WRNU:s serieklubb 2025

Eftersom vi är i serietråden:

Brian Azzarello blev så upprörd över Misaimed Fandom till psykopaten Lono i 100 Bullets att han skrev en grotesk tortyrscen med denne som utövare för att slippa det i framtiden.

Det hjälpte inte.

Jag tycker alltid författarna som skriver de här karaktärerna är tramsiga när de inte gillar att folk hejar på monstren de skrivit. Människor är empatimaskiner. Går vi i någons skor och ser världen ur deras ögon ett tag kommer vi heja på dem. Trevor i GTA, Breaking Bad, Mad Men, Game of Thrones och Satan i Paradise Lost. Ingen ör så hemsk att vi inte hejar på dem om vi följer dem.
 
Jag tycker alltid författarna som skriver de här karaktärerna är tramsiga när de inte gillar att folk hejar på monstren de skrivit. Människor är empatimaskiner. Går vi i någons skor och ser världen ur deras ögon ett tag kommer vi heja på dem. Trevor i GTA, Breaking Bad, Mad Men, Game of Thrones och Satan i Paradise Lost. Ingen ör så hemsk att vi inte hejar på dem om vi följer dem.
Både ja och nej. Jag förstår hur du tänker och ska väl villigt erkänna att jag hejat på en hel del av dem i deras egna historier. Men poängen är ju att man ska tänka utanför de där dramaturgiska hjulspåren som dragits upp femtioelva gånger förr. Om tex. vi haft exakt samma dramaturgiska kurva och sympatiska ögonblick för Walter White, men han hade startat en ungdomsgård eller börjat odla julgranar istället för att jobba med meth, hade jag fått samma känslomässiga läge. Det Vince Gilligan sagt i ett gäng intervjuer är ju att han ville se hur ond man kan göra en karaktär och ändå få folk att behålla sympatierna för den.

Så om vi sett Walther White utanför dramaturgin kan vi liksom inte heja på honom alls. För han är ett sjujäkla monster. En träning i att försöka se historien utifrån, som kan appliceras som allmän medieträning även för hur journalister skriver artiklar, tex. Hitta det dramaturgiska jävet så att säga.

Gäller även någon av de stora Punisher-författarna vill jag minnas, men jag kommer inte ihåg namnet just nu. Men uttryckligen var temat i hans punisher-run "Frank löser bara problem på extremt kort sikt, medan han på lång sikt skapar kaos och förödelse även för allmänheten". Typ.
 
Gäller även någon av de stora Punisher-författarna vill jag minnas, men jag kommer inte ihåg namnet just nu. Men uttryckligen var temat i hans punisher-run "Frank löser bara problem på extremt kort sikt, medan han på lång sikt skapar kaos och förödelse även för allmänheten". Typ.
Återväxten inom maffian i Marvel är helt otrolig - Frank Castle kan massakrera hundratals om året i all evighet utan att återväxten hotas.
 
Egentligen hade jag tänkt skriva om allt jag läst i kronologisk ordning, men IDWs Transformers vol 2 är tolv volymer lång och för min egen skulle skriver jag en mastodonttext där jag sammanfattar varje albums handling. Så nu hoppar jag lite, och skriver om de två album jag läst emellan…

1777402132110.png

Först läste jag Don Rosa Library Vol 6: The Universal Solvent.

Nu är "Joakims Liv"-grejerna över och det här är ett album som istället består av lösa berättelser – inte dåliga dock, på något sätt. Den som gett albumet dess titel tycker tydligen Don Rosa själv inte jättebra om, men för mig är det en sån där berättelse som bitit sig fast i mig i årtionden, sedan jag först läste den.

The Lost Charts of Columbus är rätt kul eftersom den petar i frågan "men vem äger egentligen land, och vad betyder det att vara där 'först'?".

Men ja, mestadels otroligt snyggt ritade plotmässiga bagateller. Precis vad jag ville ha.

91syOm3MU1L._SL1500_.jpg

Sen läste jag Supergirl: Woman of Tomorrow.

Jag har väldigt lite koll på DC och extremt dålig koll på Supergirl utom att jag såg alla säsonger av TV-serien.

Men jag tyckte om det här. Supergirl åker till en planet med röd sol för att kunna dränka sina sorger; medan hon är där träffar hon en ung tjej som vill ha hämnd för sin fars mord – och mördaren förgiftar Supergirls hund och sticker med hennes skepp. Sedan följer ett helt album av riktigt trevliga berättelser från flickan och Supergirls' öden och äventyr medan de jagar den här mördaren. Berättarspråket är flickans; lagom högtidligt/blommigt och sådär. Och ganska mångfacetterat ändå; vi får se lite olika perspektiv på Supergirl och så. Och givetvis förändras de båda, men framför allt tjejen, av resan.

Nå; fint ritat och väl berättat, och synbarligen helt löskopplat från typ all canon så albumet kan läsas i princip helt fristående från exakt allt. Man klarar sig långt på det alla människor fått i sig om Stålmannen via kulturell osmos (Krypton go boom osv).
 
Återväxten inom maffian i Marvel är helt otrolig - Frank Castle kan massakrera hundratals om året i all evighet utan att återväxten hotas.
Och samtidigt som de får konstant ickedödligt stryk av Spindel-mannen, Daredevil, o andra hjältar.
 
Skitbranch, verkligen!

Någon gång tänker man ju att det börjar bli dags att ta tag i problematiken med nyrekryteringen.

Varför hamnar så många inom organiserad brottslighet även fast det är så omedelbart förknippat med att bli misshandlad, torterad eller mördad av extremt kompetenta vigilante-psykopater?
 
Back
Top