Nekromanti WRNU:s skrivarcirkel!

[JJoghans]

Happ, det här blev rätt hafsigt och inte riktigt vad jag hade tänkt mig, och dessutom 2 timmar för sent... Men men, det viktigaste är väl att delta, eller nått. Hoppas det är ok.

Oj, den är ganska väsensskild från de andra koj-berättelserna. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i storyn - den känns fragmenterad och eterisk, men varje fragment är väldigt färgstarkt. Och magstarkt. :wink: Slutet gör mig ordentligt konfunderad, men jag gillar den sentimentala tonen i den senare halvan av berättelsen - och den fragmentariska strukturen gör den väldigt suggestiv. Av någon anledning känns (för mig) hela berättelsen som en poetisk metafor för förlorad barndom och förlorad kärlek. Det förhöjer min upplevelse av den.

Den enda konkreta synpunkten jag kan komma på just nu, är att Davids språk känns okaraktäristiskt vuxet. För att vara ett barn alltså, vilket jag antar att de är - åtminstone i den situationen. I synnerhet kommentaren "skyttegraven är våran trygga hamn" spräcker illusionen lite för mig, för den känns inte som något ett barn som leker krig skulle säga(?).

Edit: Oj förlåt, jag glömde bilden!

 

[Vimes]

Allright, jag lyckades krysta ur mig följande... sak.
Den är väl inte lika sofistikerad som era alster, men vad fasen ...ni får ta det för vad det är. :wink:

WRNU_kojan_Dazumal.pdf

Så, lite mer kommentarer (hade gärna kommenterat i dokumentet, men det ville sig inte):
- som sagt, Creepy Pasta. Jag säger det som en komplimang. Det är lätt den obehagligaste litterära genren. Dock saknar jag egentligen två saker: den borde vara lite längre och komma till vändningen uppe i kojan senare. Lite mer tankar, känslor och stämningar innan obehaget kommer. Sedan skulle jag egentligen önska ett avslöjande i slutet, det är inte alltid jag vill se det, men i det här fallet tycker jag att novellen skulle vinna på att vi faktiskt får veta vad det var på polaroidbilderna.
- Solvebring har varit inne på det och jag pushar lite för det också: allt behöver inte sägas. Alla detaljer behöver inte ges till läsaren. Det är förstås en balans- och smakfråga men jag tycker gott du skulle kunna klippa en hel del i texten, till exempel:

Repet med knutarna som jag så tydligt mindes var förstås sedan länge borta, men för min vuxna kropp var det ingen sak att klättra på hängbjörkens svarta, förvridna stam. Jag ångrade mig å ena sidan ganska snabbt, när den blöta stammen lämnat mörka fläckar på mina byxor och det skrumpnade lövverket släppt ner ett smutsigt miniregn på mig, men jag blev också mer bestämd.

friseras till:

Repet med knutarna var förstås borta sedan länge, men för min vuxna kropp var det ingen sak att klättra på hängbjörkens svarta, förvridna stam. Den blöta stammen lämnade mörka fläckar på mina byxor och det skrumpnade lövverket släppte ett smutsigt regn över mig.

Det tog inte många sekunder innan jag stod nere på marken igen.

till:

Sekunder senare stod jag nere på marken igen.

Eller något. Poängen är, tänker jag, att det blir lite pratigt ibland.

- sen en stilgrej: jag tycker man ska försöka undvika stående uttryck så långt det bara går. Tänker på formuleringar som dessa: "gjorde susen" och "föll i god jord". Och speciellt när du skriver om obehagliga saker, och ännu mer så såhär i slutet av berättelsen där stämningen borde vara förtätad och intensiv. Tyvärr gör den här typen av formuleringar att jag som läsare tappar stämningen.
-vidare angående stilen så tycker jag att du blandar stilnivåer lite för mycket "ledsaga", "konstaplar", "uppenbarligen" och så vidare. Det blir lite styltigt.

Alldeles oavsett är det här en obehaglig liten text, så du har definitivt lyckats förmedla den känsla du var ute efter. Bra jobbat!

 

[Vimes]

Vimes:
- Otroligt mysig fragment av en barndomsskildring! Jag tyckte så mycket om varenda detalj jag läste om. Här finns en historia som jag vill läsa och njuta av. Alla meningar i din text innehåller tillräckligt mycket story för att kunna dras ut till egna stycken, sidor eller rentav kapitel/noveller. Det finns ju en ljuvlig barndomsskildring här som vi bara får en glimt av.
- "Vi byggde falluckor och fällgaller, en rostig stege, talja och block blev vindbryggan." Här stakade jag mig för jag förstod inte riktigt vad som byggdes och vad som var material till vindbryggan. Jag säger inte att det är "fel", men då jag stakade mig betyder det ju att formuleringen var av sådana art att åtminstone jag stakade mig.
- "invaderande" är felstavat, det står "invarderande". Men sådana kommentarer kanske är fullständigt ountressanta.
- (OBS, den här kommentaren är irrelevant men jag tar med den bara för att jag ju tar med alla mina sidoanteckningar) Sista meningen har en superb andemening men jag tycker inte att takten är optimal. Jag hade gärna sett exempelvis "Så vitt jag vet har ingen av oss fällt en tår över detta", i vilken jag har klippt ner meningen från 20 till 16 stavelser utan att någon innebörd gått förlorad. Men! Det här är EXAKT den typ av kommentarer som jag (i en annan tråd) menar att jag själv skulle vilja vara utan från andra författarwannabes, så du får ursäkta att jag ens skriver det. Men jag tycker att det här med slutmeningar är jätteintressant och ett ämne för nära studier. Det ska ju vara schvung i en slutmening, kanske en twist, kanske något extra känslomässigt. Därför tycker jag att det är väldigt kul att titta på slutmeningar, även om jag själv skulle tycka att den där roboman är otroligt töntig som ens fäller en sådan där kommentar. Förlåt, men nu har jag ursäktat mig nog tycker jag. Jag tycker att den är bra, jag tycker bara att mina utbytta ord putsade till den ytterligare.
- Min sammanfattande kommentar efter texten var "Vill ha den som en novell tack?". För det är verkligen bra och väldigt, väldigt innehållsrikt. Jag kan tänka mig något ännu längre, sväng ihop en 100-200 sidor om kojan så är jag ännu mer nöjd.

Tack för dina kommentarer, Roboman!

Min akilleshäl när det kommer till skrivande är ju längden. Just den här mer flytiga prosagestaltningen som du, solve och Dazmual jobbar med här har jag svårt att klara själv. Det blir förtätat och gärna åt det mer lyriska hållet. Förut var jag bättre på att skriva långt, men jag tror att det är tvivel (eller latmaskeri!) som gör att det sällan bli så numera. Sen gillar jag det fragmentariska också, men jag kan bli frustrerad över min egen oförmåga att skriva något längre som jag tycker har bärkraft.

Angående slutmeningen tycker jag rakt av att du har rätt i att det är en bättre formulering. Och jag tycker inte du ska ursäkta ditt påpekande! I synnerhet inte när du gör det till en sådan här text, den är kort och tät. Att diskutera enskilda förmuleringar i en sådan text är knappast petigt, utan helt nödvändigt. Och, texten är på 245 ord, slutmeningen på 15. Så det är i varje fall 6% av hela texten som kommenteras.

Angående vindbryggan håller jag nog med om att den kan vara svårbegriplig. Men jag vet inte riktigt hur jag skulle ändra på den med bibehållen melodi och rytm. Får fundera på det. (Saken är den att den här texten skrev jag på en kvar, sen vände jag och vred på några formulerningar i ytterligare en kvar, sen publicerade jag. Att alla formuleringar inte är genomtänkta kan man nog räkna med!

 

[Vimes]

Okej. Här kommer min text. .

Ska kommentera detta, men det blir inte idag. Kort bara: du har ett naturligt flyt i språket och trevlig gestaltningsförmåga. Jag skulle gärna läsa mer och längre!

 

[Vimes]

Happ, det här blev rätt hafsigt och inte riktigt vad jag hade tänkt mig, och dessutom 2 timmar för sent... Men men, det viktigaste är väl att delta, eller nått. Hoppas det är ok.

Det här gillade jag! Det finns så mycket bra i den här texten. Stilmässigt känns den lite, primitiv ibland, men jag tror att det finns något fint att putsa fram ur det här. Återkommer!

 

[Vimes]

Btw, Vimes, kom ihåg att du är den som ska bestämma nästa tema.

När ska jag sätta? Typ idag eller vad gäller?

 

[solvebring]

När du vill nu efter att förra temat gått ut. Det gamla temat kanske kommer att diskuteras, men så är det ju – därav reglerna om citering, men annars så, när man vill efter att fristen löpt ut.

 

[Vimes]

Boom! Nytt tema!

Tema: Sömn
Slutdatum: 6/5

 

[roboman]

Yey! Jag bara hoppades att det skulle bli ett tema nästa gång som knöt an till något jag för stunden höll på med, och som av en händelse påtar jag i två grejer nu där sömn är ganska centralt. Båda två alltså, kul! Jag är på.

 

[solvebring]

Gött!

Jag vill förövrigt be de sista bidragslämnarna om ursäkta för att jag ännu inte haft tid och ork att gå igenom deras texter, har dock lite för mycket med mig själv just nu för att få sånt gjort så där utan vidare.

Det kommer!

 

[roboman]

Sjätte maj alltså... för att inte ha skrivit en rad tycker jag att det är orimligt nära i tiden!
Nej för min del blev det för mycket att göra på jobbet för att jag skulle orka mig på något skrivande alls under den här perioden. Den där veckan jag skrev mitt peppiga inlägg här ovan var nog senaste veckan som jag inte var urtrött istället! Tvivlar starkt på att jag kommer få ur mig något, men man borde ju prova, lite grann. Bara en 300-500 ord borde man väl kunna klämma ur sig utan vidare ansträngning. Puh! Vi får se.

 

[JJoghans]

Jag har också fullt upp. Fast att preppa spelsessioner är ju ett angenämt problem.
Får se om jag hinner kläcka ur mig något i helgen.