Loffeboll
Veteran
- Joined
- 11 Mar 2019
- Messages
- 160
Ps. På latin uttalas väl alltid C som K? Eller?
Nja, k om det är en hård vokal efter och s om det är en mjuk vokal efter.
Ps. På latin uttalas väl alltid C som K? Eller?
Ah! Men i klassisk latin verkar det bara vara K som gäller? T ex Julius KaesarNja, k om det är en hård vokal efter och s om det är en mjuk vokal efter.
There was no soft ⟨c⟩ in classical Latin, where it was always pronounced as /k/
Och i medeltidslatin är det som i italienska, 'c' före mjuk vokal är tʃ.Ah! Men i klassisk latin verkar det bara vara K som gäller? T ex Julius Kaesar
Hard and soft C - Wikipedia
en.m.wikipedia.org
Jo, men a är ju en hård vokal, uttalet blir kajsar. Om man går ifrån klassiskt latin skippar man diftongerna så att är uttalas som e istället, därmed sesar.Ah! Men i klassisk latin verkar det bara vara K som gäller? T ex Julius Kaesar
Hard and soft C - Wikipedia
en.m.wikipedia.org
Fast det uttalades Kekilia och Kikero också. Klassisk latin hade ’c’ som alltid hårt k-ljud. Men inga moderna språk har det, såvitt jag vet. Inklusive i låneord. De som lånat in det med hårt k-ljud har stavat om det (Kaiser).Jo, men a är ju en hård vokal, uttalet blir kajsar. Om man går ifrån klassiskt latin skippar man diftongerna så att är uttalas som e istället, därmed sesar.
Nej men syftande till namnet på guden ”Orcus” som den frågan rörde.Men inga latinska låneord i svenskan har hårt 'c' framför mjuk vokal
Inte i sydsvenska! Det blir jättekonstigt för mig, för i så fall blir det ”Or-ser”. Hellre stava med K i så fall, men jag gillar också att C blir en medveten referens till engelskan. Jag har mitt gamla urtrauma från när jag var barn och skulle fråga en stockholmare om hur man skulle ta sig till Årsta och han inte förstod någonting förrän jag sa ”Årschta”. Bränn flaggan, vägra stockholmska!"Orcer" måste rimligen uttalas "oʂer".
Ja, "Orcus" blir såklart med k-ljud både i latin och svenska, och bibehållningen av r-ljudet framför sibilanter är något man ska stå fast vid om ens dialekt har det; ber om ursäkt för mina förutfattade meningar!Nej men syftande till namnet på guden ”Orcus” som den frågan rörde.
Inte i sydsvenska! Det blir jättekonstigt för mig, för i så fall blir det ”Or-ser”. Hellre stava med K i så fall, men jag gillar också att C blir en medveten referens till engelskan. Jag har mitt gamla urtrauma från när jag var barn och skulle fråga en stockholmare om hur man skulle ta sig till Årsta och han inte förstod någonting förrän jag sa ”Årschta”. Bränn flaggan, vägra stockholmska!
Ser ingen motsättning här.Orcher är inte grön, sexiga, har tissar eller är comic relief. Orcher äter vanartiga barn!
Ursäkt godtagen!Ja, "Orcus" blir såklart med k-ljud både i latin och svenska, och bibehållningen av r-ljudet framför sibilanter är något man ska stå fast vid om ens dialekt har det; ber om ursäkt för mina förutfattade meningar!
Engelskan skulle ju dock också uttala det som 'k' om det hamnade framför mjuk vokal, men saknar sådan morfologi som skulle få det att kunna hända. De språk som har det sch som använder 'c' stavar ju alltid om det. Truc - truquer. Embarcar - embarqué. Imbarcare - imbarcherai. Jag känner mig rätt övertygad om att Tolkien knappast hade uppskattat "orcer" på svenska!
EDIT: Det finns ju ett speciellt diakritiskt tecken (cedilj) för att indikera att 'c' ska uttalas som 's' trots att det står framför hård vokal. Som i "açaí", "français" eller "Barça". Jag brukar använda det på svenska för verbet "att speça", som jag använder ibland. Tyvärr saknas motsatt diakritiskt tecken, vilket är anledningen att ovanstående språk stavar om det!
EDIT2: Engelskan har det ju dock på verb. Hade man gjort om "orc" till ett verb, vad hade då blivit dåtidsformen av det? Jag tvivlar på att någon hade accepterad "He orced". Gissningsvis hade det ganska snabbt blivit omstavat som "He orked".
EDIT3: Eller kanske "He orched", faktiskt. Precis som man har "chemistry" och "alchemy", eftersom redan medeltidslatinet inte kunde stava med 'c' framför mjuk vokal om det skulle vara k-ljud, och därmed lade till ett 'h', precis som italienskan gör än idag, när man lånade in ordet från arabiskan.
Ah, där har vi ju ett tydligt exempel från hur Tolkien inte ville använda 'c' för k-ljud framför mjuk vokal:Ursäkt godtagen!
Tydligen var Tolkien väldigt tydlig med att det skulle stavas ”ork” när det översattes till germanska språk, och behålla ”orch” på alviska. Men Ohlmarks kastade om det så det blev ”orch” på standardspråket och ”orc” på alviska. Jag kryper till korset och går med på att på klassisk Ohlmarksig svensk fantasy heter det ”orch”. Enligt @Den stegrande kamelen s översättningsguide.
It should be spelt ork (so the Dutch translation) in a Germanic language, but I had used the spelling orc in so many places that I have hesitated to change it in the English text, though the adjective is necessarily spelt orkish.
Jag var säker på att vi lånat in det via tyskan. Hermann Bahlsen skapade Leibniz Butterkekse 1886, först med namnet "Leibniz-Cakes" (inspirerat av Leibnitz, som liksom Bahlsen var från Hannover, hade skrivit en text om hur armén borde utfodras med skorpor). Men tyskarna kunde inte det engelska uttalet och uttalade det "kakes", som det är skrivet, och då rimmade inte hans finurliga slogan "Was isst die Menchkeit underwegs? Na selbstverständlich Leibnitz-Cakes!". För att korrigera detta stavade han om det till "Keks", som senare kom in i ordboken med plural "Kekse".Apropå uttalet av "kex", så är det tydligt att originalet "cakes" har funnits inlånat mycket längre har i Göteborgstrakten. Uttalet här är ju "tjex". Men det är väl inte så konstigt med tanke på att Göteborg varit en sjöfartsstad länge. Med mycket trafik på England.
Får mig att tänka på The life of Brian...Biggus Dikkus.Ah! Men i klassisk latin verkar det bara vara K som gäller? T ex Julius Kaesar
Hard and soft C - Wikipedia
en.m.wikipedia.org
Ingen säker källa. Bara olika teorier. Och från min morfar, som var sjöman, som påstod att skeppsskorpor alltid kallades "kakes" på sjömansengelska. Så teorierna om att ordet tidigt kom in med fartygen i hamnen lät rimliga.Jag var säker på att vi lånat in det via tyskan. Hermann Bahlsen skapade Leibniz Butterkekse 1886, först med namnet "Leibniz-Cakes" (inspirerat av Leibnitz, som liksom Bahlsen var från Hannover, hade skrivit en text om hur armén borde utfodras med skorpor). Men tyskarna kunde inte det engelska uttalet och uttalade det "kakes", som det är skrivet, och då rimmade inte hans finurliga slogan "Was isst die Menchkeit underwegs? Na selbstverständlich Leibnitz-Cakes!". För att korrigera detta stavade han om det till "Keks", som senare kom in i ordboken med plural "Kekse".
Döm om min förvåning när jag no kollade i SO och såg att "kex" finns belagt i svenskan sedan 1823! Det är innan Bahlsens födelse, och ordet "kex" verkar alltså ha importerats oberoende in i svenskan och tyskan. Skada, för jag har berättat denna historia för andra, för att förklara varför "kex" med hårt 'k' är det rimliga uttalet, så det importerats efter att ljudändringen var fullbordad i svenskan.
Den fullbordades dock såvitt jag vet i slutet av 1700-talet, och 1823 är därmed fortfarande för sent för att ha hunnit med den. Men det kan ju ha funnits i göteborgskt talspråk sedan innan dess. Jag vet dock inte om det verkligen är anledningen till att det är "tjex" på göteborgska. Du råkar inte ha någon källa på det? Vore intressant att veta mer.
Fast man säger väl ”tjex” i Skåne också?Ingen säker källa. Bara olika teorier. Och från min morfar, som var sjöman, som påstod att skeppsskorpor alltid kallades "kakes" på sjömansengelska. Så teorierna om att ordet tidigt kom in med fartygen i hamnen lät rimliga.
Inte jag, i alla fall! Men jag talar ju också en tämligen bastardiserad dialekt. Men kex – de kan ju jag och Kent äta medan vi köar till kören tillsammans med några kissnödiga killar i keps, för att ta några ytterligare undantag.Fast man säger väl ”tjex” i Skåne också?
Alla dessa är ju relativt sena låneord*, utom "kör", som faktiskt är belagt sedan 1788. Att inte detta ord har blivit mjukat tyder ju på att det är ganska osannolikt att "kex" från 1823 har genomgått den processen. Det känns ju mer som att man i vissa områden kom i kontakt med ordet i skriven form först, och därför uttalade det som man kunde anta att det borde uttalas, och att detta uttal sedan spred sig.Inte jag, i alla fall! Men jag talar ju också en tämligen bastardiserad dialekt. Men kex – de kan ju jag och Kent äta medan vi köar till kören tillsammans med några kissnödiga killar i keps, för att ta några ytterligare undantag.