WRNU:s serieklubb 2025

[Khan]

Sin city: A dame to kill for - Frank Miller​

Då var det dags för mer Miller.



Nytt album, ny huvudperson
Den här gången följer vi Dwight. En klenare och mindre grovhuggen person än Marv, men det är ju inte så svårt att vara. Han är någon sorts sliskig privatsnok med kameran i högsta hugg när boken börjar, och blir indragen i en härva av lögner och förräderier när han rekryteras av Ava Lord. Hon är a Dame to Kill For en klassisk femme fatale. Hon är en gammal flamma till Dwight, som istället gifte sig rikt med rövstjärten Damien Lord.

Nu vill hon ha hjälp att rädda sig själv från Lord, som inte bara slår henne utan också tvingar betjänten Manute slå henne gång på gång på gång. Hennes liv är i Dwights händer.

Såatte…
Självklart är det inte så lätt. Däremot är det ännu fler lättklädda och oklädda kvinnor i den här historien mot den förra. Marv dyker också upp som Dwights sidekick. Kul grej.

Sidoskurken Manute är kul. Lika brutalt storvuxen och överdrivet ultravåldsam som Marv, men med en air av artig butler precis hela tiden. Kanske min favoritkaraktär i hela storyn. För inte är det då Dwight.

Dwight är en rätt ointressant karaktär jämfört med Marv förra vändan. Marv är så mycket mer än bara ultravåld, och allt det där. Men Dwight är mest en vanlig snubbe, och genom honom och hans monologer förstår vi att Sin Citys värld är precis så överdrivet dum och fånig som i första boken, fast otvetydigt på riktigt.

Nä, bokens stjärna är helt klart Ava. Femme Fatale dragen till sin yttersta spets, med varenda trop inställd på elva av tio möjliga. Det är kul att se det göras så totalt seriöst och ändå så överdrivet. Det är hon som gör boken värd att läsa.


Spoiler - sista sidan. Den är ballt tecknad. Trots onödigt naken dame i förgrunden.

Tecknarstilen då?
Miller är fortfarande lika kompetent som sist, men det är inte lika fräsiga kompositioner. Inte lika poetiska bilder. Inte det att något är per definition dåligt, men det är tråkigt att få mer av samma trick när han fullkomligt briljerade och var nyskapande förra gången. Det här är bara… mer. Inte mer och fräsigare, liksom.

I första volymen är det mängder med detaljer som fortfarande hänger kvar, och flera helsidor som jag närapå tappade hakan av att se. Marv i regnet och all negative space, som sagt. Det finns ett fåtal även här, men inte alls lika mycket. Miller har ännu inte blivit dålig, men han har blivit lite latare. Tror jag.


En av grejerna jag gillar är den här. Härligt grotesk person som pga att allt går i svart smälter ihop med sitt vapen / sin plan och ändå är sjukt tydligt definierad. Ovanpå det formar rynkorna i pannan nästan en inbillad törnekrona, som om stjärtkepsen gör ett nästan kristligt offer.

TLDR
Inte lika bra som första volymen, men gillar du ettan kommer du definitivt att gilla tvåan. Var bara beredd på att den inte är lika likadan som du tror.

 

[Khan]

Sin City: That Yellow Bastard - Frank Miller​

Nä. Nu börjar man se förfallet.



Handling? Gul? Dubbeltydighet?
Vi får inte riktigt den dubbeltydigheten på svenska som man får på amerikanska. Yellow betyder ju både gul och feg. Men dessutom är det ett ord som kopplas till fejk / slicka rôv / inte på riktigt som i Yellow Press, Yellow Unions, etc. Så det är mer än Det gula aset eller vad det nu skulle bli på svenska.

Hur som.

Det här är den fjärde volymen av Sin City. Vi gör också vårt första riktigt stora tidshopp. Allt börjar nämligen när “jag har bara en dag kvar till pensionen”-snuten Hartigan ska rädda elvaåringen Nancy. Hon har kidnappats av Roark jr, en bortskämd slyngel och ett förjäkla monster som alltid kommer undan för att pappa senatorn drar i trådar. Men inte den här gången.

Hartigan skjuter Roark, men lyckas rädda Nancy. Även Hartigan får ligga i sjuksäng i en halv evighet efteråt för att återhämta sig från skotten i ryggen.

Men värst är nog ändå att han blir inlåst, anklagad för Nancys kidnappning och för diverse andra vedervärdiga brott. Allt som Roark jr är orsak till hamnar på Hartigans bord, och han sitter i finkan i en halv evighet. Sedan går ett gäng år.


Hartigan får besök i finkan. Men är det på riktigt? Spoiler: Ja.

Till slut bestämmer sig Hartigan för att erkänna falskt, bara för att få komma ut villkorligt. Då kan han leta reda på Nancy och rädda henne igen. Men visst är allt inte så enkelt - för nu dyker det gula aset upp i handlingen.

Mera av tecknarstil du redan sett?
Här gör Miller för första gången ett kul experiment. Det gula aset är konstant gul även på sidan, inte bara i metaforen. Det gör att boken känns fräsch i teckningarna och igång på ett helt annat sätt så fort han dyker upp. Är han en hallucination? Är han något övernaturligt? Är han något helt annat? Bra skit.

Ovanpå det har vi mer av det som Miller gör bäst. Groteska karaktärer, och riktigt bra arbete med hundraprocentiga kontraster svart och vitt. Inget slår fortfarande det bästa i första volymen, men det är klart fler saker jag minns än från tvåan. Mycket är förstås det nya och gula som ger en extra oompf varje gång det förekommer.

Så nog kunde Miller alltid även en bit in i nittiotalet.


Objektivt snyggt jobb med rörelse i översta bilden, med färg i den andra, och objektivt skitig misogyni i den tredje. I de två andra jag läst har Miller med ett gäng kvinnor med agens. Här är Nancy nästan konstant ett paket att rädda. Hon kunde nästan lika gärna varit en väska pengar.

Eller kunde han verkligen det?
Nä. Kanske inte ändå. För nu börjar Millers allra värsta tics i manus dyka upp och helt ta över. Det är upprepningar så det bara skriker om det i Hartigans interna monolog. Hade jag inte redan läst saker Miller skrivit efteråt (All-Star Batman främst) hade jag trott att det här är så Miller vill skriva Hartigan, men istället är jag säker på att det är Miller. För det här är närapå exakt samma vändningar och stilval som han kör sen, om och om igen.

Sen är det också några ögonblick som går över trovärdighetens gräns. När Hartigan blir hängd börjar han gunga i sin snara, krossar ett fönster med fötterna, plockar upp en glasskärva med fötterna och skär sig loss med den. Av det får han inte ens nackspärr eller ont i fötterna. Jag vet att det är överdrivet så det skriker om det i alla möjliga grejer i Sin City, men det här är av någon anledning för mycket.

Kanske är det för att det är så mycket mörkare den här gången? Tidigare har det handlat om vuxna människor. Den här gången är offren barn. Och skurken är ondare än vi sett tidigare. Miller handskas inte med den historien direkt smakfullt i manus. På allvar.


Oavsett manus och smaklösheten i att hantera ämnen Miller inte är kvalificerad för är det här en sjukt bra designad serieruta.

TLDR
Den här gången vill jag nog lägga ut en varning för första gången. De tidigare är inte direkt snälla och trevliga historier, men det är för många extra steg ut i mörkret den här gången. Boken är läsvärd, men du kommer se mer riktigt mörker den här gången än du gjort tidigare. Ovanpå det är Miller tydligt på väg in i att bli sämre författare även i dialog / monolog.

Så läs den om du vill, men det räcker nog att titta på bilderna. Överraskande övermörk, och klart sämre än både ettan och tvåan.

 

[Khan]

Velvet volym 1-3 - Ed Brubaker, Steve Epting, Elizabeth Breitweiser​

Mer Brubaker! Fast med andra medarbetare än Phillips. Nu blir det kalla kriget och spionthriller i en sorts hopkok av Le Carré, James Bond och Modesty Blaise.

Handling och sånt
Vår huvudroll är Velvet Templeton, en kvinna på fyrtioplus som jobbar som sekreterare på ARC-7, motsvarande MI6. Men när en agent blir mördad rycks hon tillbaka till sitt tidigare liv som toppagent. Det är nämligen hon som blir anklagad för mordet, och måste fly. Så nu är hon på rymmen, jagad av sina egna samtidigt som hon försöker utreda brottet och sätta dit de skyldiga själv.

Sedan blir Velvet en globetrotter-historia kryddad med actionscener på det sätt Bond brukar vara. En enda lång historia över 15 tidningar, eller 3 volymer. Översatt och utgivet av Apart förlag. Utöver kul och kompetenta actionscener är serien proppfull med sex (rätt kul att det är en fyrtiopluskvinna som får ta plats på det sättet) och förräderier, skumma och oväntade twistar och nya vändningar. Flashbacks ovanpå det och många referenser i dialog till äldre äventyr och agenter. Kortfattat - det blir rörigt.

Rörigt?
Trots det rätt tajta formatet händer det massor, och Brubaker kräver betydligt mer av sin läsare än han vanligtvis gör. Knepigare plot i kombination med multipla flashbacks, karaktärer som åldras fram och tillbaka, många namn att ha reda på plus kodnamn och kodnamn för operationer… Det blir för mycket. Tyvärr.

Jag förstår vad Brubaker är på jakt efter, men även om setup är precis lika fenomenal som det brukar när han håller i pennan tappar det rejält efter två-tre nummer när förvirringen kickar igång ordentligt. För det här är för mycket att hålla reda på.

Jag kanske låter dum nu, men jag hade inga problem i den lika karaktärstäta FadeOut av samma författare. Eller den gång jag läst John Le Carré (Tinker Tailor Soldier Spy). Eller för den delen alla gånger jag läst och sett James Bond. Men vad vet jag. Jag kanske bara blivit långsam på äldre dar.

Tecknaren då?
Jovars, Epting är kompetent. Minst 85% av sviten utspelar sig nattetid eller på annat sätt i mörker, och det funkar ändå. Jag blir aldrig imponerad, men heller aldrig frustrerad. För mig som alltid dras mer till manus än till tecknare är det här definitionen av så bra att jag inte tänker på det.

TLDR
Jag tror det här är en av få jag läst av Brubaker jag genuint inte rekommenderar. Tror det bara är den här och Kapten Amerika: Vintersoldaten som är på den listan.

Läs något annat av Brubaker istället. Typ Criminal.

 

[JohanL]

TLDR
Jag tror det här är en av få jag läst av Brubaker jag genuint inte rekommenderar. Tror det bara är den här och Kapten Amerika: Vintersoldaten som är på den listan.

Den som minst antal gillar är nog X-Men: Deadly Genesis.

 

[Khan]

Den som minst antal gillar är nog X-Men: Deadly Genesis.

Inte läst, faktiskt. Misstänker att det kan finnas annat jag ogillar också som jag ännu inte läst. To Kill or be Killed var med på listan tills jag läste om den nyss, men den höll bättre vid omläsning än jag trodde.

 

[Khan]

Wonder Woman Antologi - diverse​

18 historier från Wonder Womans samlade utgivning, från start till (nästan) idag.



Nytryck? Gammalt môg?
Det här är lösryckta nummer hela vägen från W:s allra första tidning på fyrtiotalet. En del funkar fint som enskilda nummer, andra är väldigt tydligt bara ett brottsstycke ur en större historia.

Men det är kul att se hur en superhjälte utvecklats över tid. Dessutom kul att se hur ovanlig WW är i att hon inte har ett klassiskt superskurksgalleri - det är ytterst få skurkar som återkommer utöver Cheetah och krigsguden Ares. Ovanpå det saknar hon en konkret hemort utöver amazonernas ö Themiscyra - WW har alltså inget Gotham eller Metropolis eller Opal City.

Det är kul att se hur WW utvecklats över tid, och jag blir genuint sugen på att läsa mer om en och annan epok i hennes liv. Särskilt blir jag sugen på att läsa om New 52-grejerna från 2011 och framåt. En era som inte hålls så högt av fansen vad gäller DC i allmänhet, men som jag tycker är riktigt bra för just WW.

Det mest skrämmande är vad de valt ut som representativt för nittiotalets WW och jäääääklar vad det är nittiotal. Då pratar vi inte det goda serienittiotalet, fyllt av diverse vertigo-titlar. Nä, här är det tydligt att det är Liefeld som är ledstjärnan. Omöjliga kroppsposer, midjor smalare än handlederna, stora rustningar och vapen, men på något sätt större skrik och slagsmål ändå. Dåligt designade dräkter dessutom. Isch och usch och blä.

TLDR
En kul grej. För mig som inte kan så mycket om WW ska jag nog inte säga att jag blev sugen på att börja samla och köpa, men jag är inte ledsen att jag läst den.

Hitta på biblioteket.