WRNU:s serieklubb 2026

Watership Down: The graphic novel - Richard Adams, James Sturm och Joe Sutphin​

Hej och hå. Den här tog mer än jag trodde den skulle göra.

1772703267564.png

Den långa flykten
Har ni inte läst Watership Down / Den Långa Flykten? Åtgärda. Jag väntar.

Så. Klart? Bravo. Visst är det en av världens bästa fantasyromaner? Fast det egentligen “bara” handlar om en skock kaniner som bygger en ny håla och ett nytt samhälle en bit bort från sitt ursprungshem?

För det är så mycket mer. Richard Adams har uppfunnit en av de mest tilltalande mytcykler / religioner jag någonsin sett i en fantasyroman. Ovanpå det ett fantastiskt språk skapat specifikt för kaninernas behov och verklighet. Verb som inte ens går att fullt översätta utan att det blir en hel paragraf. Legender som handlar om kaninspecifika trauman och förklarar den evigt närvarande rovdjursskräcken. Dessutom en hel hög med andra typer av kaninsamhällen, organiserade på helt olika sätt.

Fy farao vad bra den här boken är. Och nu har den blivit seriebok.

1772703291611.png
Det här är vansinnesvackert tecknat. Minst 1/3 av boken är denna typ av pastorala reklambilder för en lantlig semester i England.

Sturm och Sutphin
Precis som boken lurar folk från början gör även tecknarstilen det. Gulliga kaniner? Det måste vara en gullig historia. Tecknarstilen här är fluffig, med stora ögon och vackra naturvyer. Man kan nästan känna vinden susa i det långa gräset.

Men inte fasen är det gulligt inte. S & S väjer inte för mörkret, blodet och våldet i historien. Det porträtteras med precis samma intensitet som det förtjänar. Jag är dessutom extra förtjust i hur de snickrar om sin tecknarstil till de religiösa myternas berättande.

1772703337979.png
Blod, våld, hot om nära förestående död. Som vanligt i en bok om fluffiga kaniner.

Fast det mest fascinerande är nog att de lyckas designa alla kaniner så man känner igen dem, trots att man tror att de kommer blandas ihop precis hela tiden när man ser de första sidorna. Sen vänjer man sig och vips är de lika unika som om man läst om människor istället. Trots att alla är gråbruna kaninstumpar. Och ansiktsuttrycken sen. Fantastiskt.

1772703442371.png
Skulle du köpa en begagnad bil av kaninen till höger?

TLDR
Jag måste sluta här, för annars kommer det bara bli hyllning på hyllning på hyllning. En lysande seriefiering av en av mina absoluta favoritromaner.

Läs den. Nu. Helst igår.
 

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

Nä. Den här var inget vidare.

1773138282467.png

Handling
Det här är en seriebok i gränslandet barn och ungdom, om att hitta sig själv och att respektera andra. Våra huvudpersoner är tre monster, som lever som hemlösa i en helt vanlig storstad. De har knasig hudfärg (grön, blå, etc) och horn, spetsiga tänder, långa öron och annat som gör att de ser definitivt icke-mänskliga ut. Men så kommer de på att de kan ta sig vart de vill på Halloween, när alla ändå är utklädda. De söker den mytiska platsen Haven där det sägs att monster kan vara säkra från människor i allmänhet och de onda skurkarna i monsterjägarsällskapet Nattens Riddare i synnerhet.

Tecknarstil
Det är en enkel och oskuggad stil, som påminner mig mer om just barnserier än ungdomsserier. Lite platt och raspigt, och även om det är färglatt är det matta färger som gäller. I alla fall fram tills det lyckliga slutet. Inte min favoritstil, men helt okej.

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.

TLDR
Inget fel att läsa den här, men det är verkligen inte ett måste.
 
Khan said:

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

...

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.
Click to expand...
Hur är den jämfört med barnböckerna om Monstret Frank (Mats Strandberg, illustrerat av Sofia Falkenhem) som har liknande tema?
 

Hello sunshine - Keezy Young​

Det här var bra grejer.

1773325668801.png

Vad är då detta?
Alice Alex is missing! Vad har hänt? Och varför? Vi är i en icke namngiven småstad i Amerikat, i någorlunda nutid. Våra karaktärer är sjutton, och har alla en koppling till Alex.

När Noah kommer tillbaka från sitt sommarkollo är Alex borta. Varken Jamie (Alex tvillingbror) eller de båda barndomsvännerna Sky och Izzy vet mer än att något hänt. Polisen gör ingenting, Alex och Jamies pappa verkar ha gått in i letargisk depression pga händelsen, och det är upp till tonåringarna att leta.

Övertid ökar stämningen från tonårsdrama och deckare till först skräck, och sedan mot det övernaturliga. Stegringen sker långsamt och ohyggligt smidigt även i bild. Det är inte Youngs första rodeo i seriemediet, och herreminje vad hen behärskar ansiktsuttryck. Trots den enkla stilen där ett helt ansikte kan bestå av bara fyra streck är det hela tiden extremt tydligt när vi får se tvivel, skräck, nervositet och alla andra känslor. Makalöst bra.

Det lyfter också det finfina karaktärsarbetet. Vi får ett kapitel från varje huvudpersons perspektiv, och allihop är OHYGGLIGT väl gestaltade. Mörkret i historien färgas av var och ens egna erfarenheter av den försvunne Alex, förutom de egna erfarenheterna.

Metaforer? Sanning!
Det är lite tråkigt att det bästa i serieboken inte kan berättas om utan att spåjla rätt mycket, så jag nöjer mig med att säga att den utmanar och undviker de värsta klassiska klyschorna om historier kring psykisk ohälsa på ett sätt som i princip får mig att vilja förbjuda de klyschorna från att användas igen. Har de vänts på så här effektivt och snyggt borde de inte få skrivas igen. Punkt.

Finns det något negativt då?
Ett fåtal storyknutar löses lite för lätt (självklart visar det sig att det medium de väljer på slump visar sig ha personlig koppling till hela mysteriet), eller när en lite för stor del av ledtrådarna knyts ihop som ett villospår.

Men det är verkligen inget som skapar problem för historien som helhet eller för vad Young vill få fram.

TLDR
Rekommenderas varmt! Särskilt till de som gillar bra karaktärsbyggen och ungdomsdrama. Lite som Stranger Things. Fast bra.
 
@DeBracy lyfte en obehaglig sanning nyss. Kan man få hjälp av någon admin att flytta relevanta inlägg och recensioner till årets tråd istället?
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top