WRNU:s serieklubb 2026

Watership Down: The graphic novel - Richard Adams, James Sturm och Joe Sutphin​

Hej och hå. Den här tog mer än jag trodde den skulle göra.

1772703267564.png

Den långa flykten
Har ni inte läst Watership Down / Den Långa Flykten? Åtgärda. Jag väntar.

Så. Klart? Bravo. Visst är det en av världens bästa fantasyromaner? Fast det egentligen “bara” handlar om en skock kaniner som bygger en ny håla och ett nytt samhälle en bit bort från sitt ursprungshem?

För det är så mycket mer. Richard Adams har uppfunnit en av de mest tilltalande mytcykler / religioner jag någonsin sett i en fantasyroman. Ovanpå det ett fantastiskt språk skapat specifikt för kaninernas behov och verklighet. Verb som inte ens går att fullt översätta utan att det blir en hel paragraf. Legender som handlar om kaninspecifika trauman och förklarar den evigt närvarande rovdjursskräcken. Dessutom en hel hög med andra typer av kaninsamhällen, organiserade på helt olika sätt.

Fy farao vad bra den här boken är. Och nu har den blivit seriebok.

1772703291611.png
Det här är vansinnesvackert tecknat. Minst 1/3 av boken är denna typ av pastorala reklambilder för en lantlig semester i England.

Sturm och Sutphin
Precis som boken lurar folk från början gör även tecknarstilen det. Gulliga kaniner? Det måste vara en gullig historia. Tecknarstilen här är fluffig, med stora ögon och vackra naturvyer. Man kan nästan känna vinden susa i det långa gräset.

Men inte fasen är det gulligt inte. S & S väjer inte för mörkret, blodet och våldet i historien. Det porträtteras med precis samma intensitet som det förtjänar. Jag är dessutom extra förtjust i hur de snickrar om sin tecknarstil till de religiösa myternas berättande.

1772703337979.png
Blod, våld, hot om nära förestående död. Som vanligt i en bok om fluffiga kaniner.

Fast det mest fascinerande är nog att de lyckas designa alla kaniner så man känner igen dem, trots att man tror att de kommer blandas ihop precis hela tiden när man ser de första sidorna. Sen vänjer man sig och vips är de lika unika som om man läst om människor istället. Trots att alla är gråbruna kaninstumpar. Och ansiktsuttrycken sen. Fantastiskt.

1772703442371.png
Skulle du köpa en begagnad bil av kaninen till höger?

TLDR
Jag måste sluta här, för annars kommer det bara bli hyllning på hyllning på hyllning. En lysande seriefiering av en av mina absoluta favoritromaner.

Läs den. Nu. Helst igår.
 

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

Nä. Den här var inget vidare.

1773138282467.png

Handling
Det här är en seriebok i gränslandet barn och ungdom, om att hitta sig själv och att respektera andra. Våra huvudpersoner är tre monster, som lever som hemlösa i en helt vanlig storstad. De har knasig hudfärg (grön, blå, etc) och horn, spetsiga tänder, långa öron och annat som gör att de ser definitivt icke-mänskliga ut. Men så kommer de på att de kan ta sig vart de vill på Halloween, när alla ändå är utklädda. De söker den mytiska platsen Haven där det sägs att monster kan vara säkra från människor i allmänhet och de onda skurkarna i monsterjägarsällskapet Nattens Riddare i synnerhet.

Tecknarstil
Det är en enkel och oskuggad stil, som påminner mig mer om just barnserier än ungdomsserier. Lite platt och raspigt, och även om det är färglatt är det matta färger som gäller. I alla fall fram tills det lyckliga slutet. Inte min favoritstil, men helt okej.

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.

TLDR
Inget fel att läsa den här, men det är verkligen inte ett måste.
 
Khan said:

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

...

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.
Click to expand...
Hur är den jämfört med barnböckerna om Monstret Frank (Mats Strandberg, illustrerat av Sofia Falkenhem) som har liknande tema?
 

Hello sunshine - Keezy Young​

Det här var bra grejer.

1773325668801.png

Vad är då detta?
Alice Alex is missing! Vad har hänt? Och varför? Vi är i en icke namngiven småstad i Amerikat, i någorlunda nutid. Våra karaktärer är sjutton, och har alla en koppling till Alex.

När Noah kommer tillbaka från sitt sommarkollo är Alex borta. Varken Jamie (Alex tvillingbror) eller de båda barndomsvännerna Sky och Izzy vet mer än att något hänt. Polisen gör ingenting, Alex och Jamies pappa verkar ha gått in i letargisk depression pga händelsen, och det är upp till tonåringarna att leta.

Övertid ökar stämningen från tonårsdrama och deckare till först skräck, och sedan mot det övernaturliga. Stegringen sker långsamt och ohyggligt smidigt även i bild. Det är inte Youngs första rodeo i seriemediet, och herreminje vad hen behärskar ansiktsuttryck. Trots den enkla stilen där ett helt ansikte kan bestå av bara fyra streck är det hela tiden extremt tydligt när vi får se tvivel, skräck, nervositet och alla andra känslor. Makalöst bra.

Det lyfter också det finfina karaktärsarbetet. Vi får ett kapitel från varje huvudpersons perspektiv, och allihop är OHYGGLIGT väl gestaltade. Mörkret i historien färgas av var och ens egna erfarenheter av den försvunne Alex, förutom de egna erfarenheterna.

Metaforer? Sanning!
Det är lite tråkigt att det bästa i serieboken inte kan berättas om utan att spåjla rätt mycket, så jag nöjer mig med att säga att den utmanar och undviker de värsta klassiska klyschorna om historier kring psykisk ohälsa på ett sätt som i princip får mig att vilja förbjuda de klyschorna från att användas igen. Har de vänts på så här effektivt och snyggt borde de inte få skrivas igen. Punkt.

Finns det något negativt då?
Ett fåtal storyknutar löses lite för lätt (självklart visar det sig att det medium de väljer på slump visar sig ha personlig koppling till hela mysteriet), eller när en lite för stor del av ledtrådarna knyts ihop som ett villospår.

Men det är verkligen inget som skapar problem för historien som helhet eller för vad Young vill få fram.

TLDR
Rekommenderas varmt! Särskilt till de som gillar bra karaktärsbyggen och ungdomsdrama. Lite som Stranger Things. Fast bra.
 
@DeBracy lyfte en obehaglig sanning nyss. Kan man få hjälp av någon admin att flytta relevanta inlägg och recensioner till årets tråd istället?
 

Always raining here - Hazel & Bell​

Trots titeln utspelar sig inte denna seriebok i Borås.

1773851395392.png

Handling och tema och tempo
Detta är en tonårshistoria i regnbågsromansens och karaktärsdramats tecken. I första hand hänger vi med Carter. Han är en rätt extrovert slacker som någorlunda nyss upptäckt att han är gay. Men i hans lilla skola finns det knappt ens en handfull potentiella pojkvänner, och ingen vill ha honom. Och inte kan han flörta heller.

Trots att han inte vet vad han håller på med lägger han an å det grövsta på Adrian, en trevlig och ganska klassisk högpresterare vars största intresse är skolans teaterförening. Samtidigt lägger han stor tid på att oroa sig för framtiden, plugga och fundera över universitet och colleges. Han varken gillar Carter, eller har tid med ett förhållande just nu.

Men sedan handlar i princip allt om deras vänskap. Den växer fram när Carter visar sig vara en vettig kille under en fest som snart urartar till fylleslag (det är ju ändå tonåringar) och de blir vänner. Adrian och Carter börjar hänga, integrera sin egen kompiskrets med den andres, och bli närmare och närmare vänner.

Det är riktigt snyggt gjort.

Tecknarstil
Jag vet exakt ingenting om H&B eller vilka som gömmer sig bakom respektive pseudonym, men tjoflöjt vad de kan berätta. Mycket visas i tysta rutor, och replikerna är alltid precis lagom långa för att få flyt. Grundstilen ser rätt oskolad ut, som om de mer lärt sig av att härma andra webbserier än att djupstudera kurslitteratur på valfri konstkola.

De sunkiga väderförhållandena och naturvyerna målas fint, och det är ingen slump att boken heter som den gör. Att regn tvingar folk närmare varandra rent fysiskt är en återkommande grej i boken - in under samma paraply, eller in i samma trånga bil eller liknande. Det är snyggt gjort. Jag vet inte om det är medvetet, men det känns helt klart som ett tema. “Vi är nära varandra för att vi måste, men vi blir vänner ändå”.

TLDR
En rysligt snygg HBTQ+-historia för tonåringar och unga vuxna som även gamlingar som jag kan uppskatta. Efter en ingång fylld med bitvis obekväm humor lugnar den snart ner sig och blir otvetydigt lysande.

Rekommenderas.
 

Hunger’s Bite - Taylor Robin​

Hm. Brutalskräck för barn? Varför inte?

1773853799674.png

Vampyr, monster, kapitalism
Varför jobba med subtila metaforer när man kan låta bli? Jag menar, på baksidan till boken står det A specter is haunting the Atlantic! Så ni kan ju ana vilka metaforer det hela handlar om.

Vår huvudperson är Neeta Pandey, uppvuxen på viktorianska (?) SS Lark tillsammans med sin bror. Brorsan har blivit anställd som springpojke i besättningen, men Neeta är fortfarande för ung. Hon är istället fri som en fågel att springa skeppet runt med sin styvbrorsa Emery Botwright. Neeta och brorsan är nämligen adopterade av skeppets kapten, efter att deras mamma dog när hon var i kaptenens tjänst.

Men SS Lark har hamnat i ekonomiskt klammer och den mystiska Mr Honeycutt har köpt upp både skepp och skulder. Ständigt leende, aldrig utan sina solglasögon, är han helt klart bokens stora stjärna. Enigmatisk, oförutsägbar och ett monster. Men tydligt blir det inte förrän en bit in.

9781454950257_p2_v2_s600x595.jpg

Litet exempel på en av bokens första uppslag. Notera särskilt rutorna längst ner till vänster och hur färgerna förstärker vad som pågår inne i huvudet på den som avbildas.

Däremot är det tydligt att något är fel på Mr Farley, en av passagerarna. Och det är att han är vampyr. Och hemlig agent. Och expert på det övernaturliga. Han ska egentligen bara observera och undersöka, men dras snart in i ett skarpt och mörkt mysterium, där personal och tredjeklasspassagerare överarbetas in absurdum eller försvinner en efter en. Neeta vill förstå vad som händer, då hennes bror som sagt är en av de som drabbas. Deras vägar korsas och mysteriet får sin lösning.

Teckningar?
Det här känns mer som en skolad tecknare än Always raining here. Välavvägda färgskalor med ofta inzoomade personporträtt för att fånga någons förändring i sinnesstämning. Tydliga personer, med många inspirationer av klassisk konst. Bara det att de som fångats av Honeycutts verklighet blivit kubistiska, liksom. Sjukt kul.

Hungers-Bite-Page-8-1000x642.jpg

Lite mer högupplöst bild - denna är första gången vi får se Mr Honeycutt. Det där är inte ens hälften så brett som han ler senare i boken.

Eller det grymt duktiga vinkandet om en av bokens i efterhand uppenbara twistar, som jag trodde var ett val av stiliserad tecknarstil, men visade sig vara det och en förhandsvink om vad som komma skulle.

Och så omslaget då. Det är minst 40% kompatibelt med Mörk Borg rakt av.

TLDR
Bra långsamt stegrande skräck för ungdomar och unga vuxna. Långt mörkare än du tror när du börjar. Men rysligt bra hela vägen in i mål. Rekommenderas.
 

A perfect place to call home - Julia Nascimento​

1774448340080.png
Det här är lite ögonblicksbilder och vardagsskildringar i grund. Vi får följa med Nascimento och hennes karl Felipe från nio år i Japan till flytten till Sverige. De kommer till Sverige mitt under pågående pandemi och det är inte den lättaste tiden i världen att bli kompis med sina grannar.

Någon kort episod handlar om när hennes mamma hälsar på, en annan om när de går på SFI, ännu någon annan om att leta bostadsannonser. Lite allmänt och blandat.

Däremot avslutas alltihop med betydligt seriösare och jobbigare ämnen, främst från Nascimentos ursprungsland Brasilien. Det är genuint jobbigt när hon pratar med sina äldre släktingar (främst svärförälrdarna) som minns militärdiktaturen i Brasilien, och parallellerna de kan dra till hur Tidöregeringen jobbar här. Både jag och hon tvivlar på att det ska bli just en militärjunta som styr Sverige, men det är fasen inte bekvämt att det går att ens börja se att det spårar åt det hållet.

Jag vet inte riktigt vem som ska läsa det här - den är lugn och saklig, lättuggad och i början putslustig. Kul att se Sverige lite utifrån, liksom. Men det känns mer som om någon som skapat serier för internet fått bokkontrakt och bara fyllt den med bôs. Inte som om det finns någon genuint sammanhållen tanke. Flera olika idéer som tryckts ihop i en ganska tunn bok. Inget är dåligt. Men jag har ingen röd tråd.
 

We could be magic - Marissa Meyer & Joelle Murray​

En färgglad historia för tonårsåldern, om att få sitt drömjobb och inse att det inte är som man trott.

1774458859371.png

Plått och handling
Vår huvudperson Tabitha är hundra procent inne på Sommer och Sommerland. Av uppenbara skäl kan Meyer inte skriva rakt ut att det handlar om Disney och Disneyland, men ni fattar nog ändå. Ända sedan barnsben har hon velat jobba på Sommerland och allra helst få bli en av prinsessorna där.

Nu får hon sommarjobbet och tror att alla drömmar ska slå in… Men så blir det inte. Hon landar istället i ett av matstånden medan hon börjar träna, träna och träna inför nästa omgång auditions för prinsessorna. Det drar ut på tiden, och hon fördriver den med sin träning och en romantisk sidoplått.

Men i slutet visar det sig förstås vara kris och Tabitha hoppar in i en parad utan tillstånd utklädd till en prinsessa hon inte är tränad för. Allt löser sig ändå, för naturligtvis kommer fröken Sommer själv och räddar Tabitha från en utskällning.

Teckningsstil
Jag är så glad att folk faktiskt vågar teckna med hela färgpaletten i den här genren. Det är genuint aptråkigt när det var färgskalan gråbrunbeige svart som var ända tillåtna paletten. Här är det färgsprakande, glatt och vältecknat. Det är i någon mån ett sagoland som målas upp - Sommerland ska ju vara uppbyggt för att härma gamla sagofilmer precis som Disneyland. Det rullar riktigt bra i och med det färgsprakande i bild.

Det är en bok som på något sätt lyckas vara glad genom tecknarstilen, vilket jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men det funkar riktigt bra. Kanske hjälper det att det är just YA, med fokus snarare på Y än på A. Ett romantiskt skimmer över teckningarna som förstärks av texten.

Men ändå…
Jag tycker nog det här är lite för dumt. Inte karaktärerna - de är genomgående riktigt bra. Däremot är storyn lite för lätt att förutse. Jag förutsåg slutet redan halvvägs in i boken och jag fick rätt på nästan varenda punkt jag gissade mig till. Det är heller inte riktigt någon upplyftande historia ur ett klassperspektiv. Jag är hundra procent för att boken jobbar med kroppspositivism och allt det där. Men är det verkligen en lyckad bana på din berättelse att du får dra in flera miljoner åt en miljardär som aldrig låter dig få mer än en bråkdels bråkdel av pengarna? Jag vet inte jag…

Jaja. Klart läsvärt ändå, men se noga till att ha på dig dina myspysglasögon och ifrågasätt inte narrativets punchline. Väl värd att köpa in för landets bibliotekarier.
 

Mina drömmars mack - Tommy Sundvall​

Låt mig börja med att vara ärlig. Jag gillar inte Sundvalls tidigare grejer. Han skriver om otrevliga karaktärer som gör otrevliga saker, där den enda lyckan finns i att de oftast gör det mot varandra eller åtminstone andra i samma nivå av rövhåleri. Ibland folk som är värre. Men det finns aldrig någon att heja på, aldrig någon att tycka om, aldrig någon att känna sympati för. I Folkbokförd i Rännstenen var jag genuint sur på att jag läste boken när jag var klar. Jag till och med avrådde folk från att läsa den.

1774459725503.png

Med det sagt…
Nu skriver Sundvall istället självbiografiskt. Mer nedtonat än hans fiktion, och inte alls lika galet. Det är ändå knäppa grejer som händer när han väl lämnar sitt jobb i Stockholm och flyttar till Kramfors på heltid. Han börjar jobba på titelns mack, och det är galna kollegor, diverse bygdeoriginal som kunder och allt möjligt annat i vardagsskildringen. Den flickvän som drar honom till Kramfors får vi däremot knappt se.

Teckningsmässigt är det på nivå med tidigare verk. Oskolat, enkelt på en nivå som inte är otrevlig. Lite enformig i längden, men inte så farligt. Det passar rätt bra för att fånga känslan av total monotoni, trots att varje dag är annorlunda egentligen. Det mest dramatiska som händer är när de får en mjukglassmaskin, liksom.

Ibland flikar Sundvall in med klassanalys. Han är fullt medveten om att han gått från ett välbetalt tjänstemannajobb till ett rent arbetarklassyrke i tjänstesektorn. Han har däremot svårt att acceptera att det skulle vara fulare, eller förtjäna mindre status. Där är jag helt enig.

Så i slutändan är nog det här den bästa bok jag läst av Sundvall. Men det är mest för att de andra är sämre och otrevligare. Jag är inte negativ, mest inte så positiv heller. Men han kan pacing i alla fall. Boken blir inte så lång att jag blir trött eller förbannad på dess brister.

Helt okej.
 

Åter till Gallien - Goscinny och Uderzo​

Mer Asterix åt folket!

1774460325924.png

Det här är album nummer 32 och är egentligen ett samlingsalbum av specialserier. Bitvis har nämligen G&U fått teckna kortare historier till olika serietidningar, skolböcker, dagstidningar och så vidare. Noveller, så att säga. Här samlas allihop i en bekväm albumlängd tillsammans med lite kommentarer om när och var alla historier kommer ifrån.

Den absoluta höjdpunkten är de två sista historierna som handlar om G & U själva. De näst sista är lite längre och handlar om när de av en slump träffar Obelix ättling i nutid. Bara en sån sak. Sista historien är en sida och beskriver hur deras process går till när de får idéer.

Jag fnissade högljutt.

TLDR
Är du det minsta intresserad av Asterix är det här en fröjd att läsa. Lite extra i vuxen ålder vågar jag påstå.
 
Jag har läst DC:s Absolute-linje, som man rätt mycket kan jämföra med den ursprungliga Ultimate Universe från Marvels sida. Precis som UU är det en "modernisering" av klassikerna, med i alla fall ambitionen att komma utan en massa kontinuitet. Precis som i UU visar detta sig vara en rätt tveksam idé. Det egentligen mest intressanta är att se vad som ses som mer gångbart i dagsläget när man ändrar till det. Som ni kommer att få se handlar det framför allt om klass och jobb - det går tydligen inte hem att vara vetenskapare eller playboy eller prinsessa eller testpilot längre.

Absolute Batman, Scott Snyder
Absolute Batman är varken rik eller föräldralös. Han är byggingenjör, och det är litet oklart hur han har tid och råd att bekämpa brott. Han är också byggd som ett kylskåp och har en Bat-yxa. Många av de klassiska skurkarna är hans kamrater från uppväxten.

1782148660043.png

Det här är typisk Snyder-Batman ändå. Har man läst Batman de senaste åren vet man redan om man gillar Snyder-Batman. 3+/5

Absolute Superman, Jason Aaron
Det fanns en tid där Jason Aaron var en stigande stjärna. Den tiden är sedan länge förbi.

Absolute Superman blir skickad till Jorden som yngling, med en AI-dräkt och inte mycket vett. Precis som Absolute Batman har han fått uppleva en klassresa nedåt från vanliga DCU - hans föräldrar var utbildad arbetarklass och inte vetenskapsklass, och anledningen till att Jor_El kan förutse Kryptons undergång är för att han gruvgeolog. Kalssamhället på Krypton är strängare än någonsin, och S-symbolen är bokstavligen ett kastmärke. Vill du ha en tonårs-deppig Superman har du kommit till rätt ställe!

1782149153500.png

Serien trampar tyvärr på tomgång redan från starten, där Absolute Superman tampas med "Lazarus Corporation", som är en Rhas al-Ghul historia. Det är påfallande ointressant. Läs Scalped eller Southern Bastards i stället, från tiden Aaron var bra. 3-/5

Absolute Wonder Woman, Kelly Thompson
Jag har aldrig tänkt så mycket på Kelly Thompson, men den här serien är kanonbra!

Wonder Woman är uppfostrad i den mytiska underjorden av Circe, så nedtagningen i klass fortsätter när hon inte är en prinsessa. Han har en magisk skelettpegasus, ett manga-svärd och en magisk arm, och slåss mot mytologiska problem i både den vanliga världen och magiska annanvärldar.

1782149342671.png

Det är genomgående skitsmart skrivet, och till skillnad från Superman och Batman känns det hela motiverat och i alla fall litet annorlunda. Skippa de andra två och börja här i stället. 5-/5

Absolute Flash, Jeff Lemire
Jeff Lemire kan ofta skriva bra, när han inte skriver superhjältar. Det här en litet annorlunda tagning på en tonårig Wally West som Flash, men det är inte originellt, intressant, eller bra. Det handlar inte egentligen om något annat än hur det är litet annorlunda och vanliga Flash, och man önskaratt Lemire inte kände sig tvungen att ha en pojkhjälte i allt han skriver. 3-/5

Absolute Green Lantern, Al Ewing

Al Ewing är en av våra tre bästa superhjälteförfattare vid sidan om Hickman och Gillen, så mina förhoppningar här var skyhöga, men infriades inte fullt ut. Konceptet är i alla fall skyhögt., där han helt skriver om Green Lantern-mytoset och uppenbart är så oimponerad av hur färgerna används i vanliga Green Lantern att han hittar på något helt eget i stället. Serien har ett skumt upplägg där alla de (många!!) Green Lanterns från DCU bor i samma småstad som vanliga personer när Abin Sur anländer och börjar ställa till trassel. Som ytterligare ett exempel på attman inte längre får ha coola jobb i Asbolute Universe, säljer Hal Jordan begagnade leksaker snarare än att vara hotshot-testpilot. Jo Mullein är den som får Green Lantern-jobbet istället medan Hal Jordan är synnerligt borttappad hela tiden.

1782149880343.png

Det här är skumt, och det är så långt det går att komma från att inte behöva kunna backstory, eftersom det blir meningslöst om man inte plockar referenserna. Men man kan alltid lita på att Al Ewing tänkt igenom saker, och det är skumt på ett intressant vis när det bygger sin helt egna GL-mytologi fast med samma personer. 4+/5

Absolute Martian Manhunter, Deniz Camp
Den första där jag inte ens kände till författaren - han verkar mest ha skrivit saker till den senare (usla) delen av Ultimate Universe.

Här verkar kopplingen till Absolute Universe helt vara tappad, och det kunde vara vilken udda Elseworlds som helst. AMM är en psykedelisk historia där marsianerna är rena tankeformer som kan ta plats i människor, och den vanlige gröne är på Jorden för att bekämpa negativa tankeformer (som det inte råder någon brist på). Märkligt nog känns det både innehållsmässigt och grafiskt mycket mer som Shade: the Changing Man än MM, men Shade är upptagen med att laserlobotomera folk i AGL i stället.

1782150354357.png

Det här inte dålig egentligen, men det verkar inte fylla någon funktion heller. Läs om du vill läsa något psykeliskt deprimerande, antar jag? 3/5

*

Sammanfattat verkar man ha gått i de flesta av minorna som Marvel gick i med ursprungliga Ultimate Universe - det "moderniserade" är mindre intressant och torde snart börja kännas mycket mer tidstypiskt än den vanliga linjen, man ackumulerar backstory i rasande tempo, och det verkar inte finnas något egentligt helhetsgrepp på universumet. Men precis som i Ultimate Uuniverse finns det utrymme för den som har en bra idé att göra en bra serie. Absolute Wonder Woman är hur bra som helst, och Absolute Green Lantern ska man helt klart läsa om man önskar sig en smartare tagning på GL än den trötta Geoff Johns-eran vi lever i i vanliga DCU. Absolute Batman är värd att läsa om man vill ha mer Snyder-Batman än man redan får annorstädes.
 
Last edited:
Jag håller ju på och ta mig igenom alla IDWs Transformersserier – jag älskar dem innerligt men har aldrig lyckats ta mig till slutet. Jag har blivit distraherad av allt möjligt.

Förra fasen – Phase One – var åtta album. Nu (eller mestadels förra året) har jag läst Transformers: The IDW Collection Phase Two Vol 1–12.

1782166152376.png1782166163743.png1782166176871.png1782166187761.png


Det här är den bästa fasen. Den där (nästan) allt är bra. Det finns några huvudspår:
  • Lost Light, ett rymdskepp som under ledning av Hot Rod gett sig ut att leta efter "The Knights of Cybertron", legendariska krigare som gav sig iväg från planeten långt innan kriget drog igång för att hitta "cyberutopia". Lost Light-spåret består nästan helt och hållet av rymdig humoristisk såpa-hijinks. Banter och queerness och nonsens och det är det bästa som hänt Transformers.
  • Cybertron, där vi har maktkamp och komplikationer i tiden efter att det stora kriget avslutats. Vi har konspirationer, frågor kring immigration och gamla konflikter och folk som inte kan släppa det gamla och vi har komplexa politiska konflikter.
  • Jorden, där ett gäng autobots och decepticon blandas in i jordisk politik på olika sätt. Robotarna är ju inte in disguise längre nödvändigtvis, men det finns gott om utrymme för intressanta berättelser kring vad som händer när människor möter jättestora utomjordiska robotar.
  • Tillbakablickar till krigets första år och sådär. Många origin story moments och sånt.
Helt enkelt; detta är de fyra olika spår som alltid funnits i Transformers – nu renodlade och förbättrade.

Som stöd för mitt eget minne har jag skrivit sammanfattningar av varje album (det får bli flera inlägg för det blev för långt, sorry. och ja, jag fattar att ingen kommer palla läsa – jag skrev som sagt mest för mig själv):

Volym 1.
Efter förra volymens stora final där Optimus använde Matrisen för att besegra den stora ondingen så har han varit försvunnen. Nu vaknar han till liv – tid har gått, kriget är över Cybertron leds av hans autoboter under Bumblebee. Optimus Prime ger upp sitt ledarskap över autoboterna och åker ut i rymden. I slutet av albumet hittar han tecken på att Shockwaves gamla plan med olika märkliga energon-varianter inte är över.

På insidan av Matrisens skal fanns en karta som Hot Rod tror leder till Cyberutopia och till Cybertrons Riddare. Han samlar ihop ett gäng mer eller mindre dysfunktionella typer för att följa kartan. I teorin. I praktiken degenererar det till hijinks och roligt banter nästan omedelbart. Eller ja, det första som händer är en stor explosion när skeppet kvant-teleporterar snett eller nåt; alla på Cybertron tror att de är döda men mest är det här ett sätt för författarna att kunna hålla berättelserna helt åtskilda ett tag.

Men ja, de samlar ihop sig, reparerar skeppet, snubblar över en ny besättningsmedlem med minnesförlust (Skids), upptäcker att de har en "spark eater" ombord som de besegrar, och utreder vad som hänt vid en medicinsk utpost där en av Ratchets gamla kollegor chefar (det är en zombiepest, orsakad av den knäppe chefsläkaren).

Bumblebee får ta över ledarskapet på Cybertron. Det är kaos för att en massa cybertronians som aldrig valde sida, nu kommer tillbaka till planeten när kriget är över. Plus att alla inte är redo att släppa kriget; varken decepticons eller autobots.

Bumblebee och Prowl har installerat ID-chips i alla Decepticons, som de kan spränga ifall de börjar bråka för mycket. Decepticons har såklart hittat sätt runt det. Starscream försöker installera sig som ledare för decepticon-falangen, där Bumblebee är för autoboterna och Metalhawk för de icke-affilierade.

Prowl låter Arcee lönnmörda skiten ur Ratbat. Det här är överlag min favoritversion av Prowl – en autobot som är en helt hänsynslös manipulativ "secret police"-fascist. Han dödar också (tillfälligt) constructicons och stoppar en konspiration där Bombshell tog över folk med hjälp av sina "brain-shells" som han kan injicera.

Wheeljack löser ett problem som gjorde att en massa transformers sprängdes i luften. Han gjorde det med Starscreams hjälp. Jag gillar den här arc:en, där Wheeljack blir som ett slags mellanhand mellan fraktionsledare. Ironhide övertygar Bumblebee att stänga av ID-chipsen till slut.
  • Optimus Prime lever
  • Hot Rod hittar karta och ger sig ut på skattjakt/quest i skeppet Lost Light. Det går fel nästan direkt, och det ser ut som de sprängs men det gick bara katatrofalt fel.
  • Starscream, Bumblebee och Metalhawk etableras som ledare för olika fraktioner på Cybertron.
  • Prowl låter Arcee lönnmörda Ratbat.

Volym 2.
Flashbacks till när Optimus Prime vände sig emot Cybertrons onde autokrat Zeta Prime, innan kriget drog igång. När decepticons bara var en radikaliserad terroriströrelse som bekämpade en fascistregim.

Det här med att IDW gett Decepticons en faktisk ideologi bortom "ta över universum" är skitbra, och att de gör Optimus Prime-Megatron till "Prof X-Magneto" är också väldigt bra.

Om jag förstått IDWs tidslinje så blir det nånting sånt här:

  • Ancient times: suddigt ännu så länge, men det finns tretton "riktiga Primes" här iaf. De dör eller försvinner.
  • Första senaten: Korrupt senat och funktionist-råd. Nova Prime, Nominus Prime, Sentinel Prime leder senaten i tur och ordning. Gruvarbetaren och poeten Megatron radikaliseras, Orion Pax jobbar som polis. Decepticons grundas. Slutar när senaten slaktas av decepticons.
  • Andra senaten: funktionisterna tappar makt, Zeta Prime leder återuppbyggnad men blir i längden knäpp och försöker mörda alla i underklassen. Kriget börjar på riktigt.
  • Nutid: Krigets slutfas och avslutande och aftermath.
Lost Light har mer random bullshit hijinks. Spotlight episodes för flera besättningsmedlemmar (Trailcutter, Hoist, Fortress Maximus som får en knäpp och går på en rampage) som egentligen inte för plotten framåt. Men det är lite grejen med Lost Light – den övergripande plotten rör sig inte så värst mycket. Men sen hittar de den gigantiske och skitfarlige decepticonen Overlord gömd i ett hemligt rum. Vi får också en introduktion till Scavengers, en grupp ex-decepticons som är olika typer av roliga loveable losers och till DJD, som är Megatrons gamla secret police som åker runt och dödsmördar folk som förrått decepticons. Scavengers hittar Grimlock, som verkar fått nån mental degenerering som gör honom djurisk, men han räddar dem iaf från DJD.

På Cybertron anländer decepticonen Turmoil och visar sig ha en tidsmaskin (byggd med slavarbetskraft). Starscream försöker få Bumblebee att utlysa fria val, vilket väl inte verkar sådär helt orimligt även om man inser att Starscream inte är att lita på. Det händer mystiska och farliga saker ute i den cybertroniska vildmarken. Nånting gör att folk går bärsärk. Vilket av nån anledning också gjort att aerialbots, som gav sig dit ut för att de inte gillade Bumblebee, tvingats lära sig kombinera ihop sig till en stor jätterobot.
  • Flackback: Under andra senaten vände sig Optimus mot den nye autokraten Zeta Prime.
  • Lost Light har tydligen livsfarlige Overlord ombord.
  • Scavengers, tidigare decepticons, etableras och hittar Grimlock.
  • Cybertron: Turmoil dyker upp och har en tidsmaskin. Mysko saker ute i vildmarken, som bl.a. tvingar Aerialbots att spontan-kombinera sig till Superion.

Volym 3.
Flashbacks till när Thundercracker hittade en metrotitan och först började tvivla på decepticongrejen, och till när Bumblebee bevisade sig inför de andra autoboterna i perioden då han lämnats med ledarskapet på jorden (innan fas 2 alltså). Vi får också en flashback till när Jhiaxus under ledning av Nova Prime skapade combinern Monstructor, vilket inte gick så bra. Och så får vi en till när Megatron tog tillbaka ledarskapet från Starscream när de satt fast på jordens måne.

Lost Light:arna hittar Kristallstaden, där de tror att de kommer att hitta Ljuscirkeln, ett gäng neutrala krigare som är både visa och starka. Stan är i ruiner. Under den hittar de en metrotitan. Metrotitanerna sägs ha koppling till de Knights of Cybertron som de letar efter, så kapten Rodimus tvingar den motvillige mnemokirurgen Chromedome att läsa dess minnen. De får inte ut så mycket begripligt annat än att titanen försökt ta sig hem till Cybertron, men släpper den fri efter att ha bråkat med det intergalaktiska rådet.

Sen har de storyberättar/filmkväll där de tillsammans berättar om ett fall Chromedome och Prowl jobbade på innan kriget kom igång, så vi får en lång flashback tillbaka till precis när decepticons började finnas. Det slutar med att Optimus tillsammans med ett gäng X-men-transformers med balla krafter (ihopsamlade av vad som kommer visa sig vara Shockwave innan han fick huvudet utbytt), ska försöka stjäla den fejkade matris som Nominus Prime hade i bröstet (och som är försedd med en bomb som ska döda senaten).

De hittar också i nutid Red Alert huvudlös, och skyller på Cyclonus.

Sen åker de till en planet där de tror att Circle of Light är, men det finns mest en massa decepticons som de slåss mot. Folk blir allvarligt skadade och så, vilket är väldigt bra för dramat. Vi får lite backstory till Chromedome och Ejects romans och att Reweind letar efter sin första kärlek Dominus Ambus. Cyclonus och Tailgate får mer kontakt, även om Cyclonus är motsträvig.

På Cybertron hittas en annan metrotitan – som vaknar och deklarerar att Starscream (av alla 'bots…) är utvald och speciell. Medan han försöker använda det för att bli vald till ledare över planeten, spränger Shockwave Omega Supreme och fegisen Dirge och den vanligtvis mest manipulerande Swindle tjallar för Starscream. Prowl drar en fuling och spränger stället decepticonerna bor på och snor åt sig Shockwave för "förhör" med hjälp av Arcee. Och precis när det faktiskt verkar gå OK för Starscream, så kommer såklart Megatron tillbaka, vandrande ur vildmarken.

Under tiden har Optimus Prime ett eget litet äventyr där han kastas runt i tiden på en konstig planet av/med Bludgeon.
  • Lost Light hittar Kristallstaden, men inte Circle of Light som påstods bo där.
  • Flackback: Optimus hade en crew av X-men-transformers som samlades ihop av senator Shockwave. De stjäl en fejkad matris som döde Nominus Prime hade i bröstet, och som var en bomb.
  • Cybertron: En titan, "Metrotitan", hittas, vaknar, säger att Starscream är Den Utsedde, och försvinner.
  • Prowl spränger hela stället där decepticons var.
  • Megatron kommer gående från vildmarken.

Volym 4.
Megatron besegrades ju i… nån av de tidigare flachbacksen (i "Autocracy"-miniserien). Det här lär vara hyfsat kort efter att kriget började, så nånstans i slutet av "andra senaten"-tiden. "Monstrosity" är en flashback till när han då förvisades av Skorponok till Junkion och tar sig därifrån med hjälp av en quintesson han hittar. Och samtidigt manipulerar Scorponok dynobots så att det blir strid vid ett stort raffinaderi som sprängs. Det visar sig att Skorponoks plan var att väcka det uråldriga monstret Trypticon, som slumrade därunder. Mest för att han har nån darwinist-tanke? Megatron kommer iaf tillbaka och hjälper till att ta ner Trypticon och återta ledarskapet.

I nutid på cybertron kommer megatron tillbaka genom vildmarken – han är sliten och skadad och överlämnar sig till autobots, som skjuter på honom och fängslar honom. Det här eldar såklart upp stadens decepticons, som redan är en bråkig underklass. Starscream försöker vara ledare, det går "sådär" – ingen vill följa honom när Megatron finns som alternativ. Det visar sig att det här var en plan från Megatron; han har lurat ute i vildmarken och samlat energi och gjort vildmarken obeboelig med konstiga energier, och manipulerat saker från behind the scenes. Prowl har varit kontrollerad av Bombshell rätt länge, och Megatron får loss alla decepticons från fängelset osv. Det blir en massa strid, som slutar med att Prowl som tvingats in som del av Devastator bryter sig loss, Megatron fångas in genom att Wheeljack installerat en failsafe som Bumblebee aktiverar, Starscream mördar sin kompis/rival Metalhawk (representant för icke-alignade transformers) för att kunna använda honom som symbol, och sedan väljs då Starscream till ledare över Cybertron. Han skickar alla som inte vill ta av sig sin badge i exil; så alla autobots och all decepticons. Och precis i slutet verkar Shockwave och Jhiaxus komma tillbaka.

På Lost Light får vi en flashback till hur Overlord skapades och så, när Chromedome ger sig in i hans hjärna. Overlord vänder på situationen och kommer loss och mördar bl.a Ultra Magnus. Till slut är det enda sättet att lösa problemet att skjuta ut honom i en kapsel och spränga kapseln. Tyvärr behövde Rewind, Chromedomes käresta, vara ombord på skytteln också.

Det visar sig att Chromedome raderat minnet av dussintals tidigaste älskare. Drift tar på sig ansvaret för att Overlord var ombord, och skickas i exil. Och Tailgate är eventuellt döende.

Flashback till när Shockwaves plan med alla olika ores började – den som gr kyla, den som mixtrar med tiden, ore-13 som drog igång allting på jorden.
  • Flashback: Scorponok tog över ledarskapet när Megatron besegrades och skickades i exil; men Megatron kom tillbaka och hindrade Scorponoks plan att mörda alla genom att väcka Trypticon.
  • Cybertron: Wheeljack reparerar Megatrons kropp. Prowl har styrts av Bombshell under Megatrons ledning. Megatron får loss alla från fängelse, och gör ett försök att ta över planeten. Han stoppas av failsafe från Wheeljack.
  • Starscream mördar sin kompis Metalhawk och använder honom som martyr för att boosta sin popularitet; han väljs till ledare för hela Cybertron och skickar alla decepticons och autobots i exil.
  • Lost Light: Overlord kommer loss, mördar en massa, måste till slut besegrtas genom att skickas iväg i en skyttel med Rewind, som tortreras ihjäl.
 
1782166374405.png1782166385715.png1782166392598.png1782166399614.png

Volym 5.
"Primacy" fortsätter efter "Monstrosity". Megatron stoppar in sin quintesson-kompis’ själ in i monstret Trypticon, som får förvandla sig till ett skepp Megs åker runt i och åter-rekryterar sina spridda Decepticontrupper. Det blir en jättefight mellan Trypticon och Metroplex och mellan Megatron och Optimus, som slutar med att Megatron besegras och tillfångatas. Optimus använder Matrisen för att rensa ut quintessonens inflytande från Megatrons inre.

I nutidens cybertron-del rekryteras Waspinator av Jhiaxus och Bludgeon för att han tydligen kan styra metrotitaner. Sen skickar de Monstructor mot Optimus Prime när han är på planeten Gorlam Prime, så att han väcker den metrotitan som sover där. Waspinator tar över den, och sticker. Det visar sig att han gjorde det på order av Shockwave, som hänger kvar i Crystal City. Soundwave hör dem plotta, och bestämmer sig för att lämna Shockwaves tjänst och själv ta upp decepticon-ledarskapet; gå sin egen väg. Följa Megatrons ursprungliga vision för decepticonrörelsen.

Starscream blir Cybertrons ledare genom sitt mer eller mindre religiösa mandat, "den utvalde" osv, och genom övrig manipulation. Han får Rat trap som sneaky sekond.

På Lost Light har Tailgate fått en dödsdom, och hårde krigaren Cyclonus är ledsen över det och självskadar. Ultra Magnus har vaknat ur en koma och åkt iväg med en skyttel geno en portal; Lost Light åker efter. De hittar där Luna 1, Cybertrons förlorade måne. Där finns en himla massa sparks – nyfödda transformers-själar. Och ett gäng decepticons ledda av den knäppe chefsläkaren som de stötte på för ett tag sedan. De hittar också en metrotitan-kyrkogård. Samtidigt som de undersöker allt detta dyker de gula robotarna som bara pratar i siffror, som förföljde Skids, upp på Lost Light och börjar slåss.

Både de robotarna och den knäppe chefsläkaren visar sig jobba för Tyrest, som brukade vara en domare men som nu blivit knäpp och vill mörda alla som blivit "constructed cold" dvs alla som skapats genom att man stoppat en spark in i en kropp liksom i efterhand istället för att kroppen bildas som vanligt. Det visar sig också att "Ultra Magnus" i själva verket är "Minimus Ambus"; en mycket mindre robot. "Ultra Magnus" är mer som en identitet som gått i arv. De träffar också Getaway, som är fånge hos Tyrest.

I slutänden slåss de en himla massa och stoppar Tyrest, och Rodimus erkänner att han var inblandad i att ta ombord Overlord. Skids går genom en portal och ser skumma saker. Tailgate överlever tack vare att Cyclonus kommer på ett sätt att koppla ihop deras sparks och återantända Tailgates'.

Sen träffar de en annan ras av mekaniska livsformer, Ammonites, med sitt eget krig, som de lägger sig i genom att döda deras fienders ledare. De träffar också THUNDERCLASH! som är typ den bäste av de bästa och den coolaste av de coolaste. En av hans besättningsmedlemmar försöker mörda honom; det visar sig att Ammonites är onda, elaka jävlar. Det framkommer att ingen vet vad robotpsykologen Rung förvandlar sig till.
  • Flashback: Megatron gjorde Trypticon till sitt skepp och återrekryterade sina spridda decepticons. Optimus besegrar honom och hans Quintesson-kompis.
  • Shockwave plockar åt sig titanen från Gorlam Prime
  • Soundwave skapar en egen decepticon-fraktion skiljd från Shockwave
  • Starscream blir Cybertrons ledare
  • Lost Light hittar cybertrons försvunna måne. Där finns en massa döda titaner. Där bor också Tyrest, ärkedomare som Ultra Magnus jobbat åt. Han har blivit knäpp och vill döda alla som "konstruerats kalla".

Volym 6.
Börjar med "Dark Cybertron", där Shockwave gör titanen som Waspinator kommer med till en zombie-titan genom att kombinera den "ore" som är i den titanen med den som är i kristallstaden. Det visar sig också att Shockwave jobbat för Nova Prime.

Optimus Prime och ett gäng från Lost Light hoppar in i den portal till det döda universumet som planeten Gorlam Prime förvandlats till. Där förråder Nightbeat dem, och sen slåss de mot Nova Prime.

Shockwave använder en zombiefierad Metalhawk för att stjäla Megatrons kropp (som ju innehåller en rymdbro). Shockwave öppnar rymdbron i Megatron och låter Nova Prime komma igenom. Bumblebee och Soundwave och ett gäng andra anfaller och avbryter, men inte riktigt i tid; Galvatron är igenom. Megatron slits itu, räddas av Bulmblebee. Shockwave släpper lös sin odöda titan som går bärsärk.

Lost Light har Metroplex’ tummetott ombord, och den börjar dra dem mot titanen. När de kvant-teleporterar för att följa tummens pekande, hamnar de under vatten och anfalls av en massa Ammonites; det visar sig att de också jobbar åt Shockwave. Där finns också Metroplex. De träffar Nautica och några andra Camiens. Och får Metroplex att teleportera till Cybertron för att slåss mot den odöda titanen.

Optimus besegrar Nova Prime och det visar sig att Shockwave räknat med det; han ville åt det mörka universats energi, inte få tillbaka Nova Prime. Ratchet beordras sätta ihop Megatron igen för vi behöver honom. Och i samband med det verkar det som att Megatron fått något slags insikt genom att se Starscream vara ledare.

Alla slåss. Titanerna mot varandra, monstructor mot devastator inkl. Prowl, Megatron och gänget mot Shockwave. Bumblebee dödas av Shockwave, och Megaron blir arg. Sätter på sig en autobotsymbol. Försöker hindra Shockwave från att kollapsa all rymdtid. I slutänden når Optimus och Megatron honom med the power of friendship, han låter dem döda honom för det är enda sättet att stoppa det han påbörjat.

Efter alltihop är Windblade och Chromia på Cybertron, där Starscream fortsätter vara manipulativ ledare. Nån planterar bomber (det visar sig vara Chromia som försöker få Windblade att åka tillbaka till Camius). Windblade gör en deal med Starscream om att öppna rymdbryggan till de förlorade kolonierna (bl.a Camius).
  • Cybertron: Shockwave gör sin metrotitan till en zombie och den börjar slåss mot… alla.
  • Lost Light: man hittar Metroplex och får honom att teleportera hem till Cybertron, där han slåss mot zombietitanen.
  • Det är Nova Prime, som bor i Döda Universat, som ligger bakom alltihop. Men Shockwave förråder honom för att kunna använda Döda Universats kraft för att kollapsa all rumtid.
  • Optimus och Megatron stoppar honom genom the power of friendship, och han låter dem döda(?) honom.
  • Megatron byter sida och blir autobot.
  • Windblade får igång rymdbryggan i Metroplex, och gör en deal med Starscream om att kontakta Cybertrons förlorade kolonier.

Volym 7.
Megatron har gett sig och blivit autobot; när han ska dömas för sina brott bestämmer han sig i sista sekund för att kräva att få dömas av Knights of Cybertron pga nån gammal obskyr lag. Så han får skicka ut en allmän "stand down"-order till universums alla decepticons, och sen blir han medkapten på Lost Light, vilket är objektivt jättekul och helt fantastiskt. För Lost Light är drama-komediskeppet, och det är väldigt kul med en reformerad Megatron på ett drama-komediskepp. Eftersom han spenderat fyra miljoner år med att begå horribla krigsbrott och många andra besättningsmedlemmar stod på andra sidan. Sen börjar Lost Light försvinna steg för steg, vilket visar sig vara… nånting nånting kvant-nonsens. Det finns en andra Lost Light, från ett alternativt universum där skeppet anfallits av Decepticon Justice Division. Och nu kollapsar de två versionerna av skeppet till en enda. Men det visar sig finnas en överlevande från DJD-anfallet: Skeppets Rewind lever! Men skeppets Brainstorm var en decepticon-agent, och det borde alltså "vår" också vara. Men gänget lyckas iaf "stänga av" det alternativa Lost Light-skeppet så alla som försvann kommer tillbaka och så. Men alt-Rewind får vara kvar. Det visar sig också att Ravage hängt med skeppet, så nu finns det en skeppskatt.

Slutligen åker de till en "föreläsningsplanet" där DJD-medlemmarna Vos och Kaon ligger utslagna efter nåt slags strid. Kaon sliter ut Trailcutters hjärna, sen visar First Aid honom Megatrons inspelade stand down-tal.

Optimus och ett annat gäng åker tillbaka till jorden, och blir anfallna av människorna, som skaffat cybertronska vapen sen sist. Soundwave och Galvatron är där och har dealat till sig en habitat ute vid Jupiter, där alla trve decepticons som bara vill ha fred och jämlikhet ska kunna bo. Galvatron är uppenbart o-entusiastisk. Prowl tar med sig Constructicons och slåss, som Devastator, mot decepticonerna. Människorna har tydligen Alpha Trion, legendarisk gammal Prime (en av de tretton originalen). Både autobots och decepticons anfaller basen där de tror att han är. Där hittar de att människorna skapat zombie-seekers.

Alpha Trion befrias och berättar för Optimus att "The Enigma of Combination", en urgammal artefakt, finns på jorden.

På Cybertron är Wheeljack reparerad och får en recap, och ombeds göra en combiner till Starscream (helst genom att reparera Superion).

I en flashback får vi se att Megatron brukade ha en kompis som hette Terminus när han var gruvarbetare, och att en vansinnig typ vid namn Trepan påbörjade arbetet med att ändra i hans hjärna när han skrev sin poesi, men att han hindrades av Rung. Och sen… kom tydligen en tidsresande Brainstorm dit.
  • Lost Light: Megatron lyckas undvika att dömas för sina brott (vilket skulle gjort Starscream alldeles för glad) genom att på en teknikalitet hävda sin rätt att dömas av Knights of Cybertron, och installeras som med-kapten på Lost Light.
  • Soft reboot av Lost Light med nya besättningsmedlemmar, alltså.
  • Genom kvantnonsens får man tillbaka en levande Rewind och får veta att Brainstorm är en decepticon-agent, och nu har han börjat resa i tiden.
  • Decepticon Justice Division får se Megatrons inspelade "stand down"-tal som han fick skicka ut för att få hänga med på Lost Light.
  • På jorden: Människorna har uppgraderat sin tech med cybertronsk teknologi, och Soundwave har tillsammans med Galvatron dealat till sig en habitat ute vid Jupiter, som byggs av Blackrock, en tech-biljardär.
  • Optimus Prime befriar Alpha Trion från människorna, och han berättar att Enigma of Combination finns på jorden.

Volym 8.
Lost Light-gänget åker tillbaka i tiden till gamla funktionist-tiden, på jakt efter Brainstorm som visar sig ha varit decepticon-agent huvudsakligen för att få tag på resurser för att kunna bygga en tidsmaskin så han kan åka tillbaka och döda Megatron. Det gör att de får se lite olika ögonblick i Megatrons tidiga liv från olika vinklar, som t.ex. när han först radikaliserades. I slutänden hindras Chromedome, men Rewind skjuter Megatron istället så vi får en tidslinje där funktionisterna fick vara kvar men Megatrons krig aldrig nådde stjärnorna, men Whirl hatar funktionisterna, så han räddar Megatrons liv.

Samtidigt får vi också en inblick i ett parallellt nutida Cybertron där funktionisterna aldrig förlorade makten. Det visar sig att det andra Lost Light var därifrån.

När de kommer tillbaka har de en rättegång mot Brainstorm, och sen säger Ratchet adjö och åker iväg. Han hittar Drift, och övertygar honom att det är dags att komma tillbaka (de slåss mot ett gäng decepticons om en staty-armé men det är inte viktigt).

På jorden lanserar Garrison Blackrock ett nytt operativsystem som använder transformers-teknologi. Och han har också Enigma of Combination. Som Galvatron tydligen skickade till jorden. Prowl och constructicons anfaller Blackrocks bas för att försöka få tag på Enigmat.

På cybertron löser Optimus Prime ett mysterium, medan det överlag hettar till mellan decepticons och andra.

Ute i rymden letar DJD rätt på Deathsaurus och hans crew, och rekryterar dem.
  • Lost Light åker tillbaka i tiden och hindrar Brainstorm från att döda Megatron.
  • På jorden: Blackrock har Enigma of Combination, och lanserar "Onyx OS".
  • DJD rekryterar Deathsaurus och hans crew, för att tillsammans jaga Megatron.
 
1782166462808.png1782166469421.png1782166476490.png1782166483942.png

Volym 9.
Windblade har fått igång rymdbron. Det första som händer är att Swindle sätter ihop Stunticons och anfaller kolonin Caminus. Efter inledande kaos blir det fred. Och sen bråk igen, med ännu fler combiners. Caminianerna är religiösa, och ser primes som religiösa figurer. Optimus lessnar på Prowls manipulationer och hänsynslöshet och spöar upp honom.

Sen öppnar de bryggan till bl.a Velocitron, där Blurr öppnar för allians genom att vinna ett race.

På jorden visar det sig att Blackrocks OS bygger på gammal cybertronisk kod. Cosmos åker ut till jupiter för att kolla på Soundwaves commune, som han byggt med hjälp av Blackrock.

På Lost Light möter de upp med THUNDERCLASH! och hans crew. Thunderclash har ritat en karta. Thunderclash är döende, det visar sig vara pga "personality ticks" som äter av hans karisma. Sen försvinner Swerve mystiskt, och gänget måste åka er till en holografisk kopia av jorden för att hitta honom. Sen hittar de en kula i hans kropp, med ett hemligt meddelande om var Nekroboten har sin hemplanet. Så de åker dit. Där har nekroboten planterat blommor för alla döda och skapat en databas över alla försvunna.
  • Rymdbron öppnas, Caminus och Velicotron ansluter. Mer combiners.
  • Blackrocks OS bygger på gammal weird cybertronisk kod; Soundwave bygger commune ute vid jupiter.
  • Lost Light träffar Thunderclash och hittar Nekrobotens planet

Volym 10.
På Cybertron ansluter kolonierna Eukaris och Devisiun till Starscreams råd. Och sedan skeppet Carcer, som leds av Elita-1. Decepticons rabble-rousar. Arcee stjäl Enigma of Combination och tar med den ut i rostöknen för att ta sönder den. Den triggas och får Torchbearers att bilda Victorion.

Prowl är försvunnen och ber Kup och Arcee att få Springers hjälp att hitta honom genom hologram; Verity har också blackailat honom så de delar på sig. Springer vaknar ur nåt slags koma och de samlas på jorden. Prowl kommunicerar genom chipped han stoppade in i Kups huvud när de byggde nya kroppen. Han har kidnappats av Methosulas, en knäpp forskare som brukade bygga ortyrgrejer åt honom, men nu bygger om transformers till biologiska former och skapat ett gäng djurforms-transformers som är anarkister. Prowl räddas av wreckers, som tar sig in via the noisemaze, Methouselas tortyr-fickdimension.

Scavengers har Grimlock, som de försöker rehabilitera. De frestas att sälja honom, men gör det inte. De gör sig dock fiender med Fortress Maximus, åtminstone tillfälligt. Sen hjälper de honom att rädda ett gäng transformers som fångats i djurform av en elak typ.

På Lost Light manipulerar Getaway Tailgate att mnemo-manipulera Megatron, som har en mycket stark fobi mot just det. Megatron vaknar och blir arg, Cyclonus svärdar honom och skjuts av vakter, sedan exploderar Tailgate. Men båda överlever. Getaway arresteras. Rungs gamla kompis Froid dyker upp, med en minnesmanipulerande seriemördare i lasten. Det visar sig att Tailgate fått superstyrka. Megatron blir totalpacifist.

Skids försöker komma åt sina minnen från ett ont fängelse. Det visar sig att han manipulerades av Tarn till att få en massa 'bottar dödade.

På jorden fångas arkskeppet i ett kraftfält medan stora fjärrstyrda jet-combiners anfaller de som är utanför.
  • Fler kolonier: Eukaris och Divisiun ansluter sig. Combinern Victorion bildas.
  • Prowl kidnappas av spindelroboten Methosulas och hans anarkist-djurrobot-kompisar. Wreckers och Arcee och Kup räddar honom.
  • Scavengers säljer inte ut Grimlock, och räddar ett gäng robotdjur.
  • Getaway får Tailgate att få Megatron att överreagera. Stort bråk, Cyclonus skjuts och Tailgate får plötsligt superstyrka.
  • Seriemördare får stryk efter att Skids fått tillbaka sina minnen av att ha lurats att hjälpa Tarn att mörda en massa folk.

Volym 11.
Lost Light har ett töntigt julavsnitt där Whirl tar hand om en grupp scraplets i tron att de är en nyfödd transformer.

På cybertron anlitas dinoboterna av Barricade och två camiens för att transportera hemlig last (visar sig vara sparks). De anfalls av Bludgeon; den ene camien:en blir en dinobot-monster-grej. Det visar sig att Bludgeon hittat ett helt fält av sparks.

På jorden har Jazz och de andra kidnappats av Blackrock, medan Optimus är på Cybertron och diplomatar sig (och rekryterar Aileron, och bråkar med Torchbearers). Galvatron försöker (och lyckas) rekrytera gamla decepticons. De använder rymdbron med Starscreams hjälp, för att attackera arken inifrån. Cosmos bad Soundwave om hjälp, men det ledde mest till att de visste att arken var öppen för att anfallas.

Jazz och gänget bryter sig loss, och det visar sig att Blackrock är en cybertronisk skapelse (mer exakt av Onyx Prime). Äntligen fattar Soundwave att han bara utnyttjats av Galvatron. Som kidnappar Blackrock. Arken kraschar.

Och sen annexerar Optimus Prime jorden. Det tas inte emot jättebra. Men han får med sig rymdbron Blackrock hade iaf, när han flyr till en hemlig bas.

Lost Light-gänget hör konstiga saker, och spårar en signal tillbaka till nekrobotens planet där de blir anfallna av DJD, Deathsaurus och Overlord. Getaway och en betydande andel av besättningen har gjort myteri, så de kan inte fly till Lost Light. De hittar en utgång i form av nekrobotens portal, men också en himla massa folk i stasis-poddar. Ratchet och Drift kommer tillbaka. Det visar sig att DJDs husdjur är Dominus Ambus, Rewinds ex som han alltid letat efter, men Rewind väljer att prioritera Chromedome så Dominus dör. Skids används för att ge alla superkrafter, sen dör han. Megatron räddar dagen, typ. Det visar sig att det var transformers i poddarna, som alla trodde var döda. Bland annat Terminus, Megatrons gamla läromästare.
  • Bludgeon har ett fält av sparks
  • Blackrock visar sig vara en cybertronisk agent skapad av Onyx Prime, och kidnappas av Galvatron.
  • Optimus Prime annexerar jorden.
  • Lost Light-gänget luras tillbaka till nekrobotensplanet. Getaway och resten av besättningen gör myteri, medan gänget anfalls av DJD och Deathsaurus och Overlord. Megatron räddar dagen.
  • En massa gamla transformers som varit försvunna visar sig finnas i nekrobotens poddar.

Volym 12.
Optimus’ annexering av jorden möts av (förutsägbart) motstånd. Han söker upp Soundwave och utpressar honom till en allians mot Galvatron med informationen han fick av Arcee om att Soundwave var den som dödade Horri-Bull. De anfaller Galvatrons bas, men det visar sig att Blackrocks Onyx-OS har gjort hela jorden till en kopia av Enigma of Combination och striden blir otroligt rörig när han kombinerar och avkombinerar folk. Under tiden anfalls Optimus’ bas av människorna. Superion hackar Galvatrons Enigma och går så den inte funkar så länge han är uppdelad. Soundwave använder sina krafter för att läsa människors tankar och inser att människor är folk de också. Sen visar det sig att det funnits en Titan under Monumen Valley hela tiden. Galvatron flyr med Astrotrain ut mot Jupiter, och det slutar med att Optimus dödar honom, trots att han ger sig.

På Cybertron bråkar combaticons eftersom nån ju mördade Swindle, och nån går runt och mnemo-läser och sedan mördar decepticons. Ironhide rekryterar protesterande decepticons och andra för att bli ny polisstyrka och bygga upp förtroendet som raserades när Blast-off iklädd anonymiserande poliskläder mördade en bot. Combaticons lyckas hitta Swindles döda kropp, och kombinerar med honom för att bilda Onslaught för att kunna komma åt hans minnen. Tyvärr går de bärsärk på kuppen.

På Lost Light framkommer det att Sentinel Primes kropp inte saknade huvud för att Megatron stal det, back in the day. Och i nutid dyker han plötsligt upp, och är en jätte-supremacist som vill utrota alla "inferiors". Det visar sig att han är en headmaster. Han snor Blackrock, som flydde från Galvatron. Kallar honom "Sovereign". Sen sticker han, när Optimus inte vill följa hans plan. Prowl plockar upp Red Alert och Fortress Maximus som ett strike team och letar rätt på Sentinel. Det visar sig att Red Alert varit en sleeper agent för Sentinel hela tiden. Han lyckas skaka av sig det och Sentinel besegras, men inte innan han skickar en armé av zombie-titaner mot Cybertron.
  • Jorden är en kopia av Enigma of Combination, styrd av/genom Blackrock.
  • Soundwave utpressas till allians med Optimus Prime.
  • Galvatron dödas av Optimus.
  • Nån på cybertron manipulerar Combaticons att starta bråk.
  • Sentinel Prime var en headmaster, som kommer tillbaka och använder Blackrock för att skapa en armé av zombie-titaner (de som fanns på Luna 1 alltså) som han skickar mot Cybertron innan han besegras.
 
Jag har alltså skrivit på ovanstående texter sedan i mars. Det känns jättebra att äntligen vara klar. Även om det som sagt mest var för mig själv.

Tyvärr har jag ju under tiden hunnit läsa Phase 3 också, och den är otroligt mycket rörigare. Oh well, jag återkommer väl om 3-4 månader antar jag…
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top