WRNU:s serieklubb 2026

Watership Down: The graphic novel - Richard Adams, James Sturm och Joe Sutphin​

Hej och hå. Den här tog mer än jag trodde den skulle göra.

1772703267564.png

Den långa flykten
Har ni inte läst Watership Down / Den Långa Flykten? Åtgärda. Jag väntar.

Så. Klart? Bravo. Visst är det en av världens bästa fantasyromaner? Fast det egentligen “bara” handlar om en skock kaniner som bygger en ny håla och ett nytt samhälle en bit bort från sitt ursprungshem?

För det är så mycket mer. Richard Adams har uppfunnit en av de mest tilltalande mytcykler / religioner jag någonsin sett i en fantasyroman. Ovanpå det ett fantastiskt språk skapat specifikt för kaninernas behov och verklighet. Verb som inte ens går att fullt översätta utan att det blir en hel paragraf. Legender som handlar om kaninspecifika trauman och förklarar den evigt närvarande rovdjursskräcken. Dessutom en hel hög med andra typer av kaninsamhällen, organiserade på helt olika sätt.

Fy farao vad bra den här boken är. Och nu har den blivit seriebok.

1772703291611.png
Det här är vansinnesvackert tecknat. Minst 1/3 av boken är denna typ av pastorala reklambilder för en lantlig semester i England.

Sturm och Sutphin
Precis som boken lurar folk från början gör även tecknarstilen det. Gulliga kaniner? Det måste vara en gullig historia. Tecknarstilen här är fluffig, med stora ögon och vackra naturvyer. Man kan nästan känna vinden susa i det långa gräset.

Men inte fasen är det gulligt inte. S & S väjer inte för mörkret, blodet och våldet i historien. Det porträtteras med precis samma intensitet som det förtjänar. Jag är dessutom extra förtjust i hur de snickrar om sin tecknarstil till de religiösa myternas berättande.

1772703337979.png
Blod, våld, hot om nära förestående död. Som vanligt i en bok om fluffiga kaniner.

Fast det mest fascinerande är nog att de lyckas designa alla kaniner så man känner igen dem, trots att man tror att de kommer blandas ihop precis hela tiden när man ser de första sidorna. Sen vänjer man sig och vips är de lika unika som om man läst om människor istället. Trots att alla är gråbruna kaninstumpar. Och ansiktsuttrycken sen. Fantastiskt.

1772703442371.png
Skulle du köpa en begagnad bil av kaninen till höger?

TLDR
Jag måste sluta här, för annars kommer det bara bli hyllning på hyllning på hyllning. En lysande seriefiering av en av mina absoluta favoritromaner.

Läs den. Nu. Helst igår.
 

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

Nä. Den här var inget vidare.

1773138282467.png

Handling
Det här är en seriebok i gränslandet barn och ungdom, om att hitta sig själv och att respektera andra. Våra huvudpersoner är tre monster, som lever som hemlösa i en helt vanlig storstad. De har knasig hudfärg (grön, blå, etc) och horn, spetsiga tänder, långa öron och annat som gör att de ser definitivt icke-mänskliga ut. Men så kommer de på att de kan ta sig vart de vill på Halloween, när alla ändå är utklädda. De söker den mytiska platsen Haven där det sägs att monster kan vara säkra från människor i allmänhet och de onda skurkarna i monsterjägarsällskapet Nattens Riddare i synnerhet.

Tecknarstil
Det är en enkel och oskuggad stil, som påminner mig mer om just barnserier än ungdomsserier. Lite platt och raspigt, och även om det är färglatt är det matta färger som gäller. I alla fall fram tills det lyckliga slutet. Inte min favoritstil, men helt okej.

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.

TLDR
Inget fel att läsa den här, men det är verkligen inte ett måste.
 
Khan said:

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

...

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.
Click to expand...
Hur är den jämfört med barnböckerna om Monstret Frank (Mats Strandberg, illustrerat av Sofia Falkenhem) som har liknande tema?
 

Hello sunshine - Keezy Young​

Det här var bra grejer.

1773325668801.png

Vad är då detta?
Alice Alex is missing! Vad har hänt? Och varför? Vi är i en icke namngiven småstad i Amerikat, i någorlunda nutid. Våra karaktärer är sjutton, och har alla en koppling till Alex.

När Noah kommer tillbaka från sitt sommarkollo är Alex borta. Varken Jamie (Alex tvillingbror) eller de båda barndomsvännerna Sky och Izzy vet mer än att något hänt. Polisen gör ingenting, Alex och Jamies pappa verkar ha gått in i letargisk depression pga händelsen, och det är upp till tonåringarna att leta.

Övertid ökar stämningen från tonårsdrama och deckare till först skräck, och sedan mot det övernaturliga. Stegringen sker långsamt och ohyggligt smidigt även i bild. Det är inte Youngs första rodeo i seriemediet, och herreminje vad hen behärskar ansiktsuttryck. Trots den enkla stilen där ett helt ansikte kan bestå av bara fyra streck är det hela tiden extremt tydligt när vi får se tvivel, skräck, nervositet och alla andra känslor. Makalöst bra.

Det lyfter också det finfina karaktärsarbetet. Vi får ett kapitel från varje huvudpersons perspektiv, och allihop är OHYGGLIGT väl gestaltade. Mörkret i historien färgas av var och ens egna erfarenheter av den försvunne Alex, förutom de egna erfarenheterna.

Metaforer? Sanning!
Det är lite tråkigt att det bästa i serieboken inte kan berättas om utan att spåjla rätt mycket, så jag nöjer mig med att säga att den utmanar och undviker de värsta klassiska klyschorna om historier kring psykisk ohälsa på ett sätt som i princip får mig att vilja förbjuda de klyschorna från att användas igen. Har de vänts på så här effektivt och snyggt borde de inte få skrivas igen. Punkt.

Finns det något negativt då?
Ett fåtal storyknutar löses lite för lätt (självklart visar det sig att det medium de väljer på slump visar sig ha personlig koppling till hela mysteriet), eller när en lite för stor del av ledtrådarna knyts ihop som ett villospår.

Men det är verkligen inget som skapar problem för historien som helhet eller för vad Young vill få fram.

TLDR
Rekommenderas varmt! Särskilt till de som gillar bra karaktärsbyggen och ungdomsdrama. Lite som Stranger Things. Fast bra.
 
@DeBracy lyfte en obehaglig sanning nyss. Kan man få hjälp av någon admin att flytta relevanta inlägg och recensioner till årets tråd istället?
 

Always raining here - Hazel & Bell​

Trots titeln utspelar sig inte denna seriebok i Borås.

1773851395392.png

Handling och tema och tempo
Detta är en tonårshistoria i regnbågsromansens och karaktärsdramats tecken. I första hand hänger vi med Carter. Han är en rätt extrovert slacker som någorlunda nyss upptäckt att han är gay. Men i hans lilla skola finns det knappt ens en handfull potentiella pojkvänner, och ingen vill ha honom. Och inte kan han flörta heller.

Trots att han inte vet vad han håller på med lägger han an å det grövsta på Adrian, en trevlig och ganska klassisk högpresterare vars största intresse är skolans teaterförening. Samtidigt lägger han stor tid på att oroa sig för framtiden, plugga och fundera över universitet och colleges. Han varken gillar Carter, eller har tid med ett förhållande just nu.

Men sedan handlar i princip allt om deras vänskap. Den växer fram när Carter visar sig vara en vettig kille under en fest som snart urartar till fylleslag (det är ju ändå tonåringar) och de blir vänner. Adrian och Carter börjar hänga, integrera sin egen kompiskrets med den andres, och bli närmare och närmare vänner.

Det är riktigt snyggt gjort.

Tecknarstil
Jag vet exakt ingenting om H&B eller vilka som gömmer sig bakom respektive pseudonym, men tjoflöjt vad de kan berätta. Mycket visas i tysta rutor, och replikerna är alltid precis lagom långa för att få flyt. Grundstilen ser rätt oskolad ut, som om de mer lärt sig av att härma andra webbserier än att djupstudera kurslitteratur på valfri konstkola.

De sunkiga väderförhållandena och naturvyerna målas fint, och det är ingen slump att boken heter som den gör. Att regn tvingar folk närmare varandra rent fysiskt är en återkommande grej i boken - in under samma paraply, eller in i samma trånga bil eller liknande. Det är snyggt gjort. Jag vet inte om det är medvetet, men det känns helt klart som ett tema. “Vi är nära varandra för att vi måste, men vi blir vänner ändå”.

TLDR
En rysligt snygg HBTQ+-historia för tonåringar och unga vuxna som även gamlingar som jag kan uppskatta. Efter en ingång fylld med bitvis obekväm humor lugnar den snart ner sig och blir otvetydigt lysande.

Rekommenderas.
 

Hunger’s Bite - Taylor Robin​

Hm. Brutalskräck för barn? Varför inte?

1773853799674.png

Vampyr, monster, kapitalism
Varför jobba med subtila metaforer när man kan låta bli? Jag menar, på baksidan till boken står det A specter is haunting the Atlantic! Så ni kan ju ana vilka metaforer det hela handlar om.

Vår huvudperson är Neeta Pandey, uppvuxen på viktorianska (?) SS Lark tillsammans med sin bror. Brorsan har blivit anställd som springpojke i besättningen, men Neeta är fortfarande för ung. Hon är istället fri som en fågel att springa skeppet runt med sin styvbrorsa Emery Botwright. Neeta och brorsan är nämligen adopterade av skeppets kapten, efter att deras mamma dog när hon var i kaptenens tjänst.

Men SS Lark har hamnat i ekonomiskt klammer och den mystiska Mr Honeycutt har köpt upp både skepp och skulder. Ständigt leende, aldrig utan sina solglasögon, är han helt klart bokens stora stjärna. Enigmatisk, oförutsägbar och ett monster. Men tydligt blir det inte förrän en bit in.

9781454950257_p2_v2_s600x595.jpg

Litet exempel på en av bokens första uppslag. Notera särskilt rutorna längst ner till vänster och hur färgerna förstärker vad som pågår inne i huvudet på den som avbildas.

Däremot är det tydligt att något är fel på Mr Farley, en av passagerarna. Och det är att han är vampyr. Och hemlig agent. Och expert på det övernaturliga. Han ska egentligen bara observera och undersöka, men dras snart in i ett skarpt och mörkt mysterium, där personal och tredjeklasspassagerare överarbetas in absurdum eller försvinner en efter en. Neeta vill förstå vad som händer, då hennes bror som sagt är en av de som drabbas. Deras vägar korsas och mysteriet får sin lösning.

Teckningar?
Det här känns mer som en skolad tecknare än Always raining here. Välavvägda färgskalor med ofta inzoomade personporträtt för att fånga någons förändring i sinnesstämning. Tydliga personer, med många inspirationer av klassisk konst. Bara det att de som fångats av Honeycutts verklighet blivit kubistiska, liksom. Sjukt kul.

Hungers-Bite-Page-8-1000x642.jpg

Lite mer högupplöst bild - denna är första gången vi får se Mr Honeycutt. Det där är inte ens hälften så brett som han ler senare i boken.

Eller det grymt duktiga vinkandet om en av bokens i efterhand uppenbara twistar, som jag trodde var ett val av stiliserad tecknarstil, men visade sig vara det och en förhandsvink om vad som komma skulle.

Och så omslaget då. Det är minst 40% kompatibelt med Mörk Borg rakt av.

TLDR
Bra långsamt stegrande skräck för ungdomar och unga vuxna. Långt mörkare än du tror när du börjar. Men rysligt bra hela vägen in i mål. Rekommenderas.
 

A perfect place to call home - Julia Nascimento​

1774448340080.png
Det här är lite ögonblicksbilder och vardagsskildringar i grund. Vi får följa med Nascimento och hennes karl Felipe från nio år i Japan till flytten till Sverige. De kommer till Sverige mitt under pågående pandemi och det är inte den lättaste tiden i världen att bli kompis med sina grannar.

Någon kort episod handlar om när hennes mamma hälsar på, en annan om när de går på SFI, ännu någon annan om att leta bostadsannonser. Lite allmänt och blandat.

Däremot avslutas alltihop med betydligt seriösare och jobbigare ämnen, främst från Nascimentos ursprungsland Brasilien. Det är genuint jobbigt när hon pratar med sina äldre släktingar (främst svärförälrdarna) som minns militärdiktaturen i Brasilien, och parallellerna de kan dra till hur Tidöregeringen jobbar här. Både jag och hon tvivlar på att det ska bli just en militärjunta som styr Sverige, men det är fasen inte bekvämt att det går att ens börja se att det spårar åt det hållet.

Jag vet inte riktigt vem som ska läsa det här - den är lugn och saklig, lättuggad och i början putslustig. Kul att se Sverige lite utifrån, liksom. Men det känns mer som om någon som skapat serier för internet fått bokkontrakt och bara fyllt den med bôs. Inte som om det finns någon genuint sammanhållen tanke. Flera olika idéer som tryckts ihop i en ganska tunn bok. Inget är dåligt. Men jag har ingen röd tråd.
 

We could be magic - Marissa Meyer & Joelle Murray​

En färgglad historia för tonårsåldern, om att få sitt drömjobb och inse att det inte är som man trott.

1774458859371.png

Plått och handling
Vår huvudperson Tabitha är hundra procent inne på Sommer och Sommerland. Av uppenbara skäl kan Meyer inte skriva rakt ut att det handlar om Disney och Disneyland, men ni fattar nog ändå. Ända sedan barnsben har hon velat jobba på Sommerland och allra helst få bli en av prinsessorna där.

Nu får hon sommarjobbet och tror att alla drömmar ska slå in… Men så blir det inte. Hon landar istället i ett av matstånden medan hon börjar träna, träna och träna inför nästa omgång auditions för prinsessorna. Det drar ut på tiden, och hon fördriver den med sin träning och en romantisk sidoplått.

Men i slutet visar det sig förstås vara kris och Tabitha hoppar in i en parad utan tillstånd utklädd till en prinsessa hon inte är tränad för. Allt löser sig ändå, för naturligtvis kommer fröken Sommer själv och räddar Tabitha från en utskällning.

Teckningsstil
Jag är så glad att folk faktiskt vågar teckna med hela färgpaletten i den här genren. Det är genuint aptråkigt när det var färgskalan gråbrunbeige svart som var ända tillåtna paletten. Här är det färgsprakande, glatt och vältecknat. Det är i någon mån ett sagoland som målas upp - Sommerland ska ju vara uppbyggt för att härma gamla sagofilmer precis som Disneyland. Det rullar riktigt bra i och med det färgsprakande i bild.

Det är en bok som på något sätt lyckas vara glad genom tecknarstilen, vilket jag inte kan sätta fingret på riktigt. Men det funkar riktigt bra. Kanske hjälper det att det är just YA, med fokus snarare på Y än på A. Ett romantiskt skimmer över teckningarna som förstärks av texten.

Men ändå…
Jag tycker nog det här är lite för dumt. Inte karaktärerna - de är genomgående riktigt bra. Däremot är storyn lite för lätt att förutse. Jag förutsåg slutet redan halvvägs in i boken och jag fick rätt på nästan varenda punkt jag gissade mig till. Det är heller inte riktigt någon upplyftande historia ur ett klassperspektiv. Jag är hundra procent för att boken jobbar med kroppspositivism och allt det där. Men är det verkligen en lyckad bana på din berättelse att du får dra in flera miljoner åt en miljardär som aldrig låter dig få mer än en bråkdels bråkdel av pengarna? Jag vet inte jag…

Jaja. Klart läsvärt ändå, men se noga till att ha på dig dina myspysglasögon och ifrågasätt inte narrativets punchline. Väl värd att köpa in för landets bibliotekarier.
 

Mina drömmars mack - Tommy Sundvall​

Låt mig börja med att vara ärlig. Jag gillar inte Sundvalls tidigare grejer. Han skriver om otrevliga karaktärer som gör otrevliga saker, där den enda lyckan finns i att de oftast gör det mot varandra eller åtminstone andra i samma nivå av rövhåleri. Ibland folk som är värre. Men det finns aldrig någon att heja på, aldrig någon att tycka om, aldrig någon att känna sympati för. I Folkbokförd i Rännstenen var jag genuint sur på att jag läste boken när jag var klar. Jag till och med avrådde folk från att läsa den.

1774459725503.png

Med det sagt…
Nu skriver Sundvall istället självbiografiskt. Mer nedtonat än hans fiktion, och inte alls lika galet. Det är ändå knäppa grejer som händer när han väl lämnar sitt jobb i Stockholm och flyttar till Kramfors på heltid. Han börjar jobba på titelns mack, och det är galna kollegor, diverse bygdeoriginal som kunder och allt möjligt annat i vardagsskildringen. Den flickvän som drar honom till Kramfors får vi däremot knappt se.

Teckningsmässigt är det på nivå med tidigare verk. Oskolat, enkelt på en nivå som inte är otrevlig. Lite enformig i längden, men inte så farligt. Det passar rätt bra för att fånga känslan av total monotoni, trots att varje dag är annorlunda egentligen. Det mest dramatiska som händer är när de får en mjukglassmaskin, liksom.

Ibland flikar Sundvall in med klassanalys. Han är fullt medveten om att han gått från ett välbetalt tjänstemannajobb till ett rent arbetarklassyrke i tjänstesektorn. Han har däremot svårt att acceptera att det skulle vara fulare, eller förtjäna mindre status. Där är jag helt enig.

Så i slutändan är nog det här den bästa bok jag läst av Sundvall. Men det är mest för att de andra är sämre och otrevligare. Jag är inte negativ, mest inte så positiv heller. Men han kan pacing i alla fall. Boken blir inte så lång att jag blir trött eller förbannad på dess brister.

Helt okej.
 

Åter till Gallien - Goscinny och Uderzo​

Mer Asterix åt folket!

1774460325924.png

Det här är album nummer 32 och är egentligen ett samlingsalbum av specialserier. Bitvis har nämligen G&U fått teckna kortare historier till olika serietidningar, skolböcker, dagstidningar och så vidare. Noveller, så att säga. Här samlas allihop i en bekväm albumlängd tillsammans med lite kommentarer om när och var alla historier kommer ifrån.

Den absoluta höjdpunkten är de två sista historierna som handlar om G & U själva. De näst sista är lite längre och handlar om när de av en slump träffar Obelix ättling i nutid. Bara en sån sak. Sista historien är en sida och beskriver hur deras process går till när de får idéer.

Jag fnissade högljutt.

TLDR
Är du det minsta intresserad av Asterix är det här en fröjd att läsa. Lite extra i vuxen ålder vågar jag påstå.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top