WRNU:s serieklubb 2025

[God45]

Eftersom vi är i serietråden:

Brian Azzarello blev så upprörd över Misaimed Fandom till psykopaten Lono i 100 Bullets att han skrev en grotesk tortyrscen med denne som utövare för att slippa det i framtiden.

Det hjälpte inte.

Jag tycker alltid författarna som skriver de här karaktärerna är tramsiga när de inte gillar att folk hejar på monstren de skrivit. Människor är empatimaskiner. Går vi i någons skor och ser världen ur deras ögon ett tag kommer vi heja på dem. Trevor i GTA, Breaking Bad, Mad Men, Game of Thrones och Satan i Paradise Lost. Ingen ör så hemsk att vi inte hejar på dem om vi följer dem.

 

[Khan]

Jag tycker alltid författarna som skriver de här karaktärerna är tramsiga när de inte gillar att folk hejar på monstren de skrivit. Människor är empatimaskiner. Går vi i någons skor och ser världen ur deras ögon ett tag kommer vi heja på dem. Trevor i GTA, Breaking Bad, Mad Men, Game of Thrones och Satan i Paradise Lost. Ingen ör så hemsk att vi inte hejar på dem om vi följer dem.

Både ja och nej. Jag förstår hur du tänker och ska väl villigt erkänna att jag hejat på en hel del av dem i deras egna historier. Men poängen är ju att man ska tänka utanför de där dramaturgiska hjulspåren som dragits upp femtioelva gånger förr. Om tex. vi haft exakt samma dramaturgiska kurva och sympatiska ögonblick för Walter White, men han hade startat en ungdomsgård eller börjat odla julgranar istället för att jobba med meth, hade jag fått samma känslomässiga läge. Det Vince Gilligan sagt i ett gäng intervjuer är ju att han ville se hur ond man kan göra en karaktär och ändå få folk att behålla sympatierna för den.

Så om vi sett Walther White utanför dramaturgin kan vi liksom inte heja på honom alls. För han är ett sjujäkla monster. En träning i att försöka se historien utifrån, som kan appliceras som allmän medieträning även för hur journalister skriver artiklar, tex. Hitta det dramaturgiska jävet så att säga.

Gäller även någon av de stora Punisher-författarna vill jag minnas, men jag kommer inte ihåg namnet just nu. Men uttryckligen var temat i hans punisher-run "Frank löser bara problem på extremt kort sikt, medan han på lång sikt skapar kaos och förödelse även för allmänheten". Typ.

 

[JohanL]

Gäller även någon av de stora Punisher-författarna vill jag minnas, men jag kommer inte ihåg namnet just nu. Men uttryckligen var temat i hans punisher-run "Frank löser bara problem på extremt kort sikt, medan han på lång sikt skapar kaos och förödelse även för allmänheten". Typ.

Återväxten inom maffian i Marvel är helt otrolig - Frank Castle kan massakrera hundratals om året i all evighet utan att återväxten hotas.

 

[JohanL]

The Power Fantasy #16 kom ut här i veckan, och den ska fortsätta efter det här numret, som var upplagt för att hålla öppet för bägge alternativen!

Föga oväntat händer det mycket saker, och det går knappt att låta bli att spoila. Alla de logiska sakerna händer skoningslöst, och jag uppskattar alltid när man långt senare ser att författaren hade plåtkoll från ruta 1. (Den oavslutade serien Morning Glories är ett annat exempel.)



Jag säger "århundradets näst bästa serie (efter The Unwritten)", och det är mycket för att den är så mycket kortare än så länge.

 

[Gurgeh]

The Power Fantasy #16 kom ut här i veckan, och den ska fortsätta efter det här numret, som var upplagt för att hålla öppet för bägge alternativen!

Det var goda nyheter. The Power Fantasy är det intressantaste någon har gjort med superhjältar på väldigt länge.

Och nu ser jag att nästa album bara är två månader bort.

 

[Paal]

Just, den hörde jag talas om när den var helt ny, men har glömt bort den sedan dess. Ska kollas upp!

 

[Khan]

Motherlover - Lindsay Ishihiro​

Eisnernominerad queer familjebildning på kanadensiska? Tack så mycket, gärna mer.



Vad är detta?
Alltihop börjar vid när det är dags att lämna barnen på skolan på terminens första dag. Där möts nyinflyttade Alex (ett barn) och Imogen (fyra barn) och blir vänner. Trots att de egentligen är väldigt olika. Alex är sluten högpresterare, definitionen av typ A-människa. Imogen hoppade av college och blev heltidsmamma, en klassisk hemmafru.

Över tid växer vänskapen fram. Alex introducerar Imogen för sina coola queer-kompisar, vilket triggar Imogens nervositet kring att hon inte gjort något med sitt liv. Imogens lugn och värme löser sakta upp Alexs höga murar.

Format och struktur
Det fina är att det hela tar fart på oväntat sätt. För visst tror man att de ska falla för varandra kvickt när man ser att den här är en regnbågsbok? Men icke! Allt handlar mycket mer om att nå varandra och familjebildning. När Imogens familj drabbas av en kris flyttar hon och fyra barn in hos Alex och i kaoset växer de närmare varandra än någonsin.

Att de blev ett par trodde jag skulle hända som start på akt 2, men så var det verkligen inte. I strukturen är det många liknande överraskningar, instick från håll jag inte anade på långa vägar.

Annat oväntat?
Ja, det är en grej att alla Alex vänner är fit och fräscha och tatuerade, medan Imogen knallar runt i slafskläder och är mullig. När det hela började och Alex tar med henne på en löprunda blev jag genuint rädd att viktnedgång skulle vara ett tecken på Imogens framgång och karaktärsutveckling, men så var det inte! Den symboliseras istället av en ny frisyr en bit in. Överlag är serien bra på att visa annat än översnygga superhjältekroppar. Bra skit.

Tecknarstilen är färgsprakande, men ändå jordnära. Det är lite schvung i strecken ibland när folk rör sig snabbt, sådär som jag minns från nittiotalet-tidiga nollnoll-talets stil. Tom Fowler, tex. Men det är verkligen inte någon stor grej, utan känns mer modern indie-stil. Även om det känns fånigt att nämna påminns jag mest om Heartstopper. Förstås.

Det här började som en spinoff på webbserien How Baby, men har inget med den att göra egentligen. Jag tvivlar på att Ishihiro inte hade en plan på att göra bok av det från start, med tanke på hur välbyggd den dramatiska kurvan i storyn är. Den är precis så lång som den behöver vara, och inte en sida för mycket.

Om något hade jag gärna haft mer, för det här är en en bok om karaktärer man vill umgås med. Och då är det tråkigt när man inte får göra det längre.

TLDR
Givet köp för alla regnbågshyllor ute på våra bibliotek. Rekommenderad läsning för alla som vill läsa romantik om folk närmare 40 än 20.

Galet bra. Jag vill ha mer, både om karaktärerna och från Ishihiro.

 

[Khan]

Tall water - S J Sindu & Dion MDB​

Det här var tyngre än jag trott. Men riktigt bra.



Handling, etc
Nimmi bor med sin ensamstående far mitt i South Dakota. Hon är sjutton, och i en sökande fas. I alla år har hon brevväxlat med sin mor på Sri Lanka. Mamma kommer inte loss pga visumregler, och för att hon driver ett barnhem mitt i den krigszon norra Sri Lanka är.

När pappa får ett nytt journalistiskt uppdrag på Sri Lanka (han är van krigskorrespondent) ser hon till att följa med för att äntligen få träffa sin mamma som hon inte sett sedan hon var bäbis.

Att ge sig in i ett genomkorrupt land med pågående inbördeskrig är inte det lättaste, särskilt inte för någon som växt upp relativt skyddat i Amerikat. Att träffa sin mamma man längtat efter hela livet är heller inte det lättaste. Sen slår tsunamin till och allt blir än mer kaos.

Tecknarstil
Dion MDB jobbar med en matt palett. Det är visserligen helt färgsatt, men det är aldrig lika glatt som i tex. Motherlover som jag läste nyss. I vissa drömsekvenser kan det fladdra till i färgskalan, men för det mesta känns det jordnära, avskalat, “realistiskt” i brist på bättre ord. Det gör att de mörkare delarna av historien slår hårt. Dessutom ser vår unga huvudperson verkligen ung ut, och barnen på barnhemmet än mer unga, vilket bidrar än mer. Det är något med den enkla hantverksskickligheten i det här som gör det svårt att sätta fingret på exakt vad som är bra.


Kolla färgskalan här. Grådassigt regn och de enda färgklickarna är våra huvudpersoner. Riktigt snyggt gjort för att dra våra ögon till det som spelar roll, och samtidigt ge emfas åt att vardagen är trist och det är dags att hitta något nytt.

TLDR
Bra och drabbande bok, som berättar mer i bilder än i ord. Tog mig c:a två timmar att läsa, och jag fick defintivt mersmak på både Sindu och MDB.

Rekommenderas.

 

[Khan]

Watership Down: The graphic novel - Richard Adams, James Sturm och Joe Sutphin​

Hej och hå. Den här tog mer än jag trodde den skulle göra.



Den långa flykten
Har ni inte läst Watership Down / Den Långa Flykten? Åtgärda. Jag väntar.

Så. Klart? Bravo. Visst är det en av världens bästa fantasyromaner? Fast det egentligen “bara” handlar om en skock kaniner som bygger en ny håla och ett nytt samhälle en bit bort från sitt ursprungshem?

För det är så mycket mer. Richard Adams har uppfunnit en av de mest tilltalande mytcykler / religioner jag någonsin sett i en fantasyroman. Ovanpå det ett fantastiskt språk skapat specifikt för kaninernas behov och verklighet. Verb som inte ens går att fullt översätta utan att det blir en hel paragraf. Legender som handlar om kaninspecifika trauman och förklarar den evigt närvarande rovdjursskräcken. Dessutom en hel hög med andra typer av kaninsamhällen, organiserade på helt olika sätt.

Fy farao vad bra den här boken är. Och nu har den blivit seriebok.


Det här är vansinnesvackert tecknat. Minst 1/3 av boken är denna typ av pastorala reklambilder för en lantlig semester i England.

Sturm och Sutphin
Precis som boken lurar folk från början gör även tecknarstilen det. Gulliga kaniner? Det måste vara en gullig historia. Tecknarstilen här är fluffig, med stora ögon och vackra naturvyer. Man kan nästan känna vinden susa i det långa gräset.

Men inte fasen är det gulligt inte. S & S väjer inte för mörkret, blodet och våldet i historien. Det porträtteras med precis samma intensitet som det förtjänar. Jag är dessutom extra förtjust i hur de snickrar om sin tecknarstil till de religiösa myternas berättande.


Blod, våld, hot om nära förestående död. Som vanligt i en bok om fluffiga kaniner.

Fast det mest fascinerande är nog att de lyckas designa alla kaniner så man känner igen dem, trots att man tror att de kommer blandas ihop precis hela tiden när man ser de första sidorna. Sen vänjer man sig och vips är de lika unika som om man läst om människor istället. Trots att alla är gråbruna kaninstumpar. Och ansiktsuttrycken sen. Fantastiskt.


Skulle du köpa en begagnad bil av kaninen till höger?

TLDR
Jag måste sluta här, för annars kommer det bara bli hyllning på hyllning på hyllning. En lysande seriefiering av en av mina absoluta favoritromaner.

Läs den. Nu. Helst igår.

 

[Khan]

Masks: a graphic novel - Margaret Rae, Brian Nathanson & Beck Kubrick​

Nä. Den här var inget vidare.



Handling
Det här är en seriebok i gränslandet barn och ungdom, om att hitta sig själv och att respektera andra. Våra huvudpersoner är tre monster, som lever som hemlösa i en helt vanlig storstad. De har knasig hudfärg (grön, blå, etc) och horn, spetsiga tänder, långa öron och annat som gör att de ser definitivt icke-mänskliga ut. Men så kommer de på att de kan ta sig vart de vill på Halloween, när alla ändå är utklädda. De söker den mytiska platsen Haven där det sägs att monster kan vara säkra från människor i allmänhet och de onda skurkarna i monsterjägarsällskapet Nattens Riddare i synnerhet.

Tecknarstil
Det är en enkel och oskuggad stil, som påminner mig mer om just barnserier än ungdomsserier. Lite platt och raspigt, och även om det är färglatt är det matta färger som gäller. I alla fall fram tills det lyckliga slutet. Inte min favoritstil, men helt okej.

Men vad är det som inte funkar då?
Jag tycker det här är en rätt banal historia, där varje karaktär är en stereotyp. Det är en urtråkig skurk, och metaforen monster = hbtq+-folk har gjort så många gånger förr och så mycket bättre. Det är aldrig det att jag kan peka på något och säga att det är dåligt (utöver skurken), men jag kan heller aldrig peka på något och säga att det är unikt eller bäst i klassen. Jag påminns hela tiden om bättre varianter av exakt samma metafor, grundstory och så vidare.

TLDR
Inget fel att läsa den här, men det är verkligen inte ett måste.