorna hemmafruar eller är de precis som dvärgmännen fast utan (?) skägg?
Click to expand...
I Warhammer Old World så är en av armeledarna figurerna en dvärgkvinna, i Age of Sigmar ser vi flera dvärgkvinnor både bland fireslayers, kharadron overlords och helsmiths of Hashut i olika roller, i fiktionen är det etablerat att bland fireslayers finns det vissa roller som av tradition är kvinnor förbjudna (typ deras kung, men saker tycks vara på väg att ändras) men vet inte om det finns några roller där män är förbjudna, vet inte hur det ser ut för kharadron eller helsmiths men det ser ut som de inte gör någon skillnad på kön. Warhammer fantasy dvärgkvinnor har inte skägg. I Wh40k så finns kvinnor i olika roller bland league of Votann o de tycks inte göra någon skillnad på kön, LoV dvärgarna kommer i flera olika former p.g.a. genmanipulation men de har samma korta breda standard form som bas och där tycks skägget inte vara något viktigt i allmänhet, vissa män har det andra inte, vet inte om vi har sätt några kvinnor med skägg dock.

I Chronopia tror jag inte några kvinnliga dvärgar nämns men jag mins en barbild där servitrisen var en skägglös kvinna.

Jag tror Skivvärlden var den första text jag läste som gjorde någon typ av grej om dvärgarnas kvinnor och att de var väldigt svåra att skilja från mans dvärgar.

Oscar Silferstjerna said:
Jo, men hur är dvärgkvinnorna? Hur kan de göras konceptuellt intressanta?
Click to expand...
Hur menar du? Är det inte lite som att fråga hur man ska göra människokvinnor intressanta?

JohanL said:
Jag kan också enkelt tänka mig att dvärgar och jättar bara är de olika storleksmässiga ändarna av samma kategori av jordfolk.
Click to expand...
De tillhör väll samma släkte i klassiska DoD (har int tittat upp om de gör det i nya).

erikt said:
Pratchett parodierar det här litegranna (naturligtvis!). Hans dvärgkvinnor ser också precis likadana ut som männen - så ett första steg mot en romans är att mycket diskret försöka ta reda på vilket kön din tilltänkta partner har.
Click to expand...
EON känns det som tog Pratchet grejen och försökte göra den seriös och rättfärdigad ("alla dvärgar slåss med yxa och här ger vi en långtgående förklaring till varför").
 
Last edited:
Gamiel said:
I Chronopia tror jag inte några kvinnliga dvärgar nämns men jag mins en barbild där servitrisen var en skägglös kvinna.
Click to expand...
Chronopia är antagligen det rollspel jag läst där färst kvinnor nämns överhuvudtaget. Antalet beskrivna kvinnliga spelledarpersoner i modulerna kan, för att ta till en chronopisk formulering, räknas på en stympad mans fingrar.
Gamiel said:
EON känns det som tog Pratchet grejen och försökte göra den seriös och rättfärdigad ("alla dvärgar slåss med yxa och är ger vi en långtgående förklaring till varför").
Click to expand...
Dvärgmodulen är väl tyvärr en av de moduler som jag verkligen känner behöver en uppdatering – den tycks bygga väldigt mycket på att rättfärdiga att alla dvärgar är likadana, snarare än att visa upp deras kultur som mångfacetterad. Jag tror det är lite av en nittiotalsgrej: jag får intrycket att det då var angeläget att försöka presentera folkslagskulturer som väldigt starka för att motverka det tänkta fenomenet med spelare som bara valde ras utifrån spelvärden. Nuförtiden tror jag man är mer intresserad av att skildra kulturer som komplexa, varierade och stundtals självmotsägande.
 
Gamiel said:
Hur menar du? Är det inte lite som att fråga hur man ska göra människokvinnor intressanta?
Click to expand...

Inte riktigt. Det vi pratar om här är dvärgkvinnor i fantasysettingar. Rent konkret funderar jag på hur deras roller kan se ut, både som RP och som SLP:er.

Det som rent konceptuellt motiverar dvärgars existens i en setting är väl att de konceptuellt skiljer sig från människor?
 
Oscar Silferstjerna said:
Jo, men blir det inte roligare om de är något mer än små skäggiga gubbar med stora muskler och intresse för metaller?
Click to expand...
Jag, som inte är vidare intresserad av att spela en traditionell dvärg, skulle såklart tycka det. Men de personer som efterfrågar dvärgar till att börja med? De kanske framför allt vill ha samma upplevelse som de alltid har haft, eftersom de tycker dvärgstereotypen är kul att spela.
 
Faehrengaust said:
Sten är stabilt
Click to expand...
Bortsätt från när det inte är det. Se alla ställen där marken har en tendens att bäva och spricka.

Ymir said:
Jag skulle vilja tona ned detta genom att betona att dvärgar också älskar skönhet, och likt Gimli kan bli rörda till tårar av nostalgi över svunnen prakt, eller hemlängtan. Detta är en aspekt i Tolkiens dvärgskildring som ofta glöms bort i populärkulturen. Det känns som att fantasy åtminstone borde hitta tillbaka till det - sluta fokusera så hårt på det praktiska i dvärgars hantverk och mentalitet, och betona istället ritual, tradition, estetik.
Click to expand...
Äventyr, om jag mins rätt, hade att dvärgar har nackdelen Girighet som innebär att de behöver slå mot ett ha-begär om det ser något värdefullt, men det betyder inte att det värdefulla måsta vara något som materiellt är värdefullt utan det kunde lika gärna vara att det är något som "bara" är så vacker att de vilhöver det.
 
Quadrante said:
Det är ett modernt exempel på just detta. Att de är sagoväsen och har en funktion i berättelsen.
Click to expand...
Är det förenligt med att spela dem som rollpersoner? Det är det jag ofta upplever som ett problem när man vill att alver, dvärgar och liknande ska vara mer ”sago-aktiga”, det känns lite svårt att kombinera med att ha dem som annat än spelledarpersoner i mer traditionellt rollspel.
 
Quadrante said:
Lite som ”jag spelar bard/barbar/krigare/tjuv”, det blir så enkelspårigt som man gör det.
Click to expand...
Jag tänker att skillnaden är att ett väsen som förkroppsligar ett koncept liksom per definition är tvådimensionellt på ett annat vis – om jag börjar lägga till personlighetsdrag och beteenden som inte har med just det konceptet att göra spär jag ut idén bakom varelsen, och gör den mer som en människa. Om jag förser en barbar med ”o-barbariska” drag är det inte ett problem på samma vis, utan något som bara fördjupar skildringen, men i själva konceptet att vara en personifikation/narrativ funktion ingår i mitt tycke en avsaknad av denna sorts fördjupning – hela ens liv rör sig kring en enda sak.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top