Nekromanti WRNU:s skrivarcirkel!
- Thread starter solvebring
- Start date
solvebring
Superhero
Tack, tack! =)Daniel;n164493 said:
roboman
Veteran
Wow, vilka bra grejer ni skrivit!
Jag ska kommentera mer specifikt lite senare, men ville bara sticka in och nämna det medan jag ändå nämner att jag skriver på en grej. Det råkar nog bli något av en novell ändå, varav halva kanske skrivits klart. Tänker att jag ska lägga upp den inledande delen av den här, men ville inte sluta föra historien framåt bara för att stanna upp och finslipa på den första tredjedelen...
Jag har gett mig en deadline imorgon för första utkastet. Återkommer med mitt bidrag till tråden i nästa vecka.
Jag ska kommentera mer specifikt lite senare, men ville bara sticka in och nämna det medan jag ändå nämner att jag skriver på en grej. Det råkar nog bli något av en novell ändå, varav halva kanske skrivits klart. Tänker att jag ska lägga upp den inledande delen av den här, men ville inte sluta föra historien framåt bara för att stanna upp och finslipa på den första tredjedelen...
Jag har gett mig en deadline imorgon för första utkastet. Återkommer med mitt bidrag till tråden i nästa vecka.
solvebring
Superhero
Tack, tack, tack!
solvebring
Superhero
Är det bara jag som med stor spänning väntar på fler bidrag? =)
... Kommer det några fler, tro?
... Kommer det några fler, tro?
Allright, jag lyckades krysta ur mig följande... sak.
Den är väl inte lika sofistikerad som era alster, men vad fasen ...ni får ta det för vad det är. :wink:
WRNU_kojan_Dazumal.pdf
Den är väl inte lika sofistikerad som era alster, men vad fasen ...ni får ta det för vad det är. :wink:
WRNU_kojan_Dazumal.pdf
Vimes
Lenny Kravitz
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 11,390
Tjena Dazumal, jag ska kommentera din text, men har inte hunnit sätta mig. Jag tycker det är en kul take på temat och får lite creepypasta-vibbar (på ett bra sätt). Jag har en del förslag kring hur du kan tighta till språket, men som sagt, återkommer (under helgen) med utförligare kommentarer. Bra text!
BaverUtter
Veteran
- Joined
- 12 Feb 2016
- Messages
- 4
Bra flyt i texten och skön nostalgisk känsla.Vimes;n163907 said:
solvebring
Superhero
Cool story! Den skulle man gärna ha velat läsa i sin helhet. För övrigt har du ett alldagligt, lättläst språk som man lätt flyter med. Well done!Dazumal;n165988 said:
Nå, men det fanns två saker jag reagerade på ...
Först: »Plötsligt var det som om kojan och sakerna i den framträdde i en ny dager - en kall, hård, obehaglig dager». Enligt min ringa mening är det en typisk skriva-på-näsan-mening. Du har redan uttryckt detta med god tydlighet: »Plötsligt började jag kallsvettas. Det här stämde inte. Det var fel.» Faktiskt skulle jag nog nöja mig just så, alternativt klippa bort andra halvan om kall, hård dager. Eller så skulle jag kanske ta de intrycken och flytta till det föregående och bygga om den meningen. ... Sedan börjar de här två meningarna, som följer varandra, med »plötsligt».
Second: Just det här med upprepningar – något jag själv tycker kan vara svårt. Det är liksom sådana där typiska misstag som gärna smyger sig in, så att man tvingas tänka på dem medan man skriver, och leta efter dem i efterhand. Du har som sagt »plötsligt» på »plötsligt», och »jag» på »jag». I näst-näst sista stycket börjar tre efterföljande meningar med just »jag».
Personligen tycker jag att detta med upprepningar är en luring. Men jag tycker att det blir lättare att tampas med den om man just börjar tänka på den, och om man skriver mycket. Då får man dels tänka på det oftare och dels får man ett rikare uttrycksförråd och kan lättare uppnå flytande variation.
Tack! :grin: Jo, förvisso kastade jag ihop det här ganska snabbt, för jag hade egentligen annat att göra, men upprepningar och överflödiga meningar är ett par av mina svagheter. Om jag ska vara ytterligare självkritisk tycker jag även att slutet blev väldigt krystat och abrupt, men jag var tvungen att avsluta på något sätt. Hade jag haft mer tid skulle jag ha försökt landa lite snyggare.
solvebring
Superhero
Ja, jo, ibland gör man så där att man slänge rihop något och så blir det lite som det blir. Men huvudsaken är att man tränar, imho, så ju oftare man slänger ihop något desto bättre – långt bättre än att inte skriva något alls.Dazumal;n167153 said:
Keep on rocking!
roboman
Veteran
Okej alla. Jag skrev ut alla era texter och läste dem när jag åkte pendeln till jobbet. Då jag hade en penna tillgänglig gjorde jag ett antal notiser och det är dessa jag tänker utgå från när jag kommenterar era texter.
Saker ni bör veta:
- Jag gillade alla tre texterna.
- Jag gillar, smuts, regn, mögel, kyla, lera osv, vilket gör att den som involverar nedgångna, slitna, smutsiga miljöer har extra lätt att vinna min kärlek. Och det gjorde ni ju allihop, mer eller mindre.
- Jag vet inte vad som är kutym att kommentera på så jag kommer kommentera på allt. Både mina generella tankar, hyllningar till formuleringar och stavfel. Men allt är sagt med kärlek och jag gillade som sagt alla texter.
Vimes:
- Otroligt mysig fragment av en barndomsskildring! Jag tyckte så mycket om varenda detalj jag läste om. Här finns en historia som jag vill läsa och njuta av. Alla meningar i din text innehåller tillräckligt mycket story för att kunna dras ut till egna stycken, sidor eller rentav kapitel/noveller. Det finns ju en ljuvlig barndomsskildring här som vi bara får en glimt av.
- "Vi byggde falluckor och fällgaller, en rostig stege, talja och block blev vindbryggan." Här stakade jag mig för jag förstod inte riktigt vad som byggdes och vad som var material till vindbryggan. Jag säger inte att det är "fel", men då jag stakade mig betyder det ju att formuleringen var av sådana art att åtminstone jag stakade mig.
- "invaderande" är felstavat, det står "invarderande". Men sådana kommentarer kanske är fullständigt ountressanta.
- (OBS, den här kommentaren är irrelevant men jag tar med den bara för att jag ju tar med alla mina sidoanteckningar) Sista meningen har en superb andemening men jag tycker inte att takten är optimal. Jag hade gärna sett exempelvis "Så vitt jag vet har ingen av oss fällt en tår över detta", i vilken jag har klippt ner meningen från 20 till 16 stavelser utan att någon innebörd gått förlorad. Men! Det här är EXAKT den typ av kommentarer som jag (i en annan tråd) menar att jag själv skulle vilja vara utan från andra författarwannabes, så du får ursäkta att jag ens skriver det. Men jag tycker att det här med slutmeningar är jätteintressant och ett ämne för nära studier. Det ska ju vara schvung i en slutmening, kanske en twist, kanske något extra känslomässigt. Därför tycker jag att det är väldigt kul att titta på slutmeningar, även om jag själv skulle tycka att den där roboman är otroligt töntig som ens fäller en sådan där kommentar. Förlåt, men nu har jag ursäktat mig nog tycker jag. Jag tycker att den är bra, jag tycker bara att mina utbytta ord putsade till den ytterligare.
- Min sammanfattande kommentar efter texten var "Vill ha den som en novell tack?". För det är verkligen bra och väldigt, väldigt innehållsrikt. Jag kan tänka mig något ännu längre, sväng ihop en 100-200 sidor om kojan så är jag ännu mer nöjd.
Solvebring:
- En av de saker som hänger kvar mest efter att ha läst din text är att varje stycke är ett eget paket som ofta (4 ggr) fick mig att beundrande skriva "BRA!" i marginalen. Jag vet inte hur jag ska formulera det men styckena står ganska bra själva, varje stycke är ett eget litet konstverk. Det är som youtubekontot "Every Frame a Painting". Förutom texten som helhet kan man peka på varje stycke och imponeras av hur snyggt just det stycket är skrivet.
- Det börjar men ett känslomässigt avgrundshål i första stycket, ett superbt stycke. Vad fint med ett besök i barndomskojan! Nej släktingarna är döda! OMG mamman har begravts samma dag!!! :'( Redan där vann du mig. Helt lysande berg- och dalbana till stycke.
- Hade det varit jag, skräckälskaren, så hade jag efter en så bra början låtit historien fortsätta i en sådan riktning som Dazumals historia tog. Hade varit så fint med en nostalgisk, nedstämd protagonist som i sin känsla av ensamhet dessutom blir rädd och paranoid. Det var bara en sidoanteckning, men jag skulle ju som sagt ta upp alla sådana här i mina kommentarer.
- I stycket om barndomshemmets färger stakade jag mig och fick läsa om då jag missförstod första gången. Jag trodde att protagonisten inte mindes barndomshemmet, men senare i stycket var det tydligt att det var färgen som denne inte mindes.
- "Samma filterlösa cigaretter"-stycket var nästa att få kommentaren "BRA!". Missförstå mig inte nu, allt är bra, men detta var extra bra. Roligt och lite skruvat.
- Styckena därpå ("Det var något med att huset stod kvar..." och "Huset däremot, det var mer som ett omen...") fick också "BRA!"-stämpeln.
- Min slutkommentar var "Verkligen bra språk. Superbra ungdomsdetaljer, känns väldigt nostalgiskt." Jag förstår Vimes kommentar om King-liknelsen. King har ju en fantastisk förmåga att levandegöra sina karaktärer genom att presentera mer och mindre relevanta detaljer om dem.
Dazumal:
- Jag ritade en tumme upp vid beskrivningen av att protagonisten klättrade upp. Blöt trädstam, smutsiga byxor, regn. Det är mumma, jag kan verkligen förstå den där känslan.
- När protagonisten väl var uppe i kojan blev jag ännu gladare. Ja, det ger creepypasta-vibbar. Och ja, det är toppen! Många av mina favoritpastor innehåller platser som man trott var övergivna men där det plötsligt och oväntat visar sig bo någon bland smutsen. Ska inte nämna några specifika tips då det ju ofta ÄR själva twisten i historien. Men min kommentar vid den här punken av din text var "Mys! Smutsigt, rått, mögligt mysrys!".
- När personen sett bilen blev jag glad igen MEN här hade jag velat stanna längre. Du skriver ju själv att det blev abrupt. Krystat vet jag inte, men lite abrupt ja. Jag hade älskat om vi hade stannat kvar i känslan som uppstår när protagonisten nu befinner sig i den här utsatta situationen. Jag vill ha mer av det goda! Mer skräckslagna huvudpersoner!
- Jag är inget skrivproffs men jag reagerade på formuleringen "efter ca en timme". Vet inte om "ca" gör sig så bra i prosa. Jag reagerade på det i alla fall. Jag hade även strukit "så" i näst sista meningen. Men sådana detaljer är kanske onödigt att ens nämna, för helst vill jag ju att du ska ta de där sista styckena och skriva om dem så jag får mer av det goda, som sagt!
----------
Bra jobbat allihopa! Min egen text? Eh... jag ska bara laga lite mat, så kommer jag förhoppningsvis våga släppa den ifrån mig om en liten stund.
Saker ni bör veta:
- Jag gillade alla tre texterna.
- Jag gillar, smuts, regn, mögel, kyla, lera osv, vilket gör att den som involverar nedgångna, slitna, smutsiga miljöer har extra lätt att vinna min kärlek. Och det gjorde ni ju allihop, mer eller mindre.
- Jag vet inte vad som är kutym att kommentera på så jag kommer kommentera på allt. Både mina generella tankar, hyllningar till formuleringar och stavfel. Men allt är sagt med kärlek och jag gillade som sagt alla texter.
Vimes:
- Otroligt mysig fragment av en barndomsskildring! Jag tyckte så mycket om varenda detalj jag läste om. Här finns en historia som jag vill läsa och njuta av. Alla meningar i din text innehåller tillräckligt mycket story för att kunna dras ut till egna stycken, sidor eller rentav kapitel/noveller. Det finns ju en ljuvlig barndomsskildring här som vi bara får en glimt av.
- "Vi byggde falluckor och fällgaller, en rostig stege, talja och block blev vindbryggan." Här stakade jag mig för jag förstod inte riktigt vad som byggdes och vad som var material till vindbryggan. Jag säger inte att det är "fel", men då jag stakade mig betyder det ju att formuleringen var av sådana art att åtminstone jag stakade mig.
- "invaderande" är felstavat, det står "invarderande". Men sådana kommentarer kanske är fullständigt ountressanta.
- (OBS, den här kommentaren är irrelevant men jag tar med den bara för att jag ju tar med alla mina sidoanteckningar) Sista meningen har en superb andemening men jag tycker inte att takten är optimal. Jag hade gärna sett exempelvis "Så vitt jag vet har ingen av oss fällt en tår över detta", i vilken jag har klippt ner meningen från 20 till 16 stavelser utan att någon innebörd gått förlorad. Men! Det här är EXAKT den typ av kommentarer som jag (i en annan tråd) menar att jag själv skulle vilja vara utan från andra författarwannabes, så du får ursäkta att jag ens skriver det. Men jag tycker att det här med slutmeningar är jätteintressant och ett ämne för nära studier. Det ska ju vara schvung i en slutmening, kanske en twist, kanske något extra känslomässigt. Därför tycker jag att det är väldigt kul att titta på slutmeningar, även om jag själv skulle tycka att den där roboman är otroligt töntig som ens fäller en sådan där kommentar. Förlåt, men nu har jag ursäktat mig nog tycker jag. Jag tycker att den är bra, jag tycker bara att mina utbytta ord putsade till den ytterligare.
- Min sammanfattande kommentar efter texten var "Vill ha den som en novell tack?". För det är verkligen bra och väldigt, väldigt innehållsrikt. Jag kan tänka mig något ännu längre, sväng ihop en 100-200 sidor om kojan så är jag ännu mer nöjd.
Solvebring:
- En av de saker som hänger kvar mest efter att ha läst din text är att varje stycke är ett eget paket som ofta (4 ggr) fick mig att beundrande skriva "BRA!" i marginalen. Jag vet inte hur jag ska formulera det men styckena står ganska bra själva, varje stycke är ett eget litet konstverk. Det är som youtubekontot "Every Frame a Painting". Förutom texten som helhet kan man peka på varje stycke och imponeras av hur snyggt just det stycket är skrivet.
- Det börjar men ett känslomässigt avgrundshål i första stycket, ett superbt stycke. Vad fint med ett besök i barndomskojan!
Nej släktingarna är döda! OMG mamman har begravts samma dag!!! :'( Redan där vann du mig. Helt lysande berg- och dalbana till stycke.- Hade det varit jag, skräckälskaren, så hade jag efter en så bra början låtit historien fortsätta i en sådan riktning som Dazumals historia tog. Hade varit så fint med en nostalgisk, nedstämd protagonist som i sin känsla av ensamhet dessutom blir rädd och paranoid. Det var bara en sidoanteckning, men jag skulle ju som sagt ta upp alla sådana här i mina kommentarer.
- I stycket om barndomshemmets färger stakade jag mig och fick läsa om då jag missförstod första gången. Jag trodde att protagonisten inte mindes barndomshemmet, men senare i stycket var det tydligt att det var färgen som denne inte mindes.
- "Samma filterlösa cigaretter"-stycket var nästa att få kommentaren "BRA!". Missförstå mig inte nu, allt är bra, men detta var extra bra. Roligt och lite skruvat.
- Styckena därpå ("Det var något med att huset stod kvar..." och "Huset däremot, det var mer som ett omen...") fick också "BRA!"-stämpeln.
- Min slutkommentar var "Verkligen bra språk. Superbra ungdomsdetaljer, känns väldigt nostalgiskt." Jag förstår Vimes kommentar om King-liknelsen. King har ju en fantastisk förmåga att levandegöra sina karaktärer genom att presentera mer och mindre relevanta detaljer om dem.
Dazumal:
- Jag ritade en tumme upp vid beskrivningen av att protagonisten klättrade upp. Blöt trädstam, smutsiga byxor, regn. Det är mumma, jag kan verkligen förstå den där känslan.
- När protagonisten väl var uppe i kojan blev jag ännu gladare. Ja, det ger creepypasta-vibbar. Och ja, det är toppen! Många av mina favoritpastor innehåller platser som man trott var övergivna men där det plötsligt och oväntat visar sig bo någon bland smutsen. Ska inte nämna några specifika tips då det ju ofta ÄR själva twisten i historien. Men min kommentar vid den här punken av din text var "Mys! Smutsigt, rått, mögligt mysrys!".
- När personen sett bilen blev jag glad igen MEN här hade jag velat stanna längre. Du skriver ju själv att det blev abrupt. Krystat vet jag inte, men lite abrupt ja. Jag hade älskat om vi hade stannat kvar i känslan som uppstår när protagonisten nu befinner sig i den här utsatta situationen. Jag vill ha mer av det goda! Mer skräckslagna huvudpersoner!
- Jag är inget skrivproffs men jag reagerade på formuleringen "efter ca en timme". Vet inte om "ca" gör sig så bra i prosa. Jag reagerade på det i alla fall. Jag hade även strukit "så" i näst sista meningen. Men sådana detaljer är kanske onödigt att ens nämna, för helst vill jag ju att du ska ta de där sista styckena och skriva om dem så jag får mer av det goda, som sagt!
----------
Bra jobbat allihopa! Min egen text? Eh... jag ska bara laga lite mat, så kommer jag förhoppningsvis våga släppa den ifrån mig om en liten stund.
solvebring
Superhero
Are you trying to make me f-ing cry! ... Men andra ord, stort tack! Jag känner mig genuint rörd över era kommentarer. För ja, det värmer gott när folk gillar vad man skriver. I övrigt, tack för att du tagit dig tid att vara så utförlig.- En av de saker som hänger kvar mest efter att ha läst din text är att varje stycke är ett eget paket som ofta (4 ggr) fick mig att beundrande skriva "BRA!" i marginalen. Jag vet inte hur jag ska formulera det men styckena står ganska bra själva, varje stycke är ett eget litet konstverk. Det är som youtubekontot "Every Frame a Painting". Förutom texten som helhet kan man peka på varje stycke och imponeras av hur snyggt just det stycket är skrivet.
- Det börjar men ett känslomässigt avgrundshål i första stycket, ett superbt stycke. Vad fint med ett besök i barndomskojan!
- Hade det varit jag, skräckälskaren, så hade jag efter en så bra början låtit historien fortsätta i en sådan riktning som Dazumals historia tog. Hade varit så fint med en nostalgisk, nedstämd protagonist som i sin känsla av ensamhet dessutom blir rädd och paranoid. Det var bara en sidoanteckning, men jag skulle ju som sagt ta upp alla sådana här i mina kommentarer.
- I stycket om barndomshemmets färger stakade jag mig och fick läsa om då jag missförstod första gången. Jag trodde att protagonisten inte mindes barndomshemmet, men senare i stycket var det tydligt att det var färgen som denne inte mindes.
- "Samma filterlösa cigaretter"-stycket var nästa att få kommentaren "BRA!". Missförstå mig inte nu, allt är bra, men detta var extra bra. Roligt och lite skruvat.
- Styckena därpå ("Det var något med att huset stod kvar..." och "Huset däremot, det var mer som ett omen...") fick också "BRA!"-stämpeln.
- Min slutkommentar var "Verkligen bra språk. Superbra ungdomsdetaljer, känns väldigt nostalgiskt." Jag förstår Vimes kommentar om King-liknelsen. King har ju en fantastisk förmåga att levandegöra sina karaktärer genom att presentera mer och mindre relevanta detaljer om dem.
Rock n roll, ser fram mot din text! =)
solvebring
Superhero
Btw, Vimes, kom ihåg att du är den som ska bestämma nästa tema.
roboman
Veteran
Okej. Här kommer min text. Jag tänkte att det får bli vad det blir, längdmässigt alltså. Jag ville inte sluta skriva bara för att hålla mig inom en ram, då är det bättre att få ett "aja baja" från WRNU och samtidigt ha producerat så mycket text som jag ville producera. Det är totalt över 11000 tecken nämligen, om vi ska räkna sådant. Men jag har också bifogat en kortversion, som bara består av ett fragment av den korta novell som det blev totalt. För den som vill läsa men inte läsa allt.
Kort bakgrund: Alice är en av protagonisterna i mitt oskrivna magnum opus. Då är hon vuxen. Jag passade på att till det här temat göra ett nedslag i hennes barndom för att ge mig själv en inblick i några olika detaljer som format henne.
Notis: Alice heter Levander, precis som den Alice Levander som är med i några Beck-filmer. Ja det där med hennes namn är en historia i sig. Jag vill bara få ur mig att jag är medveten om att det finns en annan Alice Levander. Jag tycker om det namnet.
Kort bakgrund: Alice är en av protagonisterna i mitt oskrivna magnum opus. Då är hon vuxen. Jag passade på att till det här temat göra ett nedslag i hennes barndom för att ge mig själv en inblick i några olika detaljer som format henne.
Notis: Alice heter Levander, precis som den Alice Levander som är med i några Beck-filmer. Ja det där med hennes namn är en historia i sig. Jag vill bara få ur mig att jag är medveten om att det finns en annan Alice Levander. Jag tycker om det namnet.
Roboman:
Grymt bra!
Språkligt har jag inte så mycket att kommentera på. Texten rinner förbi ens ögon med ett minimum av stopp. Ett par meningar fick mig att haka på första läsningen, men vid omläsning av texten kan jag inte hitta dem. En sak som dock känns malplacerad är omnämnandet av seppuku, för även om ordet bara används i förbigående, så får det implikationer som känns konstiga (t.ex. en indirekt antydan att seppuku var ett känt begrepp för svenska skogsarbetare under första delen av 1900-talet, vilket jag personligen tycker verkar... osannolikt). Du hade lätt kunna undvika den problematiken genom att bara kalla händelsen för självmord.
Rollfigurernas karaktärer känns naturliga och bekväma. Man får snabbt en känsla för dem, och man kan utan problem identifiera sig med dem.
Det jag tyckte kändes knepigast var tempoändringen efter inledningen. Det är ganska högt tempo och spänning i systrarnas tidslinje, medan den berättande tonen i nästa del växlar ned tempot betydligt, och man hinner inte riktigt landa innan det sker. Transitionen kanske kan göras så att övergången känns mer naturlig, men jag vet inte riktigt hur jag själv skulle ha ådstakommit det.
Jag älskar de små antydningarna om farligheter och konstigheter som du stoppat in överallt, som små nålar av obehag som påminner om att allt inte är som det borde. Och så slutmeningen, som både knyter ihop berättelsen och som lovar/hotar om så mycket mer - fasor, död och sorg. Det är svinbra.
Grymt bra!
Språkligt har jag inte så mycket att kommentera på. Texten rinner förbi ens ögon med ett minimum av stopp. Ett par meningar fick mig att haka på första läsningen, men vid omläsning av texten kan jag inte hitta dem. En sak som dock känns malplacerad är omnämnandet av seppuku, för även om ordet bara används i förbigående, så får det implikationer som känns konstiga (t.ex. en indirekt antydan att seppuku var ett känt begrepp för svenska skogsarbetare under första delen av 1900-talet, vilket jag personligen tycker verkar... osannolikt). Du hade lätt kunna undvika den problematiken genom att bara kalla händelsen för självmord.
Rollfigurernas karaktärer känns naturliga och bekväma. Man får snabbt en känsla för dem, och man kan utan problem identifiera sig med dem.
Det jag tyckte kändes knepigast var tempoändringen efter inledningen. Det är ganska högt tempo och spänning i systrarnas tidslinje, medan den berättande tonen i nästa del växlar ned tempot betydligt, och man hinner inte riktigt landa innan det sker. Transitionen kanske kan göras så att övergången känns mer naturlig, men jag vet inte riktigt hur jag själv skulle ha ådstakommit det.
Jag älskar de små antydningarna om farligheter och konstigheter som du stoppat in överallt, som små nålar av obehag som påminner om att allt inte är som det borde. Och så slutmeningen, som både knyter ihop berättelsen och som lovar/hotar om så mycket mer - fasor, död och sorg. Det är svinbra.
BaverUtter
Veteran
- Joined
- 12 Feb 2016
- Messages
- 4
Happ, det här blev rätt hafsigt och inte riktigt vad jag hade tänkt mig, och dessutom 2 timmar för sent... Men men, det viktigaste är väl att delta, eller nått. Hoppas det är ok.
BaverUtter
Veteran
- Joined
- 12 Feb 2016
- Messages
- 4
Har inte så mycket konstruktivt att säga om era texter just nu (ska försöka bättra mig) men kan i alla fall säga att jag gillar alla de tre jag läst hittills, och det enda negativa jag kommer på är väl att de ger mig prestationsångest